Senaste kommentarerna i forumet

Jag vill vara ärlig, ärlig om mitt drickande gentemot andra men framförallt mig själv. Men jag är inte det. Jag har ingen aning om hur djupt alkoliserad jag är eller om jag ens är en alkis. Hur jävla snett är det? Men ska nu förklara vad som hände idag, punkt för punkt, (bara händelse loppet) så ärligt jag kan, dock har jag druckit lite (ärlig). Så..jag skulle träffa min syster, , shoppa lite, äta lite och sen träffa hennes pojkvän. Jag tar flera shots innan, dricker en fjärdedel av en absolut vodka, märker sen på bussen att jag inte är tillräckligt påverkad, bestämmer mig för att stanna på en krog och sveper ett glas. Min syster märker att jag blir tjugo min sen. Jag går på toa och sköljer med munskölj ( så att man inte avslöjer sig själv), sen under hela shopping turen är jag smått nervig och gör mitt yttersta för att verka som en normal och skön människa. Kommer sen hem till henne och hennes pojkvän och frågar om alkohol. Dem bjuder men dricker inte själva. Jag häller upp till mig själv och under hela kvällen gör jag det på detta sätt - Jag frågar om ett glas vin, de säger ja och jag går ifrån dem och häller upp ett glas och sveper fort som fan och sen häller upp ett till och går till dem i tron att dem inte skulle märka. Gör detta tre gånger. Sista gången jag frågar om påfyllning så frågar dom skämtsamt - Hahaha ska du bli packad? Jag blir smått förvånad och försöker försvara mig - haha men nej detta är bara tredje glaset. Dem säger typ något som: haha vindunken måste vara slut snart..Får lite panik men hindrar inte mig från min påfyllning. Unde hela kvällen känner jag mig som en idiot. Känner mig inte glad eller nått, bara efterbliven. Går därifrån sen, hem till mig, ganska packad. När jag kommer hem så går jag en långpromenad och bölar sönder. Är jag en alkis? Isånnafall varför? Varför kan jag inte hänga ens med min syster?! Vad är detta för beteende? Är så trött. Så jävla äckligt trött på detta liv. Vill bara vara normal

Tror det är så jag funkar också. Komma undan i vardagen med att vara påverkad utan att någon märker det. Nästan lika mycket kick i det som ruset i sig. Var så jag började i yngre tonåren också, och inte som många andra som börjar tillsammans med kompisar

En känd reaktion kan just vara detta att få göra något "förbjudet", som att dricka i smyg. Läge att fundera över ett annat sätt att kanalisera det spänningssökandet?

Din sambo har reagerat på ditt drickande. Var ärlig mot dig själv, vad tror du hon reagerar för?
Smygandet kanske beror på att du innerst inne ser att hon har rätt och att bli konfronterad skulle tvinga dig antingen sluta/dricka mindre eller motivera ditt val.
Kan du motivera ditt val för dig själv när du väljer att dricka? Eller är du orolig för att det är alkoholen som bestämmer?
Är din fråga här om detta är en varningssignal, isåfall är svaret Ja.
Berätta gärna mer

Hej från mig också! Hur har du det?

Jag har ofta varit med om att jag möter en person som tycker att den "känner mig". Jag blir ju ofta extremt översocial och håller låda men minns ingenting. Det har gjort mig väldigt obekväm och de personerna undviker jag gärna sen. Om det är någon jag vet att jag gjort bort mig framför så undviker jag den personen så länge jag behöver för att min ångest ska försvinna. Och det spelar nästan ingen roll hur nära jag står den personen.

Men det är så skönt att det är över nu! Jag är fylld med en känsla av befrielse. Att vara nykter har varit det bästa beslutet i mitt liv! Äntligen har jag fattat! Det tog mig ett par månader av nykterhet så började jag känna att jag vågar möta och bemöta allt det dumma jag gjort. För jag har erkänt för mig själv och min omgivning att jag har ett problem. Min största rädsla var ju att jag inte hade någon som helst kontroll över vem som kan ha sett mig i mina värsta stunder eftersom jag aldrig minns något. Det blev tydligt när jag började undervisa och fick en sån brutal ångest efter en helg när jag skulle upp i klassrummet.... "Tänk om någon av mina studenter såg mig i helgen" . Nu är jag befriad från detta. Om någon skulle komma upp till mig idag så har jag ett vapen. "Jag är nykter alkoholist!" Just nu känns det som att det försvarar allt jag någonsin gjort.

