Senaste kommentarerna i forumet

Ja...FinaLisa det är verkligen en investering i sig själv??och jag har inte gett upp. Det finns bara ett mål och det är att bli nykter men det är en liten krokig väg dit?

Ja tänk va kul det skulle vara om vi sågs på Billströmska ..å fick dansa och njuta??????

Vet att du har haft det tufft men hoppas att det är bättre??

? ?

☕?️
?‍♀️ ?
??
⏳?☕?
??️?
???
??

Du är snart på benen igen. Fortsatt nykter förstås!

Kram ?

Varafrisk, jag tycker du kämpar på riktigt bra. ?
Du har insikt och handlingskraft att ta kontakt med människor som kan hjälpa dig att komma på rätt köl igen.⛵

Att bryta ett alkoholberoende är ju en process och ett arbete som ska genomföras, du får se det som en investering i dig själv.
Du har så mycket att vinna!

Och tänk vad kul det skulle vara om vi skulle träffas på en danskurs nästa år!???

Lycka, mod och framgång önskar jag dig!?

Kram ?

Om dina framgångar. Och ganska fantastiskt! Heja dig ?

Jo det känns bra. Inget sug. Nästan så jag föraktar alkohol. Är rädd för den och vad den kan ställa till med. Mannen ska till bolaget och handla sina öl,men kom på att vi har en hel vinhylla fylld med olika viner men det gör inget. Det får va en del av inredningen bara. Precis hemkommen från jobb och jag smet faktiskt tidigare idag. Fick nästan lite panik. Det är rörigt, mycket som händer. Man kan liksom nästan ta på känslan. Chefen ska sluta om 3 veckor. Tonvis med leveranser.(jobbar inom vården) usch tror kanske jag jobbar hemifrån imorgon. Kram???

jag ser mig själv i andra...det är nästan obehagligt. Jag känner igen deras beteende, deras sätt, deras rörelse. Jag kan sitta där analysera och observera helt obemärkt..Undra hur många gånger någon har gjort det när jag smitit in på bolaget med medhavd tygkasse och kontanter i handen. Lätta steg när jag lämnar affären med 2 flaskor vodka Explorer i plastflaska och 4st 7,5:or....
Blev helt trollbunden Kaveldun av texten du skrev "Räv som springer"..Tack och kram!/Rosa

Ja så är det.... slänger bort det gamla. Men då måste det blottas först.
Erkänna skam. Så den kan lätta.

Det var på ett märkligt sätt samtidigt skönt att vara så äkta och öppen. Det var inte negativt. Jag vill fortsätta så. Vara enkel och ärlig.
Inte krusidulla, inte dölja.
Sanningen är enkel.
?kram

Så nu har jag feber och ligger halvt deckad.. Hoppas att mitt immunförsvar klarar av att göra mig frisk snabbt...

Ingen a hemma heller... Så jag får vara nykter och sjuk...

Kram från en krasslig Saskij ?

GRATTIS!
Nu när första månaden är avklarad, kan det få fortsätta rulla på med en till, inte sant..?! Önskar dig lycka till och glädjs med din framgång så här långt ?❤️!
Kram!
/Fibblan ?.

Hon är diplomatisk din svärmor ?

Svinbra lista! Borde funka enormt bra i avskräckande syfte.

Kram ?

Idag är jag hemma från jobbet...måste få ordning på all oreda i min hjärna...har tagit en promenad med min hund vid vattnet..det är verkligen en lisa för själen:) Här, där jag bor skiner solen idag och det är alldeles ljuvligt!

Även om jag inte lyckades få till fyra dagar i rad så har jag trots allt många fler alkoholfria dagar eller nollor som det blir när man registrerar i loggen vilket känns skönt! Att vara hemma när det är mycket i hjärnan som rör gör det lättare för mig att få till en ny alkoholfri dag. Det är så många saker som jag har tagit itu med så jag måste få lite ordning och struktur på det hela. Jag tänker att jag måste hitta ett nytt förhållningssätt på jobbet eftersom det ser så annorlunda ut för min del och det beror inte endast på Coronan. Det beror ju på att jag är lasad och blivit tillsvidare anställd men har ingen tjänst. Har fått några arbetsuppgifter men som är så ostrukturerade på ngt vis och kan inte heller bli på ngt annat vis. När jag jobbar med patienter och föräldrar så vet jag vad mitt arbete innebär men nu ska jag inte gör det längre. Jag måste därför som jag skrev hitta en annan struktur på mitt arbete för att hålla mig över ytan...för är inte min dag bra på jobbet så triggar den än mer att åka till systembolaget efter jobbet.
Var hos tandläkare i tisdags och har nu fått övningar som jag ska göra pga problem med käkarna vilket är till största del kopplat till oro/dåligt mående. Mitt grundläge är att vara spänd..jag vet inte hur det känns att vara avslappnad...Har bokat in tid på taktil massage eftersom jag svarar bra på det. Har fått tid för digitalt vårdmöte med psykolog och läkare när det gäller internetbehandlingen. Ska även ta två blodprover på vårdcentralen kopplad till denna behandling. Dessa prover är markörer för att kunna se hur hög min alkoholkonsumtion är. I måndags fyllde jag i ..jag tror att det var fem olika formulär..kring hur mycket jag dricker, mående mm mm. Det är verkligen skittuftt att fylla i dessa formulär...för det är liksom bara att blotta sig...och det är även en påminnelse om vart är det jag befinner mig någonstans.. och hur hamnade jag här..och jag blir ledsen. Jag känner mig samtidigt väldigt stark och modig som vågar ta itu med detta..som vill förändra mitt liv. Men, det var ju inte över en natt som jag hamnade här och det kommer även ta sin tid att ta sig ur det. Fast jag längtar till att styra över mitt egna liv...Har berättat för mina barn om behandlingen..min man...och jag förstår för vilken gång i ordningen vet jag inte...men jag förstår att jag måste sätta mig själv i främsta rummet...och jag har egentligen tiden till att göra det. Det handlar bara om att tänka om..att lära mig det.

