min man är alkoholist

Jag har läst på detta forum en hel del. Men nu känner jag att jag verkligen måste skriva och se vad ni andra här tycker om min situation. Jag har varit gift med min man i 24 år och vi har två vuxna barn. Min man har druckit i 20 år. Han har druckit alkohol i stort sett varje dag, men alltid skött sitt jobb och aldrig kört bil onykter. Han har väl för det mesta bara blivit full och somnat, varit i sin egen värd. Livet har funkat trots hans drickande, även om jag har varit den som hållit i mycket i familjen. Han har inte varit riktigt närvarande. Han sökte hjälp första gången när barnen var ganska små och då var han nykter i ett halvår. Efter det har det endast varit två tre uppehåll i några månader kanske. Sedan han sökte hjälp första gången dricker han ingenting "officiellt". Han dricker ju ingenting, tror alla i vår bekantskapskrets. De ser ju honom aldrig dricka. Så genom alla år har jag levt i en lögn, känns det som. Har inte haft någon att prata med.
Efter att barnen flyttat har jag känt mig väldigt ensam, trots att vi är två. Min man har ju druckit och somnat varenda kväll. Så många gånger som jag sagt att nu får det vara nog, nu orkar jag snart inte längre osv osv. Men nej, han har inget druckit. Jag har inte kommit någon vart med honom. I somras bestämde jag mig för att det skulle bli skilsmässa. I september kom det en dag då bägaren rann över och jag sa att nu vill jag skiljas. Genast sa han att han skulle ta tag i sitt problem, så vi kunde gå vidare. Nästa dag gick han och sökte hjälp. Hans humör var på topp och vi skulle göra så mycket. Allt skulle bli så bra igen. Jag vet inte hur jag egentligen tänkte, hade väl inte förutsett att han skulle göra så här. Men det dröjde bara en vecka, sedan tog det bara stopp för mig. Min kropp reagerade helt fysiskt med att jag kände mig alldeles kallsvettig och fick ångest. Det här kändes så totalt fel. Jag kunde bara inte fortsätta som vanligt, det räckte med tanken så kom den här fysiska reaktionen. Jag hade helt enkelt inte riktiga känslor för honom och kunde inte tro på hans nykterhet. Jag har svårt att tro att det är så stora chanser att man ska förbli nykter efter 20 års missbruk.
Nu har han varit nykter i två månader och det är ju bra. Tyvärr kan jag inte tycka att allt är bra, vilket han tycker. Han mår jättedåligt nu. Mycket ångest, oro och förtvivlan. Han är ledsen och jag känner inte att jag kan hjälpa honom. Det enda som lugnar honom är ju att jag säger att vi inte ska skiljas, men det kan jag inte. Jag har min ångest över att jag inte vill leva kvar i vårt förhållande trots hans nykterhet. Han lovar att han aldrig mer ska dricka, men det har han lovat förut. Nu går jag här hemma och bara mår dåligt och med hemska skuldkänslor. Jag känner mig som syndabocken i familjen. Barnen blir ledsna och det är det värsta av allt. Trodde innan att det skulle vara mycket enklare att ta ut skilsmässa. Hade föreställt mig det enklare.
Är det någon som har råd att ge mig? Så trött på allt.

Profile picture for user flygcert

Här har du många historier att känna igen dig i!
Jag förstår dina skuldkänslor - det är lätt att ta på sig att det är du som förstör familjen, att det är du som inte gjort tillräckligt osv - men du har ju kämpat i så många år, och det är nog inte helt ovanligt att faktiskt inse att alla brutna löften, all falskhet och alla lögner har dödat kärleken, det hjälper inte att alkoholisten blir nykter, för allt som hänt under åren kan inte göras ogjort.
Om du vill skiljas så har du rätt att vilja och att göra det, du har rätt att tänka på dig, dina tankar, känslor och önskningar i livet!
Kram!

Profile picture for user Kaeljo

Som svar på av flygcert

Tack Flygcert för ditt svar. Jag har planerat för skilsmässa så länge och det är noga genomtänkt egentligen. Men så när den dagen kom och jag sa det, så skulle han bli nykter på stört och söka hjälp. Det var ju inte riktigt det scenariot som jag hade förväntat mig. Nu blev allt så himla komplicerat. Det är så tungt och jag har så mycket skuldkänslor för allting. Man har ju levt i en lögn i hela sitt liv och nu när man börjar berätta det för nära och kära får jag ännu mer skuldkänslor. De säger t.ex, han måste väl få en chans och bättra sig, varför har du inget sagt, det har vi aldrig märkt, stackars honom osv osv. Varje sådant uttalande tynger mig och ger skuldkänslor. Vad är det jag ställer till med. Hade varit enklare om han inte klarat av att hålla sig nykter. Men vad tror ni här på forumet? Hur stor kan chansen vara att han klarar att bli nykter för gott efter 20 års missbruk?

Profile picture for user mulletant

Så bra att du skriver, här är vi många som vet vad missbruket kan ställa, och ställer till med. Det viktigaste jag vill säga dig är att det är DU som ska leva DITT liv och nu har du inga barn att ta ansvar för längre (många tänker att man ska hålla ihop familjen för barnens skull). Ingen annan än du kan veta hur du haft det, vad du tänkt och känt under den långa tid du hjälpt till att hålla makens drickande dolt. Och ingen kan veta hur du har det nu inom dig. Du äger rätten till dina känslor, dina önskningar och förhoppningar om hur du vill leva ditt liv. Det är inte ditt ansvar att han fortsatt dricka under så lång tid. Hans liv är hans ansvar och han behöver säkert stöd för sin egen del i sin nynykterhet och sin sorg och förtvivlan över det han förlorat. Det låter sommar han är nykter med "vita knogar ", ungefär som en påtvingad nykterhet även om valet är hans. Har du föreslagit att han kan gå till AA? Men det måste ju vara hans val. Du kunde gå till Alanon några gånger och kanske bara lyssna på andra och känna igen dig i andras erfarenheter. Fortsätt skriva här om hur det går för dig. Och kom ihåg att du har rätten att välja ditt liv! / mt

Profile picture for user Kaeljo

Som svar på av mulletant

Hej,
Tack för ditt svar Mulletant. Jag grät när jag läste det du skrev. Det är så svårt att börja tänka på sig själv. Bortser jag från att tänka på alla jag sårar i min närhet, så tror jag nog att jag vill skiljas. Men att det ska vara så svårt!
Jag har gått hos en psykolog några gånger och när jag varit hos henne så känner jag mig mycket starkare och tänker att nu, nu säger jag det definitiva när jag kommer hem. Men sedan gör jag inte det ändå. Fast det finns så många svek, brutna löften och gånger som man fått skämmas för honom så är det ändå så väldigt svårt. Det är för jävligt här hemma nu, ingen säger något.
Min man har en samtalskontakt som jobbar med missbrukare i kommunens regi. Jag hoppas att det kan hjälpa honom. Jag vill ju att det ska gå bra för honom även om jag lämnar honom.

Profile picture for user Kaeljo

Som svar på av Kaeljo

Inte många som kommenterar när man skriver här, men jag kan inte låta bli ändå. Måste skriva av mig lite. Alla dagar bara rullar på här hemma precis som tidigare. Känner att det är nog svårt att komma ur den här låsta situationen, utan att någon flyttar. Men som sagt, så är det just DET som är så svårt. Svårt rent praktiskt, men framförallt så svårt att lämna min förkrossade make. Han tar till alla metoder han kan för att få mig att stanna, lovar att aldrig mer dricka, hur dum jag är som inte kan tro på honom, talar om hur väldigt dåligt han mår och han kan inte förstå hur jag kan vara så kall mot honom. Allt det här får mig bara att få skuldkänslor eller att bli förbannad. Han vill inte lyssna och förstå då jag försöker tala om hur jag har mått under alla år. Vad det har gjort med mitt mående och mina känslor för honom. Kan man verkligen inte begripa att detta drickande skadar förhållandet!!! Jag blir så arg!! När vi inte är hemma tillsammans så skickar han sms hela tiden, frågar hur jag mår och sedan berättar hur dåligt han mår av allt det här jag dragit igång. Som tur är har jag en nära vän som har levt med en alkoholist förut och skiljt sig för 15 år sedan, som förstår mig och talar om för mig att det absolut inte kan vara mitt fel. Innan var det ju ingen som visste, men nu har jag börjat berätta för mina närmaste. Det är tyvärr så att de flesta av dem ger mig skuldkänslor också när man pratar. När de t.ex säger, så jobbigt detta blir för din man, hur ska han nu klara av att vara nykter, ska du lämna en relation efter så många år osv osv. Jag har ju inte mått bra i denna relation på många år och det har gjort mig nedstämd och med ett ständigt grubblande hur jag ska göra med mitt liv, men nu är det verkligen ännu värre. Förstår inte hur jag ska få kraft att ta mig ur det här? En del säger att du kan väl ge honom en chans till, nu kanske han verkligen har förstått hur allvarligt det är. Det är bara det att jag har väldigt svårt att tro på det han lovar. Han har lovat förr. Men däremot kan jag tänka mig att det kanske blir en lite längre period av nykterhet nu. Men jag kommer ju ändå inte att kunna släppa tankarna på det. Och när den dagen kommer att han börjar dricka igen, då kommer jag nog att känna mig bitter och känna som att jag kastat bort ytterligare år av mitt liv. Jag längtar så efter att vara fri från alla tankar på alkohol.
Tacksam om ni har lite input att ge mig.

Profile picture for user villveta

Hej....jag ska skriva lite.....
Har ingen " lång " erfarenhet av att leva med eller bredvid en missbrukare men "känner" tillräckligt mycket för att lida med dig .
Det är inte lätt att ta beslutet om att stanna kvar eller gå .
Stannar du kvar så mår du dåligt . Lämnar du så mår du .........också dåligt , men tills slut ska du må bra igen .
Hur vet jag detta ? Nej ....det vet jag inte än, för jag har lämnat...och mår dåligt och hoppas att må bättre.
Mina tankar snurrar runt honom, jag har dåligt samvete att jag har lämnat , jag lägger skulden på mig....Men en sak vet jag ,att inget är mitt fel och jag har rätt att må bra och det är mitt ansvar att fixa det lika som ansvaret ligger hos honom för att hitta viljan att sluta dricka.
Man måste vara lite mera egoistisk och bromsa sin empati ......annars blir man uppäten ......säger jag .....ja....
Kram

Profile picture for user flygcert

Men det är nog en del som läser!

Det är nog ganska vanligt - när du har fått nog, när bägaren redan runnit över, när det redan känns kört; då vaknar alkoholisten... Men då känns det redan som att man bestämt sig, alla svek, alla brutna löften, allt som hänt har redan sårat för mycket, förstört för mycket.

Det är bra att du börjat berätta för dina vänner - i okunskap tänker de på "den stackaren" som blir kvar, ensam - men de vet itne hur det är att leva ditt liv, de vet itne hur det är att vara du och vara den som måste styra upp allt, ta hand om allt, lösa allt, finna sig i allt. Du får lov att tala om det för dem: "jag orkar inte leva så mer, jag behöver tänka på mig - jag har tänkt på honom länge nog och nu går det inte längre!"

Du får tänka på dig, och ja- han kommer säkert att bli ensam osv om du lämnar, men - är det ett skäl att vara kvar?? Vad vill du, vad behöver du??
Kram!

Profile picture for user Ullabulla

Alla här har ju så olika historia och olika bakgrund.Men likheterna är ju större.Just att vara i en kärleksrelation med en alkis är ju jättesvårt.Man har efter många turer hittat någon sorts konstig acceptans av hur livet ser ut och märker inte hur förhållandet sakta holkas ur.Till slut står man där och ser sin man och känner mest vanmakt sorg och frustration.
Det är ju endast du som kan avgöra om det finns tillräckliga känslor kvar för att orka samla ihop dig/er och tro på en förändring.

Finns det inga känslor kvar från din sida så är du skyldig både honom och dig själv att lämna.Han har inte kraften att göra det.Han kommer säkerligen att börja dricka igen och skylla allt på dig.Men om du lever kvar i relationen så är risken stor att han trillar dit ändå och då är säkert också felet ditt.Du är inte tillräckligt kärleksfull eller stöttande och därför har han då tagit återfall.
Kanske kan ni som vi gjort separera på prov?Hitta en lägenhet och försök att lägga locket på så gott det går under en tid.Då kommer tiden att utvisa,dels om han klarar att vara nykter.Det kommer också att visa sig om du ändå innerst inne känner någon form av kärlek till din man.

Då har du ju inte per definition lämnat och hoppet och motivationen hos din man får leva kvar.Han hinner också stegvis vänja sig att du inte finns där.Dvs ni börjar var och en er egen resa som gör er båda starkare.Följ gärna min tråd om du inte redan gjort det.Jag är inte alls säker på att det här slutar väl för oss.Men det var omöjligt att fortsätta som vi gjorde under samma tak.Vi har fortfarande varken satt punkt eller sagt att det ska vara vi igen.
Det är tungt att leva under ovissa förhållanden också.Men i vårt fall så känns det bättre för oss båda.
Grubbla vidare och låt känslan bo i dig istället för att försöka fly.
Det gjorde jag i flera år innan sanningen hann ikapp mig.

Profile picture for user Kaeljo

Som svar på av Ullabulla

Jättetack till er som svarat mig. Ja, jag har nog läst lite i varje tråd här, men svårt att hålla isär. Jag har också tänkt på att det kanske vore en bra lösning att flytta ifrån varandra på prov ett tag. Då kan jag hinna bli säkrare på mitt beslut och han får vänja sig vid att leva ensam ett tag. Lite svårt rent praktiskt. Där vi bor är det svårt med lägenheter. Det bästa kanske vore att hitta en lägenhet som är möblerad och hyra för några månader, så att man slipper att köpa nya möbler. Jag har svårt att tro att jag kommer att sakna honom direkt, men det kommer naturligtvis att bli ensamt och jag behöver jobba på att skaffa mig nya vänner att umgås med. Jag är så enormt trött på allt grubblande och vill så gärna kunna släppa det och få tid och ork att göra andra saker. Jag skulle helst vilja gå i ide nu över alla helger och vakna upp i mitten av januari då det är vanliga veckor igen. Jul! Hur kul är det i år!
Tack än en gång för era svar.....är så glad att detta forumet finns.
Kram alla

Profile picture for user Kaeljo

Ja, nu är i alla fall julen över, bara nyår kvar. Det har varit jobbigt här hemma under julhelgen. Vi spelar teater när vi umgås med släkten. Fast alla nu vet om att vi är mitt i en kris, så låtsas man som inget för man vill ju inte förstöra julen. Nu är vi dessutom lediga både jag och min man tills alla helger är över och det är väl inte så lyckat. Han håller sig visserligen nykter, men han är så ledsen och förtvivlad för allt. Istället för alkohol stoppar han i sig en massa tabletter istället, sömntabletter och lugnande. Men enligt honom är det ju inte för att ersätta alkoholen (det har han ju inget sug alls efter längre, säger han), utan för att jag inte vill leva med honom längre. Han ringer till läkaren och ber han skriva ut något, för han har sådan ångest och grubblar så säger han. Han är verkligen en orolig och skör människa, men självklart kan man inte gå igenom detta utan att känna oro och grubbla, tycker jag. Jag grubblar också jättemycket, men vill absolut inte ha en massa lugnande medicin. Jag har grubblat i flera år på detta. Skillnaden är väl att jag emellanåt kan släppa tankarna, tex när jag jobbar eller umgås med några vänner. Det är väl för att han är så svag som jag fortfarande inte kunnat ta mig härifrån. Det är så jävla svårt. Önskar han kunde träffa någon annan och vilja lämna mig. Han stretar emot så jävla mycket. Går det några dagar och vi inget har sagt om skilsmässa, så kan han plötsligt säga något, precis som om vi aldrig hade pratat om att gå isär. Jag vet inte vad jag ska göra!! Är det någon som vet om det är normalt att läkare skriver ut en massa lugnande då man slutar dricka?
Önskar att någon annan styrde upp mitt liv åt mig.

