Senaste kommentarerna i forumet

Sen jag började skriva här så har det sakta gått åt rätt håll, var rejält illa runt jul o nyår. Sen lyft mig, kört i diket, lyft mig- kört i diket.
Det som smärtar mest är att mina barn sett mig berusad alltför många ggr. Största problemet är att jag tycker att det inte finns chans till bot o bättring, loppet är kört allt är förstört....
Är en sån människa: är inte allt perfekt på sandslottet jag byggt så river jag hela skiten.
Hur får man kraft att resa sig igen?!

Andrahalvlek.... Man får energi av att läsa din historia, just vad jag behöver nu när jag måste komma in på rätt spår igen.

Hoppas du får en riktigt mysig och bra vistelse hos föräldrarna med vovvis!

Du kommer må bra av sockerstopp. Blodsockret åker upp och ned av socker/indulinpåslag (och i o f s även av stärkelserika livsmedel...) blir balans när man skippar det. Heja dig!!
Kram?

Inte den där känslan! Jag slutade ju med antideppmedecinen i våras. På ett sätt är jag livrädd att bli dålig igen. Har varit det i tre omgångar. Den första förlossningshormoner och utmattning. Den andra för att jag slutade för tidigt/snabbt. Sen slutade jag inte på flera år. Men blev ändå dålig i samband med vår separation så jag fick lov att öka dosen istället. Har länge varit så trött på dessa tabletter. Blir så enormt torr i munnen och beroende av att dricka mängder med vatten för att inte få världens huvudvärk. Sen har jag läst och hört om alla biverkningar, som att man blir mer jämn i humöret. I början tänkte jag att det inte stämmer men nu när jag slutat känner jag att flera känslor är starkare än vanligt.

Hur som helst har jag en gnagande känsla i magen den här morgonen. Jag vet inte om det är alkoholen eller om det är på gång en ångestperiod igen. Jag vägrar, hatar känslan av ångest. I de situationerna så vill man inte ha en mage. För det äckliga suget som är där hela tiden mer eller mindre.

Nej! Jag bestämmer mig för att det hör till alkoholen och att jag kan ta hand om mig och löpträna för att få mina endorfiner. Man får ju ångest av det också.

På ett sätt kan jag bli så irriterad på människor som inte förstår ångest. Precis som jag kan bli irriterad på dem som inte förstår alkoproblem. De tror liksom att deprimerad är att man är typ lite ledsen, känner sig lat och deppig. Att ångest är som när man är bakis en dag. ”Har ångest och känner inte för att göra något” ha ha...

Men riktig depression är så tröttsamt. Känns som man aldrig mer ska få vara glad. Aldrig mer känna glädje i någonting, inte äta, inte sova... Och riktig ångest. Fy fan vilken känsla det är. Så jävlig. Att gå omkring med den där oroskänslan som blir så stark att du ibland bara vill ligga i fosterställning och inte röra dig.

Nej usch. Den får inte komma tillbaka! Blir orolig över det nu när det gnager i magen...

Våren har varit ett rent helvete. Mina döttrar gick hårt åt mig för drygt en vecka sedan och berättade om mina problem för mina bekanta. Nu har jag varit nykter i en vecka. Denna semestern ska bli den vitaste i mitt liv. Alla som känner till problemet stöttar mig. Håller tummarna att jag är stark. Skrev en egenremiss till beroendecentrum och hoppas att de vill träffa mig.

?
Jag älskar ju min man. Eller, rättare sagt, den mannen jag dejtade, gifte mig med, fick barnen med... Han var omtänksam, snäll och glad. En bra make och pappa.

Men honom har jag inte sett till mycket av senaste 13 åren, tyvärr. Jag saknar honom. Vart tog han vägen? ?

Jo, han insjuknade långsamt i alkoholism. Det pågår fortfarande. Ibland "hatar" jag honom för att han inte sökt hjälp, för att han inte bryr sig om livet, mig och barnen längre. För att han inte kan glädjas åt något eller uppskatta allt vackert i livet som fortfarande finns kvar. Men hans alkoholmarinerade hjärna säger naturligtvis tvärtom. Därav all min sorg och frustration.

Man kan naturligtvis inte ge åt andra vad man inte har själv. Han ser sjuk och sliten ut. Bara skinn och ben. Han har åldrats mycket och det finns ingen gnista i hans ögon längre. Han ser det nog inte själv eller så dricker han för att slippa se... Jag önskar jag kunde hjälpa honom men det går ju inte.

