Senaste kommentarerna i forumet

Är det någon som har erfarenhet av Riddargatan 1?
Jag var i kontakt med beroendecentrum vid Mariatorget för ca 9 år sedan, då min exman ”tvingade” mig att gå dit. Det resulterade endast i en neuropsykiatrisk utredning som inte visade på något då jag hade för höga poäng på alla tester (?), de tyckte heller inte att alkoholen var mitt stora problem utan min ångest. Så är det ju säkert i grund och botten, men nu känns det som att det har blivit en ond cirkel! Jag har skyllt mitt behov att dricka på mitt dåliga mående, mina tidigare svåra ätstörningar, min ångest, tvångsproblematik och extremt gränslösa + otrygga uppväxt. Nu börjar jag undra om det inte är så att alkoholen är i vägen för att jag ska kunna må bättre psykiskt, det verkar väl rimligt? Eller?
Funderar på att kontakta Riddargatan 1 men vet inte om jag vågar.

...när inte dagarna är en väntan på det där glaset rött eller vitt på uteserveringen?"

En underbar och symbolisk fråga som kan översättas i oändligt med stunder när ett liv på "alkoholdrift" skall få ett slut.
Vem är jag på semestern? Vem är jag på parmiddagen? Vem är jag företagsfesten? VEM ÄR JAG UTAN ALKOHOL?

Frågor som alla måste upplevas på nytt och bli till nya sanningar, var och en. Det är en stor och spännande resa.

Jag jobbar med träning och hälsa och har samtidigt ett alkoholmissbruk. Hur går det ens ihop? Jag förstår det inte själv. Har precis erkänt för mig själv att det faktiskt är ett missbruk jag har. Dricker vin 6 dagar av 7 sedan flera år och sista året har det blivit mer och mer. Har alltid varit den som ”dricker för mycket” på middagar, fester och liknande. Minnesluckor, omhändertagen av vänner och hamnat på akuten ett par gånger också pga alkohol.
Dricker ofta en hel flaska själv efter att barnen somnat, så vidrigt. Är själv uppvuxen med en alkoholiserad pappa! Varje dag lovar jag mig själv att jag ska sluta dricka när jag har barnen, men jag lyckas inte hålla det.
De helger jag är barnfri och är med min kille dricker jag ofta ca 1,5 flaska.
Tränar hårt i princip varje dag och jobbar 5 dagar i veckan trots detta, känns som att jag håller på att ta död på mig själv! Hur ska jag orka? Och hur tar jag mig ur detta?
Har OCD sedan jag var 3 år gammal, äter medicin igen för 7:e gången mot tvången och all min ångest (Sertralin) men det hjälper inte.
Känner mig som den största bluffen, fejken, ”vältränad snygg och sund” och ger goda råd och inspirerar alla andra - men helt knäpp i huvudet :(
För mina barns skull MÅSTE detta sluta. Och för min egen antar jag, jag förstör ju mitt liv det inser jag.
Finns det någon som känner igen sig?

Det låter som du är en lyssnande mamma och dina barn kan även kommunicera. Barn och ungdomar idag tar reda på så mycket mer än vad du och jag kunde göra under vår ungdomstid i och med internet, alla sociala kanaler och hur öppet det har blivit kring ohälsa på olika sätt.

Jag tror att du behöver visa dem att du menar det du säger.

Jag levde med en alkoholist i 12 år och jag vill aldrig leva med honom eller en annan alkoholist någonsin igen. Jag har inte velat dejta för att jag vill inte 'märka' någon annan för hur mitt ex drack. Så jag behöver bli redo tills jag känner att det behöver inte vara svart eller vitt.

Det är mitt ansvar att hantera det och landa i det.

Dina barn kommer alltid att vara dina barn. Era band kommer inte att försvinna och även om de pratar om fosterföräldrar nu, så är det väl inte säkert att de genomför en sådan process.

Du får inte döma dig själv för att det har blivit så här. Det är din resa nu och du kommer att hantera detta.

Jag vet att ord inte räcker och kanske inte heller att visa under kort tid. Det handlar om att närma sig detta tillsammans och det är en process. Ge det tid.

Stort grattis att du blir inskriven i nästa vecka och äntligen kan du får terapi. Det kommer att göra dig gott.

