min man är alkoholist

196 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Kaeljo
Jag är tyngd av skuldkänslor

Mina skuldkänslor hänger som ett ok på mina axlar och det är väldigt tungt att bära. När ska jag få känna mig glad igen, undrar jag. Jag får hela tiden kämpa för mig själv och stå upp för mina känslor och behov och dessutom i MOTVIND! Jag har ingen nära mig som stöttar mig i mitt beslut och hjälper mig. Igår kände jag mig stark och trodde att jag skulle klara mig ur det här ok, men idag är jag så fylld av skuld att jag knappt härdar ut. Vill helst bara sova, så jag kan få komma ifrån ett tag. Vad som fick mig att rasa idag, var att min svärmor ringde. När jag ser att det är hon som ringer får jag ont i magen. Jag har alltid haft bra kontakt med mina svärföräldrar och har tyckt om dem mycket båda två. Men nu, sedan de fick veta hur läget är mellan mig och min man ger min svärmor mig alltid dåligt samvete genom något hon säger när vi pratar. Idag när vi pratade, frågade hon mig såklart hur jag mådde och jag var ärlig och sa att det är inte så bra. Då säger hon till mig; "tänk dig för väldigt noga innan du fattar ditt beslut, det påverkar ju inte bara dig utan alla andra påverkas också av det här". Det kändes som en kniv i hjärtat och så var resten av min dag förstörd. Jag fattar att alla runt omkring oss också påverkas, men då menar hon att jag ska tänka på alla andra (kanske menar hon mest sig själv) och inte bara se till mina egna känslor. Först kände jag mig mest förbannad över att hon kunde säga något sådant, att jag ska väga in hur hemskt detta är för andra och enbart gå efter mina känslor. Men efter en stund kom skuldkänslorna och det dåliga samveten igen. Nu tvivlar jag igen på att jag verkligen kommer att klara av att lämna min man. Jag känner mig så ledsen. Det känns som jag inte kommer att må bra, hur jag än gör. Önskar så att jag hade någon i min närhet som verkligen stöttade mig. Tror att det är vad jag skulle behöva för att fixa det här.

Izzy
Kaejlo!!

Försök att inte ta åt dig av vad din svärmor sa till dig. Du ska tänka på dig själv nu o inte bara på alla andra runtomkring för det har du gjort tillräckligt nu. Det är din tur nu att göra något för att du ska må bättre. Det låter som att du har bestämt dig för att du vill ha en förändring. Du behöver inte ha dåligt samvete det är din man som ska ha det. Hade inte han druckit så hade ni nog inte hamnat i den här situationen. Jag känner precis som du att jag hade behövt ha någon nära som stöttat mig hela vägen men det har jag inte haft. Hade jag haft det så kanske jag hade tagit steget tidigare. Fortsätt att kämpa, du kommer att klara av att välja din väg när du är redo. Du ska tro på dig själv, det är rätt som du tänker.
Kram<3

Kaeljo
Ständigt dåligt samvete

Tack för era svar här. Jag har så dåligt samvete för allt jag ställer till med. Och detta dåliga samvete skapar ångest och då kommer jag inte i kontakt med mina innersta känslor. Jag vet inte längre vad jag vill, kan inte hitta det där "jävlar anamma" inom mig, längre. Vet nu att det närmar sig och att jag måste ta steget och flytta till stugan. Somnar med ångest och vaknar med ännu värre ångest. Allt är så skrämmande! Ska jag bli helt ensam i stugan!! Det är plötsligt så skrämmande, trots att jag i höstas såg framför mig att det skulle bli helt underbart. Jag vet inte vad jag känner, för ångesten har tagit över nu. Har jag börjat få känslor för min man, eller är det bara rädsla för det som är väldigt ovant. Tror att rädslan är obefogad, men nu är jag så orolig ändå för att kontakten med mina barn ska försämras. Jag har bara barnen som är nära släkt sedan. Trodde jag var så stark, men nu känner jag mig väldigt svag. Känner mig inte glad längre, vilket jag inte gjort på länge. Jag är som Zombie som bara går omkring och gör det viktigast på ren rutin och låter dagarna bara gå och längtar tills jag får sova. Men sova är också så svårt nu för tiden. Grubblar, grubblar och grubblar!
Tacksam att det här forumet ändå finns och jag kan skriva ner vad jag känner ibland.

Ullabulla
Du reagerar

som de flesta av oss härinne.Om vi inte fungerade som vi/du gör så skulle vi inte befinna oss i denna situation.
Dvs inte ha styrka mod eller kraft att gå.Stannat kvar i en svår situation med hänsyn till alla andras känslor och mående.Nu då vi tagit oss kraften nånstans ifrån så kommer allt det andra som tidigare hållit oss kvar.Ångest rädsla ensamhet kaos.Det som vi flyttar/lämnar för att få slippa.Men vi slipper inte det,trots att vi vet att beslutet är rätt.Din närmaste tid kommer inte att bli lätt och du kommer att tvivla många gånger.
Men om du lämnar så finns det troligen en väg tillbaka om det är vad du innerst inne vill.Sakta kommer ditt egna jag att vakna tilll liv,om än i små doser i början.Så småningom kommer du att stanna upp och se färgerna,ljuset möjligheterna.Sen springer de och gömmer sig igen och du får leta ett tag innan de kommer tillbaka.Men det gör dom.