Igår, i kyrkan, överlämnade jag vårt äktenskap åt Gud. ?

Som du har kämpat med dina fina skitungar! Blir helt tagen av din berättelse. Inte svårt att förstå att du tagit till alkoholen. Jag kan relatera - i hög grad. Håller med Se klart. Den kraft du har, för den finns kvar inne i dig, ska du använda till dig själv nu. Stort grattis till två dagar. Du kan!

Stor varm kram igen från Charlie!

Nu har jag lite att göra! ?

Vet inte riktigt vad jag ska skriva men om vi vänder på det. Om jag skulle beskrivit mitt liv som ohållbart, med starka åsikter om sjukvården, AA, psykakuten samt med en underliggande ångest som jag härleder till min barndom. Vad hade du då föreslagit för mig!?

Jag tänker i vilket fall att du behöver ta kontakt med vården och berätta om hur dåligt du mår, det gjorde jag, och jag nämnde knappt drickandet. Men tror att det är viktigt om man inte klarar att sluta på egen vilja.

Sedan är anmälningsplikten inte lika med att ditt liv förstörs, inte i närheten. Det finns en orsak för den, för att man lättare ska få hjälp. Man måste lita på att samhället vill dig och andra det bästa.

Eller gör som många andra här. Skriv dagbok här, motionera, kämpa och överge djävulen själv. Men mår man dåligt psykiskt kan det vara för mycket att fixa själv, bara tänk på det.

Kram

Och just av en förälder, det sätter sig förstås extra djupt eftersom det händer innan man har verktyg att förstå det. Din mammas svek berodde förstås på något som var fel hos henne, inte med dig, men även om du vet det kan det ju vara svårt att ta in. Ibland kan det hjälpa att tänka hur man skulle tänka om någon annan som drabbats av samma sak, där skulle du nog se tydligt att skulden ligger hos mamman som svek, inte hos det övergivna barnet.

Angående ångesten som kommer, det låter kanske klyschigt, men kan du hantera den genom att gå en promenad? Gå ut i naturen, känn att du lever och har en självklar plats i livet, precis som fåglarna och träden. Sen är känslor jobbiga, men de är inte farliga i sig. Alkohol däremot kan ju vara riktigt farligt, som du har erfarenhet av. Se om du orkar kämpa mot suget för att slippa hamna där du inte orkar vara igen, du har makten.
All värme till dig, ta hand om dig..

Din tråd?38 dagar! Wow, vilken bedrift!

Jag tror fullt ut på belöning. Att hitta på belöningar när man för sig själv nått milstolpar i sin nykterhet. Jag har också tankar på belöning☺️ I programmet fyllde jag i att jag skulle skaffa nya skor efter en månad, men nu har jag kommit på en ny grej?Inte riktigt redo att berätta ännu, den ligger där och mognar, men skall berätta sen.

Ha en underbar dag 39?

Kram

När jag mina perioder då jag kan dricka normalt har jag knappt någon ångest och allt i livet flyter på. När jag var liten så svek och övergav min mamma mig och de har jag aldrig kommit över så när jag känner mig övergiven här och nu så kommer även den gamla smärtan upp och jag klarar inte av hantera de. Känslan av vara helt oälskad. Allt annat skit som hänt mig i livet har jag bearbetat Men inte de med mamma kan förtränga de i omgångar men varje gång såret rivs upp så tappar jag de och dricker för döva. Och jag vill inte behöva hamna långt ner i skiten igen som sist med hot om Lvm, tvångsvgiftningsr och åka ut/in på psyk och där emellan leva destruktivt.. Men känner att jag är på väg dit igen. Jag orkar inte en sådan resa en gång till. Druckit 7 dar i rad nu, spriten tog slut nu ikväll men orkade inte försöka fixa mer måste försöka bryta men de är svårt när ångesten slår till

Har blivit lite modeord, och uthållig och motståndskraftig är ett par andra översättningar.
Läste en jätteintressant artikel om detta, ska maila länken imorgon.
Sov gott!

Och på dina alster i en lagom tjock pärm. Men då får en söka sig till ett förlag. Gör det!

Livet är sannerligen inte en räkmacka för någon, fy fan.