Profile picture for user mulletant

är det perioder av låg svarsfrekvens här.... Men det är viktigt att skriva för sin egen skull, formulera sina tankar. Det hjälper en själv att se klarare och det är också bra att kunna gå bakåt och läsa sina egna inlägg. Många här har hittat "vänner" som det blir ett kontinuerligt utbyte med under lång tid. Det betyder oerhört mycket. Ge inte upp! Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! Kram, kram / mt

Profile picture for user flygcert

... Av erfarenhet att partnerns mående håller en kvar, lääänge. Men försök tänka på vad du vill, vad mår du bra av, vad behöver du?
Som ullabulla skriver - om du vill lämna så måste du göra det, man kan inte stanna för att vara snäll för det är inte snällt mot någon av er!!

Kramar

Profile picture for user Vilse i pannkakan

Välkommen hit och tack för att du delar med dig och för att du skrev i min tråd. Jag har inte kunnat skriva här på länge, det har varit för turbulent och jag har varit så på gränsen att gå sönder helt, så det har varit bättre att hålla sig ifrån det.

Din man har ångest, jo det är så det är. Men det är hans ångest och du kan inte göra något åt den. Tror jag att han kan bli nykter? Nej, egentligen inte. Men även om han verkligen skulle vilja bli nykter - och det är det som krävs - så kommer det att ta många år av behandling och återfall och mer behandling. Jag skulle tro att han behöver antabus en ganska lång period. Och det är inte lättare att leva med en nykter alkoholist!!

Jag känner alltför väl igen reaktionerna från omgivningen. "Han måste ju få en chans!" "Se till att han får behandling!" "Det är väl klart att det kommer några återfall!" De har ingen aning om hur det är. Min svägerska kan säga det mest sårande saker.

Du har det allra svåraste framför dig - att se till dig själv. Du måste ta ansvar för det enda du kan, nämligen dig själv, och se till att du blir lycklig. Du är värd det!

Alla styrkekramar till dig! Jag vet hur jävligt det är...

Profile picture for user Kaeljo

Som svar på av Vilse i pannkakan

Tack Vilse i pannkakan för ditt svar- Är så tacksam för alla kommentarer man får här. Just nu känner jag mig så osäker på mig själv och vad jag egentligen vill. Just nu tycker jag så synd om honom för att han mår så dåligt. Han har ångest och känner sig inte motiverad att leva längre. Hur känner jag mig då?!!! Jo, jag blir både ledsen, arg och får enorma skuldkänslor. Känns som jag aldrig kommer att klara av att lämna honom. Om jag väljer att stanna kvar nu så kommer jag ju aldrig bli fri från tankarna på hans drickande. Och om han sedan börjar dricka igen (vilket är troligast att han gör förr eller senare) så kommer jag nog bli väldigt bitter över att jag inte lämnade tidigare. Jag är inte precis ung längre heller. Vad detta är svårt!

Profile picture for user mulletant

Vilse i pannkakan - så bra att ni hittat varandra här!
Jag skriver sällan här numera men forumet var min livlina under lång tid, ett par tre år. Min man valde nykterhet när jag gick, inte före trots hundratals hot. Precis som V i p skriver är det inte lätt, inte alla dagar och hela tiden att leva med en nykter alkoholist. Det beror förstås mycket på relationen innan alkoholmissbruket. Vi hade en väldigt bra grund.Den verkliga förändringen kom när maken själv på djupet insåg sitt beroende och sökte sig till AA.
Jag hade stor hjälp av att lära mig om missbruk och läste lika mycket på missbrukarsidan här. Jag förstod vilket oerhört jobb det är att bli nykter, varaktigt nykter, och - det viktigaste - att det måste vara missbrukarens eget val och eget jobb. För den medberoende handlar det mycket om att släppa taget.... en stor utmaning,
Jag läste kontinuerligt Carina Bångs blogg och det här inlägget läste jag ofta, ofta http://medberoendeinfo.blogspot.se/2011/02/maktloshetmaktfull.html Jag skulle också föreslå att du ger Alanon en chans, för många är det en stor befrielse att möta andra i liknande situation. Mönstret är så lika. Det finns mycket att läsa, Jan Johansen och Benny Haag har skrivit om vägen från missbruket. Läs också Al-anons hemsida http://www.al-anon.se/
Fortsätt läsa och skriva här, det hjälper mycket. Allt gott / mt

Profile picture for user Kaeljo

Det går upp och ner med känslorna både för min man och mig. Häromdagen var han helt förtvivlad och grät och sa att han kommer att hamna på psyket om jag lämnar honom. Han vill bara att jag ska stanna lite till och lite till. Varför frågar jag, jo för att försöka att få det bra igen och för att han ska bli sig själv igen. När han säger så blir jag vansinnig. Hur mår jag när han säger så. Jag har lust att bara ge upp och stanna för hans skull eller så har jag lust att bara packa och dra på stört. Vissa dagar säger han så, vissa dagar pratar han på om allt möjligt (känns nästan som han går på nåt uppåtchack) och får allt att verka precis som vanligt. Då blir jag också bara arg. Jag har kommit på att jag är mest arg på honom. Alla år han druckit, jag har suttit ensam då han somnat av alkoholen, alla bortförklaringar man har sagt för att hålla skenet uppe, fått skämmas för hans konstiga beteende har satt sina spår. Under dessa nyktra månader nu sedan jag sa att jag ville skiljas, har han inte en enda gång frågat hur jag upplevt det, inte heller lyssnat på vad jag har sagt. Utan bara avbrutit mig med orden, nu ska vi väl inte gräva ner oss i det som varit, nu ska vi se framåt och vara positiva. Är det konstigt att jag känner ilska? 20 år av drickande ska bara suddas ut och så går vi vidare bara. Jag vill bli fri. Här hemma känner jag mig kvävd nu. Sedan är han som ett plåster på mig, ska följa med överallt jag ska. På det viset var det enklare förut när han drack, då kunde jag åka iväg och göra det ena och det andra och han brydde sig inte om det. Då kunde han ju istället få tid för sig själv att dricka. Jag blir snart tokig på mitt liv!

Profile picture for user Nora

Jag känner verkligen med dig. Som jag har förstått det har du kommit til 'point of no return' när det gäller dina känslor för din mann. Det finns inte en möjlighet att det kan bli bra mellan er innan han verkligen förstår hur mycket hans drickande har skadat dig och eran relation. Han vill inte lyssna på dig och tycker inte ni ska gräva ner er i gammalt grums, men du klarar inte lägga detta bak dig innan han verkligen förstår vad hans drickande har fört till. Ni kan få hjälp hos psykolog där du kan prata ut och förklara hur detta har varit för dig. Du har kanske mycket avergi mot honom och den försvinner inte utan hjälp och mycket arbete. Om det sedan kan föra till att du vill stanna får tiden visa, men jag tror verkligen att ni behöver profetionell hjälp tillsammans oavsett vad som händer i framtiden. Det är ditt liv och du ska inte känna skuld för något som helst. Han är ansvarlig för sitt liv och du för ditt. Stanna inte hos honom utav plikt, skuld eller för att någon annan vill det. Ska du stanna ska det vara för att du själv vill det. Han har haft sina 20 år där han och hans drickande har kommit i första hand, nu är det på tiden att du sätter dig själv först i ditt liv, och det är inte egoistisk. För ska du ha något att ge så måste du ta hand om dig själv först. Kram och lycka till!

Profile picture for user Kaeljo

Som svar på av Kaeljo

Varför skulle just jag i min ungdom bli kär i en man med alkoholproblem. Jag såg och fattade redan då att han hade problem. Varför avslutade jag inte det förhållande jag då precis hade påbörjat. Hade jag redan då haft med mig dessa erfarenheter av alkoholmissbrukets olika sidor hade jag nog gjort det, men jag hade inga av dessa erfarenheter med mig då. Kanske fanns det en mening med vårt förhållande ändå, våra fantastiska och underbara barn vi fått, vilka jag naturligtvis inte kan leva utan idag. Barnen är verkligen mitt allt och det är just därför jag kan se ett ljus i allt mörker just nu.
Varför är det så svårt att lämna en man som har svikit mig, gett mig ångest, fått mig att gråta otaliga gånger, förstört semestrar, ljugit mig rätt upp i ansiktet, fått mig att skämmas och där kärleken till flaskan alltid gått före mig. En utomstående säger direkt, det är klart du har skäl att lämna!!
Varför har jag sådana hemska skuldkänslor för vad jag ställer till med. När han säger att han kommer att gå under om jag lämnar, så får jag nästan inte luft och tänker att jag får väl stanna då. Jag ger upp och gör så att han mår bra. Varför gör jag så. Vem har rätten att må bra. Om jag stannar då mår han bra och jag mår inte så bra. Om jag lämnar går han under och jag mår kanske ganska bra. Eller? Kan jag må bra då han går under. Vad kommer de närmaste att säga då. Kan jag handla så egoistiskt.
Hur jag än gör blir det inte bra. Varför skulle jag trassla till mitt liv så här. Vad är meningen med allt det här och vad är meningen med resten av mitt liv.
Ska jag stanna och försöka få en mening i mitt liv ändå och hoppas på att må åtminstone ok.
Många varför och många hur, men inga svar :(

Profile picture for user aeromagnus

Vi som har alkoholproblem sårar inte, ljuger inte de vi älskar med flit för vi får en oerhörd ångest och skuld. Vad gör vi då? Jo vi dricker för att döva den sjukdom vi har. Blir som ett ekorrhjul. De vi lever med får också skam och skuld, ett sk medberoende där man skuldbelägger sig själv precis som du och så många andra. Även om man är sårad, arg och förbannad på den som dricker så finns det någon strimma av hopp att man ska tillfriskna. Tyvärr så måste personen på något sätt själv inse sina problem och ta hjälp. Det är inte bara att flytta ut som du skriver men DU kan inte leva så här och DU kan inte få din man att sluta supa. DU måste tänka på dig och ditt bästa. Kommer du må bra av att stanna i relationen???? NEJ! Kommer du må bra av att lämna relationen??? NEJ MEN det sistnämnda kommer att gå över. Kan ta tid men det är övergående. Det är inte övergående att stanna i en relation som man inte mår bra av. Valet är ditt och mycket svårt men om inte du ska gå under måste du tänka på dig själv. Inget/ingen kan ändra på din mans inställning till a förutom han själv.

Profile picture for user Kaeljo

Tack Nora och Aeromagnus för era svar.
Jag och min man går båda på samtal var för sig. Vi har varit på familjerådgivningen också, men tyvärr kändes det inte som det gav oss någonting så vi gick bara ett par gånger. Verkar inte finnas några fler alternativ när det gäller parsamtal om vi inte vill gå privat, vilket är väldigt dyrt. Speciellt som min man bara har ett syfte med samtalen och det är att det ska bli bra mellan oss igen. Medans jag vill att han ska förstå mig varför jag vill lämna och vad många år av missbruk gör med anhöriga.
Min man har inte druckit något nu sedan jag sa att jag ville skiljas och då kan han inte förstå varför jag fortfarande envisas med att säga att vi inte har det bra. Han kommer aldrig mer att dricka, säger han (vilket han sagt förut flera gånger såklart)! Allt det här med att jag vill lämna honom har för honom kommit som en total chock säger han. Hur kan han INTE ha uppfattat detta, då jag har sagt flera gånger under flera år, du dricker för mycket, jag orkar inte leva så här, jag kommer inte att stå ut med ditt drickande. Dessutom har vi flera i vår bekantskapskrets som skiljt sig pga alkoholproblem. Hur kan då allt detta komma som en chock för honom? Det kanske du, Aeromagnus kan svara på? På något vis hade det ju varit enklare om han inte låtit bli att dricka nu, då tror jag inte jag hade haft så svårt att lämna. Inte heller haft sådana skuldkänslor.

Profile picture for user aeromagnus

att sin fru tycker synd om en pga sitt misdbruk och att man inte lämbar någon i nöd skuöle jag svara. Om nu din kille slutat dricka är det så kört att re relation inte kan reparerad?

Profile picture for user Kaeljo

Som svar på av aeromagnus

Det känns som det är kört och jag längtar efter att få leva för mig själv. Slutat dricka säger du, Aeromagnus. Men han har "slutat" dricka flera gånger förut också, Men det har då gått några veckor och sedan har han varit igång igen, fast han har LOVAT att aldrig mer dricka. Det är väl klart att han inte dricker nu så länge det är som det är nu, att jag är kvar. Med tidigare erfarenheter så ser jag inte annat än att han förr eller senare kommer att dricka igen om jag säger att jag stannar. Varför skulle det bli så annorlunda denna gången. Han kanske är nykter lite längre den här gången, men jag är inte så ung längre och känner att jag inte vill slösa bort ytterligare några år. Hur många chanser ska han få, tycker du?

Profile picture for user Anonymt

Vad tufft du har det. Jag upplever att du utsätts för något som kallas känslomässig manipulation. Ett typiskt beteende i samband med alkoholmissbruk och det medberoende som hör därtill. Det är svårt att ta sig vidare av egen kraft efter flera år i en relation där olika typer av mönster och beteenden byggts upp, Du är tuff som kommit så här långt och du har kommit mycket längre än du själv förmodligen upplever, det tar enorm tid och kraft att bearbeta det som varit, särskilt när man av omgivningen samtidigt förväntas lägga locket på och bara gå vidare. Jag rekommenderar att du tar hjälp av någon som kan beroendeproblematik och i det här fallet medberoende för att komma vidare. Jag hade stor hjälp av en s k anhörigstödjare i min bearbetning som slutligen ledde fram till skilsmässa eftersom min ex-make aldrig kom till insikt utan levde i total förnekelse. Tipsar också om att du läser om känslomässig manipulation för att öka förståelsen för hur det kan påverka i olika grad. Vill även skicka med dig att omgivningens oförståelse är mycket vanlig och något som även jag upplevde som något av det allra jobbigaste. Ibland spelar det ingen roll om man berättat tidigt eller sent om vad som försiggår är min uppfattning, omgivningen vill ofta inte inse verkligheten. Den är för svårt att ta till sig för många. Ofta för att det innebär att de behöver se över sina egna vanor eller därmed kanske ta hänsyn till alkohol inte finns tillgänglig. Det sociala umgänget påverkas. Förlåt dig själv att du inte alltid varit öppen med hur ni har det. Det är en oerhört svår fråga eftersom omgivningen samtidigt inte är mottaglig och man skäms och känner skuld över situationen. Fortsätt på din väg. Du har kommit mycket längre än du själv ser just nu. För att förstå hur en alkoholist tänker och agerar kan du läsa Botten upp av Lena Holfve. Det finns ett långt utdrag på nätet via Kulturpool. Googla på Botten upp och Lena Holfve. Jag vill varna för att det är mycket tuff läsning. Det är lätt att känna att man överger en person som är sjuk. Den diskussionen hade jag här på forumet tidigare i min tråd. Samtidigt måste man ställa det i relation till att man själv går under och jag har landat i ställningstagandet att om det inte finns fullständig vilja från alkoholisten att bli nykter alkoholist och i det ingår vanligen inte att bara låta bli att dricka (läs även om begreppet vita knogar, vilket även finns i Holfves bok) utan vilja att kapitulera totalt, erkänna öppet att man har problem och aktivt söka hjälp parallellt så går ingen relation i världen att rädda med slutresultat att man lever i en sund relation. Något som är viktigt att förstå är, precis som du beskriver, att det inte bara är alkoholisten som behöver behandling och stöd för att komma vidare, även som anhörig kan man faktiskt säga att man blir sjuk av den situation missbruket skapar och behöver hjälp att ta sig ur. Försök ta hjälp för att få perspektiv på hela situationen du befinner dig i och fortsätt skriva här. Lycka till!

