Senaste kommentarerna i forumet

Jag är livrädd för att misslyckas som så många gånger, jag har försökt ha stopp under arbetsveckan. Nu gör jag allt hemifrån vilket inte hjälper min konsumtion... Men då tröstar jag mig med att under helgen är allt ok! Minns inte när jag senast hade en helt alkoholfri helg, jag vet verkligen inte... Mitt mål är att komma till en sund relation till alkohol, den som jag en gång hade. Där vinet blev gammalt, där jag kunde dricka 1-2 glas vin och blev onykter på det men sen räckte det. Inte en relation till alkohol där jag dricker mig väldigt onykter, anstränger mig inför nadra för att vara "nykter", vaknar på natten pga alkoholen, vaknar bakis en veckodag osv osv.... Det är inte livet jag vill leva. Jag har 2 små barn som är mittpunkten i mitt liv, vars liv jag vet jag kommer förstöra allt mer om detta fortsätter. Jag vägrar, samtidigt som detta tar överhanden och ursäkterna kommer. Därför söker jag motivationen, råden, hjälpen...

Det är ju så himla svårt att få bra hjälp i vårddjungeln. Det ser olika ut i olika regioner, vet. Jag bor i Stockholm och har fått fantastiskt bra samtalsstöd av habiliteringens "Kris- och samtalsstöd". Terapeuterna där är väl insatta i livet som förälder till barn med NPF och IF. En förutsättning för att få den hjälp man behöver tänker jag. Jag pratade inte ett ord om alkoholmissbruk där men är övertygad om att de hjälpte mig att hålla i nykterheten där i början.

Kram!

Tack så jätte mycket! Ingefära ska jag prova, tror jag har de hemma. Hittar hela tiden ursäkter såsom, jag fungerar ju... Jag är ju inte redlös när jag dricker.. Folk märker ju inte... Jag kan ändå ta hand om barnen. Men helt ärligt så vinet jag hade kvar drack jag kl. 10:00 idag. Nu är det slut och jag vill ha ett köpstopp, konsumtionsstopp. Jag vill liksom se vad som händer. Jag vill ha ett uppehåll på 2 veckor till att börja med för att se vad som händer och ta de därifrån. Men jag vet inte hur många gånger jag tänkt på detta, för att sedan 1-2 dagar senare bryta det trots att jag lovat mig själv och påmint mig om allt som kan stå på spel. Ha ångest, må dåligt och känna mig allmänt nere för att jag vet att roten i det är att jag klandrar mig själv för att jag inte kan leva upp till det jag lovat mig själv. Men nu känner jag att ursäkterna, anledningarna osv räcker. Jag vet redan alla... Jag vet att dom alltid finns och hittas på i mitt huvud för att fortsätta i spåret. För när suget kommer tänker jag inget annat, men när alkoholen väl är i kroppen mår jag piss. Där och då ser jag inget annat än att alkoholen avhjälper, och det är huvudfokuset som DÅ är lösningen på allt!!! Så mycket av min energi och mina tankar går till just alkoholen, eller mer specifikt vinet. Det tar ifrån tiden och energin jag kan lägga på min familj och barnen, jag märker allt mer att det börjar ta ifrån det...
Samtidigt som jag är mer introvert, rådande corona läge osv... Gör att när jag dricker blir jag mer social, ringer familj och vänner mer. Det känns bra just då. Min pappa sa till mig att han tycker de känns som om jag hittat mig själv mer på sistone. Vilket i sin tur spär på alkoholen mer för mig.. Liksom, okej han tycker det. Men för mig är de ju alkoholen som hjälpt mig. Kanske ska jag fortsätta med den, kanske är den lösningen. Jag blir mer social, tar mig tiden, energin som jag kanske inte annars hittar. Samtidigt som jag vet att jag levt ett helt liv utan detta... Jag har haft ett liv innan där jag fått kasta vin för att de blivit så gammalt och äckligt (orört ca 1 år) att de inte är drickbart längre. Till att idag dricka en box på 2-3 dagar, kan tillägga att jag är väldigt lättpåverkad från början. 1 glas så var jag onykter. Idag dricker jag i snitt 1-2 flaskor vin 13% och är onykter men kan föra mig fram helt normalt och obemärkt. Hur som....
Det jag söker nu är styrka, hjälp, rådgivning, motivation för jag vill inte leva så här längre. Jag mår dåligt över mitt drickande samtidigt som jag intalar mig själv att jag behöver de för att klara det och må bra. Nu VET jag att detta är ett eskalerande problem som bara blir värre. Drabbar mina barn och familj, jag mår dåligt och så min familj... Det finns en medvetenhet inom mig att fortsätter jag förlorar jag allt, barnen, min man, hus familj överlag, arbete etc. Så nu räcker det!!
Jag är nikotinberoende sedan tidigare, och har lyckats sluta med det på egen hand under båda mina graviditeter, så de känns som att jag borde lyckas med även detta. Men jag söker nu desperat efter pepp och hjälp innan som jag känner det... Att detta förstör mitt liv totalt.....