Såg ett Ted-talk på youtube ikväll om ”resilient people”, och jag hade aldrig ens hört ordet innan. Tydligen svåröversatt - ungefär tåliga, tänjbara.

Det var ett riktigt bra prat! Kvinnan som pratade hade både forskat och hade självupplevda erfarenheter. Hon hade tre tips på hur man kan lära sig bli resilient.

Minns dem inte ordagrant, men ett tips fastnade hos mig rejält. Inför att man tar ett beslut eller gör på ett visst sätt ska man tänka: ”Är det här bra för mig, eller skadar det mig?”

Jag tänker som Se klart att alla dessa år med kampen för barnen har gett dig enormt mycket erfarenhet som du kan ha nytta av i ditt nykterhetsarbete.

Kram ?

Måste ju kolla några avsnitt imorgon nu när du tjatar ?
Längtar lite efter en egen serie jag kan kolla på då och då!
Hav det härligt hos dina föräldrar!

Fri från ångest, fri från stress, fri från jobbiga tankar, fri att få känna efter, fri att få vara mig själv.
Löjliga saker kan den säga som inte har känt någon bakfylleångest, men från den kan man aldrig få någon empati.
De står frågande och tittar på en som om, Va?

Det är inte för dom jag skriver, utan för alla de andra, de som försöker hitta hem igen, till sitt gamla jag.
När bakfyllan håller på att gräva sönder det inre, urholkar ens sista glädjeämnen, vad finns då kvar?
Ett trasigt hölje tomt och innehållslöst, bara små fragment av det som en gång gav livet en innebörd.
Och man tänker, vad har jag kvar att leva för, för vem?
Alla vägar känns enkelriktade , bara att gå tillbaka, viker av på en sidogata, och visst är den enkelriktad den med,
Vad kan bli sämre, tänker man, och så går ena skon sönder.
Skriker upp till himlen, Gud är det allt du har, och ögonblicket senare kommer en blixt och regnet öser ner, kallt.
Varför inte låta det blåsa storm också tänker man stilla för sig själv, men man verkar redan vara osams med snubben däruppe, och håller mun, men att få det att snöa kan han inte göra, det förbjuder säsongen honom till, ha!
Undviker brunnslocket på gatan, djävulen kan sitta och kura under ett, och snabbt dra ner en.
Funderar på vad A och B-locken betyder, AAAhhhhh när man trillar igenom det.
Men B, vad skriker man då, Bajsmackaaaaaa?

Upptäcker att min fantasi skenar iväg, tappar tråden på rubriken.
Jo för att vända på en femöring, vänta sådana finns ju inte längre, en tjugofemöring, femtioöring, äh en enkrona.

Ibland känner jag mig extra fri, och det gör jag nu, sakerna är många, men för att nämna några...
Jag har sålt en förbannelse, vattenskotern är borta, fick den lagad, och nu såld, en tung sten föll från mitt ångestkonto, hojen lagad, men ett nytt fel kom upp, har bokat tid hos favvomecken igen, så,det är på gång.
Samma sak med släpet, vi kanske har en lösning på gång, förhoppningsvis.
Saker och ting är på bättringsvägen....
Men uj säger du, bara matriella ting, ja det är lätt att räkna så, mera handfasta ting.
Annat då, tja har tre kvällar/nätter kvar att jobba, sedan kommer zämstrn, vågar inte skriva ut den i sin helhet, det brukar betyda att jag bli inkallad i alla fall, så har det ju blivit de senaste....tre åren.