Profile picture for user Anonymt

Jag känner så väl ingen mig i dina tankar och känslor. När jag mådde som sämst fick jag tipset här att ta en dag i taget och framförallt att ge mig själv tid. Ett annat tips var att bara umgås med människor som ger dig energi. Ta bort energitjuvarna och fokusera på dig. Får du hjälp av dina samtalskontakter, har de riktig egen erfarenhet av medberoende? Kan du söka vidare? Jag pratade med en nykter alkoholist för att förstå hur en alkoholist tänker, en viktig lärdom är att den livssituation man befinner sig ii inte är logisk. Man vill tänka att problemet går att lösa med logik, men det går inte för alkoholisten tänker inte logiskt och svarar ofta med "goddag yxskaft" utifrån sin egen skeva uppfattning av verkligheten. Till slut vet man inte vad man ska tro eller uppfatta tillvaron. Mitt i all bearbetning, försök hitta lugn i tillvaron, ta en dag i taget, ibland en timme i taget. Googla på Youtube och prova mindfullnessövningar för att hitta ro. Som någon skrev till mig här "Försök ta till dig det du har omkring dig som är vackert att se på, eller känslan av golvet mot dina fotsulor, eller lägg märke till hur maten smakar i munnen. De andra känslorna försvinner ju inte i ett trollslag av detta. Men man kan vila lite i det när tillvaron känns kaotisk." Nu har jag gett dig tips att läsa om alkoholism för att försöka förstå mer och även att försöka hitta lugn. Det tar tid att bearbeta och jag hoppas det inte blev för mycket på en gång. Ta en sak i taget. Små steg i rätt riktning.

Profile picture for user Kaeljo

Tror inte psykologen som jag går hos har någon direkt erfarenhet av alkoholmissbruk, men jag tycker ändå att det känns bra med henne. Trodde kanske att hon skulle kunna få mig att handla mer, men jag är nog en svår patient för henne kanske. Det känns nästan pinsamt tycker jag, att komma dit varje gång och ingenting har hänt hemma. Jag känner mig så stark då jag kommer därifrån och vet att jag vill lämna. Sedan kommer jag hem och då får jag hemsk ångest över hur synd det är om min man och så blir jag lika handlingsförlamad och rädd igen tyvärr.
Sedan har jag en samtalskontakt till som arbetar med anhöriga till missbrukare, men jag tror inte att hon har egen erfarenhet av missbruk.
Jag håller på att läsa Botten upp som du tipsade mig om Anonymt.
Jag är trött på att ägna så mycket tid på att tänka på alkohol och min mans missbruk, vilket har upptagit mina tankar i många år. VILL BLI FRI FRÅN DESSA TANKAR!
Tänk vad mycket annat jag kunde haft i tankarna istället för detta.
Tack Anonymt för att du svarat mig.

Profile picture for user Anonymt

Förstår att du känner att du bara fått nog av alkohol. Så kände jag också till slut, det upptog alldeles för mycket av min tid, av livet. Samtidigt var det svårt att inte ha ångest över valet att lämna eller inte. Du behöver utgå från vad som är bäst för dig och det går aldrig att komma ifrån att du måste fatta beslutet att lämna själv om det är det du vill. Det är bara du som kan välja hur du vill göra. Samtidigt tänker jag att du innerst inne redan vet vad du vill men behöver stöd från någon som verkligen vet vad du befinner dig i för att komma vidare. Kan du på något vis söka anhörigstödjare med egen erfarenhet? Kan du göra en skriftlig plus- och minuslista för din egen analys av situationen. Gör en ruta som du delar in i fyra fält. Längst upp i vänster ruta skriver du nackdelar med befintlig situation. I rutan högst upp till höger fördelar med att vara kvar i nuvarande situation. Längst ner till vänster nackdelar med att byta situation och längst ned till höger fördelar med att byta situation. Ta fram det du skrivit och skriv till, ändra, fundera under flera dagar eller ett par veckor för att se om du tänker annorlunda. Det här kan ge dig ett annat perspektiv. Oavsett är det oerhört tufft att veta om man gör rätt eller fel men du måste vidare på något sätt för att kunna fatta ett beslut. Kan ni flytta isär tillfälligt för att se hur det känns?

Profile picture for user Kaeljo

Tack Anonymt för ditt svar. Jag velar hit och dit hela tiden. Är så trött på allt grubblande. Idag har jag känt mig så ledsen, vill bara gråta. Jag kan inte förmå mig ens att prata med min man här hemma. Jag känner mig så arg för att inte han bryr sig ett endaste dugg om hur jag mår. Han ignorerar min nedstämdhet totalt. Han verkar nöjd, ja han har ju mig kvar här och det verkar ju få honom att må rätt så bra. Allt handlar bara om hans mående och hans väg till nykterhet. Han frågar aldrig hur jag mår eller hur jag tänker. Antingen är det för jobbigt att höra eller så bryr han sig inte. Han tycker bara mina känslor är ok om jag vill fortsätta vårt liv som om inget har hänt.
Jag vet inte hur jag ska hantera detta, men just nu känner jag mig rätt säker på att jag vill leva för mig själv. Men det är just nu får väl tilläggas. Rätt vad det så kommer hans förtvivlan ( om jag lämnar ) över mig och ger mig förfärlig ångest och jag blir totalt handlingsförlamad och tänker att "jag får väl stanna för hans skull". Är såååå trött på att ständigt fundera på detta! Varför styrs jag så av hans känslor? Jag har funderat mer och mer på det och jag tror alltid att hans känslor har styrt mig. Undra varför?

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Kaeljo

Vad tufft du har det och det är inte alls konstigt att du mår som du gör. Du behöver inte analysera mer. Utifrån det du beskriver är det typexempel på medberoende och du behöver hitta rätt hjälp och stöd för att komma vidare. Jag anser att medberoende är en sjukdom i sig och den beror på att man själv är händertagande som person och vill andra väl särskilt närstående. Hittade följande när jag googlade som kanske kan ge dig stöd i att komma vidare:

11 tecken på medberoende
Checklista – så vet du om du behöver hjälp
Du...

har svårt att sätta gränser
anpassar dig till andra
tar inte hand om dina egna behov
har låg självkänsla
åsidosätter dina intressen, vänner och annat viktigt för att vara någon till lags
är extremt lojal och empatisk
känner dig tom och betydelselös om du inte har någon att ta hand om
överengagerar dig i någon annan och dennes bekymmer
har svårt att ta dig ur destruktiva relationer och attraheras av personer med behov
värderar andras åsikter och känslor högre än dina egna
har ett behov av att kontrollera en annans persons missbruk

Hit kan du vända dig för att få stöd:

Fråga din kommun om de erbjuder stöd för anhöriga till personer med beroendeproblematik- och/eller psykisk ohälsa.

När du behöver prata med någon:

Jourhavande medmänniska: 702 16 80
Jourhavande präst: 112
Sjukvårdsrådgivningen: 1177
Nationella hjälplinjen: 020- 22 00 60

För anhöriga till alkoholister:
Alkohollinjen: 020-844448
Co-anon för anhöriga till alkoholister och drogmissbrukare: http://coanon.se/
Anhöriga till alkoholister: http://www.al-anon.se

Ta en dag i taget. Tillåt dig känna att du inte har ork och kraft hela tiden. De som är kunniga inom hanteringen kring missbruk brukar säga en sak i taget, det viktigaste först. Det viktigaste för dig är att du börjar sätta dig först och tar hand om dig så att du kan må bra på sikt. Glöm inte heller att det känns så här nu men det behöver inte alltid göra det och det kommer inte att göra det. Du ska göra det som är bäst för dig nu. /Anonymt

Profile picture for user Kaeljo

Tack Anonymt för att du stöttar mig. Det finns mycket på den där checklistan som stämmer in på mig. Speciellt mycket stämmer, har svårt att sätta gränser, anpassar mig till andra, tar inte hand om mina egna behov, åsidosätter mina egna intressen för att vara mannen till lags, har svårt att ta mig ur destruktiva relationer och attraheras av personer med behov. värderar andras åsikter och känslor högre än mina egna och har ett behov av att kontrollera en annans persons missbruk.
Jag har haft samtal med en person som jobbar med anhöriga till missbrukare och hon säger också att jag är en typisk medberoende.
Att det ska vara så svårt att bryta detta mönster!
Nu har jag en blank helg framför mig vilket gör att jag bara längtar till måndag så jag får gå och jobba igen. Det är påfrestande att bara gå här hemma med mannen. Har inte så många vänner som inte är i förhållanden, så alla har sitt för det mesta på helgerna. Får hoppas att något händer som får tiden att gå lite fortare. Gillar vardagen bättre än helgerna nu för tiden, inte bra.

Profile picture for user Tigern

Hej!
Jag är en kvinna i 50-års
åldern som är nygift och precis köpt ett hem med min man. Vi dejtade i 14 månader, dvs bodde ihop på helgerna, innan vi flyttade hit. Jag var antingen hos honom, de helger när han var tvungen att jobba, eller så var vi hemma hos mig. Under hela den här tiden drack min man högst 2 glas rödvin en av kvällarna, antingen lördag eller söndag kväll. Vi pratade mycket om relationer och bakgrunder.
Min bakgrund är relativt tung då nära på samtliga i min biologiska familj varit missbrukare av knark, alkohol eller kombinationen av de båda. Jag är fortfarande den enda i hela släkten på 3 generationer som inte alls rör något av dessa, just för att jag inte ville riskera att hamna i träsket med dem. Det har alltid funnits press på mig från andra att ta en drink, de vet ju alltid den perfekta drinken för mig. Men vänner inser att jag gjort ett aktivt val och stöttar mig i det. Jag är inte en som föraktar eller ser ner på folk som dricker alkohol men väljer att vara med de som har kontroll på sitt intag.
Min man vet allt om mig, jag har inga hemligheter. Vi har pratat mycket om alkohol och hur vi tänker kring detta. Lite med glimten i ögat frågade jag honom hur det kändes att dricka alkohol och om han någonsin blivit redlös osv. Så på en skala från 1 till 10 kom vi fram till att hans två glas vin var nog på en nivå 4 för honom. Redlös hade aldrig hänt honom men vi räknade detta som en tia. En sjua var hans personliga gräns då han resonerade att han fortfarande ville kunna stå och gå, samt ändå föra konversation.
I slutet av juli förra året flyttade vi in i vårt gemensamma hem. I augusti märkte jag att det blev mer alkohol i form av vin och öl och skalan var oftare 6 - 7 än 4. I september frågade jag honom om han kände att han hade kontroll över sitt drickande och sa att jag kände oro eftersom han drack mer än förr. Jag sa att jag frågade eftersom jag själv är nykterist och vet inte hur det känns att bli full. Det var en lugn konversation och han sa att han kände sig lite påhoppad men fattade att jag bara var orolig. Allt var ju nytt för oss.
En natt i oktober vaknade jag och märkte att min man inte kommit till sängs, så jag klev upp och hittade honom i sitt kontor, sovande i sin stol med datorn på. På bordet stod 5 tomma starköl och en oöppnad. Ja, ja, en rolig kväll för honom tänkte jag och gick och la mig. Ett par timmar senare hade han fortfarande inte kommit så jag kollade igen. Den här gången hade han druckit upp den sista ölen också. Nu började jag känna obehag men lät det hela vara. Några nätter senare letade jag efter honom igen. Där satt han igen men den här gången med en halvdrucken grogg framför sig. Spritlukten var mycket mer påtaglig dessutom.
I min förtvivlan blev jag helt panikslagen och kunde inte ens titta på honom dagen därpå. Han försökte prata med mig men jag gick undan. Först sent på natten hade jag bearbetat känslorna och skrev ett brev. Helt fel approach men jag ville vara klar och tydlig. Vi hamnade givetvis i gräl och jag tog på mig skulden. Jag hade ju klantat till det hela. Efter tre dagar fick jag honom att prata med mig. Nä, han skulle minsann avgöra själv hur mycket han drack. Efter ytterligare en dag då det var lugnt och han var nykter så kom han till mig och sa att han själv tänkt en del och kom fram till att han behövde kontrollera sitt drickande. Han lovade att jag inte skulle se honom i det skick jag reagerat på.
I november upprepades proceduren.
I december hade vi båda ledigt en del och då drack han lite oftare men mer på en 4 - 5 skala. Nyår skulle vi fira med goda vänner till mig, varav mannen där är alkoholist och dricker tills han slocknar. Min man visste om detta. Nyår blev en ren katastrof. De söp ihop, stora mängder sprit och öl. Båda var redlösa och vi fick plocka upp dem från golvet flera gånger. Man förstod inte ens vad de sa till slut. Men jag var fast besluten att inte klaga, det var ju nyår trots allt.
Nu är det januari och min man dricker både fredag och lördag kväll. Han stannar uppe efter jag lagt mig och lägger sig sent på natten. Jag somnar sällan om efter att han kommer till sängen och mår enormt dåligt av allt detta. Vi hade ett gräl igen men jag tog upp det från en annan vinkel, hans påtagliga humörsvängningar. Grälet varade i en vecka. Det har nu gått en vecka och vi pratar igen men jag har känslomässigt stängt av. Vi har inte rört varandra i sängen sedan en månad tillbaka.
Nu känner jag att jag vill ta upp allt detta, jag har bokfört hur mycket han druckit sedan jul, minus nyår, när och på vilka kvällar. Det är påtaglift för mig att han har ett problem, ett problem jag inte känner jag orkar vara kvar i. Men skulle en diskussion med honom resultera i att han skärper sig förväntar han att jag stannar. Men jag vet inte om jag litar på honom eftersom det ändå är ett resultat av mitt gnäll och inte en egen inre önskan från honom. Sviker jag honom om jag gör detta?
Tack för att du orkat lyssna.

Profile picture for user Ullabulla

som att du blivit grundlurad.
Ta så stort steg tillbaka som du klarar och försök se situationen utifrån så gott du kan.

Det kan vara jättesvårt och framför allt vill man så gärna förstå och förlåta speciellt med en bakgrund du har.
Du kan ha stor hjälp av detta forum genom att titta runt och läsa.Ta till dig det som passar dig och fortsätt skriva av dig dina funderingar.Det kan vara bra om du kopierar in ovanstående text och skapar en egen ny tråd.Då blir det lättare att följa dig och ge kommentarer och svar.
Och sist men inte minst,välkommen hit!

Profile picture for user Tigern

Som svar på av Ullabulla

Tack Ullabulla att du skrev tillbaka. Jag skulle gärna skapa en egen ny tråd men vet inte så mycket om datorer.