Ta ett steg i taget.

och ingenkänning. Flyget, och detta drickande i ensamhet- som jag blir allt mer varse om att det liksom är en vattendelare. Även om vi kämpar mot samma motståndare, så läser jag och noterar att många gör precis tvärtom och dricker med andra/på krogen, iallafall i början.
Du skriver frid och det tror jag måste vara grundkänslan, för mig är det så. På senare tid har det roliga och nyktra gränslösa börjat komma. Det är som om nykterheten öppnar gamla rör- nästan från när jag var tonåring, jag kan skratta väldigt mycket åt barnsligheter. Jag som känt att vuxenlivet varit så allvarligt och ansvarsfullt. Det är det ju fortsatt, men med inslag av en ny lätthet. Kan vara så enkelt som att steg och mått inte är tyngda av skam och skuld och dov oro, som man ju också gärna druckit på. (Lever-cancer, det får jag tänka på imorgon...)
Tack för att du delar dina tankar, betyder mycket för oss.
Och tack @andrahalvlek för din fina liknelse, jag har aldrig varit i Holland så detta tänk passar mycket bra för mig!
Ha en fin dag, här skiner solen och apropå tonåring lysssnar jag med max ett kvarts öra på budgetmöte.. och det räcker bra ?

Grattis på bröllopsdagen! Själv firade jag 10- åring bröllopsdag i våras, så ligger i lä där.?
@Andrahalvlek, på den punkten att sörja stunder med alkohol är vi nog väldigt olika. Jag sörjer inte stunder jag har haft med alkohol för fem öre. Det enda som jag kommer att tänka på är bakfyllorna, ångesten, avtrubbade sinnen mm.Och jag vill defensivt inte uppleva fler tillfällen med alkohol i kroppen. Ingen sorg alls där heller. Men vem vet, någon gång i framtiden kanske sorgen kommer.

Önskar er en fin dag!

Kram

Stort grattis på bröllopsdagen! Mäktigt många år har ni varit gifta.

Till hösten är det 31 år sedan jag träffade barnens pappa. Vi separerade för 7 år sedan, vi var aldrig gifta.

För mig var det en enorm sorg att vi inte fick bli gamla ihop. Det är fortfarande en stor sorg, även om jag vet till hundra procent att det var omöjligt att fortsätta ihop.

Ungefär som med alkoholen alltså. Jag sörjer alla trevliga stunder jag har haft med min vän rödvin. Jag sörjer att det inte blir fler sådana stunder, men jag har insett till hundra procent att vår relation var destruktiv och skadade mig.

Jag hoppas innerligt att du kommer dithän också ❤️ Acceptansen är så viktig.

Kram ?

Tror att det inte finns någon annan som tycker så mycket om oss själva som just vi själva. Vet ju förstås att det finns rötägg men jag tror de flesta vill att man ska må bra.
Nu tar vi ansvar för oss själva. Kämpar. Vi borde få pris och hyllas av folket :-). Nästa steg är att tycka om sig själv. Vara stolt. Det vi gör nu är riktigt stort!
Och ja KFIB!! Heja er.

En riktigt fin betraktelse ? Kapitulera är jätteviktigt tror jag. Så länge vi är fast i tänket att vi absolut vill ”dricka normalt” så kommer vi inte vidare.

När vår yngsta dotter föddes svårt sjuk fick vi ofta höra talas om en liknelse gällande att få ett barn med särskilda behov. En liknelse som gick ut på att vi under hela graviditeten trodde att vi reste till Italien, men vi råkade hamna i Holland.

Men kan man tänka bort alla sina förväntningar på Italien så upptäcker man att det är fint i Holland också.

Tänker att den liknelsen går att praktisera på nykterhet också faktiskt på något sätt. Ska googla och se om jag hittar texten.

Kram ?

Ps. Hittade texten: https://funktionskompassen.se/diagnos/välkommen%20till%20holland.html

Obs: Du måste kopiera hela länken!

”Om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga… med Holland.”

Välkommen hit, ja skör är rätta ordet såhär i början. Ta 24 timmars löfte till dig själv , så läggs dagarna till varandra och du kommer känna dig starkare. Att undvika a såhär i början är ett klokt beslut. Addera lite erfarenheter som så många delar med sig här inne, ska du se att hjälpen är närmare än du tror. Lycka till och kämpa på. Kram Jullan ( nykter 7 veckor).

Tänk om vi alla hade träffats någon gång! Det hade varit rena KFIB, klubben för inbördes beundran, med samförstånd och kloka samtal. Och peppning och medmänsklighet i kubik!
Kramisar.

Jag vill inte dricka mer. Insikten har kommit stegvis och blir allt mer självklar. I morse gick jag runt med min kaffekopp i trädgården och njöt. Att vakna upp och veta att jag slipper dricka är en vinst varenda dag. Ha en fin vecka!

Midsommarveckan... Jag har faktiskt varit lugn på midsommar med familjen. Visst supit i skymundan när dom andra har ställt undan flaskorna. Men inte gjort bort mig vid dom tillfällena iaf. Förvisso var det efter förra midsommar som mina problem gav sig till känna ordentligt.. nåväl, jobbar ändå. Dessutom dricker jag ju inget.. just nu iaf. Jag är fortfarande övertygad om att jag kan dricka anständigt i framtiden.
Frågan är om jag vill? Just nu känns det suveränt utan alkoholen.

