Senaste kommentarerna i forumet

Till att du vågar!! Skitläskigt ju! Men också super kul! Jag är så glad för din skull ???

Nu har det gått nästan två timmar sen jag skrev förra inlägget.
Jag sitter på rötterna till en tall. Har druckit kaffe och ätit äggmackorna? Framför mig ligger Vänern. Isen är alldeles blank. Min man åker skridskor. Jag ska gå ner t isen ..närmare. Men först vill jag bara säga att jag vågar!! Nu får det vara nog!!!

Tack Soffi!

Kram?

Började skriva ett långt inlägg, men... Vad ska jag svara på alla dina funderingar. Du har redan alla svar tror jag!

Om du tänker "bara just nu" - vad har du att förlora på att vara nykter just nu, i denna stund?
Vågar du satsa det?
Då vågar också prova att vara nykter - ett ögonblick i taget.

Du kan om du vill!
Jag tror på dig!

Har lyckats med konststycketet att hålla mig nykter i en dryg vecka nu på många, många år vilket känns jäkligt bra. Jag har inte slutat tvärt men minskat alkoholintaget rejält. Från att ha druckit ca: 1bag in Box nästintill dagligen i kanske 2år har jag druckit en i veckan de senaste 2månaderna, har dock inte druckit "sunt" utan när jag väl druckit har jag druckit tills jag stupat och fortsatt omgående dagen efter.

Är fast besluten på att klara mig fram tills åtminstone midsommar men hoppas såklart att tankarna kring alkohol ska vara borta tills dess. Även om det var länge sedan har jag trots allt haft tidigare uppehåll på ca: 1,5år och vet därmed att jag kommer må bättre.

Har ett suveränt stöd omkring mig och går på behandling samt AA och NA möten åtminstone 2ggr i veckan.

Kom precis på att jag har både Campral, Naltroxen och Antabus hemma. Att jag skulle ta Antabus på egen hand är uteslutet. Men funderar på att börja med Campral eller Naltroxen igen och undrar därför kring dessa läkemedels olika funktioner samt vilka ni andra tycker är bäst?

Som jag fattat det när jag samtalat med läkare är Campral främst till för att motverka sug medans Naltrexon mer tar bort de euforiska känslan man får bod alkoholintag.

Vore tacksam för svar!

Ska kanske tillägga att jag fick naltrexonet utskrivet för drygt ett halvår sedan och Campralen för ca: 2år sedan, de har dock inte gått åt som det var tänkt av någon underlig anledning.. ?

Hur vet man när känslan kommer eller kommer den komma? Det vill säga den känslan som säger att nu är det nog!! Jag har i och för sig känt det i åratal att nu är det nog men ändå händer det inte? Eller vad är det jag tror ska hända? Jag har aldrig trott att jag kommer kunna ha ett kontrollerat drickande efter alla dessa år med alkohol i synnerhet inte så som det är nu. Tror jag att någon ska stå där och mota mig och bara säga STOPP eller vad är det jag tror?!?!? Här om dagen när jag stod i kassan på Systembolaget kom det in en ung man, han hade en burk i handen som han ställde på kassadisken därefter gick han in i butiken. Då sa expediten "men du får egentligen inte komma in" fast han var redan inne i butiken. När jag kom hem sa jag till min man att jag skulle också behöva bli motad på det viset fast i och för sig...den unge mannen fick ju handla...jag ska ju inte handla.
Väntar jag på att någon annan ska ta beslutet åt mig??

Som jag har skrivit tidigare vill jag inte så gärna lämna ut min man. Min man är väldigt snäll, har mycket svårt att hantera konflikter, försöker gärna gå med, vara följsam. Jag minns när jag träffade honom. Han hade varit gift tidigare och mina svärföräldrar hade kvar hans gamla bröllopsfotografi. Jag sa till honom att kan inte hans mamma ta bor det där fotot. Men det gick liksom inte att säga till min svärmor..då hette det "att hon kunde hamna på psyket"..och jag sa att då får hon väl göra det. Min svärmor var inte alldeles enkel..och väldigt gammaldags. Jag tänker att hade det varit min man som hade haft mina problem hade jag gjort det besvärligt för honom och jag hade försökt stötta. Min man stöttar mig så länge jag tar beslutet att inte dricka men om jag dricker blir han medberoende. Kanske dricker en öl el ibland inget alls men gör inget mer. Så när det gäller själva alkoholen så behöver jag ha den styrka att inte dricka och då har jag stödet.