Den unga Ullabulla som fanns där för 20 år sedan börjar sakteligen komma tillbaka till mig.Jag bryr mig fortfarande ytterst mycket om,men jag kan idag se skillnaden på vad som är vettigt och ovettigt.Ibland väljer jag att göra det ovettiga,men jag ramlar ganska snabbt tillbaka till det jag vet är rätt.Vad som är rätt för dig kan jag inte svara på.
Men att leva i nuvarande situation och fortsätta må som du gör gagnar varken dig,din man eller barnen.
Andas lite luft och ensamhet och se vad du innerst inne vill.Be om en tidsfrist från din man för att du behöver det för att sortera ut vad som är rätt i ditt fall.Du har ju gett din man mer än en chans antar jag :)

Framtiden behöver inte vara huggen i sten för att du gör något som i dina ögon är drastiskt.

Fenix15
Förvirringen

Känner mig mest bara skräckslaget förvirrad just nu. Men har de senaste två dygnen berättat mer än jag gjort på många år och det är bra. Att jag hittat hit till den här sidan är bra och idag ska jag ringa en stödgrupp. Tack till alla här, det betyder mycket att få läsa era berättelser.

sway
Jag har läst allt du skrivit

Jag har läst allt du skrivit och känner igen mkt. Alkoholister är mästare på känslomässig manipulation.
Rädda dig själv, det är du värd efter alla år. Se filmen When love is not enough. Handlar om det par som startade AA o Al-anon.

Kaeljo
Tack alla

Tack till alla er som skriver här. Jag måste gå in här varje dag nu och läsa för att få en känsla av att jag åtminstone har lite rätt i det jag är på väg att göra. Önskar att jag hade någon vid min sida 24 timmar om dygnet som peppade mig. Det skulle jag behöva, har så dåligt samvete hela tiden för vad jag "ställer till med". Och detta dåliga samvete får mig att tvivla hela tiden på vad jag håller på med.
Förresten Sway, dig har jag aldrig sett här på forumet innan. Har du levt med en alkoholist eller lever du med en, eller vad är dina erfarenheter av detta?
Jag har så himla svårt att hitta den där starka känslan av att lämna och leva ensam, som jag hade tidigare. Är kanske rädsla, rädsla av att stå ensam efter halva livet tillsammans. Egentligen är jag inte rädd för att klara mig ensam, det tvivlar jag inte ett dugg på att jag fixar. Men det är väl ovanan, som skrämmer mig.
Eftersom han också har hållit sig nykter så länge nu, så ifrågasätter jag mig själv hela tiden om detta är rätt gjort. Jag vet att jag innan tänkte att det inte skulle spela någon roll. Vänner ifrågasätter också, men nu är han ju nykter, ska du verkligen då, tror du inte det kan bli bra nu då osv osv. Om dessa människor visste vad en sådan liten mening kan skapa avskyvärda skuldkänslor hos mig och därmed en massa ångest. Nu har jag grubblat på detta i flera månader och det gör mig tokig snart, tror jag!!!

Kaeljo
Förresten, såg filmen

Jag tittade på filmen When love is not enough. Man kände igen sig precis, men jag det stärkte mig inte i mitt beslut. Hon lämnade ju aldrig sin alkoholist utan gick hela tiden vidare med honom. Det fick bara mig att känna att man ska försöka ännu en gång och ännu en gång tro på honom. Jobbigt!

flygcert
Kaeljo!

Vad var det som fick dig att bestämma dig i somras?
Vad vill du ha ut av livet?
Om du fick bestämma allt utifrån dig själv, ingen annan har något att säga till om, var skulle du bo nu då? Med vem? Vart?
Varm kram till dig! Jag förstår att du är oerhört olycklig nu, av det du skriver, och jag önskar att du hittar lugn snart!
Att lämna är inte lätt, och om du lämnar så har du en kämpig tid framför dig, men utifrån det du skriver också en lugnare och mer rofylld tid!
Kramar

Kaeljo
Vill så gärna hitta ett lugn inom mig

Jag vill inget hellre än att hitta ett inre lugn. Nu har vi bott isär några dagar och dessa dagar har varit till största delen fyllda av ångest. Ja, Flygcert, jag försöker hela tiden tänka på hur livet sett ut när han drack i alla år och känslan jag hade förra sommaren när jag var helt säker på att jag skulle lämna. Men när ångesten har sitt grepp om mig så kan jag inte känna den känslan som jag hade då. Jag kan ta fram minnen, men jag kan inte komma i kontakt med själva känslan. De få stunder då ångesten släpper, då kan jag känna den känslan jag hade då. Jag grubblar så mycket och har så dåligt samvete och målar upp hemska scenarior om allt möjligt. Då kan jag få för mig att mina barn skulle vända mig ryggen och det är det värsta som skulle kunna hända. Egentligen tror jag ju inte att de skulle göra det, men när jag är fylld av ångest kan mina grubblerier kännas möjliga eller rent av troliga. 7
Tack alla ni som svarar mig. Det stärker mig, åtminstone för stunden då jag läser detta.