Jo, det är väl så jag känner mig, grundlurad, men också dum. I flera veckor har jag undrat hur just jag, med all erfarenhet av andra alkohol missbrukare, lyckats gifta mig med en till. Min första man drack också och resultatet blev skiljsmässa. Så den här gången kändes det som jag verkligen visste vad jag gett mig in på. Men hur lyckades han lura mig hela den tiden vi var ihop innan vi bodde ihop? Det fanns ju aldrig så mycket som en tom spritflaska i hans hem när jag var hos honom. Som det var har jag listat ut att de veckor han jobbade helger, då var han ledig mitt i veckan och då var jag aldrig hos honom pga avstånd och för att jag har ett måndag till fredag jobb. Så ja, jag känner mig grundlurad nu men har kommit över det bittra stadiet. Nu är det väl det stora steget att ta och det drar med sig så mycket annat, allt praktiskt som följer en skiljsmässa och fördelning av inkomster osv. Huset lär varken han eller jag kunna överta hela lånet så då måste vi sälja. Huset vi köpte ligger inte centralt alls och vi fick det mycket billigare just för att det varit på marknaden så länge. Sedan tar det evigheter, för honom, att hitta en ny lägenhet eftersom det knappt finns någonting att hyra i staden. Detta innebär att vi kommer tvingas att bo ihop en relativt lång tid till från och med att vi gjort slut. Den sträckan kan vara tuffast för min del. Jag kan ändå vara hans vän men står inte ut med att det blir den där hemska tystnaden då han inte ens kan se mig i ögonen. Några råd?

Profile picture for user Ullabulla

Slå inte på dig själv för att du är i en situation du är van vid.Så gör vi människor.Nej jag har inga hurtfriska råd.Risken är förstås att du dras med ned i hans avgrund och löften om du stannar kvar.De är ju duktiga på att snärja fast oss och ibland tror jag att det är en del av den skräckblandade förtjusningen för oss som är med en som dricker.Att få vara viktig och i centrum.Om du kan,så gå och låt han som är orsaken reda upp ert orediga liv som han har lurat in dig i.Låt honom ta konsekvenserna.Det ekonomiska löser sig alltid och du måste ju kunna bi friskriven från lånen om du flyttar ut och ni separerar.

Profile picture for user Tigern

Som svar på av Ullabulla

Hej Ullabulla!

Tack för att du lyssnat och ger mig råd. Hur ser ditt liv ut, varför är du här? Jag skulle gärna vilja veta. :)

Nä, jag har aldrig tyckt det varit kul med människor som dricker mer än måttligt. Kanske därför det känns så egendomligt att ha fastnat för min man. Men känslorna är inte så kärleksfulla längre, jag har stängt av dem och kommer troligtvis att ta tjuren vid hornen inom kort. Min bil är på lagning så eventuellt senare i veckan. Jag har 6 mil till jobbet och vill inte sitta i snön och inte kunna jobba. Egendomligt nog har jag inte brutit ihop, kanske för att jag känt mig lurad istället för att inte ha sett några tecken. Hade det funnits hade jag skyllt allt på mig själv för att ha varit blind till problemet.

Skriv och berätta om dig, jag är nyfiken.

Profile picture for user Ullabulla

scrolla bara lite i ämnesraderna så hittar du mig jaha och nu då heter min tråd.Där kan du följa ett lååångt brev sen 6 juli som jag uppdaterat nästan dagligen sen dess.Där besrkiver jag min historia och hur jag valt att göra fram till idag.

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Tigern

Hej Tigern, välkommen till Forumet, här kan du få mycket råd och stöd. Forumet är upplagt så att du skriver som ett eget långt brev där du dels får möjlighet att skriva av dig och kan reflektera, dels få input och kan diskutera med andra. Just nu är du inne i Kaeljos tråd/brev. Jag tyckte själv det var lite krångligt i början att hitta men om du går in på själva Forumet har du först fyra rubriker varav den siata heter Hjälpa någon som är nära, klicka på den rubriken så får du upp en ny sida där du kan klicka på Ny tråd. Skriv en rubrik, skriv Ditt inlägg och tryck på Spara längst ned. På det här sättet får du en egen tråd och det blir kättare att följa det som skrivs både för dig och andra. Känner igen mig i mycket av det du beskriver. Man tror att verkligheten ser ut oå ett sett och sen händer saker man knappt vill tro är sanna. Stå på dig. Det finns bara två alternativ som jag ser det. Antingen en fullständig vilja att sluta dricka helt alternativt måste du rädda dig själv. Stanna här, läs i de olika trådarna och fortsätt skriva. /Anonymt

Profile picture for user Kaeljo

Mina känslor spelar mig ett spratt just nu tror jag. Här har jag gått nu i flera månader och känt mig totalt låst i min situation pga av min mans känslor. Att han kommer att gå under om jag lämnar. Detta har gjort att jag byggt upp ilska inom mig, ilska för att han utövar detta känslomässiga spel mot mig. Ilska för att han totalt skiter i mitt mående. Det har känts som om han inte respekterar mig och mina känslor som lutat åt att jag vill lämna. Nu idag kom han och satte sig hos mig i köket och sa att han kommer att finna sig i om jag säger att jag vill lämna honom. Han hoppas ju inte det, men om det blir så är det ok. Nu tror jag inte han kommer att stå fast vid dessa ord imorgon, men ändå. Men nu, efter att han sagt detta, så kommer helt andra känslor fram hos mig. Vill jag verkligen lämna honom? Vad jag plötsligt fylls av empati för honom och tycker så synd om honom. Är det någon som kan förklara detta för mig? Vilka känslor ska jag lita på? Är jag bara så styrd av hans känslor, eller vad är det som händer? Att man inte ens kan förstå sig själv och sina egna känslor är väl märkligt!!!

Profile picture for user Izzy

Men det är så vi fungerar, jag har funderat mycket över det själv med. Man tror att man är säker på vad man vill o hur man vill ha det men det kan ändras så snabbt. Det din man säger att det är ok om du lämnar honom säger han säkert bara o det kan vara att han säger det för att du ska börja tvivla. Jag har varit o det där o känner igen mig i ditt sätt att tänka. Man vet varken ut el in, vet inte vem man är , vad man vill o känner. Jag tror på din första känsla att lämna är den rätta eftersom det verkar som du har tänkt på det så länge. Styrkekramar till dig<3

Profile picture for user Kaeljo

Som svar på av Izzy

Skönt att höra att det är någon som förstår mina känslor. Det är ett märkligt känslostorm här hemma. Idag har jag inte träffat min man och sådana dagar brukar jag må rätt ok, men idag har jag varit ledsen. Nära till tårar. Känner mig så islut på eneri. När min svärmor ringde idag började jag storgråta när hon frågade hur det var. Brukar behärskar mig inför henne, men det gick bara inte. Tack för att du skriver.
Kram

Profile picture for user Izzy

Har du någon samtalskontakt? Det kan hjälpa att ha någon utomstående att prata med. Jag går på familjerådgivning själv( min fd sambo ville inte följa med) går även ibland på anhörigstöd som kommunen har. Det har hjällpt mig mycket att förstå mina egna tankar o känslor , att jag inte är konstig. Jag hade precis som du ganska lätt att behärska mig , jag stängde av mina känslor fast jag var jätteledsen inombords o ville egentligen nara gråta fast jag kunde inte. Men mot slutet när vi bodde ihop började det att släppa o jag kunde gråta o det kändes skönt. Jag tror att det är bra att du kan gråta för det är inte bra att hålla allt inom sig. Kramar<3

Profile picture for user Kaeljo

Det har varit mycket nu ett tag så jag har inte svarat dig, Izzy. Jag går hos en psykolog och jag går också på anhörigstöd. Det känns väl bra, men det känns inte som jag kommer närmare ett handlande. Men min psykolog säger att jag har gjort framsteg sedan jag var hos henne första gången, så jag hoppas hon har rätt.
Jag styrs så mycket av min mans känslor och tycker inte att jag har skäl nog att lämna nu när han varit nykter i flera månader. Trots att mina känslor har försvagats under åren så håller jag hela tiden på och förhandlar med mig själv. Kan jag lämna, har jag skäl nog, vågar jag skaffa en lägenhet, vad ska han säga osv osv. Jag kommer inte fram till något. Som om det inte skulle räcka med att det här med alkoholen har legat som en mörk slöja över mitt liv nästan från början i vårt förhållande. Det har aldrig känts hundra procent bra. Det har alltid varit något som förmörkat mitt liv med min man. Det där mörka som man aldrig vågat prata om, men som alltid gjort det svårt att se ljust på framtiden. Det har alltid funnits där och tyngt mig och gjort att många skratt varit på låtsas och att många planer aldrig riktigt fullföljts. Mina barn har varit min stora och enda riktigt äkta glädje här i livet. Är så oerhört tacksam för att jag har dem.
Är det så konstigt att jag nu vill slänga bort den här mörka slöjan över mitt liv och känna mig fri. Jag vill inte ha något som förmörkar mitt liv längre. Nu är han nykter, men kommer den mörka slöjan att försvinna, nej, det tror jag inte. Den kommer att finnas där över mig som en tyngd ändå. Kan ju aldrig veta om den där alkoholen ska ta över igen.
Vill bli fri och börja leva!!!

Profile picture for user Maritza

Min första gång att jag skriver här! Jag är så glad att jag har tagit det här steget, det betyder mycket för mig. Jag har inte så mycket tid för för att skriva just nu men jag vill gärna dela med mig mina tankar, min erfarenhet som medberoende osv. Kort sagt är jag gift med en alkoholist för 15 år sen, Han är så kallad periodare, alltså är nykter några veckor och tar återfall när som helst, Det som är jobbigaste är att vara misstänksam hela tiden om precis allt. Till och med när mungiporna är nedåt, betyder det att han har druckit igen? Han sköter saker som vanlig, men för mig är bara lögn alltihopa!!! Vad ska jag göra? Jag känner mig så trött på allt!

Profile picture for user Kaeljo

Nu har det varit några dagar som jag mått väldigt dåligt. Har hemsk ångest. Det som utlöste denna ångest i för några dagar sedan var när min man frågade mig om vi skulle åka bort över helgen för att det var alla hjärtans dag. Jag svarade att det inte skulle fungera då jag inte tycker att vi har det så bra tillsammans. Att han bara går runt här hemma och låtsas som om inget hänt och att allt är som vanligt får mig att känna mig frustrerad och det skapar så mycket ångest hosa mig. Och varför skulle vi fira alla hjärtans dag då vi har det som vi har det. Verkar som om han inte fattat ett enda dugg. Jag förstår inte varför hans ord och känslor ska påverka mig så mycket. Jag har bara gråtit i tre dagar nu. Hur ska jag någonsin få kraft och ork att ta mig ur det här!!!!

Profile picture for user Tigern

Hej!

Oavsett hur du känner för din man finns det ingen annan än du som kan påverka din situation. Den känslomässiga virvelvinden du befinner dig i känner nog de flesta av oss igen. Ett steg kan vara att komma undan några dagar och fundera på vad det är som håller dig kvar. Ilska kan man vända till agerande, så har jag gjort. Jag befinner mig dessutom hos vänner denna helg och gör så nästa helg också för att jag ska må bättre. Alternativt är att du skickar iväg honom att bo hos någon ett tag men det kan oftast vara svårare. Sedan måste du ha en plan där du har tydliga korta mål som du inte backar från. Lås dig inte vid ursäkter, som ekonomi och boende och annat. Jag är själv i denna process och följer mina mål, ett litet steg i taget, vilket är svårt för mig men nödvändigt. Själv tog jag tjuren vid hornen, jag hade redan bestämt mig att inte bli en medberoende person, genom att skriva ett brev där jag gör slut. Ställde flaskan vid avskedsbrev och ringen. Korta men ändå fördelningsbeslut av hus, ekonomi och boende. Skiljsmässan lämnas in denna vecka. Sedan blir det bodelningen. Efter det ansöker jag om att få ta över huslånet. Om det beviljas börjar han leta annan bostad. Sedan flyttar han ut.

Du behöver din egen plan och får inte ge vika med dina mål. Det här var min första helg hemifrån och tufft att det var Alla hjärtans helgen, MEN jag är enormt stolt att jag gjort detta och pratat med kompisarna som stöttar mig i beslutet jag fattat.

Så hitta din plan du kan följa steg för steg. Inga steg är lätta men varje steg du genomför ger dig mer styrka att ta nästa. Lycka till! :)

Profile picture for user Izzy

Du kommer att känna när du är redo att ta det steget. Jag trodde inte heller att jag skulle orka, det kändes verkligen som att jag skulle leva hela livet med honom o aldrig kunna ta steget att lämna. Men till slut gick det inte längre o jag kan inte riktigt säga vad det var som gjorde att jag tillslut gjorde det. Det är jättejobbigt men jag vet ändå att jag gjorde rätt.
Jag känner igen det du skriver att han bara går runt o låtsas som att allt är som vanligt sim att inget hänt o det är så frustrerande så man håller på att bli galen. Precis så var det för mig med, han planerade framåt medan jag tog en dag i taget. Du kommer att klara det! Jag tror på dig!
Styrkekramar<3

Profile picture for user Kaeljo

Tack Izzy och Tigern för era kommentaren. Det här forumet är bra och allas kommentarer ger mig styrka och likaså att läsa andras trådar. Izzy, dig har jag följt och känner stora likheter med dig. Jag tror jag skrev nån gång i somras i din tråd att jag hade bestämt mig för skilsmässa och att det då kändes så skönt att ha bestämt mig. Att det skulle bli en så här lång och jobbig resa hade jag aldrig kunnat förutse. Att jag fortfarande, ett halvår efter att jag sagt att jag ville skiljas inte är skild hade jag inte trott. Att han skulle bli förtvivlad var jag övertygad om, men att hans känslor skulle styra mig så och sätta stopp för mitt handlande hade jag inte trott. Men min resa har börjat i alla fall.
Dina ord betyder så mycket Izzy.
Kram

Profile picture for user Izzy

Det var så för mig med att jag bestämde mig för att nu ska jag lämna honom, nu får det vara nog, den här gången går jag. Men det är verkligen inte så enkelt!! Jag vet inte hur många gånger kag bestämde mig innan jag verkligen gjorde det. Så fort han höll upp några dagar o var lite snällare så började jag tveka, det är inte klokt så fort man glömmer hur det är. Jag tänkte som de flesta här att jag överdriver, det är nog inte så illa iallafall, till nästa vända o så håller det på. Det tar tid att farsa ett sånt beslut men du kommer att fixa det när du är redo.
Kram<3

Profile picture for user Kaeljo

Skönt att höra Izzy, att det var svårt för dig också. Jag börjar nästan tro att jag blivit galen. Var ute och promenerade med en av mina bästa vänner idag och jag har känt mig så otroligt ledsen den senaste veckan och tänkte att det kommer att kännas bra att få prata med henne. Dessutom har hon själv lämnat en missbrukare för drygt tio år sedan. Men efter promenaden kände jag mig ännu mer ledsen. Tårarna bara forsade när jag kom hem igen. Hon undrade med ett hårt tonläge hur länge jag har tänkt att gå omkring och inte fatta något beslut. Jag vet inte svarade jag, det är så svårt för mig att göra en annan människa så ledsen. Då får du väl helt enkelt stanna då, säger hon. Men för mig känns det inte som ett bra alternativ heller, då ser jag till att han mår bra på bekostnad av mina känslor. Jag var väl extra känslig idag, men hon var så hård mot mig och för mig är detta så svårt. Jag går hos psykolog fortfarande och ändå är det så svårt. Från början drog jag ut på allting för omtanke om min man. Han bad mig att stanna några månader till för att han skulle må bättre och bli stabilare i sin nykterhet. Det är på något vis detta som har gjort det ännu svårare för mig nu, att han fortfarande är nykter. Känner mig inte lika arg på honom längre som jag gjorde för ett halvår sedan då han drack och jag sa att jag ville skiljas. Då var jag så arg på honom.
Har sagt att jag ska flytta till sommarstugan så fort vattnet sätts på där i mitten av april. Min man älskar sommarstället och det gör mig så förtvivlat ont att inte han kan vara där också. Hela tiden styrs jag av hans känslor. Jag vet inte hur jag ska klara att lämna honom i stan och ensam bo där. Vad är det som får mig att aldrig se till mina egna känslor först, utan alltid min mans. Håller jag på att bli galen? Det känns verkligen så. Jag känner det som att jag är i en nedåtgående spiral. Jag hade på något vis mer go i mig för några månader sedan, även om det kanske inte verkade så. Kanske det har börjat bli en vana att leva som två tysta främlingar som inte kan prata med varandra i samma lägenhet, men som ändå har så svårt att gå åt varsitt håll. Vad vet jag! Vad jag vet är att min väninna gjorde mig ännu mer ledsen efter promenaden än före.
Jag förhandlar ständigt med mig själv i mina tankar. Det upptar mycket av min tid att grubbla över detta. Vad har jag för skäl att lämna nu när han varit nykter så länge? Hur ska jag kunna se till mina känslor när jag sårar honom så mycket? Är jag säker på att jag inte älskar honom ändå? Men även om jag älskar honom, ska jag utsätta mig för all oro över hans drickande igen?
Vissa dagar väger det ena över och nästa dag det andra. Jag kan inte "leva" pga dessa ständiga tankar och att inte vilken väg jag ska gå.