Har förstått vad detta forum betyder för mig..jag kan ju inte berätta för någon annan om denna resa..om behandlingen..tiderna...blodproverna..men ni finns ju..tack och lov för det!

Ha det fint:)

Vill bara skicka en kram och säga heja, heja dig vad du är bra:)

Känner att det finns en risk att jag är för rosenskimrande, har ett för lättsinnigt förhållningssätt till mitt missbruk.
Skriver därför ett inlägg här som jag kan gå tillbaka och läsa i när jag börjar fundera på att återgå till att "dricka som alla andra" eller något. (Kommer revidera när jag kommer på nya sammanhang)

- Tullandet av makens fina whiskeysorter, chocken när han upptäckte det
- Spontanbesöket av fina svärisarna. "Du verkar...ehhh...forcerad" (sagt av svärmor)
- Utvecklingssamtalet i åk 1 för dottern, där jag var påverkad av whiskey, inte mycket, men tillräckligt för att det kanske kändes på doften när vi satt där nära och tittade på staplar tillsammans
- Styrelsemötet där jag stärkt mig med tre glas vin innan. Känslan av att det kanske märktes. Inte förrän på slutet av det tretimmarslånga mötet kunde jag känna mig som den de brukar möta
- Bli tagen i tullen med en flaska i handväskan, när vi innan så omsorgsfullt hällt ut sonens linsvätska så "råkade" jag glömma att jag hade just den där
- Kartongvinsgömman i garderoben och att jag en dag såg att sonen varit där inne och hämtat Kalle Anka tidningar precis bredvid den lilla gömman. Såg han?
- Alla gömmor överlag här hemma. Oron så fort någon skulle gå in i det gemensamma arbetsrummet. "Vad ska du göra?"
- Alla utspädda gin- och romflaskor där jag ersatte innehållet med halvflaskor
- Betala kontant på Systembolaget
- Hälla upp mer vin i smyg på fester där jag i övrigt lekt lite avhållssam
- Kartongvin i stora jobbväskan, skamligt skavandes mot mina fötter när maken hämtade mig efter jobbet
- När jag cyklade i panik halvmilen i störtregn till Systembolaget en tisdag lunch under ett lov och blicken som den fina kassörskan gav mig, som skvallrade om att hon nog såg att jag var påverkad
- Alla finter jag gjort med min familj "Vem är det som gick in i vårt trädgårdsland precis, jag tyckte jag såg någon. Alla beordrade rundor till komposttunnan, brevlådan, för att se den fina liljan som slagit ut, allt medans jag klunkat inomhus
- Parfymflaskan som snart tog slut, den jag sprayade mig med efter att jag druckit hemma
- Alla svepskäl till att laga "god middag" "Ja, just ja, vad ska vi ha för fint vin till den?"
- Att kunna lura till mig ett glas rött genom att sucka lite och säga att jag var trött, kände mig nedstämd. Vips ett glas från maken.
- Att jag drack upp svärfars snaps, det som var kvar i stora flaskan och gömde sedan flaskan. Hela släkten letade efter den. Jag hade redan gömt den på ett "säkert" ställe.
- När jag sparkade till flaskan jag gömt vid mina fötter så att maken undrade vad det var och jag hyssjade och kom sedan med en förklaring kring ett av tonårsbarnen som var helt ihopdiktat.
- Restaurangerna jag valde för att mamma då kunde få ta sig ett glas vin
- Sovandet på badrumsgolvet bakom lyckta dörrar efter att ha druckit sprit för snabbt och för mycket.
"Du var inne där så lång tid. Ja-a...jag tog ett långt bad". "Vad skönt för dig!"
- De gånger jag kommit på något vi glömt i huset när vi skulle åka iväg någonstans, t.ex. ett köpcentrum, och jag gick in och drack två kaffekoppar med vin för att orka
- Maken som hällde över överblivet vin från hotellrummet när vi var på Eurovision, på petflaska. "Så kan du ju dricka i bilen utan att barnen behöver märka det. Det är ju synd att slänga"
- Skamsna skallrande rundor till glasåtervinningen
- Drickandet av Blossa Starkvinsglögg, kall, direkt från flaskan
- Att jag var onykter på flera glas vin innan jag ens började smutta på första glaset vin tillsammans med vinprovargänget på slutet
- Sömnsvårigheterna, hjärarytmin jag fick som följd av drickandet. Gikten. Vin-nästäppa. Plufsigheten, den dåliga magen, de missfärgade tänderna
- När jag kände mig besviken på att inte kunna "få mer" på färjesemestern med släkten. När alla gick för att lägga sig, blev jag grinig och gick ut igen för att ta mig några glas till
- Påfyllningar på "All inclusive" hotellen
- Senaste julaftonen då jag rengjorde köket och drack och drack istället för att vara med släkten och se på Kalle Anka.
- Kollapsen vid dotterns konfirmation, det som blev vändpunkten