Men vad annars gör mig då så jädrans lycklig och glad då?
Ni har hört det förut, och ja det blir lätt tjatigt, livet på landet, det är vad jag vill ha...
Frugan och jag tutade ut på fredagen, lyxade till oss med varsin inköpt räkmacka till middag, men den blev sen.
Halv elva åt vi middag, intörnett hade gått ner sig, jag skulle bara, bara....bara, jag kan inte slita mig från...
ITTP, VPS, OCP, FTTP, WWW, FTP OCH PTV, och fan och hans moster.
Jo jag är inte så himlans bra på det där med datorer, OCH till mitt försvar, manualen ljög.
Jag satt länge, såg solen gå ner, och sedan gå upp igen, halvfem gick jag till sängs efter att ha skickat ett mess till dottern, KÖP EN NY (j-vla) ROUTER INNAN NI KOMMER HIT.
Och det gjorde dom, och på en timme så gick internet igång igen, och t.om solen kom till oss, allt blev plötsligt bra.
Dotterns båda hundar stod och yla och hoppade på bryggan när de såg mig komma med roddbåten för att hämta dem, nu visste de att de skulle vara fria från koppel och en morfar som matade dom med allehanda godis.
Okey det straffar sig med med några diaree pruttar på gräsmattan efter att ja stuckit till dem lite vitlökskorvar och annat namnam som egentligen inte hör en hundtarm till, men va f-n, de blir ju så glada!
Och så har jag lärt mig en sak till, paddor är heller inte bra för jyckar.
På kvällen när vi alla tog sista kvällskissen så jagade de båda in en padda i häcken, efter en stund kom lilljycken ut och krafsade sig med framtassar runt munnen, hade han någonting som satt fast?
Nejdå, men sedan så började han att smacka och löddra som en värsta rabieshund, det kom fradga ur hans mun och det löddrade överallt, på golvet, på mattan, i sängen, det tog över en timme innan det gick över.
Vi sökte på nätet, jo mycket riktigt, paddor utsöndrar ett "gift" när de bli attackerade och hundarna blir ordentligt påverkade, så där har man lärt sig något nytt, aldrig fullärd.
Under söndagen så började jag och svärsonen med ett nytt projekt, projekt damm.
Med hackor och spadar gröpte vi ur slänten på berget, byggde upp två gropar som vi sedan lade dammplast i.
Skapade ett fall och sedan fyllde vi upp det med vatten, tog fram två gamla dammpumpar som vi först fick renovera för de skrek hela tiden.
Stensatte kanterna, tog fram varsin trädgårdstol och en öl, satte oss ner och likt två nöjda barn glodde vi bara på vår skapelse och lyssnade på skvalandet som vi har saknat under så många år, vi var så stolta!
En liten pump skapar en mjuk svajande stråle i den övre dammen, den andra pumpar vatten från den undre till den övre dammen och rinner sedan ner utefter en sten som blev vårat vattenfall, f-B så mycket bättre än en köpt fontän.

Annars så har vi bara umgåtts och ätit, lekt med barn och hundar och levt ett helt problemfritt liv.
Ömsom sol, ömsom regn, ömsom T-shirt och shorts, ömsom långbyxor och fleece, en svensk sommardag.
Det växer och frodas bland tomater och potäter, jag känner mig så nöjd med helgens insats.
Vi sover kvar en natt till eftersom jag börjar sent på måndag, det känns lite busigt att vara kvar på en arbetsdag.

Så just nu känner jag mig fri, fri i mina tankar och samvete, fri att få vara med de jag älskar, fri att fä göra det jag vill, fri att få ta del av det som naturen erbjuder, fri, fri, fri...
Just nu mår jag nog som bäst, när hela svenska sommaren omsvallar mig...

Ja just det, det slog mig en sak, ska vi skriva en gemensam bok/följetång på forumet?
Ser varje dag så många litterära gåvor som med sin kreativitet skulle tillsammans kunna skriva en forumbok.
En slags följetång där man fortsätter och driver historien vidare med sina inslag, det skulle kunna bli hur kul som helst ( för att citera Ernst'an)
Vad tror ni om det (Ernst igen )?

Pling Plong, ding diong där gick sovklockan!

Natti!

Berra

Tack för era fina inlägg, de värmer. Denna dagen blev också nykter.

Jag räknade dagar upp till 100 dagar, och tyckte det räckte som belöning för varje nykter dag. Sedan har jag räknat månader och from 6 månader så räknar jag år. Pengar har blivit mycket mindre viktigt för mig sedan jag blev nykter men har ju märkt nu att jag sparar pengar. Helt plötsligt kunde jag pytsa in mycket mer på sparkontot varje månad. Det känns som det har gått mycket fortare för dig Amanda att utvecklas i nykterheten än det gick för mig. Jag var nog ungefär på 4 månader där du är nu. Jättehärligt ju!? Stort grattis!

Kram

Och jag minns att jag läst om ditt kämpande för dina barn, och klarat av det så bra.
Kan du gå tillbaka i sig själv och hitta den målmedvetenheten och styrkan? Känna hur det var, och dra nytta av din stora kapacitet- i din kamp mot alkoholen Bara en tanke. Kram.