Den känslan - nu gäller det liv eller död - är en urstark motivation. Underhåll den känslan på alla sätt du kan. Lyft alla fördelar med nykterheten till skyarna och vifta bort nackdelarna som irriterande myggor. Snabbare än du tror blir fördelarna fler och fler och nackdelarna blir allt färre.

Det enda jag ångrar är att jag inte blev nykter tidigare. Jag saknar inte alkoholen ett dugg, och ingenting skulle få mig att riskera min nykterhet genom att prova att ”dricka lite”. Det är den fällan som väldigt många faller i. ”Det här gick ju bra, jag kan nog dricka lite”. Det funkar inte. Jo, för 1 på 100 kanske men att jag skulle vara den enda är jag inte dum nog att tro.

Kram ?

Jag har precis som du julen 2019 insett vad det kostar att leka med alkoholdjävulen i sin ensamhet. Jag vill inte ha den relationen längre. Denna gång är det inte tankar som men om jag slutar går jag ner i vikt, eller om jag slutar sparar jag pengar... Nej denna gång går det tankar som om jag inte slutar nu så har jag inte mitt liv kvar och inte heller förståndet. Det är snart raka vägen till psyksjukhus för hjälp om jag inte skärper mig nu en gång för alla. Det har jag som sagt inte känt förut. ❤️

Du skulle kunna lyssna på poddavsnittet 55 (psykologipodden) och avsnittet Josefin Dahlberg Alkohol och missbruk. Hon blev nykter som 20 åring efter en tid med samma leverne som du beskriver att du går igenom nu!

Jag tror du skulle känna igen dig i mycket och säkert få en tankeställare. Skriv sen vad du tyckte! ?

Hej, tack! Det bringar mig lite tröst att höra att jag inte är ensam med snedsteg i fyllan. Jag blir väldigt självcentrerad i att juste JAG är den värsta människan i hela världen och att absolut ingen kan förstå hur just jag mår. Så det du skriver tar ner mig lite i ångestruset att jag faktiskt inte är ensam.

Ugh det är så vidrigt att vakna upp och ännu en kväll ha både skämt ut sig / betet sig illa för att ens egna begär tar ett grepp om en som man inte kan ta sig ur.

Jo, försöker inte tänka så mkt på själva händelsen utan mer acceptera att det har skett och just nu ta en dag i taget.

Ja, har många gånger tänkt att ”nu får det vara nog” jag är inte en person som är kapabel till att bara dricka 1-2 öl utan helt plötsligt har det blivit 12 utan att jag typ ens har märkt det.
Jag har även en förälder med alkohol problem och haft hela min uppväxt. Så det skrämmer mig ännu mer, med vetskapen att jag växt upp med en förälder som har problem och sett det första hand och nu känner att det börjar gå överstyr för mig själv.
Alkohol är definitivt ett gift, jag säger det ofta till mig själv. Men sen är det begäret som tar över mig. För att det är sol, för att det är AW , för att hen fyller år, för att jag varit nykter 2 veckor osv osv osv listan kan göras oändligt lång.

