Senaste kommentarerna i forumet

#834.
Kram!

Ja, jag är chef på mitt jobb. Min titel innebär att jag har ansvar för personalen. Schema, rekrytering, introduktion, rehab - rubbet som rör personalens välmående. Mitt jobb innebär att ”bädda väl” för att personalen sen ska prestera optimalt.

Min åsikt är att jag har världens bästa jobb. Personalen är ett företags viktigaste tillgång - och ska behandlas därefter. Jag hoppas och tror att jag behandlar alla lika bra - från praktikant till högsta chefen.

Jag bygger relationer med varenda medarbetare, från första kontakten och sen tar den typ aldrig slut.

Min målsättning är att jag ska kunna ta kontakt med en ex-vikarie tio år senare och de ska minnas mig och vår arbetsplats med glädje. Och därför anstränga sig för att hjälpa mig med något jag behöver, en kontakt etc. Och de ska prata väl om vår arbetsplats i sin fortsatta yrkeskarriär.

Så bygger man ett starkt varumärke som arbetsgivare långsiktigt. Tycker jag. Leva efter det varje dag, och få belöningen på sikt. Fast jag är helt självlärd på detta, jag har ingen HR-utbildning i ryggen.

I mitt jobb är jag tränad i att lösa problem, det är vad jag gör hela dagarna liksom. Jag är så tränad i det att jag hoppar över problemen och går på lösningen direkt.

Sen är jag ensambarn, och uppvuxen i en dysfunktionell familj pga missbruk. Ensam är stark, den enda jag kan lita på är mig själv. Extra tufft då att bli utmattningsdeprimerad och faktiskt inte klara sig själv initialt. Nyttig läxa.

Jag bor i Blekinge, lillasysterlän till Skåne. Inflyttad från gbg för 29 år sedan, och älskar verkligen det här pyttelilla länet med sin underbara natur. Vi som är inflyttade är de största lokalpatrioterna brukar jag säga ?

Kram ?

Ps. Släppa taget om andras behov och ägna mig åt mina egna är typ grekiska för mig.

Stort tack för er omtanke, den värmer oerhört mycket ❤️

Kram ?

Det känns i min själ och i mitt hjärta när du berättar om hur du åker hem ensam t lägenheten. Och även med sticklingarna....Det är klart det måste göra ont...att du får bli besviken... ledsen? Vet inte hur jag själv skulle klara av en sådan situation fast ibland har man ju inget val.

Det är så intressant att läsa andras trådar...man får ta del av väldigt mycket i den andres liv men man vet liksom inte allt. Jag undrar AH har du i ngn form av ledarposition på ditt jobb? Chef? Har du syskon är du i så fall storasyster? Anledningen t att jag frågar är att du verkar vara en person som fixar och grejar, bryr sig, tar stort ansvar skriver i andras trådar, har svar på det mesta och inte så ofta beklagar sig...jag skriver detta i all välmening..å vad jag vill komma fram till är att släpp taget och tillåt dig vara ledsen. Kanske har jag helt fel men det är min känsla❤️

Får en känsla av att du bor i Skåne..om det är så...så kom min mamma därifrån...så vackert??

Önskar dig en fin Kristi Himmelsfärd sdag❤️

Att kärleken kan vara så olika för barnen - lika stark men olika - är nog svårt att förstå om man inte har personlig erfarenhet av det.

Kärleken till den yngsta med särskilda behov är dessutom så uppblandad med andra känslor (oro, vanmakt, sorg, uppgivenhet) att den blir lite suddig i kanterna. Av trötthet sannolikt.

Det är så tabu att prata om det bara, men jag tror att vi måste prata om det. Vi måste ut med trollen i ljuset.

Kärleken till äldsta barnet är ju dessutom besmittad med dåligt samvete, för att man vet att det barnet alltid har fått stå tillbaka för sitt yngre sjuka/handikappade syskon.

Trots att man har slagit knut på sig själv för att motverka det. Trots av vi föräldrar delade på oss redan när vi levde ihop för att tillgodose båda barnens behov.

En uppdelning som gjorde att vi faktiskt ”offrade” vår egen relation, det blev ingen tid över för att jobba på den. Inga relationer håller utan regelbundet ”underhåll”.

När de äldsta ”friska” barnen då är flygfärdiga och lämnar boet så tror jag att saknaden blir så stark av flera anledningar.