Ullabulla
Du får kanske katastroftankar?

Nu gissar jag bara,men jag hade ofta såna.Om jag lämnar,om vi bryter så kommer allt ont att hända.Varför skulle jag få ett bättre liv utan medberoende och fylla.Varför skulle jag vara värd lite lugn och ro,
Nejdå.snart kommer något att hända som straffar mig hårt och skoningslöst.Han super ihjäl sig,det händer någon olycka i fyllan osvosv.
Men det finns tekniker att få dessa katastroftankar att vända och bli mer realistiska.
De går i stort sett ut på att man försöker tänka sig in i varje liten otrolig detalj om vad som ska drabba en/alkoholisten.
Lägg all den ångesten i en handflata.
Sen försöker man se det hela utifrån och försöker få till en procentsats på hur rimligt det är att det är sant.
Lägg det i den andra handflatan.
Sen försöker man också få till en tanke om vad man egentligen kan göra åt saken.

Sammantaget försöker man få kontroll på verkligheten i dessa tankar vilket oftast inte är speciellt nära sanningen.Det står säkert en del att läsa om dessa tekniker.Och när det varit riktigt djävligt har det hjälpt mig,lite grann i alla fall.

Kaeljo
Ensam nu

Har levt ensam utan min alkoholist nu ett par veckor. Det går upp och ner, men mår nog överlag bättre nu än jag gjort innan. Stundtals känns det riktigt bra! Ångesten kommer då jag träffat min man, trots att han inte sagt något som gett mig skuldkänslor så ger det mig skuldkänslor och dåligt samvete. Jag får också ångest då jag träffar folk som jag måste berätta det för. Ofta, säger de då; VAD TRÅKIGT, EFTER SÅ MÅNGA ÅR, ÄR DETTA GENOMTÄNKT osv osv. Om folk visste vad dessa ord skapar ångest hos mig!!! Efteråt ifrågasätter jag mitt beslut. Jag har ett par nära vänner som inget vet än, men som jag vet att jag behöver berätta det för. Men det tar så emot!!
Min man är fortfarande nykter och han gör en massa saker med vänner på kvällar och helger. Han håller hemmet rent och snyggt och tvättar sina kläder.
På något sätt får detta mig att känna mig illa till mods. Han som suttit berusad i soffan varenda dag innan och aldrig hittat på något på kvällarna och heller aldrig städat hemmet eller tvättat. Nu känns det nästan som ett hån, här umgås han med folk jättemycket, städar och fixar hemma OCH ÄR NYKTER! Något som han aldrig gjorde förut, trots att jag skällde, bönade och bad så bara han fortsatte att sitta i soffan och dricka. Jag vet inte, men känner mig nästan kränkt.

Ullabulla
Någonstans

så skapar man en negativ balans tillsammans. Som anhörig är man ju aldrig skyldig till att någon annan väljer att dricka.
Men man får nog lätt bära skulden ändå. Både sin egen och alkoholistens. På något märkligt sätt så tar man ju också på sig den,förklara det den som kan.
Att han nu håller på att reda upp sitt liv och åtminstone tillfälligt har det under kontroll är väl alldeles underbart.
Han kanske för egen maskin tagit till sig det du sagt och naturligtvis även själv insett att förändring måste till.
Kanske vill han också visa dig, att han minsann är kapabel.Men visst blir det som ett hån,om han hade vaknat tidigare hur hade det sett ut då.
Kanske han hoppas att du ska se och vilja ha honom igen.Eller så kommer kraften inifrån honom själv och det är väl bra?

Izzy
Du gjorde det!!!

Vad modig o stark du är!! Vart bor du nu, har du skaffat en egen lägenhet ? Bad var det som gjorde att du tog steget? Jag känner så igen det du skriver. Mitt ex reagerade också likadant o jag var helt förvånad. Han städade, strök kläder, tvättade mattor, gardiner. Köpte nya blommor till alla fönster o färska blommor på bordet varje vecka mm. Han bar jättetrevlig o hjälpsam mot mig o fixade med olika saker. Man blir alldeles förvirrad o glömmer nästan bort hur det har varit för en stund. Men sen kom bakslaget du han visade den sidan jag är van att se då han är full , spydig , otrevlig. På något sätt var det skönt att jag fick se den sidan igen för jag började nästan tvivla för en stund. Det var bra att han påminde mug att jag gjort rätt. Det är en jättejobbig period efteråt men jag vet att jag har valt rätt väg.
Jag tänker på dig o skickar massor av styrkekramar<3

Kaeljo
Tack Ullabella och Izzy

Tack för att ni ger mig några ord här. Javisst är det på sätt och vis underbart att han tagit tag i sitt liv och gör en förändring. Men jag känner det precis så som Izzy beskriver. Man glömmer nästan bort varför man lämnat och börjar tvivla på sitt beslut. Jag bor på landet i vårt sommarhus nu och det känns väl ganska ok för det mesta. Att jag tog steget var väl att jag kände att vi levt ihop i flera månader utan att vi kunnat närma oss varandra och kände väl att vi var tvungna att komma ifrån varandra, åtminstone för ett . Visst, det är väldigt ensamt stundtals, speciellt på helgerna, men ändå känner jag mig ganska fri. Som jag skrev innan är det värsta när man ska träffa människor som man ska berätta det för. Deras kommentarer ger mig för det mesta ångest. Jag har dock väldigt svårt att tänka mig att gå tillbaka och att allt ska fortsätta där vi slutade och bara leva på som innan. För hur länge är han den han är idag? Om han kunde förändra sig nu när jag lämnade honom efter 20 års drickande, så kan ju inte jag haft någon positiv inverkan på honom.

flygcert
Kaeljo och izzy!