Men det är definitivt slut med alkohol en lång tid framöver nu. Kram

Hej, tack! Det bringar mig lite tröst att höra att jag inte är ensam med snedsteg i fyllan. Jag blir väldigt självcentrerad i att juste JAG är den värsta människan i hela världen och att absolut ingen kan förstå hur just jag mår. Så det du skriver tar ner mig lite i ångestruset att jag faktiskt inte är ensam.

Ugh det är så vidrigt att vakna upp och ännu en kväll ha både skämt ut sig / betet sig illa för att ens egna begär tar ett grepp om en som man inte kan ta sig ur.

Jo, försöker inte tänka så mkt på själva händelsen utan mer acceptera att det har skett och just nu ta en dag i taget.

Ja, har många gånger tänkt att ”nu får det vara nog” jag är inte en person som är kapabel till att bara dricka 1-2 öl utan helt plötsligt har det blivit 12 utan att jag typ ens har märkt det.
Jag har även en förälder med alkohol problem och haft hela min uppväxt. Så det skrämmer mig ännu mer, med vetskapen att jag växt upp med en förälder som har problem och sett det första hand och nu känner att det börjar gå överstyr för mig själv.
Alkohol är definitivt ett gift, jag säger det ofta till mig själv. Men sen är det begäret som tar över mig. För att det är sol, för att det är AW , för att hen fyller år, för att jag varit nykter 2 veckor osv osv osv listan kan göras oändligt lång.

Men det är definitivt slut med alkohol en lång tid framöver nu. Kram

Jag har i flera år försökt från och till att kontrollera mitt drickande. Bara på helgen, bara vin, bara si och så många glas osv. Då och då har jag blivit tokfull, och allt oftare på senare år. Jag har också märkt att min tolerans ökat enormt. Jag har druckit mer, och betydligt snabbare för att få samma effekt. I jakten på det perfekta ruset.

När jag på slutet drack nästan en hel vinbox på en fredagkväll blev jag rädd för mig själv. När jag dessutom insåg att jag fick minnesluckor nästan varje gång jag drack blev jag ännu räddare. Och när jag gjorde saker på fyllan som egentligen stred mot mina egna värderingar fick jag nog helt enkelt.

Efter julen 2019 fejsade jag sanningen. Att mitt drickande levlat upp ett snäpp. Eller ner kanske, mot botten. Eftersom min pappa drack, och det slutade med hans död när han var 61 år gammal, så visste jag dessutom hur det skulle sluta - om jag fortsatte. Alkoholism är en progressiv sjukdom som slutar med döden om man inte lyckas sluta.

Så jag bestämde mig för att sluta dricka. Det var som om jag plötsligt upptäckte att den här vägen bär åt helt fel håll, jag måste svänga av någonstans. Jag måste vända. Nu. Och redan på det första seriösa försöket till alkoholstopp lyckades jag. Och idag kan jag fira 13 nyktra månader, tjoho!

Jag nådde aldrig botten, jag backade snarare från stupet. Alla behöver inte nå botten, och det brukar nog kallas ”higher bottom” i alkiskretsar. Alkoholism behöver inte sluta med att man super bort pengar, jobb, hus och familj. Det viktigaste är att man fejsar sanningen. Slutar stoppa huvudet i sanden, slutar skylla ifrån sig på omständigheter. Tar ansvar för sitt eget liv och beteende. De må låta tufft, men var och en har faktiskt ansvar för sitt eget liv.

Skrev i någon annans tråd att det är evigheter sedan som jag upplevde det som jobbigt att vara nykter överhuvudtaget. Vet inte när den gränsen uppnåddes riktigt, men det är otroligt häftigt att känna så. Jag dricker inte alkohol. Thats it. Det finns mycket värre funktionshinder än det att leva med.