Profile picture for user Ullabulla

I mitt fall så valde min gubbe att lätta ankar då han förstod att jag aldrig skulle göra det.Han gjorde det av egoistiska skäl,att få dricka hur mycket han ville utan insyn.Men jag tror ändå att en del av honom gjorde det av hänsyn till mig.Han såg att jag mådde mer och mer dåligt i vår relation och den fungerade inte alls längre.Så att din väninna inte kan se och förstå din vånda förstår jag inte riktigt.Känn och tänk klart och separera på prov,det är mitt förslag.

Profile picture for user Kaeljo

Precis så har jag tänkt, Ullabulla. Att jag ska flytta isär över sommaren på prov. Jag bara hoppas att jag kan fullfölja detta, så jag inte låter mitt medlidande för min man tar överhand och inget händer. Så skrämmande att inte kunna styra med hjärnan, utan att det är känslorna som styr mig. Dessutom är det indirekt min mans känslor!

Profile picture for user Ullabulla

motstridiga känslor som man inte rår över.Som för alkoholisten,släpp taget,släpp kontrollen.Inse att ditt liv blivit ohanterligt pga ditt medberoende.Alanon följer ju precis samma punkter som AA.Man andas känner och tänker som alkoholisten,ens eget känsloliv blir förmörkat och dolt för en själv.Men det finns därunder och kommer att vakna till igen om du ger det chansen.

Profile picture for user Kaeljo

Jag vet sannerligen inte vad det är med mig. Jag måste bara skriva av mig känner jag. Jag går fortfarande efter flera månader här hemma med min man och känner mig helt kvävd. Han kör fullständigt över mina känslor! Han håller sig nykter och då känns det som jag inte har skäl nog att lämna honom. Jag får dåligt samvete bara av att se honom i ögonen och det är nog därför det känns som jag ska kvävas här hemma. Har ångest när det är fredag och jag ska gå här hemma med honom hela helgen. Trots att jag inte har sagt en enda gång att jag tror att det kommer bli bra mellan oss igen, så är det precis som han struntar i det. Han kan plötsligt fråga vad vi ska göra på semestern, vad vi Jag var deprimerad innan när han drack, men känner mig ännu mer deprimerad nu. Jag vet inte var jag ska hämta min kraft ifrån! Känner inte att jag har någon som riktigt backar upp mig. Hur ska jag kunna bli så stark att jag klarar att komma dit jag vill och vara den enda som backar upp mig. Jag har vänner som lyssnar och förstår, men ingen riktig stöttning. Ännu fler i min närhet säger saker som bara spär på mitt dåliga samvete. Tex när min svärmor säger att detta är så jobbigt för henne så hon inte kan sova på nätterna eller när någon annan säger att "detta är verkligen ett mycket stort steg som kräver att tänkas igenom noga". Allt sådant sänker mig och gör mig vansinnigt osäker. Ensam är man inte så jäkla stark.
Jag går fortfarande hos min psykolog och inte ens hon får mig att handla. Jag är väl ett hopplöst fall, sitter bara och gråter när jag är där. Allt känns så meningslöst just nu. Så som livet är nu är det inget kul att leva. Jag kan inte plötsligt bara säga att nu går vi vidare och allt blir som förr igen. Jo, det kan jag väl, men hur kommer jag att må då. Nej, det kommer inte att fungera.
Jag vet att ingen här kan komma med något som får mig att göra något, men känner mig så ledsen och känner bara att jag måste få skriva av mig lite. Önskar att jag kunde komma med något nytt, att jag gjort något åt min situation någon gång, men tyvärr inte denna gången heller.

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Kaeljo

Skickar också styrka, kraft och mod. Var inte så hård mot dig själv. Du lever under en väldigt stark press och då är det svårt att agera och tänka klart. Försök tillåta dina känslor istället. De är dina och du har rätt att känna dom du gör efter allt du gått igenom under lång tid. Som det är nu förtrycks dina känslor av både din man och av dig. Lätt att säga, men försök fokusera på vad du kan göra för att Du ska må bra. Bara i stunden och/eller i livet i stort. Var snäll mot dig själv så hittar du mer kraft. /A

Profile picture for user Izzy

Jag känner så med dig för jag har känt precis vad du känner nu. Jag önskar att jag skulle kunna hjälpa dig på nåt sätt men jag vet hur svårt det är att ta det där steget . Min sambo planerade också för framtiden fast jag precis hade talat om hur jag kände, det var som han inte trodde att jag menade allvar o att jag aldrig skulle lämna honom. Jag gjorde så att jag började titta på lägenheter i smyg o tillslut dök det upp en som jag var intresserad av. Jag tittade på den o var sen tvungen att bestämma mig. Jag visste ju inte sen hur lång tid det skulle ta innan jag hittade någon annan. Så kag tackade ja till den o berättade sen för min sambo. Det blev ett jäkla liv för han tyckte väl att jag gått bakom ryggen på honom, men vad ska man göra när jag hade försökt att prata med honom flera gånger o han bara ignorerade det jag sa. Tror du att du kan börja kika lite försiktigt på lägenheter till att börja med? Jag håller tummarna för dig att du finner styrkan!!
Kramar<3

Profile picture for user Kaeljo

Tack alla som svarat mig här. Ni är underbara och det betyder så mycket att ni finns och skriver här. Izzy, din tråd har jag följt och det betyder så mycket för mig. Jag ska skriva mer utförligt en annan dag, men kände bara att jag ville tacka för allt stöttning här.
Kramar!!!

Profile picture for user Eva-Karin

Känner din förtvivlan. Jag velade också. I flera år först i hans onykterhet. Men efter boken HappyHappy som är flera kvinnors berättelser om skilsmässor + Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” som jag försökte läsa högt för min då nyktre man , och fick till svar : hon har ju inte fattat nånting + en hederlig kärleksroman fick jag nog.
Köpte mig en låda tepåsar som jag visste att det bara var jag som ville ha av och sen beslöt jag att vara skild innan den var slut. Så vissa frustrerade dagar drack jag många koppar te medan harmoniska dagar inget alls. Det blev en sorts hävstång som jag kontrollerade. Men med ett slut. Låter kanske helt knasigt. Men det fungerade.
När jag läser vad du skrivit lever du fortfarande hans liv. Du anpassar dig efter vad han tycker o vad han kanske kommer att tycka. Som du gjort i många många år. Men vad tycker du då? Är inte ditt tyckande viktigast i ditt liv? Är inte vad du känner viktigast i ditt liv? Vad någon annan känner kan ju inte komma före , eller? Detta tog det lång tid för mig att se. Att mina känslor o åsikter inte var värda något. Inte ens för mig själv.
Jag tar mig friheten att kopiera in en text från det här forumet som jag bär med mig varje dag ( tack Lelas tror jag det var )
Jag är Jag därför att Jag är Jag.
Och Du är Du för att Du är Du.
Men om Jag är Jag därför att Du är Du.
Så är Jag inte Jag längre

Kram

Profile picture for user Kaeljo

Tack Eva-Karin för dina kloka ord. Visst vet jag att jag måste sätta mina egna känslor i första rummet. Min hjärna vet det, men hjärtat verkar inte fatta. Jag skulle nog behöva höra dina ord många gånger varje dag, så kanske det skulle gå in. Jag känner hela tiden efter vad han känner. Och tack vare hans känslor har jag nu stannat kvar i flera månader sedan jag sa att jag ville skiljas. Tror inte egentligen att det varit så bra för mig. Det känns som jag har blivit mer och mer nedstämd. Helgerna är inte den efterlängtade vila och återhämtning som de ska vara, utan bara en väntan på att det ska bli måndag igen. Är lättad då det är söndag kväll. Avundas mina arbetskamrater då de är så glada då det är fredag. Det var egentligen länge sedan jag kände så. Även innan då han drack var det jobbigt med helgen. Varje fredag åkte jag hem med en klump i magen, vilket tillstånd var han i då man klev in genom dörren. Hur berusad skulle han ha hunnit bli och skulle han till och med hinna somna innan middagen. Enda gångerna jag såg fram emot helgen, det var om jag visste att jag skulle hitta på något med någon kompis. Då var det lite roligare att komma hem. Visst, om jag lämnar honom nu, så kommer givetvis helgerna att bli ganska ensamma, men jag tror att det kommer att kännas friare. Känns så stort och betungande.
Det som ger mig energi i livet är mina två underbara vuxna barn. Utan dem skulle jag inte klara mig, de är mitt allt och att få umgås med dem är det bästa i livet.

Profile picture for user Vanessa

Har en son på 24 år som har druckit stora mängder alkohol sedan flera år pga svåra sömnsvårigheter och som använder alkohol i medicinskt syfte. Han säger själv att att alkoholen hjälper honom, förutom med sömnen, att komma bort från verkligheten dvs en värld fylld av ondska och destruktivitet som han egentligen inte vill vara med i. Han träffar en terapeut för närvarande, men det verkar som han dricker ännu mer sedan han började hos henne. Han har varit på missbruksmottagningen några gånger, träffat drogterapeut, kbt-terapeut utan resultat. Vad gör man?

Förtvivlad mamma

Profile picture for user Kaeljo

Som svar på av Kaeljo

Mina skuldkänslor hänger som ett ok på mina axlar och det är väldigt tungt att bära. När ska jag få känna mig glad igen, undrar jag. Jag får hela tiden kämpa för mig själv och stå upp för mina känslor och behov och dessutom i MOTVIND! Jag har ingen nära mig som stöttar mig i mitt beslut och hjälper mig. Igår kände jag mig stark och trodde att jag skulle klara mig ur det här ok, men idag är jag så fylld av skuld att jag knappt härdar ut. Vill helst bara sova, så jag kan få komma ifrån ett tag. Vad som fick mig att rasa idag, var att min svärmor ringde. När jag ser att det är hon som ringer får jag ont i magen. Jag har alltid haft bra kontakt med mina svärföräldrar och har tyckt om dem mycket båda två. Men nu, sedan de fick veta hur läget är mellan mig och min man ger min svärmor mig alltid dåligt samvete genom något hon säger när vi pratar. Idag när vi pratade, frågade hon mig såklart hur jag mådde och jag var ärlig och sa att det är inte så bra. Då säger hon till mig; "tänk dig för väldigt noga innan du fattar ditt beslut, det påverkar ju inte bara dig utan alla andra påverkas också av det här". Det kändes som en kniv i hjärtat och så var resten av min dag förstörd. Jag fattar att alla runt omkring oss också påverkas, men då menar hon att jag ska tänka på alla andra (kanske menar hon mest sig själv) och inte bara se till mina egna känslor. Först kände jag mig mest förbannad över att hon kunde säga något sådant, att jag ska väga in hur hemskt detta är för andra och enbart gå efter mina känslor. Men efter en stund kom skuldkänslorna och det dåliga samveten igen. Nu tvivlar jag igen på att jag verkligen kommer att klara av att lämna min man. Jag känner mig så ledsen. Det känns som jag inte kommer att må bra, hur jag än gör. Önskar så att jag hade någon i min närhet som verkligen stöttade mig. Tror att det är vad jag skulle behöva för att fixa det här.

Profile picture for user Izzy

Försök att inte ta åt dig av vad din svärmor sa till dig. Du ska tänka på dig själv nu o inte bara på alla andra runtomkring för det har du gjort tillräckligt nu. Det är din tur nu att göra något för att du ska må bättre. Det låter som att du har bestämt dig för att du vill ha en förändring. Du behöver inte ha dåligt samvete det är din man som ska ha det. Hade inte han druckit så hade ni nog inte hamnat i den här situationen. Jag känner precis som du att jag hade behövt ha någon nära som stöttat mig hela vägen men det har jag inte haft. Hade jag haft det så kanske jag hade tagit steget tidigare. Fortsätt att kämpa, du kommer att klara av att välja din väg när du är redo. Du ska tro på dig själv, det är rätt som du tänker.
Kram<3

Profile picture for user Kaeljo

Tack för era svar här. Jag har så dåligt samvete för allt jag ställer till med. Och detta dåliga samvete skapar ångest och då kommer jag inte i kontakt med mina innersta känslor. Jag vet inte längre vad jag vill, kan inte hitta det där "jävlar anamma" inom mig, längre. Vet nu att det närmar sig och att jag måste ta steget och flytta till stugan. Somnar med ångest och vaknar med ännu värre ångest. Allt är så skrämmande! Ska jag bli helt ensam i stugan!! Det är plötsligt så skrämmande, trots att jag i höstas såg framför mig att det skulle bli helt underbart. Jag vet inte vad jag känner, för ångesten har tagit över nu. Har jag börjat få känslor för min man, eller är det bara rädsla för det som är väldigt ovant. Tror att rädslan är obefogad, men nu är jag så orolig ändå för att kontakten med mina barn ska försämras. Jag har bara barnen som är nära släkt sedan. Trodde jag var så stark, men nu känner jag mig väldigt svag. Känner mig inte glad längre, vilket jag inte gjort på länge. Jag är som Zombie som bara går omkring och gör det viktigast på ren rutin och låter dagarna bara gå och längtar tills jag får sova. Men sova är också så svårt nu för tiden. Grubblar, grubblar och grubblar!
Tacksam att det här forumet ändå finns och jag kan skriva ner vad jag känner ibland.

Profile picture for user Ullabulla

som de flesta av oss härinne.Om vi inte fungerade som vi/du gör så skulle vi inte befinna oss i denna situation.
Dvs inte ha styrka mod eller kraft att gå.Stannat kvar i en svår situation med hänsyn till alla andras känslor och mående.Nu då vi tagit oss kraften nånstans ifrån så kommer allt det andra som tidigare hållit oss kvar.Ångest rädsla ensamhet kaos.Det som vi flyttar/lämnar för att få slippa.Men vi slipper inte det,trots att vi vet att beslutet är rätt.Din närmaste tid kommer inte att bli lätt och du kommer att tvivla många gånger.
Men om du lämnar så finns det troligen en väg tillbaka om det är vad du innerst inne vill.Sakta kommer ditt egna jag att vakna tilll liv,om än i små doser i början.Så småningom kommer du att stanna upp och se färgerna,ljuset möjligheterna.Sen springer de och gömmer sig igen och du får leta ett tag innan de kommer tillbaka.Men det gör dom.