Hej Alla!

Vill säga tack till Charlie70 och Andrahalvlek för era inlägg! Jag har läst i era trådar och jag tänker att ni är fantastiska...givetvis när det gäller nykterheten..men jag tänker även som föräldrar till era barn och då till era barn med funktionsnedsättning. Vilken planering och vilket tålamod!! Helt fantastiskt!

Jag är glad för att du fattade mitt förtydligande, Charlie70, för det skulle kunna bli så dumt annars. Och som du skrev du känner inte mig så hur skulle du kunna veta?? Jag skulle vilja skriva lite om mitt föräldraskap. Jag tänker att ni på forumet känner inte mig, några har träffat mig, någon/några kanske anar var jag bor. Kanske kommer vi ses på någon träff igen men ni kommer förmodligen inte träffa mina barn eftersom vad jag skriver kan vara lite utelämnande. Min man och jag försökte väl att få biologiska barn ca 1½ år innan vi fick ett ganska konkret besked att vi inte skulle kunna få biologiska barn. Det var naturligtvis mycket sorgligt men eftersom både min man och jag längtade efter barn och det var inte livsviktigt att det skulle vara biologiskt så bestämde vi oss för att adoptera. Det tog ytterligare tre år innan vi fick vår son och därefter fyra år innan vi fick vår dotter. Småbarnsåren gick väldigt lättvindigt men det var när skolan kom som problemen började komma inte i början men efter ett tag... i synnerhet under högstadiet. Som föräldrar kunde vi ofta känna att våra barn inte passade in i systemet. Vi satt på en mängd möten. Sommarlovet mellan åttan och nian blev vår son mer utåtagerande och jag kände mig väldigt ensam. Minns när vi satt på ett möte med rektor i årskurs nio som tur var vår son inte med då för hen sa inga fina ord om vår son. Det fanns två lärare som aldrig ringde hem och klagade på honom och jag frågade rektorn vad gör de lärarna som gör att det fungerar bra? Men rektor ville inte lyssna på det örat. Den sista terminen i nian gick alla kommunikation med skolan via ett mobilt team. Jag anmälde skolan till Skolinspektionen och fick rätt på tre punkter..skolan hade missat en del i sitt uppdrag. Under denna tiden så hade visserligen vår son bra kompisar men drog sig gärna till de mer gränsöverskridande...så mycket som jag/vi var ute och letade efter honom på nätterna..så rädd jag var att något skulle hända honom. Han var väldigt aggressiv under denna tid..Så slutade nian och han kom inte in på något program...utan det blev IV som det hette då. Då hade han inte ett så bra umgänge under månaderna på IV. När det var november månad och han var mer frånvarande i skolan än han var i skolan skulle vi åter igen på ett möte i skolan. Min son sa att det här är det sista mötet jag går på och jag svarade att ja, jag går inte heller på något mer möte. Veckan därpå började han på praktik genom skolan på en fd arbetsplats som min man arbetade. För att göra en lång historia kort så ..var han färdig snickare i november - 18 efter att ha arbetat som snickarlärling under många år och i flera företag. Idag har han arbetat i samma företag i fyra år. Om han inte hade fått denna möjlighet så skulle han nog lika gärna kunnat hamnat i drogernas värld. Det finns mer att berätta men jag stannar här.