Sen förstår jag att det är oerhört provocerande att höra/läsa det om man är nynykter och sliter som ett djur med nykterheten 24/7. Jag minns ju själv hur jobbigt det var i början. Eller så är det kanske hoppfullt att läsa, jag hoppas verkligen det. Det här har inte varit gratis för mig på något sätt, jag har slitit hårt jag också. Men jag har kommit ut på andra sidan och idag är det mycket mindre slitsamt.

Kram ?

Miss Mary Poppins.
Jag vet några som just nu dricker pga sorg, detta coronaelände gör ju inte saken bättre.
Alkohol "behövs" för att klara tillvaron enligt dem. Tycker själv att sorgeprocessen på det viset drar ut på tiden då man bedövar känslorna. Men alkohol fyller ju "sin funktion" men samtidigt en falsk vän och tillflykt som hugger människor i ryggen. ?

Stor frustration i allt det där. Hur många gånger har du försökt bli nykter innan du nu lyckats över ett år? Eller rättare sagt var du nere på botten för att det skulle vända? Kram!

Jag har en 21-årig dotter med utvecklingsstörning. (Det som numer kallas intellektuell funktionsnedsättning, IF. För mig är dock utvecklingsstörning inte ett dugg negativt laddat så jag fortsätter nog att säga det.) MYCKET jobb har det varit, mycket oro och frustration. Jag hittade garanterat min ”ventil” i alkoholen, tills det inte funkade längre.

Kram ?

Hur jobbigt livet än kan vara, så gör alkoholen bara allt ännu värre. Kanske inte för stunden, men på sikt.

Som nykter är jag mycket mer närvarande i varje stund, jag blir inte lika upprörd lika lätt och jag har lättare att se vad jag kan påverka och vad jag måste släppa eftersom det står bortom min kontroll. Jag sover bättre, slipper skov av ångest och depression. Och jag får mer kraft att ta tag i surdegar, istället för att stoppa huvudet i sanden.

Allt det hoppas jag att du snart ska känna i ditt liv också, nu när du har valt att vara nykter ??

Kram ?

När alkoholdjävulen inte får sin alkohol som han är van vid försöker han överlista dig till att fylla på genom att skicka obehagliga känslor, trötthet, värk mm.(abstinens) Det värsta är ju att allt det där går över ( för stunden) om man dricker igen. Men eftersom du numera vet att det är så, så gäller det bara att säga NEJ, du lurar mig bara, det blir ännu värre i förlängningen om jag dricker nu!

Det är där skillnaden ligger när man har bestämt sig på riktigt. Då dricker man inte, utan drämmer till alkoholdjävulen i skallen med ett rungande NEJ! Då har man överlistat honom en gång för alla, och dag för dag blir han svagare och svagare.

Bra kämpat!

Hoppas du har möjlighet att vila dig.. Och det blir ju snart bättre. Har läst det där om genrepet någonstans, tyckte också att det var mitt i prick. Ta hand om dig och kämpa vidare!

hade det då gått nästan en månad efter jag lämnade min trygghet på behandlingshemmet.
Jag hade börjat, ivrigt måste jag påstå, med att planera för min första efterbehandlingsdag. Jag hade ju en bit att åka så det var inte bara att dra iväg, en hel del som måste klaffa. Men allteftersom dagarna prickades av steg mina förväntningar och längtan. Just då kändes uttrycket att ta en dag i taget som en stor pina !!

När jag väl slog mig ner på tåget så rann all stress av både bildligt och bokstavligt och jag kände hur tröttheten infann sig, en ärlig trötthet, en välförtjänad trötthet.
Jag hade gjort som de sagt att jag borde göra, ja BORDE....valet är ju helt mitt men jag var ju så rädd för att snubbla på vägen så jag tog tag i allt som fanns i form av stöd från andra. På min första resa ner så slog det mig att detta var MIN tid, min alldeles egna tid, en tid som enbart var till min nytta och som ingen kunde ta ifrån mig.
Det var första gången i mitt liv som jag kände att jag verkligen gjorde nåt bra bara för min egen skull ! Tänk att det skulle behöva ta så förb-at lång tid i mitt liv att inse att jag behövde ta hand om mig själv ?! Det var första tanken på att jag är den viktigaste personen i mitt liv och jag är så värd att vara just det. En tanke jag fick "förädla" och låta mogna lång tid framöver.