Jag skriver ju inte här så ofta längre - men jag följer speciellt er ändå! Är så glad att ni lämnat era destruktiva relationer (kanske finns det en väg tillbaka, kanske inte, men ni har visat att det inte är okej att bli behandlad så, att ni beslutar er för vad som är viktigt för er).
Jag känner så väl igen mig i era tankar och känslor - innan jag lämnade sa alla, precis alla som jag pratade med, att han inte skulle orka ta hand om barnen, att hans liv skulle fortsätta som innan osv, men vad hände? Jo, han ville inget hellre än att ha barnen, han ordnade upp många saker, styrde upp många delar av sitt liv, och jag kände en enorm bitterhet - varför gjorde han inte detta innan? Men hade jag inte lämnat så hade han nog aldrig gjort det. Och idag vet jag att han styrt upp många saker, jobbat på att förändra många saker, men väldigt många saker kvarstår och jag vet med säkerhet att jag hade inte velat leva med honom i vilket fall.
Jag har det också ensamt på många sätt - men jag var ensam innan också, med den skillnaden att vi var två ensamma som satt under samma tak. Det var inte bra, men jag var inte ensam... Låter lite knäppt, men ni förstår säkert vad jag menar?! Nu sitter jag ensam, en ensam, under ett tak. MEN det är mitt tak, jag har ingen oro för allt han kan säga, göra, hota med. Och jag läste i veckan att blondinbella rekommenderat kompisdejting på sin blogg, och när allt lagt sig med mina barn så kanske jag ska ta och kompisdejting. Men jag är också väldigt tillfreds med ensamheten, det har tagit tid att vänja sig, och tid att hitta lugnet i mig själv. Men Gud, vad tacksam jag är att jag lämnade! Mitt ex hade aldrig bättrat sig om jag stannat, och jag ser fortfarande alldeles för många tecken och situationer med barnen där samma beteende kvarstår. Jag vill inte vara bitter, hemsk och cynisk, men jag tror säkert att ni också kommer att känna av dessa tankar och känslor...
Varma kramar till er, är så tacksam över att få följa era resor, följa er glädje, sorg, ensamhet, tankar, känslor och styrkor!! Blir påmind och stärkt om min egen resa, tack från mitt allra innersta!

Ricky90
Jag vill inte bli som du

Hej, Jag har läst din tråd, din ångest och hur du hittar anledningar att vara kvar. Du står och väntar på att hoppa ner i ett stormigt hav tills det blir lugnare tider. Jag är 29 år och har levt fram och tillbaka med en man med blandmissbruks-problematik i snart 6 år. Vi separerade för 2 år sen, sen lite fram och tillbaka, han blev snygg och hälsosam igen, började motionera, var gullig etc och vi blev ihop på nytt i somras. I januari flyttade vi ihop. Det dröjde bara en månad till han var igång igen. Ute med kompisar varje kväll och drack öl, knarkade på helgerna och även på veckodagarna nattetid. Under dessa månader har jag gång på gång visat mitt missnöje, via samtal, bråk och sms. Det har mottagits som tjat och gnäll och att jag är världens tråkigaste med alla mina regler och riktlinjer. I tisdags försökte jag göra slut. "Hur kunde jag lämna en människa som jag trodde hade problem, vilken typ av människa var jag, så otroligt omänsklig". Vi kom fram till att vi ska ha en månads paus och bo växelvis i vår lägenhet. Varje dag skickar han sms om hur han har förändrats, han dricker läsk på krogen och går långa promenader. "Det här kommer VI klara tillsammans, för det är så det funkar i förhållanden, man hjälper varandra". Ikväll ska jag gå på ett möte för anonyma narkomaner. Jag behöver liksom alla ni andra här, kraften att säga nej. Jag tycker att jag tagit ett stort steg som satt ner foten, men han vill inte förstå riktigt. Nu är han medgörlig. Men tidigare har hans temperament styrt hela vår relation. Jag vet hur svårt det är med all denna skuld. Men när jag läser era texter ser jag mig om 20 år. Jag vill inte bli som ni. Jag vill inte behöva tänka på detta i min vardag. TA MOD OCH GE DIG AV! Om du ångrar dig kan ni ju alltid bli ihop igen, han kommer ta emot dig med öppna armar. Åren går.

Massa kramar!