Funderade på vad Charlie70 skrev här om dagen huruvida det är arv eller miljö som bidrar till att ens barn får problem med alkoholen. Om jag hade vetat vad jag vet idag om alkoholen hade jag nog inte druckit alkohol när barnen var med under sin uppväxt. Det var väldigt viktigt för mig att ha ett kontrollerat drickande (då menar jag innan det blev ett problem för mig), att inte bli berusad, att inte tappa sin personlighet osv. fast när vet man att man har kontrollen och när man har tappat den. Oavsett vad så växte ju barnen upp i en slags värld där det här med vin och öl var något positivt så varför skulle dem inte pröva själva när de kom upp i tonåren. Min son som hade en taskig skolgång och låg självkänsla/självförtroende började dricka tidigt. Jag har hällt ut många burkar med öl och flaskor med importerad vodka "Jeltsin". Varit skogstokig på langare. När han blev äldre och kunde gå på krogen tjänade mycket pengar som snickarlärling då spenderade han otroliga summor på dyr skumpa, bjöd alla och köpte dyra märkeskläder. Som tur var träffade han sin nuvarande sambo och nu blir det kanske en öl på helgen. Han hade väldigt dåligt ölsinne och blev många gånger inte så trevlig vilket han idag är medveten om.
När det gäller min dotter upplever jag att hon började inte dricka lika tidigt fast det är ju vad jag tror men det var ju ändå under gymnasiet. Och det var ju då förmodligen hennes bipolaritet började...och allt med henne är antingen svart eller vitt. Så att dricka måttligt har ju i princip aldrig varit aktuellt. Så mycket oro som jag har haft pga denna alkohol att mina barn ska bli liggande ensamma, hamna i slagsmål, bli utsatta för övergrepp.. Båda barnen alltid så orädda...inte så följsamma. Och jag kan ibland tänka...om vi inte hade haft det är kontrollerade drickandet ...hur hade det varit för våra barn då? Inte för att skydda mig själv men jag tror att de ändå hade druckit pga osäkerhet, inte känna att man duger osv. Mina barn är ju adopterade så därför tror jag även att miljö har en stor inverkan på våra barn i mångt och mycket inte endast alkohol.

Så hur tänker jag då? Vågar jag ta de stora orden i munnen och säga NU ÄR DET NOG eller vågar jag inte? Vad är jag rädd att förlora?? Jag har ju så mycket att vinna. Har jag inte tillbringat tillräckligt tid med alkoholen nu?? Jag märker att jag börjar gå upp i vikt igen. För nu när jag tycker att livet är trist så hur gott är det inte att köpa en "Take away lunch"?? Även om jag försöker inrikta mig på de mer nyttiga alternativen så är det ju lätt att det ändå blir extra kalorier. Dessutom blir det extra kostnader förutom alla de pengar som jag lägger på alkoholen. Vågar knappt tänka på hur mycket pengar jag har spenderat på alkoholen sedan jag blev beroende! Hemska tanke!!

Det är underbart vackert väder ute...jag går ut.. jag älskar det ...men jag känner den dåliga konditionen...min stela kropp....så vad väntar jag på???

För några dagar sedan skrev jag saker som jag vill med mitt liv....jag vill ytterligare några saker som kanske är mer materiella men ändå...

Jag vill kunna bära mina vigselringar igen...tänk om jag kunde bära dem på vår 30-åriga bröllopsdag!!

När man väger lite mycket är det svårt att hitta bra överdragsklädsel som nu när man vill gå ut. Så jag vill bli lättare för att kunna köpa bra kläder att gå ut i så att inte kläderna blir hindret.

Jag har även svårt att hitta kläder i min storlek som är min stil men i några storlekar mindre så hittar jag dem.

Jag vill orka mer...jag börjar med promenader men sedan vill jag även pröva annan träning...jag vill inte att kroppen ska vara ett hinder.

Så vad väntar jag på??Ska jag våga ta steget att säga att nu är det nog?? Tror ni att jag vågar det mina vänner? Jag är så rädd att jag inte ska klara det för det känns som om jag inte kan stå emot någonting just nu. Eller är det så att där jag befinner mig just nu är det bara snärjigt, snårigt, träskigt att jag faktiskt inte kan se att jag skulle klara av det?? Det kommer ju inte bli klarare om jag fortsätter...så är det just nu jag ska säga att nu är det nog!!!
Och stänga av mina tankar kring alkoholen...liksom mota Olle i grind??