När jag skulle byta färdmedel fann jag mig ståendes med en restaurang bakom ryggen och Systembolaget framför ögon. Jag kunde inte låta bli att skratta lite åt detta ultimata test över min nynyktra tillvaro :-) Testet utföll till min favör och jag hade ett stopp till på vägen innan jag var framme hos mitt behandlingshem. Jag hade bokat rum över garaget och det var nybäddat och inbjudande och som vanligt sov jag som en stock mellan lakanen !

På morgonen ingick frukost i rumspriset och den var lika bra som tidigare och jag njöt av allt som hände runt mig. Jag fick inte äta på den avdelningen jag hade varit på av praktiska skäl men det var skoj/spännande/ intressant att se de intagnas smygblickar på mig som kom "utifrån". Vi får inte prata med varandra så det fanns ju en gräns där.
Sen var det till att packa ihop och gå upp till lokalen vi skulle vara i och glädjen i att möta andra från samma tid som jag var där slog precis allt i riktig, äkta, glädje !!

Mötena under dagen innehöll alla känslor jag kan tänka mig, inte bara för min egen del utan även för andras liv under månaden. Sorgen över att inte ha alkoholen som nappflaska var tung för många. Ett och annat återfall som blev accepterat om de själva berättade hur de gjort för att ta sig ur det medan andra försökte ljuga och blev därmed avstängda från vidare efterbehandling. Sanningen är helig !!

Olika frivilliga skjutsar fixade transport tillbaka till stationen för vidare befordran hemåt. En hemresa där huvudet var helt fullt med det som jag lärt mig under dagen och som gjorde att restiden gick snabbt som attan.
Och jag började räkna ner till nästa efterbehandlingsdag !
En underbar tid i livet och en investering i mig själv som jag aldrig någonsin ångrat !!
Ha det bra i det nyktra livet !

Ännu bättre skrivet av dig. Dina formuleringar sa det jag själv försökt sätta ord på.

Mår förvånansvärt dåligt fortfarande. I huvudsak fysiskt. Småyr, trött. Inga skakningar dock.

Befinner mig som i ett vakuum, plågas så av dåligt samvete för att jag utsatt min man för så mycket oro. Och allt som hade kunnat hända! Usch! Tror drickandet i botten beror på min dåliga självkänsla och blyghet. Vill vara mer utåtriktad och inte bry mig så mycket om vad andra tycker om mig men känns omöjligt!

Befinner mig som i ett vakuum, plågas så av dåligt samvete för att jag utsatt min man för så mycket oro. Och allt som hade kunnat hända! Usch! Tror drickandet i botten beror på min dåliga självkänsla och blyghet. Vill vara mer utåtriktad och inte bry mig så mycket om vad andra tycker om mig men känns omöjligt!

Ja jag tror också att det liksom inte är tillåtet att vara mänsklig, att vara trött. Min nuvarande make är jättebra med det, jag kan vila utan dåligt samvete. Min exmake tillät mig inte vara trött. Vet att jag vilade med ett öga öppet o hoppade ur soffan när jag hörde honom komma...
Exakt, att vara mer eller mindre bakfull varje dag gör ju att det är svårt att känna igen äkta trötthet. Och vad man ska göra med den.
Särskilt nu i coronatider. Jag har gått till jobbet flera gånger trött o med huvudvärk. Fast vi ska stanna hemma vid minsta symtom. Men jag har ärligt talat inte vetat om det är från gårdagens vin eller riktiga symtom...
Tror nykterheten tar minst lika lång tid att växa in i som missbruket tog att utvwckla. Jag ser det iaf som en låååång resa. Men en bra sådan, reser till något gott!!