Kaeljo
Det går upp och ner

Jag har nu levt separerad från min man i en månad. Det har varit en väldigt jobbig tid, det har varit mycket känslor och de har pendlat mellan värsta ångesten till nästan lite svag lyckokänsla. Vardagarna är bättre än helgerna. På helgerna blir ensamheten mer påtaglig och jag sjunker ner i något svart hål. Jag vet inte, men jag trodde nog att de få vänner jag har skulle bry sig om mig mer. Jag önskar jag hade någon väninna som också var ensam och som jag kunde hitta på roliga saker tillsammans med. Jag har inget riktigt starkt intresse, kanske det skulle vara lättare att få tiden att gå då. Någon som har något tips om hur man kan få nya vänner?
Jag har fortfarande mycket skuldkänslor. Känns som det är jag som orsakat allting. Tror också att han fortfarande är nykter. Jag har ju inte längre den kollen på honom, men jag tror i alla fall inte att han har druckit.
Jag tycker det känns skönt ibland att jag får rå mig själv och att jag inte behöver bry mig om någon annan. Men önskar ända att jag hade en vän att göra roliga saker tillsammans med (ingen man). Svårt att se så positivt på framtiden som singel, så som jag tänkte mig det innan när jag levde i min dåliga relation. Jag kommer nog inte att få det sociala liv som jag drömde om då.
Min stora lycka är i alla fall att jag har två underbara vuxna barn som är helt underbara och som bryr sig om mig. Jag är så tacksam för att de finns, det tänker jag på varje dag. Barnen är min stora lycka i livet!

Ullabulla
Ditt sociala liv kommer

Om du låter det komma.
Du måste vara aktiv själv och söka dig till ställen där det finns folk. vår ålder så viftar man inte bara med trollspöt så ramlar det ner en vän.
Ta upp gamla kontakter som du kanske inte haft så tät kontakt med.
Bjud upp till dans så kommer säkert någon eller några av dom att vara beredda att ta en fika,gå ut och ta en lunch osv.
Mitt sociala liv har blivit så mycket rikare detta år trots att jag i grunden mått skit.

Men just det kan också vara en bra grogrund för vänskap.
Det är då man blottar sig och visar sårbarhet och också behöver vänskapen lite extra.Och det är då som andra människor kan ge detsamma och nya band knyts i gammal vänskap som liksom blommar upp på nytt.

flygcert
Jag är på ungefär samma plats Kaeljo...

Men det känns ändå bättre numera!

Det är inte så lätt att träffa nya människor och faktiskt få nya vänner. Många är upptagna med familjeliv och tvåsamhet, många har också intressen som aktiverar dem på ett annat sätt - jag har hängt på nya saker, varit aktiv med olika grupper, föreläsningar osv, men det är inte så lätt att få vänner - jag vill ha en vän som jag kan ringa när som, som kan hänga med på en promenad, eller en bio, eller ta en fika... Men det ska ju "klicka" också - man ska ha samma humor, vilja göra liknande saker osv, och jag har kommit närmare att träffa ett par, men det att tid - ge det tid! De första månaderna är ju värst - när man är helt slutkörd för allt man gått igenom, när man tvivlar och tvekar och ältar me är än någonsin är mer ledsen osv, men det blir bättre!
När jag började hitta lugnet så blev det lättare, och sedan försöker jag som UB skriver: vara öppen för saker, fråga om någon på jobbet vill gå på after work, fråga om någon är bioduken... Och dessutom går jag och funderar på tipset som jag fick höra på omvägar att BlondinBella hade gett: kompisdejta! Jag tänker att jag skulle vilja starta en Fb-sida där man kan kompisdejta - söka vänner och sedan träffa några olika för att se om man funkar bra tillsammans! De är alldeles för svårt att bara hänga på, man blir liksominte vänner så lätt.
Kram till dig Kaeljo, kämpa på, det är värt det!

Amwu
Samma skit...
etanoldrift
Jag känner igen det där..

Jag känner igen det där.. Bara såå himla väl. Jag är gift med en alkoholist, problemet är att ingen utomstående har en aning om HUR mycket han dricker..
Han är livrädd att jag ska lämna honom och då lovar han bot och bättring.. (hotar med att ta livet av sig om jag försvinner)
Nej, jag har inga känslor kvar längre.. Varken kärlek eller ilska.. Känner mig bara fullkomligt känslolös..
Orkar inte ens bli förbannad längre när han smyger med sina öl i källaren..
Själv står jag inför ett vägskäl och har börjat leta efter ett annat boende, för min egen skull.
Nej, han blir aldrig våldsam eller argsint, snarare "saggig" och fyllesentimental. I vissa lägen (efter motsvarande en flaska vin) "översocial". Då ska det ut och pratas med grannar, förbipasserande och ringas till vänner och bekanta..
Dom måste ju höra att han är på lyset.. men ingen säger något. Jag har sett att en del av grannarna sneglar.. men vad ska jag göra?
Jag tänker inte skämmas (eftersom han uppenbarligen inte har vett att skämmas själv)
Just nu orkar jag inte vara syndabock! Istället för att sopa problemet under mattan, har jag börjat göra min omgivning uppmärksam på att han troligen dricker.. (mer än han vill medge) Så på sätt och vis kommer det inte att bli en överraskning för min del i alla fall..
Tack för att jag fick låna ditt inlägg, jag tror jag vet hur du känner dig.. kram

Kaeljo
Känner igen mig...