Dels känner man sig inte färdig med dem. Jag har inte hunnit lära henne allt som är värt att veta om livet. Och dels behöver man faktiskt själv i sitt liv det ”friska” för att orka med det andra ”vårdkrävande”.

Min mardröm har alltid varit att det ska hända den äldsta dottern något traumatiskt, sjukdom etc. Min krisberedskap har precis räckt till den yngsta dottern, hur skulle jag orka det också liksom? Men det hade jag förstås fixat det också.

Du är ju lite i den sitsen nu med din äldsta, som inte mår bra psykiskt och tycker att det är tufft i skolan osv.

Alla styrkekramar i världen vill jag skicka till dig för att orka med det, ovanpå allt annat ❤️❤️❤️❤️

Kram ?

Jag förstår hur ledsen du blir och hur ont det gör i hjärtat. Hoppas du får en bra ledig dag och återhämtar dig lite. Kram❤

Ut med det bara Andrahalvlek. Du låter trött och sliten. Hoppas nu du kan vila dig ordentligt under helgen trots jobb i morgon. Du kommer igen!

Kram!

Det pratas ju en del om att "nå sin botten". Vad är det då? För mig hände det när jag kom hem, mycket berusad, tillsammans med en karl i december. Jag var ju inte ensam hemma utan hade faktiskt min pojke boende hos mig då. Den blicken jag fick av honom. Den blicken blev min botten. Innan dess hade jag under typ tio års tid försökt få koll på min ambivalenta inställning till det där rödvinet, genom att inte dricka alls (bestämt mig många gånger för det innan jag kom hit), dricka lite, dricka i bland osv osv. Det hade jag nog fortsatt med om inte det som hände i december hade hänt. Då nådde jag definitivt min botten. Det var först då jag kunde känna att jag med hela min hjärna kunde bestämma mig för att det får vara nog nu. I vilket fall kan ju bara var och en utgå från sig själv. När är nog, nog liksom...?

Grattis till din kommande internetbehandling! Hoppas den är givande och ser fram emot lite återkoppling från den när och om du känner dig redo.

Jag håller ett extra öga på din tråd eftersom vi sågs på träffen. I övrigt är jag inte så aktiv i skrivandet som jag var tidigare. Jag läser just nu inte allt heller. Det går upp och det går ner. Just nu är jag lite introvert i mitt liv och leverne....

Kram!

Funderade på varför jag blev så ledsen av avskedet just igår kväll. Jag har ju lämnat 3/4 av kärnfamiljen i huset och åkt hem till mitt så många gånger tidigare.

Vi separerade hösten 2013, då äldsta gick i ettan på gymnasiet. Därefter bodde båda barnen växelvis hos oss tills äldsta dottern flyttade till gbg hösten efter att hon tog studenten. Sen dess har yngsta dottern fortsatt bo växelvis.

När barnen ”byter hem” så brukar den ”avlämnande” föräldern köra barnen till den andra föräldern och sen äter vi gemensam middag ihop på respektive ställe.

Det har varit ett svinbra sätt att hålla ihop ex-kärnfamiljen och visa barnen att vi föräldrar trivs i varandras sällskap trots att vi har separerat.

Vi kan gemensamt snacka om veckan som varit och kommande vecka, praktiskt och känslomässigt. Mest praktiskt förstås, men forumet har ändå funnits för djupare diskussioner om behovet finns.

Igår kväll, och många andra sådana middagar, deltog även äldsta dotterns pojkvän och bästa kompisen till ex-sambon. Då går tanken med att ex-kärnfamiljen ska träffas och umgås ”på tu man hand” helt om intet.

Båda dessa personer tar dessutom ENORM plats i rummet, helst när de har druckit några öl. Så var det igår. Också. Fick jag prata ”ostört” tre meningar så är det högt räknat.

Just det här är dessutom en helg som jag och äldsta dottern hade planerat att tillbringa på tu man hand. Jag skulle ha rest till gbg och vi skulle besökt museum, åkt på utflykter och gått på musikal ihop.

Nu blir det pga Corona inte så. Nu tillbringar hon den här helgen med sin pappa, pojkvän och lillasyster istället. Och jag är helt ensam.

En tredje sak påverkade också. Vi har nu när hon har blivit äldre fått växter som ett gemensamt intresse. Jag fick ett elefantöra av henne och jag planerade att ge henne något liknande tillbaka.