Vår dotter hade också tufft i skolan...var tyst, försiktig. Vet inte hur många gånger som jag har fått höra "är hon blyg"? Och, jag har svarat nej...hon väljer vilka hon vill prata med. Under högstadiet blev det tuffare...hon blev inte utåtagerande...dessutom hade hon sitt tålamod...så hon klarade betygen och kom in på gymnasiet. När hon skulle börja fjärde terminen på gymnasiet då hade hon och en kompis kommit i konflikt med varandra. De var fem tjejer som hängde ihop men det var just min dotter och den här kompisen som kom i konflikt och de andra tjejerna valde den andra kompisens sida. Så min dotter var utfryst och ensam...hon stod ut i två terminer då hon hoppade av.. när en termin var kvar. Den här tiden bestod av att hon var väldigt nedstämd näst intill deprimerad för att vända helt och hållet...nästan manisk...fick panikångestattacker. Hon drog iväg och kom hem igen...det var olika killar. Vi har hämtat henne mitt i natten långt hemifrån mitt i veckan...när hon hoppade av skolan ...drog hon iväg och var borta i tio dygn. Den här tiden var nog en av de svåraste tiderna i mitt liv...att inte veta var hon var....på nätterna fick jag ligga och tänka "hon kommer hem..hon är en återvändare..hon är en överlevare". Till sist fick hon träffa en psykolog som remitterade henne till vuxenpsykiatrin. Hon ville att jag skulle följa med. När sköterskan bad henne berätta om sitt liv sa min dotter till mig "Du kan väl berätta, Mamma" Jag gjorde det och efteråt frågade jag henne om hon tyckte att det stämde vilket hon tyckte. Jag var med henne på vuxenpsykiatrin två gånger när hon träffade en psykiater men han satte inte någon diagnos. Han pratade både om autism och bipolär. I maj hade hon arbetat tre år som personlig assistent för en man i min ålder som har ett speciellt syndrom. Jag anmälde även gymnasieskolan eftersom jag tyckte att man hade gjort för lite för henne.

Vågade aldrig anmäla till Skolinspektionen när barnen gick i skolan. Var rädd att de skulle bli ännu mer utsatta. Tack vare att jag jobbade under den tiden själv som skolkurator så var jag ganska insatt i vad jag kunde begära mm. Skolan är ju en viktig friskfaktor.

Jag är oerhört stolt över mina barn och älskar dem över allt annat. De har inte varit helt formbara och de har utmanat mig som förälder. Båda två har varit väldigt orädda och utsatt sig för faror. Detta har bidragit till att jag har ibland satt för lite hårda gränser ( för att jag var livrädd att förlora dem och att jag inte visste bättre) vilket gjorde att de ville tänja gränserna ännu lite mer. Det har varit mycket alkohol, tappade mobiler, kontokort mm. Vi har gått på familjebehandling..Men jag älskar dessa skitungar:) Det är så oerhört viktigt att skolan fungerar...och att ha tillräckligt bra föräldrar för det påverkar i det fortsatta livet. Så mycket som jag har tänkt vad jag skulle kunna ha gjort bättre men det är ingenting som jag kan ändra på nu...men jag kan prata med mina barn om vad jag inte tyckte att jag gjorde bra och varför det blev så.

Naturligtvis fanns alkoholen med för mig som känslodämpande, som medicinering....så sorgligt....

Men ikväll somnar jag nykter!!

Kram:)

Tack för er omtanke!! Det värmer. Semestern har rullat på, 2-3 mils löpning i veckan, målat på huset. Har varit några frestelser att parera, ramlade ner i gropen en kväll när vi hade folk hemma, slutade som det brukar göra. Minnesluckor o svår ångest. Annars som mest 3-4 folköl vid några tillfällen men resterande tid A-fritt. Min självbild tar rejält med stryk för varje gång med minnesluckor o ångest så jag fick ännu en bekräftelse på att mitt liv med ”festande” är på upphällningen . Ska bara hitta min plats med alla känslor, självkänsla och skam.

Mer än ett stort grattis till dig och alla effekter du har uppnått med att vara nykter. Det är en fanatisk läsning ? jag blir riktigt glad av ditt inlägg! Grattis till alla dina positiva effekter och värmen du känner i kropp och knopp. Inre frid det är vad vi alla längtar efter ???

Mistral! Du är fantastiskt duktig som klarar det här och kämpar med dina första nyktra dagar, varje dag är en seger! I början är det tungt. Det är mycket som händer fysiskt i din kropp när alkoholen ska ut ur ditt system och det är inte ovanligt att man känner sig trött eller orkeslös. Men du har varit jätte duktig idag! Jag ser en kämparglöd i dig, läser rättare sagt! Bra gjort idag, du är stark och har rätt tänk, jag tror på dig ??

Nykter i 196 dagar idag. Är ödmjuk och tacksam. Så himla glad för varje dag av dessa dagar.

Självklart har min hjärna och mitt sinne blivit påverkat av mitt beslut att vara nykter.

Men även mitt hjärta❤ Känns som jag vill detta av hela mitt hjärta och det betyder väldigt mycket. Vill inte svika min familj mer än jag redan gjort. Och inte mig själv heller.

Nu har jag äntligen semester! Så himla skönt! Tog lite bubbel för att fira det ikväll, alkoholfritt förstås?