Det är mest demoner som spökar i ens eget huvud ”vad ska andra tro” Dom tror oftast inte ens hälften som man tror att dom tror?
Kör hårt!! Kramar

Ja, att lyssna på dem är nog min starkaste egenskap som mamma. Jag lyssnar, tar in och säger att allt ni känner får ni känna. Jag respekterar deras känslor och försöker jämt att tala med dem. Att de liksom får prata av sig som någon slags terapi.

Förtvivlan här dock starkare än någonsin. Barnen vill inte träffa mig. Så min kusin J stod på Arlanda mitt i natten. Och tog hem de sig till sig. Och säger de får bo här tills de får en fosterfamilj.
Min mamma blev ju chockad. Hon hade inte kontaktas angående detta och inte jag heller! Deras mamma...

Ja, du har säkert rätt, jag måste lära mig att trots det jag har gjort, så har ju misslyckas något enormt.

Jag har frågat vad de behöver och min dotter sa; ”Vi behöver en ny lägenhet så jag kan gå i min gammal skola.” Ordnade det och då var inte det längre som var viktigt.., Hon sa att du måste sluta dricka och officiellt (inför henne) sa har jag ju gjort det sedan 3:e september och hon har inte sett mig dricka en endaste gång sedan dess. Men nu säger hon att det spelar ingen roll, för jag kommer säkert börja dricka.
Hon bad också att jag skulle börja i terapi och det vill jag ju även själv, tyvärr tar det tid att få terapi - speciellt eftersom vi är utskrivna. Men vi nästa vecka kommer vi bli inskrivna äntligen (!) och de sa att bara jag har ett kopia på att ansökan (innan alltså anmälan blivit officiellt och klara) så kan de acceptera mig till sjukvård/terapi osv.

Vad härligt att höra att du funnit ditt sammanhang! Det här kommer att gå bra.
Kram!

God morgon Holistic,
22 är färre än 25. Det är bra, åt rätt håll. Håller tummarna för att du fixar denna vecka enligt ditt mål.
Hur kommer det sig att du ändrade målet från nykter juni (om jag minns rätt)? Tänker att du kanske kan hitta andra strategier som kan gälla dag för dag istället för hela veckan? Du kanske redan gör så.
För mig har det varit hjälpsamt att skriva här när jag känt sug, då jag så tydligt sett vad som triggar suget och gör det lättare att parera framåt. Önskar dig en fin vecka!

Grattis på bröllopsdagen i dag Varafrisk med man! 29 år är en imponerande lång tid. För min del kämpar jag väldigt mycket med suget just nu. Du har säkert läst i min tråd. Tog tipset från FinaLisa och läste Lims inlägg. 1,5 år för att bli nykter ända in i själen säger Lim. Jag tror nog att det kan vara så. Lång tid med upp och ner i suget. Men, sedan kan jag tänka att hur lång tid tog det inte för mig att bestämma mig för att sluta på riktigt... Jag visste redan i början av mina 20 år att det inte var riktigt bra och sedan blev det ett nytt, mycket tydligt mönster från att flickan var i 4-års åldern. I alla år har jag funderat mer eller mindre över min alkoholkonsumtion och då och då tänkt att det egentligen vore bäst att sluta helt. Jag skulle säga att det tog mig någonstans mellan 10-30 år att komma till beslutet som jag hela tiden vetat är det klokaste. Vad är då 1,5 år i sammanhanget? Ingenting.

Kram!

Fint att höra från dig. Jag är säker på att dina barn behöver dig. Nu har jag inte läst hela din tråd, men du skriver i 'förändra sitt drickande'. Då har kanske dina barn en rädsla kring alkohol. Du drack vid något tillfälle nu och så föll du i det svarta hålet. Idag är en ny dag. Acceptera att det hände. Förlåt dig själv. Var snäll med dig själv. Du kämpar med något som är tufft. Idag är en ny dag.

Hur vill du möta dagen. Vad vill barnen göra. Kan ni ses och göra något som de vill. Är du bra på att lyssna på dem?

Jag tänker att när en människa förändrar beteenden så kan även kommunikation behöva ses över. Den som du har med dig själv och den som du har med andra.

Under min adhd utredning får jag ökad självkännedom. Jag inser att jag är en värdelös lyssnare och jag har aktivt börjat lyssna på ett nytt sätt. Det har inneburit att jag inte berättar allt som jag vill berätta, för det tar tid att lyssna.

Bara en sådan sak. Jag är i din ålder och jag lär mig att lyssna bättre på andra nu. Jag vill förbättra en särskild relation och då behöver jag verkligen anstränga mig så mycket. Det är svårt, men det går.

Nu kanske du är en bra lyssnare, men jag tänker att det finns kanske annat i din kommunikation som du kan förbättra så att barnen känner att de får det de behöver. Barn och ungdomar har ofta mycket inom sig som de vill dela.