Kram:)

Tänka sig att i fredags när jag var på väg hem från jobbet, när solen värmt vägen så den var torr så kände jag att det är dags att tänka på mina alkoholtriggers.

Inte liksom grotta sig in i dem (bara det kan vara en trigger?) bara låta dem flyga över huvudet. Så jag blir medveten.

Vilka fantastiska soliga dagar det varit. Bara njuter av det. Har fullt upp att göra och det gillar jag.
Hoppas ni andra oxå mår bra! Kram??

Jag har definitivt mycket roligare nu när jag är nykter. Med betoning på mycket! Skrattar ur hjärtat varje dag. Mycket piggare... Mer reflekterande och tacksam oxå. Finns bara positiva saker med att vara nykter.
Kram?

Ja att ”lita på sin känsla” får en tolka lite generöst i nyktra början. Det svänger snabbt, skogsbränder och utbrunna tomtebloss. Sitta i båten är för ovanlighetens skull att föredra. Kram!

Vad härligt att du klarade kvälken trots allt!!
Jag bad min man vara nykter med mig första månaden. Nu drack han också för mycket, men ansåg sig inte ha problem. Men för mig har det varit nödvändigt att inte bli frestad. Han håller fortfarande upp, men jag inbillar mig inte att det är för evigt. Säger som Mary P, säg att det har med hälsan att göra men att du behöver hans stöd i en månad. Har han inga dryckesproblem själv borde det inte vara värre än att någon bad dig inte äta bröd(?), eller vad som helst som är gott, på en månad. Det kan man.
Var precis sån jag också med boxen. Det första jag gjorde lör o sön morgon var att lyfta för att avgöra om det fanns tillräckligt kvar... Men du, det går att vända!!! Jag har varit så fast, så fast. Ropar inte hej än, men tror jag är över krönet på uppförsbacken. Ge dig själv de bästa förutsättningar du kan för att klara det! Du kan!!!

Alltså, känner igen det där med tröttheten. Trodde det skulle ta två veckor, max... och sedan skulle jag vara pigg o rask. Men det tog några månader innan det vände. Och nu är det bra?‍♀️ Hade nog postakut abstinens.

Hade lång startsträcka till det riktiga beslutet. Jamsade o ville inte förrän efter julen 2019. Hade druckit 9 dagar på raken och var sliten på riktigt. Och då slutade jag.

Inget jag ångrat.
Kram?

gått i terapi och medicinerat i omgångar... det har inte haft någon större inverkan på min lust att dricka, ibland har jag snarare velat dricka mer efter samtal där jobbiga saker tagits upp...
Idag är ändå en okej dag och det är så oerhört skönt att vakna nykter. Kom på mig själv med att lyfta upp vinboxen ute i köket i morse. Det brukar jag göra för att få ett hum om hur mycket jag druckit kvällen innan eftersom jag sällan har koll på det pga är för full. Jag kan nog, helt ärligt, bara genom att lyfta upp en bib, ange hur många liter eller glas det är kvar i den. Sjukt.
Hoppas ni alla har en härlig söndag och tack Mary för all pepp!

.

Sänder dig detsamma??

Dagarna bara rullar på.
Förra veckan började jag för första gången känna verklig lycka.
Allt känns så mycket lättare, både på jobbet och hemma.
Kan inte riktigt veta om det är att jag inte dricker eller något annat, men skit samma, så här vill jag alltid vara. Skulle ljuga om jag säger att det alltid är rosenrött, för så är det inte.
Har faktiskt haft lite sug efter ett glas vin vid några få tillfällen men det försvinner lika snabbt som det kommer.
Nu efter drygt 3 månader så har nyförälskelsen i det nyktra livet lagt sig och blivit en vana och då kommer även lite av den grå vardagen tillbaka.
Men som sagt, jag mår väldigt, väldigt bra och har energi att göra det som behövs göra. Plus lite till...
Har tyvärr inte gått ner ett endaste gram tyvärr pga mitt godisfrossande men det tar jag tag i senare. Bikinisäsongen närmar sig ju.. vill inte stå i vassen i sommar.
Nu ska jag ut och njuta av det fantastiska vintervädret. Snö och sol!
Fantastiskt!

Den typen av aha-upplevelser får man hela tiden. ”Oj, mitt tålamod blir bättre av nykterheten. Hmm, jag sover mycket bättre utan alkohol. Shit, det var länge sedan jag kände ångest senast.” Och sen rullar det på och man upptäcker att man har lika roligt utan alkohol, till och med roligare ibland. Att man skrattar mycket hjärtligare, att man är mer närvarande i varje enskilt samtal. Och så vidare. Den nyktra resan är onekligen urhäftig ?