Jag har en porslinsblomma som är snart 30 år gammal. Moderplantan har inte blommat på många år, men den har gett upphov till många sticklingar som förgyllt mitt liv med sina blommor. Dotterplantor som jag har själv eller som jag har gett bort.

Häromdagen tog jag sticklingar på en sådan dotterplanta och ställde i en vas i väntan på rötter. Jag köpte en lerkruka och en stödställning i form av ett hjärta.

Min tanke var att låta den plantan slå sig till rot hos mig och sen ska jag ge plantan till min äldsta dotter när hon fyller år i september.

Av en tillfällighet började vi prata om porslinsblommor igår kväll. (Det är verkligen en växt som delar mänskligheten i två läger.) Då sa hon ”Den växten är ju inte ens snygg, blommorna luktar vidrigt och de klibbar och skräpar ner.”

Hon vet inte ens om vad jag har tänkt förstås, annars hade hon aldrig sagt så. Men nu ska mina sticklingar förstås inte hamna hos henne, och det gör lite ont i mig. Eller rätt så mycket ont faktiskt.

Nu har jag det på pränt i alla fall, varför jag blev så ledsen just igår kväll. Forumet fungerar verkligen som självterapi. Även om jag blev ledsen nu igen när jag skrev om det.

Fast det är väl det som är meningen kanske. Att sätta ord på känslorna och återuppleva dem gång på gång tills de inte gör lika ont längre.

Dessutom var jag igår kväll trött och sliten, vilket förstärkte ledsenheten. Idag mår jag bättre. Nu kaffe och för-frukost!

Kram ?

Ja du, AH. Som jag känner igen mig i dina känslor gentemot dina flickor. Mina barn kom som dina. Först ett starkt friskt barn, efter några år kom ett barn som inte mådde bra alls i början. Du beskriver mig och min relation till mina barn. Vad bra att du har identifierat L:et!

Lycka till med gökletandet i dag!

Kram!

Vill verkligen tacka dig för ditt engagemang inte minst hos mig?? du ser alla och orkar. Själv läser jag mycket men får lite skrivkramp ibland i andras trådar! Synd de inte kan se vem som gillar de ngn skriver ibland. Men men idag är jag nervös. Vi ska åka till släkt som bor drygt 1 timme bort och jag har inte åkt motorväg på 4 mån. Har kommit ganska långt i min kbt men har inte vågat mig på det. Kanske för det inte finns en enkel flyktväg. Enklare när jag är själv i bilen för skulle jag få panik kan jag bara stanna nånstans men nu åker vi hela familjen. Har tid med min terapeut idag på fm så ska prata med hen om detta. Idag 4veckor utan a och det har gått ganska smärtfritt. Är så motiverad att må bra och nu när jag vaknade imorse så njöt jag innerligt. Härligt. Hoppas alla får en härlig dag? kramar

Väcks av misstag av alarmet kl 06 en ledig torsdag. (Glömde visst att stänga av det.) Det är nu jag borde gå ut och lyssna efter göken i väster. Orka.

Att jag vill lyssna efter göken i väster beror på att ”västergök är bästergök”. Och ”södergök är dödergök”.

De andra väderstrecken har jag inte koll på tyvärr, men det har kanske någon annan av er?

Här i södra Sverige firar man så kallad ”Gökotta” den här helgdagen Kristi Himmelsfärdsdag. Det innebär att man går man ur huse (nåja) i ottan och gör utflykter i naturen.

Gemensamt i grupper (familjer, föreningar etc) lyssnar man efter göken och är tacksam över den fina naturen typ. Fikar förstås.

Det är dock en tradition på utdöende, men det är en fin tradition i all sin enkelhet som borde få nytt liv tycker jag. Allra helst i dessa coronatider, även om grupperna får begränsas till familjen.

Och man behöver inte göra det i ottan. I mitt förra liv, innan jag blev nykter, vaknade jag sällan före kl 10 en ledig dag.

Den här helgdagen kallas också i folkmun ”första utepippardagen”, men det tänker jag inte utveckla vidare. Det räcker med att jag har väckt er fantasi ?

Själv tar jag en kopp kaffe och surfar runt i mobilen och hoppas att göken är vaken även vid lunchtid då jag har en promenaddejt med en kompis i ett naturreservat.