Lycka till i din kamp! Det finns ett ljus på andra sidan. Och det ljuset är helt underbart :)

Stort steg! Jag förstår verkligen skammen, och rädslan att tänka "aldrig mer". Jag har givit mig själv ett löfte att jag ska få köpa en riktigt dyr champagne och fira den dagen jag fyller 100 år. Haha, då behöver jag inte säga aldrig och riksen att jag trillar dit då om jag klarat 71 år... ja jag vet inte. det är nog inte hela världen ;)

Något som har förvånat mig är hur man riktigt ser hur det vrider sig inombords på folk när jag erkänner mig som alkoholist. "Nej... men det är du ju ändå inte, du har väl inte såna problem" Till och med de som sett mina värsta strapatser. Det känns ibland som att det skrämmer dem mer än mig.

Lycka till!! Du klarar det här!

Hej Oscar!

:)

Ska söka avlastning för att åka bort ngr dagar

Du behöver avlastning och det nu! Annars är det nog som du beskriver, långsamt utplånande av dig själv.
Anhörigcentralen knaske kan lotsa dig till rätt hjälp. Man ska ju kunna få avlastning i form av korttidsboende, eller om kommunen har annat att erbjuda. Du har ett eget liv också, oavsett hur länge ni varit gifta. Tror säkert din make vill att du ska leva själv också❤

Är det jag håller på med? Klarar inte mer än drygt en vecka utan A. Vet att jag har dåliga värden, skiter i det. Vill jag bara smita från min handikappade stroke drabbade man? Trött på att vara den som ska sköta allt, mat, bil, ekonomi, kontaker med makens arbetsterapeut, logoped, sjukgymnast, bistånds-handläggaren, läkare, färdtjänst. Bara så jävla trött.

Hej
Jag har en underbar tjej som jag varit tillsammans med i strax över ett år nu (hoppas på hela livet) problemet är just alkohol jag har indraget körkort lämnar prover 1g/månaden och vi har druckit tsm några gånger och jag blir alltför oftast för full och med det otrevlig och får ofta minnesluckor.
Men idag 1april (inget skämt) ska vara och förbli den första nyktra dagen för resten av mitt liv.

Tja! Fint att det är så många som har svarat och har läst varenda än. Tänkte bara uppdatera lite men har inte hänt något egentligen. Ju mer tiden går så märker man verkligen hur alkholen har fuckat upp sitt liv. Man får distans och man får tid att analysera skiten vilket man inte får om man dricker hela tiden. Det är sällan faktiskt som jag mår riktigt dåligt över vad jag har gjort på fyllan nu för tiden utan kan tycka mer att det är synd. Så synd och onödigt hur allt har blivit. Dock kan man få en kraftig "Vad faaaan! Hur kunde jag göra det på fyllan??" När man tänker på nått man gjort och bara vilja byta land. Speciellt nått som man gjort mot någon man känner. De sakerna försvinner aldrig tydligen. Just nu dricker jag väldigt sällan och om jag gör det dricker jag väldigt lite. Märker vid andra eller tredje glaset att jag ofta känner "fan whatever jag kan ta ett till" men då slutar jag? Jag tror att jag verkligen har fattat hur sorgligt mitt liv har blivit pågrund av min brist på kontroll av alkohol och när jag dricker så försvinner inte den uppfattningen. Tror dock att den skulle försvinna efter sex glas och därför måste jag väl stoppa innan om jag ska dricka. Just nu har jag dock ingen vidare lust att dricka längre. Som sagt så har jag ett as deppigt liv och om jag vill ändra på det så är alkoholen inte lösningen. Vi får se hur det går! Ska käka nu haha. Skriv gärna! Spelar ingen roll om vad. Ha det fint.

..

upp den.