Känner igen mig i allt det du skriver. Jag behöver verkligen gå in här och läsa emellanåt, så jag inte övertalar mig själv att jag har överdrivit allt. Jag har mått ganska bra nu de sista två veckorna och känt att jag gjort rätt val som har lämnat. MEN så idag träffade jag en släkting på stan som började fråga hur allt var, hur vi mådde om vi planerat något för semestern, annars kunde vi komma och besöka dem i deras sommarhus. Jag fick då berätta att vi separerat och hon blev helt chockad. Gud, vad tråkigt, sa hon. Ni som verkar så stabila i er förhållande och varit i ihop i så många år. Ni har väl tänkt igenom detta ordentligt osv osv. Efter det mötet känner jag bara ångest. Jag är helt låst och kan inte tänka klart. Det enda jag tänker på när folk säger så här, är om jag verkligen ska göra det här. Tänk om det inte var så farligt. Så tänker jag nu. Jag är så trött på att folk säger så här. Om de visste hur mycket ångest det skapar hos mig.
Ibland tänker jag att jag skulle vilja sätta in en annons i den lokala tidningen om att vi har separerat och att jag inte vill ha några som helst kommentarer på det. Vissa dagar vill jag knappt gå ut för att jag är så rädd att möta någon som inte vet och jag måste berätta.
Min man är också ganska påfrestande nu. Han ringer och skickar sms flera gånger om dagen. Vill att vi ska träffas och göra än det ena och än det andra. När jag låter avvisande blir han arg. Jag har så svårt att säga nej till honom, men jag mår inte bra av att han hela tiden kontaktar mig och vill träffas och frågar vad jag gör osv. Säger jag att jag inte har lust eller orkar, frågar han ut mig vad jag ska göra eftersom jag säger nej. Jag vet inte när och hur jag ska få ett slut på allt det här och kunna må bra och börja leva som jag vill!!!

Kaeljo
Träffat hans släkt

Ja, idag har det varit släktkalas på min mans sida. Så jobbigt, tårarna fanns där hela tiden på väg att komma ut. Kämpade hela tiden för att det inte skulle ske. Plötsligt tyckte jag så mycket om den släkten. Kändes också som min son var lite kylig mot mig och det fick mig ännu mer ledsen. Jag som kämpat med min alkoholist i alla år, vilket har slitit så på mig och nu när jag utmattad lämnar denne man, så vill jag ha stöttning och känna att mina barn har förståelse. Jag behöver dem mer än någonsin nu när jag känner mig så ensam. När ska livet vända och bli lite ljusare! Jag har inte gjort detta för att skada en enda människa, utan bara för att få lugn och ro själv och kanske känna mer glädje i livet. Och tillsammans med mina barn, utan dem är livet inte värt någonting!!

mulletant
Så många klokheter

jag läser här. Även om vår relation ordnade upp sig kan jag känna igen mycket; att omgivningen inte kan föreställa sig att partnern dricker, oron att jag överdriver, utmaningen att hitta nya vänner.... Flygcert och jag har följts åt länge här och det är verkligen värt att gå in och läsa även när det egna livet börjar hitta sin form. Det är lite svårt att föreställa sig att berättelserna på forum är sig så lika genom åren medan livet irl är sig lika likt.... Liksom två parallella verkligheter som existerar sida vid sida men den verkligheten vi delar här är fortfarande okänd för de flesta som inte direkt berörs av den. Skam och skuld gör att den förblir en dold verklighet. Tack och lov börjar allt fler berätta öppet. TV-serien Djävulsdansen är ett exempel och Micke & Ulrica som nu berättar är ett annat. Jag läste nyligen Susanna Alakoskis nya bok April i anhörigsverige och vissa rader var som en käftsmäll, dock en positiv sådan, en bekräftelse. Vi måste fortsätta dela med oss och bekräfta varandrandra så att vi förstår att det vi upplever är sant och att vi inte är ensamma. Och att förändring är möjlig men det tar tid. Allt gott och varma vårkramar! / mt

flygcert
Kaeljo, backa inte!