Om du frågar vad de behöver för att de ska bo hos dig, så kanske du får ett svar och tillgodose deras önskemål.

Bra att du har din mamma som hjälper dig.

Ha en fin dag idag!

Tack, det värmer så ända in i roten. Jag känner mig skör, lite ensam och ledsen över att saker har blivit som de är.
Men jag ska fokusera på mig själv och se till att reda ut detta framöver.
Ha en fin dag idag. När aklejornas frön är mogna ska jag samla in och sprida dem. Så påminns jag om vem jag vill vara :-) Utan detta forum hade det inte gått för min del.
Kram!!!

...en frid över att dagen är här. Faktiskt.
Jag kan - när jag ser vyer över New York eller andra städer jag tycker om - känna ett stråk av sorg. När alkoholen fungerade så var den ju ett snabbspår ut ur vardagen och in i avkoppling, skratt, gemenskap och lyckorus. Ett snabbspår utan större negativa konsekvenser. Jag skulle säga att alkoholen hade den rollen fram till jag var 40-45 kanske? Och sedan ...lite långsamt och omärkligt blev de negativa konsekvenserna allt större och mitt drickande alltmer dolt - en ensam historia.. Från ett gemensamt rus med vänner till ett tvångsmässigt drickande i ensamhet...när ingen såg.
Under dessa år ökade samtidigt pressen i arbetet och jag fick alltmer ansvar. Livet blev tudelat och jag upplevde mig alltmer jagad.Och diskrepansen mellan yttre och inre växte...och den klyftan försökte jag överbrygga - med alkohol.
Ja - ni kan dramaturgin.
Så jag känner en frid nu...jag har kapitulerat. Jag är inte säker på att jag kommer att klara att aldrig dricka mer ...men jag tror det - jag tar en dag i taget. Vad jag däremot är helt säker på är att jag aldrig någonsin mer kommer att uppleva alkohol som något positivt. Den dörren är stängd. Jag har kapitulerat...gett upp precis alla föreställningar om att kunna dricka normalt.
Min strävan nu är nykterhet...att fortsätta denna resa i verkligheten och vara öppen för det som sker ...
Notera alla små och stora förändringar....hitta andra och nyktra snabbspår...eller långsamma spår som leder till avkoppling och glädje.
Vem är jag i New York eller Paris när inte dagarna är en väntan på det där glaset rött eller vitt på uteserveringen?
Lustigt - jag var också enormt flygrädd under kanske 10 år...och var tvungen att ta lugnande medicin för att kunna flyga ...det var enda gången jag åt den typen av tabletter...som jag var rädd för att använda.
Jag tror att det bottnade i att jag inte litar på att någon annan tar ansvaret - fullt ut. Det verkade alldeles för farligt att luta sig tillbaka och lita på att de som styrde planet hade koll - det gick emot mina instinkter. Men sedan köpte jag en bok i väldigt handfast kbt ( eftersom jag inte kunde tänka mig ett liv där jag aldrig mer vågade flyga) och arbetade mig igenom den där skräcken. Det fungerade faktiskt...det tog några år av mental träning ...jag jobbade med detta ensam - utan ngn terapeut. I dag är flygandet ...på det stora hela en icke-fråga. Ibland kan jag till och med njuta av det. Nu handlar detta med att flyga eller inte mer om klimat. Och förra sommaren åkte jag och mina barn och vänner tåg ner till Italien istället...det gick bra det med.
Men som svar på din fråga. Jag känner en viss oro över att inte kunna hålla i min nykterhet ( och inser samtidigt att någon annan väg inte är möjlig för mig). Men jag oroar mig inte för ngn särskild fest eller resa. Jag tänker att jag får ta det som det kommer....en dag i taget.
Och den sinnesfrid jag upplever ...inte varje dag men vissa stunder - den är värd allt.
Och fortsätter jag att dricka problematiskt kommer varje resa jag gör kantas av ett stort mörkt moln och lämna en delvis bitter eftersmak.
Så kan jag inte leva!

Grattis på din 4 månaders-dag!

Kram ?

Klokt beslut att vara ensam på midsommar. Man är väldigt skör i början. Det festandet kan du vara utan, nu när du tagit ett så viktigt beslut för din hälsa.

Mitt tips: Sök på Craig Beck på youtube. Han är grymt duktig på att förklara vilket gift alkohol faktiskt är.

Kram ? (nykter 4 månader)

Jag vill bara tipsa om Lims senaste inlägg i det andra rummet "Det vidare livet".
Det var så bra och insiktsfullt skrivet och gick rakt in i själen tycker jag.
Kram ????

Blir så oerhört glad av att läsa dina senaste inlägg här, vilken fighter du är! ??