Den unga Ullabulla som fanns där för 20 år sedan börjar sakteligen komma tillbaka till mig.Jag bryr mig fortfarande ytterst mycket om,men jag kan idag se skillnaden på vad som är vettigt och ovettigt.Ibland väljer jag att göra det ovettiga,men jag ramlar ganska snabbt tillbaka till det jag vet är rätt.Vad som är rätt för dig kan jag inte svara på.
Men att leva i nuvarande situation och fortsätta må som du gör gagnar varken dig,din man eller barnen.
Andas lite luft och ensamhet och se vad du innerst inne vill.Be om en tidsfrist från din man för att du behöver det för att sortera ut vad som är rätt i ditt fall.Du har ju gett din man mer än en chans antar jag :)

Framtiden behöver inte vara huggen i sten för att du gör något som i dina ögon är drastiskt.

Profile picture for user Fenix15

Känner mig mest bara skräckslaget förvirrad just nu. Men har de senaste två dygnen berättat mer än jag gjort på många år och det är bra. Att jag hittat hit till den här sidan är bra och idag ska jag ringa en stödgrupp. Tack till alla här, det betyder mycket att få läsa era berättelser.

Profile picture for user sway

Som svar på av Kaeljo

Jag har läst allt du skrivit och känner igen mkt. Alkoholister är mästare på känslomässig manipulation.
Rädda dig själv, det är du värd efter alla år. Se filmen When love is not enough. Handlar om det par som startade AA o Al-anon.

Profile picture for user Kaeljo

Tack till alla er som skriver här. Jag måste gå in här varje dag nu och läsa för att få en känsla av att jag åtminstone har lite rätt i det jag är på väg att göra. Önskar att jag hade någon vid min sida 24 timmar om dygnet som peppade mig. Det skulle jag behöva, har så dåligt samvete hela tiden för vad jag "ställer till med". Och detta dåliga samvete får mig att tvivla hela tiden på vad jag håller på med.
Förresten Sway, dig har jag aldrig sett här på forumet innan. Har du levt med en alkoholist eller lever du med en, eller vad är dina erfarenheter av detta?
Jag har så himla svårt att hitta den där starka känslan av att lämna och leva ensam, som jag hade tidigare. Är kanske rädsla, rädsla av att stå ensam efter halva livet tillsammans. Egentligen är jag inte rädd för att klara mig ensam, det tvivlar jag inte ett dugg på att jag fixar. Men det är väl ovanan, som skrämmer mig.
Eftersom han också har hållit sig nykter så länge nu, så ifrågasätter jag mig själv hela tiden om detta är rätt gjort. Jag vet att jag innan tänkte att det inte skulle spela någon roll. Vänner ifrågasätter också, men nu är han ju nykter, ska du verkligen då, tror du inte det kan bli bra nu då osv osv. Om dessa människor visste vad en sådan liten mening kan skapa avskyvärda skuldkänslor hos mig och därmed en massa ångest. Nu har jag grubblat på detta i flera månader och det gör mig tokig snart, tror jag!!!

Profile picture for user Kaeljo

Jag tittade på filmen When love is not enough. Man kände igen sig precis, men jag det stärkte mig inte i mitt beslut. Hon lämnade ju aldrig sin alkoholist utan gick hela tiden vidare med honom. Det fick bara mig att känna att man ska försöka ännu en gång och ännu en gång tro på honom. Jobbigt!

Profile picture for user flygcert

Vad var det som fick dig att bestämma dig i somras?
Vad vill du ha ut av livet?
Om du fick bestämma allt utifrån dig själv, ingen annan har något att säga till om, var skulle du bo nu då? Med vem? Vart?
Varm kram till dig! Jag förstår att du är oerhört olycklig nu, av det du skriver, och jag önskar att du hittar lugn snart!
Att lämna är inte lätt, och om du lämnar så har du en kämpig tid framför dig, men utifrån det du skriver också en lugnare och mer rofylld tid!
Kramar

Profile picture for user Kaeljo

Jag vill inget hellre än att hitta ett inre lugn. Nu har vi bott isär några dagar och dessa dagar har varit till största delen fyllda av ångest. Ja, Flygcert, jag försöker hela tiden tänka på hur livet sett ut när han drack i alla år och känslan jag hade förra sommaren när jag var helt säker på att jag skulle lämna. Men när ångesten har sitt grepp om mig så kan jag inte känna den känslan som jag hade då. Jag kan ta fram minnen, men jag kan inte komma i kontakt med själva känslan. De få stunder då ångesten släpper, då kan jag känna den känslan jag hade då. Jag grubblar så mycket och har så dåligt samvete och målar upp hemska scenarior om allt möjligt. Då kan jag få för mig att mina barn skulle vända mig ryggen och det är det värsta som skulle kunna hända. Egentligen tror jag ju inte att de skulle göra det, men när jag är fylld av ångest kan mina grubblerier kännas möjliga eller rent av troliga. 7
Tack alla ni som svarar mig. Det stärker mig, åtminstone för stunden då jag läser detta.

Profile picture for user Ullabulla

Nu gissar jag bara,men jag hade ofta såna.Om jag lämnar,om vi bryter så kommer allt ont att hända.Varför skulle jag få ett bättre liv utan medberoende och fylla.Varför skulle jag vara värd lite lugn och ro,
Nejdå.snart kommer något att hända som straffar mig hårt och skoningslöst.Han super ihjäl sig,det händer någon olycka i fyllan osvosv.
Men det finns tekniker att få dessa katastroftankar att vända och bli mer realistiska.
De går i stort sett ut på att man försöker tänka sig in i varje liten otrolig detalj om vad som ska drabba en/alkoholisten.
Lägg all den ångesten i en handflata.
Sen försöker man se det hela utifrån och försöker få till en procentsats på hur rimligt det är att det är sant.
Lägg det i den andra handflatan.
Sen försöker man också få till en tanke om vad man egentligen kan göra åt saken.

Sammantaget försöker man få kontroll på verkligheten i dessa tankar vilket oftast inte är speciellt nära sanningen.Det står säkert en del att läsa om dessa tekniker.Och när det varit riktigt djävligt har det hjälpt mig,lite grann i alla fall.

Profile picture for user Kaeljo

Har levt ensam utan min alkoholist nu ett par veckor. Det går upp och ner, men mår nog överlag bättre nu än jag gjort innan. Stundtals känns det riktigt bra! Ångesten kommer då jag träffat min man, trots att han inte sagt något som gett mig skuldkänslor så ger det mig skuldkänslor och dåligt samvete. Jag får också ångest då jag träffar folk som jag måste berätta det för. Ofta, säger de då; VAD TRÅKIGT, EFTER SÅ MÅNGA ÅR, ÄR DETTA GENOMTÄNKT osv osv. Om folk visste vad dessa ord skapar ångest hos mig!!! Efteråt ifrågasätter jag mitt beslut. Jag har ett par nära vänner som inget vet än, men som jag vet att jag behöver berätta det för. Men det tar så emot!!
Min man är fortfarande nykter och han gör en massa saker med vänner på kvällar och helger. Han håller hemmet rent och snyggt och tvättar sina kläder.
På något sätt får detta mig att känna mig illa till mods. Han som suttit berusad i soffan varenda dag innan och aldrig hittat på något på kvällarna och heller aldrig städat hemmet eller tvättat. Nu känns det nästan som ett hån, här umgås han med folk jättemycket, städar och fixar hemma OCH ÄR NYKTER! Något som han aldrig gjorde förut, trots att jag skällde, bönade och bad så bara han fortsatte att sitta i soffan och dricka. Jag vet inte, men känner mig nästan kränkt.

Profile picture for user Ullabulla

så skapar man en negativ balans tillsammans. Som anhörig är man ju aldrig skyldig till att någon annan väljer att dricka.
Men man får nog lätt bära skulden ändå. Både sin egen och alkoholistens. På något märkligt sätt så tar man ju också på sig den,förklara det den som kan.
Att han nu håller på att reda upp sitt liv och åtminstone tillfälligt har det under kontroll är väl alldeles underbart.
Han kanske för egen maskin tagit till sig det du sagt och naturligtvis även själv insett att förändring måste till.
Kanske vill han också visa dig, att han minsann är kapabel.Men visst blir det som ett hån,om han hade vaknat tidigare hur hade det sett ut då.
Kanske han hoppas att du ska se och vilja ha honom igen.Eller så kommer kraften inifrån honom själv och det är väl bra?

Profile picture for user Izzy

Vad modig o stark du är!! Vart bor du nu, har du skaffat en egen lägenhet ? Bad var det som gjorde att du tog steget? Jag känner så igen det du skriver. Mitt ex reagerade också likadant o jag var helt förvånad. Han städade, strök kläder, tvättade mattor, gardiner. Köpte nya blommor till alla fönster o färska blommor på bordet varje vecka mm. Han bar jättetrevlig o hjälpsam mot mig o fixade med olika saker. Man blir alldeles förvirrad o glömmer nästan bort hur det har varit för en stund. Men sen kom bakslaget du han visade den sidan jag är van att se då han är full , spydig , otrevlig. På något sätt var det skönt att jag fick se den sidan igen för jag började nästan tvivla för en stund. Det var bra att han påminde mug att jag gjort rätt. Det är en jättejobbig period efteråt men jag vet att jag har valt rätt väg.
Jag tänker på dig o skickar massor av styrkekramar<3

Profile picture for user Kaeljo

Tack för att ni ger mig några ord här. Javisst är det på sätt och vis underbart att han tagit tag i sitt liv och gör en förändring. Men jag känner det precis så som Izzy beskriver. Man glömmer nästan bort varför man lämnat och börjar tvivla på sitt beslut. Jag bor på landet i vårt sommarhus nu och det känns väl ganska ok för det mesta. Att jag tog steget var väl att jag kände att vi levt ihop i flera månader utan att vi kunnat närma oss varandra och kände väl att vi var tvungna att komma ifrån varandra, åtminstone för ett . Visst, det är väldigt ensamt stundtals, speciellt på helgerna, men ändå känner jag mig ganska fri. Som jag skrev innan är det värsta när man ska träffa människor som man ska berätta det för. Deras kommentarer ger mig för det mesta ångest. Jag har dock väldigt svårt att tänka mig att gå tillbaka och att allt ska fortsätta där vi slutade och bara leva på som innan. För hur länge är han den han är idag? Om han kunde förändra sig nu när jag lämnade honom efter 20 års drickande, så kan ju inte jag haft någon positiv inverkan på honom.

Profile picture for user flygcert

Jag skriver ju inte här så ofta längre - men jag följer speciellt er ändå! Är så glad att ni lämnat era destruktiva relationer (kanske finns det en väg tillbaka, kanske inte, men ni har visat att det inte är okej att bli behandlad så, att ni beslutar er för vad som är viktigt för er).
Jag känner så väl igen mig i era tankar och känslor - innan jag lämnade sa alla, precis alla som jag pratade med, att han inte skulle orka ta hand om barnen, att hans liv skulle fortsätta som innan osv, men vad hände? Jo, han ville inget hellre än att ha barnen, han ordnade upp många saker, styrde upp många delar av sitt liv, och jag kände en enorm bitterhet - varför gjorde han inte detta innan? Men hade jag inte lämnat så hade han nog aldrig gjort det. Och idag vet jag att han styrt upp många saker, jobbat på att förändra många saker, men väldigt många saker kvarstår och jag vet med säkerhet att jag hade inte velat leva med honom i vilket fall.
Jag har det också ensamt på många sätt - men jag var ensam innan också, med den skillnaden att vi var två ensamma som satt under samma tak. Det var inte bra, men jag var inte ensam... Låter lite knäppt, men ni förstår säkert vad jag menar?! Nu sitter jag ensam, en ensam, under ett tak. MEN det är mitt tak, jag har ingen oro för allt han kan säga, göra, hota med. Och jag läste i veckan att blondinbella rekommenderat kompisdejting på sin blogg, och när allt lagt sig med mina barn så kanske jag ska ta och kompisdejting. Men jag är också väldigt tillfreds med ensamheten, det har tagit tid att vänja sig, och tid att hitta lugnet i mig själv. Men Gud, vad tacksam jag är att jag lämnade! Mitt ex hade aldrig bättrat sig om jag stannat, och jag ser fortfarande alldeles för många tecken och situationer med barnen där samma beteende kvarstår. Jag vill inte vara bitter, hemsk och cynisk, men jag tror säkert att ni också kommer att känna av dessa tankar och känslor...
Varma kramar till er, är så tacksam över att få följa era resor, följa er glädje, sorg, ensamhet, tankar, känslor och styrkor!! Blir påmind och stärkt om min egen resa, tack från mitt allra innersta!

Profile picture for user Ricky90

Hej, Jag har läst din tråd, din ångest och hur du hittar anledningar att vara kvar. Du står och väntar på att hoppa ner i ett stormigt hav tills det blir lugnare tider. Jag är 29 år och har levt fram och tillbaka med en man med blandmissbruks-problematik i snart 6 år. Vi separerade för 2 år sen, sen lite fram och tillbaka, han blev snygg och hälsosam igen, började motionera, var gullig etc och vi blev ihop på nytt i somras. I januari flyttade vi ihop. Det dröjde bara en månad till han var igång igen. Ute med kompisar varje kväll och drack öl, knarkade på helgerna och även på veckodagarna nattetid. Under dessa månader har jag gång på gång visat mitt missnöje, via samtal, bråk och sms. Det har mottagits som tjat och gnäll och att jag är världens tråkigaste med alla mina regler och riktlinjer. I tisdags försökte jag göra slut. "Hur kunde jag lämna en människa som jag trodde hade problem, vilken typ av människa var jag, så otroligt omänsklig". Vi kom fram till att vi ska ha en månads paus och bo växelvis i vår lägenhet. Varje dag skickar han sms om hur han har förändrats, han dricker läsk på krogen och går långa promenader. "Det här kommer VI klara tillsammans, för det är så det funkar i förhållanden, man hjälper varandra". Ikväll ska jag gå på ett möte för anonyma narkomaner. Jag behöver liksom alla ni andra här, kraften att säga nej. Jag tycker att jag tagit ett stort steg som satt ner foten, men han vill inte förstå riktigt. Nu är han medgörlig. Men tidigare har hans temperament styrt hela vår relation. Jag vet hur svårt det är med all denna skuld. Men när jag läser era texter ser jag mig om 20 år. Jag vill inte bli som ni. Jag vill inte behöva tänka på detta i min vardag. TA MOD OCH GE DIG AV! Om du ångrar dig kan ni ju alltid bli ihop igen, han kommer ta emot dig med öppna armar. Åren går.

Massa kramar!