Efter all min tvekan, oro och osäkerhet så lyckades jag ju till slut lämna min man i februari 2013. Sedan följde en tid av totalt mörker, med endast väldigt, väldigt små ljusglimtar, vid få tillfällen. Och inte minst - livet blev inte så lätt och bra som jag hade sett framför mig, det tog tid!!!
Exet smsade och ringde, ömsom hotade och ömsom bönade och bad, mailade, öste komplimanger, skällde... Och jag pendlade mellan att känna att jag hade gjort helt fel, att jag hade gjort helt rätt och väldigt mycket mellanläge - "tänk om jag har gjort fel, tänk om jag bara överdrivit, tänk om det bara är jag som är känslig" osv osv. Och det blev ju inte lättare av de som undrade varför, som inte alls förstod att de kanske inte visste allt som hänt. (Idag kan jag se att jag i stor utsträckning var förskonad från sådant, eftersom exets släkt bor långt härifrån, och de ringde ibland, men jag stötte ju inte på dem helt apropå och vi hade nästan inga gemensamma vänner kvar i slutet - och dessutom tror jag att många visste om hur det var ställt till viss del) Och dessutom bättrade ju sig exet på många sätt, men jag tror med bestämdhet att det betyder inte att det hade hållit i sig om jag gick tillbaka.
Min räddning var att jag pratade - jag berättade för allt och alla om min upplevelse, hur jag hade känt mig i slutet och hur jag hade mått. För en del berättade jag kortfattat att "ja, vi hade det ju inte så bra som det kanske verkade", för andra berättade jag lite mer och för en del berättade jag allt som kom upp i huvudet. Det var oerhört skönt och viktigt att få prata, jag är inte en sådan person som är så tyst som jag hade blivit i vårt förhållande!
Det var också oerhört viktigt att stå upp för mig själv - jag hade ju inte lämnat för att jag helt apropå hade tröttnat på vårt perfekta, ljuvliga äktenskap. Alla vet inte allt som händer inom hemmets väggar, och det får man faktiskt prata om. Genom att prata stod jag upp för mig själv, det blev svårare att tänka att jag skulle gå tillbaka - de flesta som fick höra något om vårt liv sa rakt ut "så kan du ju inte leva", och det var bra att få höra.

Lång tid kände jag mig som sagt osäker, och också ensam. Jag är fortfarande ensam ibland, men jag har i alla fall ingen som skrämmer mig, som gör att jag inte kan leva som jag vill, som gjorde att jag var tvungen att anpassa mig, som gjorde att jag sällan var ärlig (både mot mig själv och andra). Det har tagit tid, och det är inte alltid guld och gröna skogar nu heller - men livet är bättre, ljuvligare, lugnare, mer harmoniskt och ärligare än vad det någonsin var i mitt äktenskap!
Exet har fortfarande inte helt lagt ner sina attacker, men jag har lärt mig att hantera det. Jag är starkare och jag håller på att hitta tillbaka till mig själv, den inre kärna som är jag!

Ge det tid Kaeljo, och lita på dig själv: du lämnade för att du inte ville, skulle och kunde leva som du gjorde, du har gjort rätt!!
Kram

Kaeljo
Tack

Stort tack för att ni svarar mig. Det betyder så mycket och flygcert det är så sant det du skriver. Jag funderar mycket hit och dit och ångrar mig emellanåt, speciellt om barnen verkar avvisa mig. De borde ju faktiskt veta hur jag har haft det, att jag är den som alltid funnits där för dem, att det är jag som mest skjutsat och hämtat de, hjälpt dem med läxor och helt klart den som tillbringat mest tid med dem under deras uppväxt. Jag har ofta känt mig som ensamstående mamma. Sedan barnen flyttade har livet blivit väldigt tomt och ensamt för mig. Jag känner mig kränkt om de inte kan förstå mig i det här beslutet. Jag måste väl få må bra den tid jag har kvar av mitt liv. Har de ingen aning om hur deras far har varit mot mig, undrar jag ibland. Har inte de växt upp i samma familj!!!!
Min man har dessutom börjat på att dricka nu igen, efter att varit nykter sedan jag sa att jag ville lämna. Har misstänkt detta ett tag nu.Nu är jag helt säker på det, eftersom den medberoende kontrollant man är har jag nu hittat gömda flaskor. Det är ledsamt, men också ett bevis på att jag inte kan gå tillbaka till samma liv.
Kram och än en gång tack för att ni svarat!

flygcert
Barnen vet...

Men du är deras stora trygghet och då säger och gör de vad som helst...
Jag fick bevis på det igår - jag och exet besökte akuten med vår son och sonen ville i princip bara vara hos mig. Och samtidigt var det mig han skrek åt, var arg på, ledsen på, han ville byta ut sin mamma, han ville inte ha någon mamma, han ville inte vara med mig någonsin igen, han ville aldrig mer bo hos mig osv osv osv, men det var ändå mig han ville vara hos, kramas med, bli upplyft av osv osv. Ett tag kände jag mig rätt knäckt - exet satt med mobilen 90% av tiden! och jag g ar med sonen: lekte, gosade, pratade, förklarade, underhöll, läste, tog emot skäll och lugnade om vartannat. Jag fick tvångshålla när läkare gav medicin, och ta emot alla "dumma mamma"-attacker igen... Och sedan var det ändå bara mig han ville vara hos. Försök håll ut - barnen vet, men låt dem hållas. De har också mycket att bearbeta!
(En enda gång sa sonen "dumma pappa" och möttes då av en tårfylld pappa som undrade varför sonen var så arg på honom, om pappa gjort något fel, om sonen inte tycker om pappa osv. Sonen var ju trött, ledsen och skakad av situationen, det är ju bara att hålla ut... tycker jag...)