Kram ?

Undrar en forumkompis ?

Ja, den Soffi du visar här är vi många som gillar!
När jag mår bra, då tänker jag inte så mycket på om jag duger, passar in, säger rätt saker. Då är det mer fokus på de bra sidorna som jag har. För de finns! Att befinna sig i sammanhang där man inte passar in är jobbigt. Men ibland är vår rädsla för att inte bli omtyckta den stora boven i dramat. Det gäller att hitta människorna runt omkring som kan backa upp en. Så att man inte stirrar sig blind på de man tror har något emot en. När människor har behov av att racka ner på och förminska andra så brister det oftast i den egna självkänslan. Känslan av att andra inte gillar dig eller tycker nåt är oftast en känsla som bottnar i ens egen självuppfattning.
Så jag tänker, släpp in rätt personer. Det finns människor som får en att må bra och så finns det andra.
De som får dig att må bra, stärker dina positiva egenskaper och lyfter dig i övrigt!
Jag växte upp i ett hem med mycket gräl. Tror att de flesta som grälar agerar precis så... hårda ord rakt på ens svaga sidor! Inte tusan blev det bättre. Det var mycket kärlek också, men det var det här grälandet. Personangrepp! Min sambo nu kan inte gräla, kanske är det bra för då kan jag inte återskapa det familjemönstret. Och jag vet nu hur meningslöst det var. Jag blir bara så trött av gräl nu! Kanske borde ha grälat lite mer på mina barn, läste nånstans att barn som det tjatas på blir mer lyckade, men de är verkligen fina nu mina tonåringar. Om man inte kan gräla, får man jobba lite mer med positiv förstärkning. Barnen är rätt bra på att gräla på sig själva, precis som vi vuxna, märker man när det inte bråkas så mycket. Det räcker bra så! De duger som de är, de också!
Jag har givetvis haft en massa andra ambitioner och inte levt upp till den perfekta föräldern nånstans, men det är som det är. Jag har gjort så gott jag kan, det räcker bra så!

Jag tror du har goda förutsättningar att bli en alldeles utmärkt udda, nykter, glad och hjärtlig tant! Normal tror jag förövrigt inte finns, alla bär nog på nåt. Sen har man fokus på lite olika saker och du duger verkligen som du är tycker jag!

Det är så häftigt när orden börjar resonera med sig själv. Man börjar skriva en sak och plötsligt har viktiga pusselbitar fallit på plats. Skrivande som självterapi. Och sen får man lite pepp och kloka råd också. Vinn-vinn.

Efter 46 års kamp är det verkligen på tiden att du blir din egen bästis. Om du vet vad du mår bra av, hur du reagerar på olika saker, hur du vill ha det - då ska det vara ledstjärnan ⭐️ Och vet du inte det fullt ut så ska du ta reda på det. Att jobba MED sig själv istället för MOT sig själv är så mycket enklare.

Och blir man mer sann mot sig själv, så blir man mer sann mot omgivningen. Take it or leave it. Jag har ett gammalt mantra från Grynets storhetstid: ”Ta ingen skit!”

Kram ?

Första på länge.

Jag är inte så mycket för att se bakåt eller älta saker. Jag har liksom aldrig riktigt sett någon vits med det.
Jag reflekterar gärna men det måste gå fort och så måste jag kunna applicera det nya tänket i praktiken och se resultat. Jag vet inte om det kan vara ett hinder för mig i den här processen. Om det finns en risk med att inte blicka bakåt så mycket och att då glömma allt dåligt med alkoholen och det destruktiva. Men jag hoppas och tror inte det. Det som driver mig framåt är liksom alla positiva förändringar och resultat som kan se och som jag kan ta på. Orken, tålamodet, hyn, sömnen, kroppen, hjärnan, lusten, ... med mera. Inte tankarna eller tillbakablickarna på hur jag inte vill att mitt liv ska se ut.

Men, här kommer ändå en liten reflektion: Hur i helvete kunde jag tro att jag kunde dricka mig till mer tålamod?!? Alltså VERKLIGEN vara helt övertygad om att det var så. Att om jag inte druckit så skulle jag ha haft mycket mindre tålamod (med fram för allt barnen). När det i själva verket visade sig vara helt tvärtom.
Coolt.

14-1.