Japp, du beskrev mitt liv mer eller mindre! Vad skönt att höra att det inte bara är jag som får leva med skammen och skulden att dränka all denna stress, press och ensamheten i allt detta kring ett barn.

Jag var bara tonåring när jag fick honom, så detta har jag ju alltid levt med känns det som! Och alla anklagelser man fått höra, att jag druckit under graviditeten eller rökt (vilket jag alldeles säkert inte gjort) men därför blev det så här med barnet. Och att jag varit för ung och inte klarat av uppfostran. Allt detta har lett till att jag helst ville vara onykter hela veckan när han var hos sin pappa. Det har ju förstås lett till uppsägningar, skulder och depression på depression.

Vet inte om man får samtalsstöd för såna här saker utan man ska bara orka. Punkt.

Jag har ny sambo nu som inte har barn. Han vill inte ha barn. Jag hade velat men vågar inte, orkar inte med hela den där rulliansen igen... En lättnad är det förstås att sambon förstår att jag druckit på grund av honom..

Tack Charlie70 för dina ord, jag ska läsa din tråd!

Det går att vända skutan, att känna att man fått nog är starten!

Här har du en till. Jag är övertygad om att mitt alkoholbruk eskalerade till missbruk p.g.a. sorg och oro över min dotters liv. Lägg därtill allt arbete som vi måste lägga på dialog med t.ex. skolor, BUP och Hab. Ganska sällan att det stöd som våra barn behöver kommer av sig själv. Systemet bygger på kämpande föräldrar. Lite vin för att lugna ned skallen har "räddat" mig många gånger och hjälpt mig fortsätta orka för stunden. Tror du kan läsa lite om detta i början av min tråd.

Nu har jag varit nykter ett drygt år. Mår bättre än på länge!

Kram!

Läste mitt eget inlägg och blev nästan chockerad över att det bara är drygt en månad sedan jag skrev det, känns som ett halvår....undrar varför?

Hur har det gått......? Jag vet inte, de som är rutinerade får gärna hjälpa mig bedöma om det är bra eller inte......

Har kommit överens med min fru att 2 alkoholdagar per vecka är OK, vanligtvis fre o lör, 2 starköl och en halv flaska vin per dag. Har klämt en eller 2 folköl i stort sett varje dag för att få lite alkokänsla (det som jag sa i ursprungsinlägget att jag skulle skippa).Har promenerat varje dag.....gått sjukt mycket, 1-2 dagar i veckan har jag gått förbi en pub och tagit en öl och en jäger.

Summa summarum har min konsumtion gått ner rejält, men jag måste fortfarande argumentera med mig själv och tänka efter. Svettningarna, de som kom om man druckit, och de som kom om man inte dricker, är borta. Ömheten i ryggslutet, från stor konsumtion, är borta.

Har dock just sista 3 dagarna återfallit till vin på dagtid, känner att det är ett misslyckande och måste vändas (kanske anledningen till att jag återvänder till detta forum?)

Har fått mycket större insikt i, och respekt för, att detta är en process och jag har bättre förståelse för att många återvänder hit. Man slår inte världsrekord på första försöket....man måste träna.....

Välkommen! Och vill bara säga att detta skulle ha kunnat vara jag! Men ännu värre... Jag gjorde massa dumt i fyllan i din ålder och brydde mig väldigt lite i vad andra tyckte och tänkte då. Tänkte mest på mig själv och att saker händer men inget mer med det.

Jag har också svårt att sluta dricka när jag väl börjar och som du skriver säger saker som jag annars inte skulle ha sagt. Usch!

Men som tröst kan jag väl tro att killen du låg med säkert har det jobbigare än vad du har det just nu, med tanke på samvete (får vi hoppas)...

Alkohol är ett gift som man bra kan vara utan, och som inte förstör för andra och en själv. Det skriver jag under på! Har du funderat på att sluta dricka? Kram!