Du har gjort rätt! När jag tvivlade så sa min samtalskontakt till mig "du behöver fokusera på varför du lämnade, alla dumma och elaka saker som exet gjorde, annars glömmer du det". Så det gjorde jag, tills jag var säker. Jag behöver fortfarande ibland ta fram det!!! Tror att du också behöver tänka så, åtminstone ibland! Däremot har jag aldrig lagt på barnen att "pappa är dum pappa är si och så pappa är hemsk", men om de undrar över pappas ilska eller liknande så står jag upp för det idag - ja, pappa kan bli väldigt arg och så arg som han blev på mig det accepterade inte jag, och man får inte säga eller göra si eller så (göra sönder saker, stänga ute barnen osv).

Du gör rätt, lita på din magkänsla!

Kaeljo
Tung dag idag IGEN!

Tack flygcert för ditt svar. Jag vaknade idag och trodde att när det nu var måndag skulle allt kännas bättre. Vardagen är oftast bättre än helgen. Men idag har det varit en tung dag. Bara en massa grubbel. Allt känns så overkligt. Vad är det jag har gjort? Vill inte ha det så här? Ska jag ändra tillbaka allting? Men hur jag än vänder och vrider på det, så går det ändå inte att återställa allt. Hur skulle det bli? Jo, precis som innan, han dricker och jag går vid sidan om och känner mig ensam och blir deprimerad. Det var ju så jag inte orkade leva.
Så länge jag hade barnen hemma var allting roligare, men när de flyttat ut blev det så innehållslöst hela livet. Jag levde för de stunder jag fick vara ensam hemma, eller då jag slapp vara hemma när han var hemma. När man kom hem möttes man alltid av den där onyktra uppsynen! Det HATADE jag verkligen!
Det var många år sedan jag kände mig riktigt lycklig. Det skulle jag vilja känna mig igen.
Det var så mycket roliga saker jag tänkte att jag skulle göra när jag hade separerat, men jag har tyvärr insett att jag har ingen att göra roliga saker tillsammans med. Här har jag all min tid för bara mig och kan göra vad som helst, men jag gör inget. Inget av det jag längtat efter i alla fall. Jag tänkte mig att resa, gå på bio och teater, gå på fest osv. Men inget av detta blir eftersom jag har insett att jag har ingen vän som vill göra detta med mig. Det är ju på helgerna jag vill ha något att göra, men då är alla upptagna med sitt. Funderar mycket på hur jag ska lösa detta och får väl hoppas att det löser sig med tiden.
Jag känner stor sorg över att livet blev så här. Varför valde jag ett liv med en alkoholist? Bara för det så står jag här ensam nu och vet inte vad jag ska göra med livet som är kvar. Han har styrt mitt liv, på något underligt vis. Skulle jag säga det till andra som känner oss skulle de säga att han absolut inte är en styrande människa. Men han har styrt mig med sina känslor. Antingen genom att bli helt vansinnig eller genom att bli orolig och må dåligt. Så har jag låtit mig styras av honom. Jag har gjort som han velat eller undvikit att göra det jag vill för att undvika att han blir vansinnig eller "mår dåligt". Kanske därför jag får sån ångest nu när jag gör vad jag vill, trots att han "mår dåligt"
Det känns som alla tycker synd om honom, även de som vet om att han druckit i över 20 år, att det är jag som ställer till det. Men vad ska jag göra när jag är totalt utmattad och deprimerad pga av hans missbruk. Jag skulle behöva någon som på riktigt stod upp för mig. Allt fokus är på honom. Jag känner mig sviken av många i min närhet som jag trodde skulle fortsätta att peppa mig, så som de gjorde innan jag lämnade.
Det är det här som jag grubblat på denna dag. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva av mig bara. Sammanfattningsvis har dagen varit fylld av; skuldkänslor, sorg, ångest och besvikelse.
Är i alla fall glad att det här forumet finns och att det är så många som är aktiva och är inne och skriver.

Izzy
Ja det undrar jag också.

När blir det bättre? Jag känner igen mig så i ditt sätt att tänka. Var det värt det? Det kan man undra, men jag tror jag har kommit fram till att det var det. Jag mådde ännu sämre fast på ett annat sätt när bi var tillsammans o min dotter med. Här kan vi känna oss lugna o vi behöver inte känna av stämningen hela tiden. Jag tror att du också har gjort rätt o det är så nytt allting men jag tror det blir bättre fast det tar tid. Jag trodde att mär jag lämnade så skulle det bli så bra men det är så jobbigt men det måste nog få ta sin tid. Vi har varit tillsammans med våra män ungefär lika lång tid o det blir en så otrolig omställning att inte längre bo ihop när man har vari ihop halva livet. Även fast det inte har varit bra så saknar jag huset o familjelivet, det är en så förvirrande känsla.jag tror inte att kontakten med dina barn kommer att försämras för att du lämnat. De vet väl också hur du har haft det. De vill säkert att du ska må bra o bli lycklig. Jag kände likadant när min dotter bodde kvar hos sin pappa de första månaderna men sen kom hon till mig o det är jag så glad för. Min andra dotter sa att hon tyckte att jag var modig o det kändes skönt att höra. Men man känner sig så ensam i det här o det är så jobbigt. Jag önskar att jag hade nån att prata med som förstår o stöttar. Det är skönt att det här forumet finns!!
Vi måste tro på att vi också kommer bli lyckliga en dag. Kramar till dig <3

Sidor