Profile picture for user Kaeljo

Jag har nu levt separerad från min man i en månad. Det har varit en väldigt jobbig tid, det har varit mycket känslor och de har pendlat mellan värsta ångesten till nästan lite svag lyckokänsla. Vardagarna är bättre än helgerna. På helgerna blir ensamheten mer påtaglig och jag sjunker ner i något svart hål. Jag vet inte, men jag trodde nog att de få vänner jag har skulle bry sig om mig mer. Jag önskar jag hade någon väninna som också var ensam och som jag kunde hitta på roliga saker tillsammans med. Jag har inget riktigt starkt intresse, kanske det skulle vara lättare att få tiden att gå då. Någon som har något tips om hur man kan få nya vänner?
Jag har fortfarande mycket skuldkänslor. Känns som det är jag som orsakat allting. Tror också att han fortfarande är nykter. Jag har ju inte längre den kollen på honom, men jag tror i alla fall inte att han har druckit.
Jag tycker det känns skönt ibland att jag får rå mig själv och att jag inte behöver bry mig om någon annan. Men önskar ända att jag hade en vän att göra roliga saker tillsammans med (ingen man). Svårt att se så positivt på framtiden som singel, så som jag tänkte mig det innan när jag levde i min dåliga relation. Jag kommer nog inte att få det sociala liv som jag drömde om då.
Min stora lycka är i alla fall att jag har två underbara vuxna barn som är helt underbara och som bryr sig om mig. Jag är så tacksam för att de finns, det tänker jag på varje dag. Barnen är min stora lycka i livet!

Profile picture for user Ullabulla

Om du låter det komma.
Du måste vara aktiv själv och söka dig till ställen där det finns folk. vår ålder så viftar man inte bara med trollspöt så ramlar det ner en vän.
Ta upp gamla kontakter som du kanske inte haft så tät kontakt med.
Bjud upp till dans så kommer säkert någon eller några av dom att vara beredda att ta en fika,gå ut och ta en lunch osv.
Mitt sociala liv har blivit så mycket rikare detta år trots att jag i grunden mått skit.

Men just det kan också vara en bra grogrund för vänskap.
Det är då man blottar sig och visar sårbarhet och också behöver vänskapen lite extra.Och det är då som andra människor kan ge detsamma och nya band knyts i gammal vänskap som liksom blommar upp på nytt.

Profile picture for user flygcert

Men det känns ändå bättre numera!

Det är inte så lätt att träffa nya människor och faktiskt få nya vänner. Många är upptagna med familjeliv och tvåsamhet, många har också intressen som aktiverar dem på ett annat sätt - jag har hängt på nya saker, varit aktiv med olika grupper, föreläsningar osv, men det är inte så lätt att få vänner - jag vill ha en vän som jag kan ringa när som, som kan hänga med på en promenad, eller en bio, eller ta en fika... Men det ska ju "klicka" också - man ska ha samma humor, vilja göra liknande saker osv, och jag har kommit närmare att träffa ett par, men det att tid - ge det tid! De första månaderna är ju värst - när man är helt slutkörd för allt man gått igenom, när man tvivlar och tvekar och ältar me är än någonsin är mer ledsen osv, men det blir bättre!
När jag började hitta lugnet så blev det lättare, och sedan försöker jag som UB skriver: vara öppen för saker, fråga om någon på jobbet vill gå på after work, fråga om någon är bioduken... Och dessutom går jag och funderar på tipset som jag fick höra på omvägar att BlondinBella hade gett: kompisdejta! Jag tänker att jag skulle vilja starta en Fb-sida där man kan kompisdejta - söka vänner och sedan träffa några olika för att se om man funkar bra tillsammans! De är alldeles för svårt att bara hänga på, man blir liksominte vänner så lätt.
Kram till dig Kaeljo, kämpa på, det är värt det!

Profile picture for user etanoldrift

Jag känner igen det där.. Bara såå himla väl. Jag är gift med en alkoholist, problemet är att ingen utomstående har en aning om HUR mycket han dricker..
Han är livrädd att jag ska lämna honom och då lovar han bot och bättring.. (hotar med att ta livet av sig om jag försvinner)
Nej, jag har inga känslor kvar längre.. Varken kärlek eller ilska.. Känner mig bara fullkomligt känslolös..
Orkar inte ens bli förbannad längre när han smyger med sina öl i källaren..
Själv står jag inför ett vägskäl och har börjat leta efter ett annat boende, för min egen skull.
Nej, han blir aldrig våldsam eller argsint, snarare "saggig" och fyllesentimental. I vissa lägen (efter motsvarande en flaska vin) "översocial". Då ska det ut och pratas med grannar, förbipasserande och ringas till vänner och bekanta..
Dom måste ju höra att han är på lyset.. men ingen säger något. Jag har sett att en del av grannarna sneglar.. men vad ska jag göra?
Jag tänker inte skämmas (eftersom han uppenbarligen inte har vett att skämmas själv)
Just nu orkar jag inte vara syndabock! Istället för att sopa problemet under mattan, har jag börjat göra min omgivning uppmärksam på att han troligen dricker.. (mer än han vill medge) Så på sätt och vis kommer det inte att bli en överraskning för min del i alla fall..
Tack för att jag fick låna ditt inlägg, jag tror jag vet hur du känner dig.. kram

Profile picture for user Kaeljo

Känner igen mig i allt det du skriver. Jag behöver verkligen gå in här och läsa emellanåt, så jag inte övertalar mig själv att jag har överdrivit allt. Jag har mått ganska bra nu de sista två veckorna och känt att jag gjort rätt val som har lämnat. MEN så idag träffade jag en släkting på stan som började fråga hur allt var, hur vi mådde om vi planerat något för semestern, annars kunde vi komma och besöka dem i deras sommarhus. Jag fick då berätta att vi separerat och hon blev helt chockad. Gud, vad tråkigt, sa hon. Ni som verkar så stabila i er förhållande och varit i ihop i så många år. Ni har väl tänkt igenom detta ordentligt osv osv. Efter det mötet känner jag bara ångest. Jag är helt låst och kan inte tänka klart. Det enda jag tänker på när folk säger så här, är om jag verkligen ska göra det här. Tänk om det inte var så farligt. Så tänker jag nu. Jag är så trött på att folk säger så här. Om de visste hur mycket ångest det skapar hos mig.
Ibland tänker jag att jag skulle vilja sätta in en annons i den lokala tidningen om att vi har separerat och att jag inte vill ha några som helst kommentarer på det. Vissa dagar vill jag knappt gå ut för att jag är så rädd att möta någon som inte vet och jag måste berätta.
Min man är också ganska påfrestande nu. Han ringer och skickar sms flera gånger om dagen. Vill att vi ska träffas och göra än det ena och än det andra. När jag låter avvisande blir han arg. Jag har så svårt att säga nej till honom, men jag mår inte bra av att han hela tiden kontaktar mig och vill träffas och frågar vad jag gör osv. Säger jag att jag inte har lust eller orkar, frågar han ut mig vad jag ska göra eftersom jag säger nej. Jag vet inte när och hur jag ska få ett slut på allt det här och kunna må bra och börja leva som jag vill!!!

Profile picture for user Kaeljo

Som svar på av Kaeljo

Ja, idag har det varit släktkalas på min mans sida. Så jobbigt, tårarna fanns där hela tiden på väg att komma ut. Kämpade hela tiden för att det inte skulle ske. Plötsligt tyckte jag så mycket om den släkten. Kändes också som min son var lite kylig mot mig och det fick mig ännu mer ledsen. Jag som kämpat med min alkoholist i alla år, vilket har slitit så på mig och nu när jag utmattad lämnar denne man, så vill jag ha stöttning och känna att mina barn har förståelse. Jag behöver dem mer än någonsin nu när jag känner mig så ensam. När ska livet vända och bli lite ljusare! Jag har inte gjort detta för att skada en enda människa, utan bara för att få lugn och ro själv och kanske känna mer glädje i livet. Och tillsammans med mina barn, utan dem är livet inte värt någonting!!

Profile picture for user mulletant

jag läser här. Även om vår relation ordnade upp sig kan jag känna igen mycket; att omgivningen inte kan föreställa sig att partnern dricker, oron att jag överdriver, utmaningen att hitta nya vänner.... Flygcert och jag har följts åt länge här och det är verkligen värt att gå in och läsa även när det egna livet börjar hitta sin form. Det är lite svårt att föreställa sig att berättelserna på forum är sig så lika genom åren medan livet irl är sig lika likt.... Liksom två parallella verkligheter som existerar sida vid sida men den verkligheten vi delar här är fortfarande okänd för de flesta som inte direkt berörs av den. Skam och skuld gör att den förblir en dold verklighet. Tack och lov börjar allt fler berätta öppet. TV-serien Djävulsdansen är ett exempel och Micke & Ulrica som nu berättar är ett annat. Jag läste nyligen Susanna Alakoskis nya bok April i anhörigsverige och vissa rader var som en käftsmäll, dock en positiv sådan, en bekräftelse. Vi måste fortsätta dela med oss och bekräfta varandrandra så att vi förstår att det vi upplever är sant och att vi inte är ensamma. Och att förändring är möjlig men det tar tid. Allt gott och varma vårkramar! / mt

Profile picture for user flygcert

Efter all min tvekan, oro och osäkerhet så lyckades jag ju till slut lämna min man i februari 2013. Sedan följde en tid av totalt mörker, med endast väldigt, väldigt små ljusglimtar, vid få tillfällen. Och inte minst - livet blev inte så lätt och bra som jag hade sett framför mig, det tog tid!!!
Exet smsade och ringde, ömsom hotade och ömsom bönade och bad, mailade, öste komplimanger, skällde... Och jag pendlade mellan att känna att jag hade gjort helt fel, att jag hade gjort helt rätt och väldigt mycket mellanläge - "tänk om jag har gjort fel, tänk om jag bara överdrivit, tänk om det bara är jag som är känslig" osv osv. Och det blev ju inte lättare av de som undrade varför, som inte alls förstod att de kanske inte visste allt som hänt. (Idag kan jag se att jag i stor utsträckning var förskonad från sådant, eftersom exets släkt bor långt härifrån, och de ringde ibland, men jag stötte ju inte på dem helt apropå och vi hade nästan inga gemensamma vänner kvar i slutet - och dessutom tror jag att många visste om hur det var ställt till viss del) Och dessutom bättrade ju sig exet på många sätt, men jag tror med bestämdhet att det betyder inte att det hade hållit i sig om jag gick tillbaka.
Min räddning var att jag pratade - jag berättade för allt och alla om min upplevelse, hur jag hade känt mig i slutet och hur jag hade mått. För en del berättade jag kortfattat att "ja, vi hade det ju inte så bra som det kanske verkade", för andra berättade jag lite mer och för en del berättade jag allt som kom upp i huvudet. Det var oerhört skönt och viktigt att få prata, jag är inte en sådan person som är så tyst som jag hade blivit i vårt förhållande!
Det var också oerhört viktigt att stå upp för mig själv - jag hade ju inte lämnat för att jag helt apropå hade tröttnat på vårt perfekta, ljuvliga äktenskap. Alla vet inte allt som händer inom hemmets väggar, och det får man faktiskt prata om. Genom att prata stod jag upp för mig själv, det blev svårare att tänka att jag skulle gå tillbaka - de flesta som fick höra något om vårt liv sa rakt ut "så kan du ju inte leva", och det var bra att få höra.

Lång tid kände jag mig som sagt osäker, och också ensam. Jag är fortfarande ensam ibland, men jag har i alla fall ingen som skrämmer mig, som gör att jag inte kan leva som jag vill, som gjorde att jag var tvungen att anpassa mig, som gjorde att jag sällan var ärlig (både mot mig själv och andra). Det har tagit tid, och det är inte alltid guld och gröna skogar nu heller - men livet är bättre, ljuvligare, lugnare, mer harmoniskt och ärligare än vad det någonsin var i mitt äktenskap!
Exet har fortfarande inte helt lagt ner sina attacker, men jag har lärt mig att hantera det. Jag är starkare och jag håller på att hitta tillbaka till mig själv, den inre kärna som är jag!

Ge det tid Kaeljo, och lita på dig själv: du lämnade för att du inte ville, skulle och kunde leva som du gjorde, du har gjort rätt!!
Kram

Profile picture for user Kaeljo

Stort tack för att ni svarar mig. Det betyder så mycket och flygcert det är så sant det du skriver. Jag funderar mycket hit och dit och ångrar mig emellanåt, speciellt om barnen verkar avvisa mig. De borde ju faktiskt veta hur jag har haft det, att jag är den som alltid funnits där för dem, att det är jag som mest skjutsat och hämtat de, hjälpt dem med läxor och helt klart den som tillbringat mest tid med dem under deras uppväxt. Jag har ofta känt mig som ensamstående mamma. Sedan barnen flyttade har livet blivit väldigt tomt och ensamt för mig. Jag känner mig kränkt om de inte kan förstå mig i det här beslutet. Jag måste väl få må bra den tid jag har kvar av mitt liv. Har de ingen aning om hur deras far har varit mot mig, undrar jag ibland. Har inte de växt upp i samma familj!!!!
Min man har dessutom börjat på att dricka nu igen, efter att varit nykter sedan jag sa att jag ville lämna. Har misstänkt detta ett tag nu.Nu är jag helt säker på det, eftersom den medberoende kontrollant man är har jag nu hittat gömda flaskor. Det är ledsamt, men också ett bevis på att jag inte kan gå tillbaka till samma liv.
Kram och än en gång tack för att ni svarat!

Profile picture for user flygcert

Men du är deras stora trygghet och då säger och gör de vad som helst...
Jag fick bevis på det igår - jag och exet besökte akuten med vår son och sonen ville i princip bara vara hos mig. Och samtidigt var det mig han skrek åt, var arg på, ledsen på, han ville byta ut sin mamma, han ville inte ha någon mamma, han ville inte vara med mig någonsin igen, han ville aldrig mer bo hos mig osv osv osv, men det var ändå mig han ville vara hos, kramas med, bli upplyft av osv osv. Ett tag kände jag mig rätt knäckt - exet satt med mobilen 90% av tiden! och jag g ar med sonen: lekte, gosade, pratade, förklarade, underhöll, läste, tog emot skäll och lugnade om vartannat. Jag fick tvångshålla när läkare gav medicin, och ta emot alla "dumma mamma"-attacker igen... Och sedan var det ändå bara mig han ville vara hos. Försök håll ut - barnen vet, men låt dem hållas. De har också mycket att bearbeta!
(En enda gång sa sonen "dumma pappa" och möttes då av en tårfylld pappa som undrade varför sonen var så arg på honom, om pappa gjort något fel, om sonen inte tycker om pappa osv. Sonen var ju trött, ledsen och skakad av situationen, det är ju bara att hålla ut... tycker jag...)

Du har gjort rätt! När jag tvivlade så sa min samtalskontakt till mig "du behöver fokusera på varför du lämnade, alla dumma och elaka saker som exet gjorde, annars glömmer du det". Så det gjorde jag, tills jag var säker. Jag behöver fortfarande ibland ta fram det!!! Tror att du också behöver tänka så, åtminstone ibland! Däremot har jag aldrig lagt på barnen att "pappa är dum pappa är si och så pappa är hemsk", men om de undrar över pappas ilska eller liknande så står jag upp för det idag - ja, pappa kan bli väldigt arg och så arg som han blev på mig det accepterade inte jag, och man får inte säga eller göra si eller så (göra sönder saker, stänga ute barnen osv).

Du gör rätt, lita på din magkänsla!