Hej
Mitt minne börjar svikta men andemeningen satt ju kvar. Men jag hade en aning om att där skulle vara något mer dock inte så fullständigt som du anger.
vänligen
Ikaros

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Imponerad över din visdom, du beskriver/ sätter ord på vad många här inne på forumet känner igen sig i. Varför man gör dåliga val och sökandet på bekräftelse, återuppbyggandet...
Tack

Jag har själv som socialsekreterare med inriktning mot missbruk. Jag klarar dock inte alltid leva efter alla visdomsord jag sagt till klienter. Jag har alltid tänkt att man kan ha allt men finns det ett tomrum inom en så hjälper inte alla pengar i världen. Tror man måste lära känna sig själv så bra att man vet vilka behov man behöver få tillgodosedda för att känna en inte frid. Du har ju kommit en bra bit på väg! Du har uppenbarligen resurser! Skuld och skam kan stjälpa vem som helst! Ingen vinst utan bara en kostnad! Tror att du har resurser nog för att klara ett nyktert eller nyktrare liv!!

Tack A-D_H-D
Det du skrev fick mig verkligen att tänka.
För det första är det sant att vi skyr likgiltigheten. Jag tror att det var Hjalmar Söderberg som skrev: "Kan vi inte bli älskade kan vi åtminstone bli fruktade."
Jag har lagt citatet på minnet men inte kopplat det till mig själv. Men ett faktum är att jag i ungdomen trivdes med att andra var rädda för min fysiska styrka. Senare under mitt yrkesverksamma liv tog jag gärna åt mig uppdrag som var konfliktfyllda. Här använde jag inte fysiken utan istället min hjärna som ofta träffsäkert hittar andras svaga punkter. Ingen trevlig bild du leder in mig på men nog tyvärr sann.

Beundran för prestationer har jag alltid sökt. Jag bygger och presterar (har byggt tre hus, renoverat fem lägenheter), jag har studerat och presterar(har 15 terminers universitetsstudier bakom mig) , jag tränar och presterar. Sedan super jag till och och blir ett vrak. Det är inte utan att du leder in mig på lite självförståelse. TACK för det!
Något jag inte vågat göra för att jag varit rädd för att inte prestera tillräckligt bra är att skriva. Detta eftersom skrivandet är viktigt för mig och jag vågar helt enkelt inte. Jag har manus nästan klara för ett par böcker och då är ett tjugotal noveller oräknade.

Min trygga plats har jag svårt att hitta. Minns dock en dag före jul för mer än 45 år sedan då jag låg och vilade hemma på sängen och kände lugn. Tyvärr gjorde jag det därför att jag hade ett gallon (engelskt) whisky under sängen som väntade på mig.
Men du har fått mig att söka efter min trygga zon och jag återkommer till detta om jag finner något. Kanske när jag skriver men då tycker jag att jag borde göra något annat.Något mer produktivt.

Grundkänslorna kommer jag att söka efter. Har även förstått detta när det gäller andra men inte applicerat det på mig själv. Kanske är jag rädd för vad jag kan hitta.

Ja, detta var vad som dök upp min hjärna.