Kanske ska man låta saker ta lite tid. När jag slutade sist var jag oerhört arg på min partner. Så jäkla arg. Första gången jag slutade var det mycket som rörde sig i huvudet som man måste analysera. Det är en process att sluta dricka, särskilt om man har använt alkohol som medicin, vilket det faktiskt låter som du gör.
Jag har nog egentligen alltid haft ganska stora behov av ensamhet, men med två barn har tiden för det varit begränsad. Sambon är i alla fall ganska tystlåten och pockar inte på uppmärksamhet.
Jag har ju hållit på med den här processen i många år och har rannsakat vårt förhållande en del och även tittat på andras.
Känns som att de som hittar på gemensamma projekt är lyckligare, gemensamma utflykter på helgen. SPA-weekend lockar många av mina kvinnliga bekanta. Jag känner mig för rastlös för sånt. Tänker att om det är lite jobbigt mellan er kanske ni borde ha nåt mål med en sån resa. Nåt ni båda är intresserade av och vill göra. Nåt ni kan uppleva tillsammans. Bygger er relation nu på verbal kommunikation eller har ni nåt gemensamt intresse? Nåt att göra tillsammans? Har du några intressen? Jag tycker att min sambo är för långsam för mig. Han har inte så många intressen eller vänner. Jag vet att han mår väldigt bra av att ha ett projekt att fixa. Vi har fixat i vår lägenhet, byggt hyllor och bord. Vi jobbar bra tillsammans.
Ett sätt att hitta tillbaka är ju att faktiskt tänka på vad man blev kär i hos den andra. Det är jobbigt när ett förhållande blir som det du beskriver och ni verkar gräla en del. Det är ju ännu jobbigare att få verbal kritik för sin person... för det är väl säkert så ni grälar?
Känns som att du får dina ”må bra” kickar enbart av alkohol. Det är väl det som är det tråkigaste med den drogen att det kanske också blir svårt att känna glädje i annat.
Och ja, jag kan också få dåligt samvete av att inte kommentera. Slutade skriva här under flera år och nu är det mer när jag tycker att nåt är intressant som jag skriver.
Men den känslan som du har kanske också säger en del om din person.,, att du faktiskt är väldigt mån om andra. Å så har du då kanske dåligt samvete hemma också om du behöver lite tid för dig själv. Kanske behöver du börja där, i dig själv med vad du vill, har lust med, gillar. Å så gör du det!
Just nu är det en jobbig tid och jobbar man hemifrån är det väldigt lite intryck. Det är lätt att bli nedstämd. Hoppas du mår bättre snart! Rekommenderar dig verkligen ett längre uppehåll. Just för att få ordning på vem du är utan. Vad som är kul utan. Just för att du använder det som medicin, kanske mot tristess.

Pigg. Utvilad. Rastlös. Ingen ånger pga alkohol, ingen ånger att vara utan den heller. Känns helt ok.

Ditt inlägg.
Ju fler såna soluppgångsdagar man samlar desto längre bort rör man sig från att förstöra dem.
Lustigt, igår var jag på sån där lååång promenad och sa just till min man att vi borde haft varm choklad med oss- så det blir det nog idag.
Skönt att höra att det funkar så bra! Ha en fin söndag.

Det låter härligt, jag kommer så väl ihåg när den känslan började komma! Så snabbt det har gått för dig också! Jag var nog där först efter 3-4 månader.

Ha en bra dag! ☀️

Det är så befriande med människor som vågar vara dem de är, sig själva! Ingen kan behaga alla, jag älskar uttrycket "what others think of me is none of my business" eller nåt liknande. Mammor...ja du, jag har en jättetrasslig relation till min mamma. Jag förstår såklart att hon haft sina problem och gjort sitt bästa. Ingen vill ju med vilje skada sina barn. Har haft en uppväxt där jag fått höra mer än en gång av båda föräldrarna att jag ör "knäpp och knasig". Sånt sätter sig. MEN, nu är jag mer än vuxen, jag är den jag är och det finns dem som tycker om mig precis som jag är. Resten struntar jag i. Ja, jag blir inte bjuden på tjejmiddagar, på fester, umgås inte med de andra föräldrarna till barnen. Spelar mindre och mindre roll. Har mitt stora intresse och den gemenskapen, det räcker. Trivs rätt bra att vara bara jag o maken. Eller ensam också för den delen.
Den Soffi du visar här är vi många som tycker om! Du skriver så spännande, det är en ynnest att få följa med i dina vindlingar i hjärnan! Fortsätt vara du!!!

På Alla hjärtans dag!