Profile picture for user Kaeljo

Tack flygcert för ditt svar. Jag vaknade idag och trodde att när det nu var måndag skulle allt kännas bättre. Vardagen är oftast bättre än helgen. Men idag har det varit en tung dag. Bara en massa grubbel. Allt känns så overkligt. Vad är det jag har gjort? Vill inte ha det så här? Ska jag ändra tillbaka allting? Men hur jag än vänder och vrider på det, så går det ändå inte att återställa allt. Hur skulle det bli? Jo, precis som innan, han dricker och jag går vid sidan om och känner mig ensam och blir deprimerad. Det var ju så jag inte orkade leva.
Så länge jag hade barnen hemma var allting roligare, men när de flyttat ut blev det så innehållslöst hela livet. Jag levde för de stunder jag fick vara ensam hemma, eller då jag slapp vara hemma när han var hemma. När man kom hem möttes man alltid av den där onyktra uppsynen! Det HATADE jag verkligen!
Det var många år sedan jag kände mig riktigt lycklig. Det skulle jag vilja känna mig igen.
Det var så mycket roliga saker jag tänkte att jag skulle göra när jag hade separerat, men jag har tyvärr insett att jag har ingen att göra roliga saker tillsammans med. Här har jag all min tid för bara mig och kan göra vad som helst, men jag gör inget. Inget av det jag längtat efter i alla fall. Jag tänkte mig att resa, gå på bio och teater, gå på fest osv. Men inget av detta blir eftersom jag har insett att jag har ingen vän som vill göra detta med mig. Det är ju på helgerna jag vill ha något att göra, men då är alla upptagna med sitt. Funderar mycket på hur jag ska lösa detta och får väl hoppas att det löser sig med tiden.
Jag känner stor sorg över att livet blev så här. Varför valde jag ett liv med en alkoholist? Bara för det så står jag här ensam nu och vet inte vad jag ska göra med livet som är kvar. Han har styrt mitt liv, på något underligt vis. Skulle jag säga det till andra som känner oss skulle de säga att han absolut inte är en styrande människa. Men han har styrt mig med sina känslor. Antingen genom att bli helt vansinnig eller genom att bli orolig och må dåligt. Så har jag låtit mig styras av honom. Jag har gjort som han velat eller undvikit att göra det jag vill för att undvika att han blir vansinnig eller "mår dåligt". Kanske därför jag får sån ångest nu när jag gör vad jag vill, trots att han "mår dåligt"
Det känns som alla tycker synd om honom, även de som vet om att han druckit i över 20 år, att det är jag som ställer till det. Men vad ska jag göra när jag är totalt utmattad och deprimerad pga av hans missbruk. Jag skulle behöva någon som på riktigt stod upp för mig. Allt fokus är på honom. Jag känner mig sviken av många i min närhet som jag trodde skulle fortsätta att peppa mig, så som de gjorde innan jag lämnade.
Det är det här som jag grubblat på denna dag. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva av mig bara. Sammanfattningsvis har dagen varit fylld av; skuldkänslor, sorg, ångest och besvikelse.
Är i alla fall glad att det här forumet finns och att det är så många som är aktiva och är inne och skriver.

Profile picture for user Izzy

När blir det bättre? Jag känner igen mig så i ditt sätt att tänka. Var det värt det? Det kan man undra, men jag tror jag har kommit fram till att det var det. Jag mådde ännu sämre fast på ett annat sätt när bi var tillsammans o min dotter med. Här kan vi känna oss lugna o vi behöver inte känna av stämningen hela tiden. Jag tror att du också har gjort rätt o det är så nytt allting men jag tror det blir bättre fast det tar tid. Jag trodde att mär jag lämnade så skulle det bli så bra men det är så jobbigt men det måste nog få ta sin tid. Vi har varit tillsammans med våra män ungefär lika lång tid o det blir en så otrolig omställning att inte längre bo ihop när man har vari ihop halva livet. Även fast det inte har varit bra så saknar jag huset o familjelivet, det är en så förvirrande känsla.jag tror inte att kontakten med dina barn kommer att försämras för att du lämnat. De vet väl också hur du har haft det. De vill säkert att du ska må bra o bli lycklig. Jag kände likadant när min dotter bodde kvar hos sin pappa de första månaderna men sen kom hon till mig o det är jag så glad för. Min andra dotter sa att hon tyckte att jag var modig o det kändes skönt att höra. Men man känner sig så ensam i det här o det är så jobbigt. Jag önskar att jag hade nån att prata med som förstår o stöttar. Det är skönt att det här forumet finns!!
Vi måste tro på att vi också kommer bli lyckliga en dag. Kramar till dig <3

Profile picture for user Kaeljo

Ja, vi tänker och känner väldigt lika du och jag. Jag trodde också innan att det skulle vara så enkelt och skönt allting när jag verkligen hade lämnat. Men det har hittills varit väldigt jobbigt, men jag tror att jag gjort rätt. Jag har inget val. Kan inte leva som jag gjorde innan. Men det är som du säger, det är på ett annat sätt. Jag blev ju deprimerad av att leva tillsammans med honom.
Nu vet jag att han inte håller sig nykter längre heller, så om jag gick tillbaka skulle det bli precis som innan.
Jag har följt dig i din tråd sedan förra sommaren och jag kan verkligen identifiera mig med dig.
Idag mår jag ganska bra och det känns underbart!
Kram och tack för ditt svar, Izzy

Profile picture for user Izzy

att du mår bra idag!! Det går verkligen upp o ner hela tiden , ibland känner jag mig också glad o nästa dag kan det vara tvärtom o jag vill bara försvinna. Jag hoppas att de bra dagarna blir fler o fler o att de tillslut tar överhand. Det kan vara så lite som ska till för att dagen blir fötstörd o man börjar att tvivla o känner sig förvirrad. Jag tror att mitt ex också höll sig något så när nykter i början men absolut inte nu längre. Han kan inte ens hålla sig när barnen är hemma. Tycker att han borde väl skärpa till sig då så att de vill komma fler gånger men icke!! Suget efter flaskan är alltför stark. Det är sorgligt men han gör så jag känner mig säker på mitt beslut.jag tror också el vet att om jag skulle gå tillbaka så skulle ingenting förändras tyvärr!
Vi kommer att klara det här eller hur?
Kram<3

Profile picture for user Kaeljo

Ja, varför håller jag på och tvivlar hela tiden, och tycker synd om honom och får skuldkänslor. Kan man inte få må bra. Men som du säger Izzy, vi ska klara det här.
Jag får hela tiden resonera med mig själv. Förklara för mig själv att jag har inte gjort fel och jag inte har gjort detta för att skada honom. Mina skuldkänslor är inte rimliga, jag kunde bara inte ha det som jag hade det innan. Vissa dagar får jag bara inte in i skallen att jag gjort rätt. Fattar inte hur jag kan tvivla, men det gör jag ofta.
Jag är orolig för min son också. Så rädd att han inte vill träffa mig längre. Han har blivit lite kall mot mig, upplever jag. Jag hoppas jag har fel, för jag vet inte vad jag ska ta mig till i så fall.
Min man har svikit mig, brutit löften och ljugit för mig, ändå går jag runt på dagarna och tycker synd om honom! Helt galet!
Att gå in och läsa här när man tvivlar är bra.
Vill att allt ska ordnaupp sig nu.
Kram till Izzy och alla andra som kämpar.

Profile picture for user Izzy

Som svar på av Kaeljo

Detta ständiga tvivel som man inte kan få ur huvudet. Men jag känner inte direkt att jag kan tycka synd om mitt ex eftersom han fått så många chanser att bättra sig men inte gjort nåt. Han har bara försökt att lura oss o fortsatt att dricka i smyg. Jag måste påminna mig själv om allt som hänt o hur elak han har varit. Men jag tvivlar ändå o tänker att det kanske hade varit lugnast att stanna kvar o bita ihop för allting är så jobbigt nu o jag vet inte alls hur det ska bli med allt. Jag förstår dig så väl att du känner rädsla för att din son verkar kall mot dig. Det är samma för mig, min dotter har flyttat till sin pappa igen o hon är också kylig mot mig. Men det går upp o ner, ibland har vi det jättebra o kan prata sen kommer det perioder när också hon funderar mycket. Hon har ju också levt i det här hela livet o det klart det kommer stunder som hon tänker på allt möjligt o det får jag ta. Men det känns så tungt i bland så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Kaejlo jag tror verkligen att du har gjort rätt men jag vet hur svårt det är att få in det i huvudet.
Fortsätt att kämpa, det måste ju bli bättre så småningomfast det tar tid!
Kramar till dig<3

Profile picture for user Kaeljo

Tack Izzy för ditt svar. Jag kan inte säga att min man varit direkt elak. Men naturligtvis sagt spydiga saker ibland, men i det stora hela har han inte varit elak. Han är en skör och ängslig person och det är nog därför jag tycker så synd om honom nu. Han mår jättedåligt nu. Men han har ju hela tiden svikit mig med falska löften om att bli nykter och sedan ljuga och säga att han inte druckit fast han är onykter. Jag blev till slut deprimerad att leva med honom. Han var ju aldrig riktigt närvarande, kom inte alltid ihåg dagen efter vad jag sagt kvällen innan, kunde lova mig dyrt och heligt att han inte skulle dricka om vi bjöd hem vänner och ändå gick han och smygdrack under kvällen. Ofta hade jag ångest inför helgerna då jag visste att jag skulle känna mig ensam och bara gå runt och känna ilska och förtvivlan. Ofta hittade jag på en massa saker efter jobbet för att slippa komma hem för tidigt. Jag kände att om mitt liv skulle vara så här, så hade jag inte mycket att leva för. Så kunde jag ju inte ha det. Jag blev deprimerad och känner mig fortfarande deprimerad. Ibland mer än innan, ibland mindre. Vissa dagar har jag känt en glädje och befrielse, men de dagarna är tyvärr alldeles för få. Jag får ångest när jag träffat min man eller pratat med honom i telefonen. Han vill ju att vi ska träffas rätt ofta och ringer nästan varje dag och jag har så svårt att säga nej och avvisa honom. Det är säker för att jag har så dåligt samvete för vad jag gjort.
Jag har verkligen inte gjort detta för att skada honom, utan endast för att jag själv ska må bättre så småningom och kunna känna mig lycklig någon gång. Hoppas att det blir så! Just nu känns livet utan min man helt overkligt.

Profile picture for user Izzy

att säga nej!!! Jag har också väldigt svårt med det just nu. Bara för att han har varit så trevlig o hjälpsam mot mig nu. Han hjälper mig med saker i min lägenhet o fixar o grejar o bjuder på mat. Försökte säga nej tack till mat i förrgår men då verkade han besviken o så att det fanns ju så mycket o på en gång tycker jag synd om honom o stannar. Jag vill ju försöka hålla avstånd o så blir det så här. Ja ja vi får öva i att bli bättre på att säga nej!! Jag har altid haft svårt för det vad det än gäller för jag vill inte göra människor besvikna.
Stor kram o hoppas du får en lugn o skön midsommar Kaejlo <3

Profile picture for user Monika

Hamnade här idag för första gången. Skrämmande hur mycket jag känner igen. Tänk att vi är så många som lever dessa dubbelliv och när vi äntligen vilket ta oss ur dem så får vi kämpa så, inte bara mot "problemet " utan mot alla andra runtomkring som tror de vet... Vilket de verkligen inte gör...

Är själv i fasen... Orkar jag lämna och finner stor tröst i att läsa kaeljos tankar och framsteg kram

Profile picture for user Kaeljo

Som svar på av Monika

Vad skönt att höra Monika, att du finner tröst i det jag skrivit. Jag vet hur skönt det är när man läser här på forumet och verkligen känner igen sig och kan få stöd av andra som är i samma situation eller som har varit.
Jag har speciellt följt Izzy här som legat steget före mig hela tiden.
Tiden sedan jag skrev sist har varit som en berg- och dalbana. Ena dagen helt ok, sedan andra dagen fylld av ångest och skuldkänslor. Idag har jag haft min man här för jag behövde hans hjälp med praktiska saker. Men det var jobbigt eftersom jag såg hur ledsen han var och då kommer mina skuldkänslor direkt. Så nu här ikväll har jag mått riktigt dåligt. Nu ska jag snart sova och det är tur att jag har stilnoct att ta till. det säger jag.

Profile picture for user etanoldrift

Även fast vi inser, att vi inte kan förändra ett förbannade jota..
Jag har också funderat över faktumet, att vi kvinnor låter våra "alkoholister" kidnappa våra liv i betydligt högre grad än män, med alkoholiserade kvinnor..?
En man stannar inte hos sin alkis, utan tar sig därifrån eller sparkar ut henne mycket fortare (om de inte har samma problem)
Medan kvinnor alltid förutsätts "ta hand om"....
Jag tror att det är dags att verkligen titta på sinnesrobönen och konstatera VAD vi kan förändra och sedan gå vidare med vissheten att i det här fallet så HAR vi gjort MER än vi egentligen kunnat.
Vi kan inte förändra en annan människas tankar och känslor.. inte heller deras beteende.. (vi kan iofs få dem att "gå på vita knogar", men då anser de inte själva att de har problem, utan gör det av bekvämlighet för husfridens skull)

Profile picture for user Kaeljo

Vad jag har ställt till allting när jag lämnade min alkoholiserade make. Trodde att jag gjorde det enda rätta. När jag pratade med min son innan om hans pappas drickande då var han så förstående och kramade mig så hårt som han inte gjort sedan han var liten och talade om att han älskade mig. Men nu visar han mig inte den kärleken längre, nu är det bara pappa han är vänlig mot. Fattar inte hur det har blivit så här! Vad har jag gjort! Jag har lämnat en man som druckit i stort sett hela vårt liv tillsammans. Varenda dag!!!Har min son en aning om vad det gör med den som lever nära! Vad det gjort med mig! Att jag till slut blev deprimerad och mådde skitdåligt! Trodde verkligen att jag skulle få lite stöd från mina barn i detta. Jag ska väl tillägga att min dotter i alla fall är väldigt fin mot mig. Det är jag så innerligt tacksam för, annars hade jag inte orkat med mitt liv.
Jag fattar att min son tycker jag har varit jävlig mot hans pappa och att han vill stötta upp honom. Jag har också levt med skuldkänslor sedan den dagen jag sa att jag ville skiljas och han sa att han skulle gå under. Men nu har jag fått mina tankar bekräftade!!! Jag har från första början misstänkt att vårt sommarhus har varit den stora sorgen för min man, inte i första hand att mista mig. Att han skulle behöva lämna det eftersom det tillhörde mig från början, det var den värsta för honom. Det står helt klart för mig nu, då han har berättat att han träffat en annan redan. På sätt och vis en lättnad för mig eftersom jag inte behöver ha skuldkänslor för hans skull längre. Men nu ska jag alltså behöva ha skuldkänslor för min son. Skulle vilja prata ut med min son, men när jag frågar honom så säger han att det inte är något. Men han har varit här hos mig och hälsat på idag och då inte sagt ett ord, förutom att svara ja eller nej på tilltal utan att möta mig med en enda blick. Detta är en sådan sorg för mig! Jag blir så ledsen. Det enda jag har velat är att få ett bättre liv och må bra. Men det kan aldrig bli bättre om jag mister kontakten med någon av barnen. Hade jag inte min dotter, som är som vanligt mot mig hade jag inte velat leva!!!
Någon som vet hur jag ska förhålla mig till min son? Ska jag försöka prata med honom igen? Eller är det bäst att jag inte frågar alls? Ska jag bjuda hem honom till mig mer, eller ska jag vänta tills han kommer hit spontant? Känns ju inte så roligt om jag bjuder hit honom och han kommer, men behandlar mig som luft nästan. Då mår jag bara sämre egentligen, än om han inte kommer alls. Säger bara att detta är tacken man får när man under hela barnens uppväxt varit den som stått dem närmast i alla lägen! Jag har alltid satt barnen i första hand och avstått från mycket då jag inte vågat lämna dem med sin drickande far. Trodde verkligen inte det skulle bli så här! Hade jag anat detta innan jag tog det här steget hade jag hellre stannat kvar i ett dåligt äktenskap!
Jag var bara tvungen att skriva av mig lite, känner mig så oerhört ledsen.