Ikaros

Mellan den ifrågasättande inre rösten och den du har med barnen. Du är nämligen p-r-e-c-i-s lika mycket människa värd samma ton och behandling!
Det du beskriver om dig själv som barn känner jag igen på pricken!
Och i brist på kärlek för sin egen skull söker barnet bekräftelse. Beundran för prestationer och uppmärksamhet genom revolt. Jag syns, jag gör, därför finns jag.
Vi fruktar alla likgiltigheten. Vi har alla behov av att bli sedda och förstådda. Alla har behov av kärlek för sin egen skull. I brist på kärlek söker vi bekräftelse och beundran för prestationer, i brist på beundran söker vi synas på andra sätt, t ex genom att väcka avsky eller fruktan.
Precis som jag tycks ditt känslosystem för trygghet ha fått väldigt lite näring och utforskandesystemet har tagit dess plats. Utforskandesystemet behöver vi ursprungligen för att motivera oss till jakt på föda, sökande efter partner, utveckling, lärande, upplevelser. För att öka motiveringen utsöndras dopamin när vi gör dessa saker. Det är behagligt och lustfyllt men sliter på kropp och psyke. Det är i trygghetszonen vi vilar och återhämtar oss. Man kan träna upp och utöka sin egen tillgång till trygghetssystemet även om det är svårare om det inte funnits från början.
Var har du din trygga plats, Ikaros? Kan du blunda och leta i dina minnen. Finns det någon person eller någon plats där du upplevt vila och känt trygghet. Kan du måla upp hela bilden för ditt inre. Beskriv den för dig själv. Sitt så en stund och bara observera, andas, känn hur det könns i kroppen.
Nör jag gjorde detta första gången för mig själv upplevde jag bara obehag. Kunde inte tänka. Upptäckte att det inte fanns någon sådan plats någonstans.
Senare gjorde jag övningen tillsammans med min terapeut. Hon guidade mig eftersom hjärnan var helt tom - min trygghetszon upplevdes som hotfull! - och jag kan förstå det. Med en oförutsägbar mamma som kunde vända vilken situation som helst till någonting hotfullt och obegripligt hade känslosystemet lärt sig att aldrig slappna av och att allt som kan upplevas som tryggt kan vända till något hotfullt på en millisekund.
Jag hittade till slut något som kunde likna en känsla av trygghet. Jag själv, helt ensam, ute i naturen, springandes eller simmandes i en sjö.
Efter något år till i terapi gjorde vi om övningen. Jag såg mig fortfarande helt ensam - i brist på minnen av trygghet tillsammans med andra - men nu liggandes på en gräsplätt i ett skogsbryn.
Terapeuten visade mig skillnaden. Jag behöver inte längre rörelse för att få tillgång till inre lugn. Kan vila i mig själv.
Som barn behöver tryggheten komma från omsorgspersonerna. Har man haft turen att få detta införlivas det i en själv. Om inte får man ofta svårt att uttrycka och få sina behov av tröst och trygghet från andra mäniskor, men man kan träna upp förmågan att ge det till sig själv. Självmedkänsla, omsorg om det lilla barnet inuti som inte fick det den behövde, förståelse till de känslor omsorgsbristen och bristen på känslomässig spelgling gav upphov till. Behoven finns kvar även om de begravts långt inne och kan komma i uttryck på andra sätt. Börja med att utforska dina grundkänsor i olika situationer. Det kan vara en annan känsla som manifesterar sig, leta under den.
Se dem som mänsliga, förståeliga, giltiga. Att ge sig själv validering i känslor och upplevelser är en väg in i den trygga zonen. Jag ser mig. Jag förstår mig.
Kram

Precis så fungerar beroendet. En del av hjärnan har vant sig vi att få alkoholen för att kunna må bra. Förnuftet säger att det inte känns bra i längden. Det enda som hjälper är att dra ned på drickandet så att allt normaliseras och begäret lägger sig. Man får då chans att må bra på riktigt!

Jag är så trött på mitt drickande men jag kan inte ändra samtidigt vill jag och inte

Hej A-D-H-D
Intressant det du skriver särskilt "detta om den inre rösten". Om jag har någon är den snarast ifrågasättande. Jag kommenterar aldrig mina älskade barnbarn på det sättet. Medvetet lyssnar jag på dem och samtalar. Jag tycker också att de har mycket att säga. jag lär mig av dem.

När det gäller mina föräldrar insåg jag tidigt att de var stolta över att jag hade lätt för att lära mig och att jag var mycket duktig i skolan. Men jag var samtidigt oppositionell och låg bakom de flesta busstrecken, Känd över hela byn för detta. Hederlighet var dock något som avkrävdes liksom att vara flitig något som jag inte opponerade mot.

Livsregler som styr mina tankar och handlingar är jag osäker på. Hederligheten har jag, liksom kravet på ärlighet. Arbeta och göra rätt för sig likaså och att inte låta mig skrämmas till tystnad. Att vara självständig är nog det allra viktigaste när jag tänker efter. Inte vika ner sig i onödan.

Ja, du fick mig att tänka efter rejält. Tack för det.

vänligen
Ikaros