En Kristi Himmelsfärdsdag måste i mitt tycke innehålla minst en utflykt ut i naturen, även om den inte görs i ottan.

Ha en bra helgledig torsdag allihop!

Kram ?

Önskar dig en fin helg utan alkohol. Kram ?

Vill bara skicka en stor styrkekram till dig???
Du är inte ensam, bara så du vet? Lättare att bära ångesten om man delar med sig av den.
Och skippar alkoholen, för den är inte kul alls?
Nu tar vi nya tag✌️
Kram ?

Grattis till nyktra veckor! Bara att envist fortsätta den vägen, det lönar sig verkligen på alla sätt.
Tror det ofta är så där med abstinensen. Kämpa på??

Vill hälsa dig välkommen hit till forumet.Här kan du läsa och skriva om det du känner nu när du har en egen tråd.Bra gjort med 4 veckor i klar het ,redan.
Ville bara skriva lite till dig.?
Kram Pilla

Snart nykter i fyra veckor. Abstinensen / suget avtog först och har nu återkommit.
Håller ut och tränar, är i skog och mark, mm.
Min väg var akuten och sedan valde jag antabus (inget lugnande som är beroendeframkallande)
denna gång. Naltrexone tog jag förra vändan för sex år sedan.
Målet är att hålla minst året ut.
Är periodare.
Sista perioden varade i tre veckor med stadig konsumtion på
sex folköl och två flaskor vin per dag. Drack kl 15 - 22 / 23.

Vilka fina och peppiga inlägg blir så glad varje gång du kikar in här med din energi. Kram!

Lite lugnare dagar? Hoppas det och skriv skriv det hjälper!

Bättre humör och gladare idag.
Långhelg nu! Har målat fasad på huset! Så grymt att jobba tills sen kväll och vakna utvilad och pigg.

Försöker tänka aktivt på hur jag mådde sist när allt ballade ur och jag låg bakfull o spydde i en hink.

Varför? Varför i hela friden skulle jag vilja dit igen?

EN öl och bara stanna 20 min = hinken.

Ingen saknad av alkoholen. Upplever att jag mår bäst när jag har en syssla att göra. Bygga fasad, lägga trall i trädgården eller måla. Väldigt avkopplande och kreativt.

Drömmen är att bygga ett nytt hus själv! :) få se när den dagen kommer.

Ha de gött alla!

...och om jag inte har tid? Jag har ett jobb att sköta och massa annat. Jag måste fungera under tiden. Det gör jag inte om jag slutar självmedicinera.
Det finns ingen återvända. Det är kört. Jag måste fortsätta. Helvete också... jag inser det nu. Det är kört! Fan!
Jävla tur att man älskar livet så mycket som man gör annars hade man skjutit sig för länge sen.

Hoppas att ni får en riktigt fin och varm Kristi Himmelsfärdsdag! Själv ska jag dra till skogs och lyssna efter göken.

Kram ?

Jag tror inte bara att igenkänning gör att man svarar, även om det kanske är vanligast.

Ibland vill man nog bara bekräfta: ”Jag ser dig, hör dig, lider med dig” osv. Ibland vill man nog förstärka det positiva: ”Heja dig, du tänker/gör helt rätt, fortsätt så” osv.

Jag tror att man även kan svara för att man känner att man har något att tillföra ”diskussionen”.

Fakta, alternativa åsikter eller något som kan fördjupa tänket hos den som har skrivit inlägget. Vara ett ”bollplank” helt enkelt.

En riktigt fin Kristi himmelsfärdsdag önskar jag dig!

Kram ?

Alkoholen är ju ofta symtom på något annat, och det är nog viktigt att komma tillrätta med grundproblemen. Om det är möjligt på ett konstruktivt sätt och framåtsyftande.

Jag har själv bara gått i KBT-terapi. Passar mig som är så gräsligt lösningsorienterad.

Vet inte om jag hade haft nytta av psykodynamisk terapi. Jag kan ju inte göra så mycket åt min barndom och uppväxt i en dysfunktionell familj.

Förstår förstås att det har präglat mig massor - och till exempel gjort mig enormt lyhörd för andras känslor. Mer än mina egna känslor tror jag.

Ja, någon gång kanske jag provar den terapiformen också. Det är kanske det jag behöver?

Ha en riktigt fin Kristi himmelsfärd!

Kram ?

Tack för kramen, den behövde jag ❤️
Kram ?