::::

Jobbig läsning, men det här ska påminna mig själv om att jag aldrig, aldrig ska lura mig själv att jag skulle kunna "dricka måttligt" eller "normalt" eller "som alla andra" (vad nu det är)

...över det där jag skrev precis om att jag inte räknar dagar för att jag liksom räknar de dagar jag har framför mig istället. Det är alltså min egen reflektion kring mig själv vill jag förtydliga och ingen värdering i av hur andra gör. Jag har ju själv tidigare räknat dagar så det stod härliga till.

Andrahalvlek - jag har fyllt i hela veckan i loggen i förväg och det känns helt rätt. Förstår dig precis.
Jag VILL hålla reda på lite veckor och månader för att kunna fira mig själv på olika sätt.
Tre månader är ju superbra ju...en hel trimester vetja! :-D

jag är inne på Andrahalvleks spår, att faktiskt ta upp detta med honom. Tänker på det du skrev om när det blev övermäktigt med allt hushållsmeck. Att du då kunde få honom att komma hem genom att skriva "Det här triggar mig". Att detta också är en sak som du känner triggar dig.

Kan du prata med tonåringarna enskilt? Honom enskilt?
"Hur tycker ni det fungerar, hur ÖNSKAR ni att det ska fungera". Ett litet familjeråd där ni kommer fram till vissa guidelinjer för hur ni ska förhålla er när det blir konflikt?

Tänker också på hushållsysslor. Vet inte om du känner att det är skönt att ha något att pyssla med, något som får tankarna att gå, eller om det känns betungande ibland.
Vi har familjeråd här hemma med tonåringarna och då är "städschemat" en punkt. Där har vi gemensamt skrivit upp vad som bör göras när och av vem.
T.ex. så gör dottern och jag middag mån-ons, maken och sonen tor-fre...
Den som inte lagat maten gör rent efteråt. Ungdomarna tvättar varsin gång i veckan...den som tvättar, hänger tvätten. Den som inte tvättade viker och lägger tillbaka. Jag och maken tvättar det som behövs utöver det. Jag har alltid med mig någon av tonåringarna när jag åker och handlar för att de ska få insyn i kostnader, ta egna initiativ, bära etc. Det brukar vara så mysigt att göra det tillsammans. Mina barn är så "tätt födda" att de kan hjälpa varandra med läxläsning också (osäker på hur gamla dina barn är tyvärr).
Dotter är ett år yngre än sonen. Han förhör henne på tyskaläxan (=repetition för hans del). Hon förhör honom på hans tyskaläxa (=förförståelse inför det som komma skall). Likadant med många av de andra läxorna eller inlämningsuppgifterna - att de kan ta stöd ifrån varandra då ungefär samma områden kommer år efter år och de får till fina diskussioner (och får en möjlighet att faktiskt få skratta lite tillsammans och umgås, trots att de är tonåringar och har "sitt" på olika håll annars).

Allt är liksom små "projekt" i livet, men så även ett fungerande hushållsarbete (det här man ju på namnet om inte annat...hushållsARBETE...suck och pust om man är själv om det...det skulle ta knäcken på mig i alla fall.)

Nu har jag skrivit på för fullt här...dina inlägg väcker en hel massa tankar.

Hoppas du är i färd med att tanka full tank med endorfiner just nu! :-)

Kram

- - ?

Jag har noterat antal veckor på min väggkalender för hela maj. Det gjorde jag för två veckor sedan. Kändes lite obekvämt att liksom ”ta ut det i förskott”, men det kändes samtidigt helt rätt. Min nykterhet känns stabil - och jag har ingen bortre gräns. Jag FÅR dricka, men jag VILL inte.

Jag håller därför ordning på antal veckor och månader. På lördag blir det tre månader, tjoho!

Du beskriver dilemmat väldigt klarsynt! Tror du att du skulle kunna prata med din man om detta när det inte är ”stridens hetta”? Berätta för honom hur du upplever det, att du mår väldigt dåligt av konflikterna.

Och sen kan du prata med dina barn om samma sak under lugnare former. Barn vill vara sina föräldrar till lags egentligen, de vet bara inte hur de ska göra och de har inget konsekvenstänk. Den förmågan är färdig först vid 20-21 års ålder.

Man kan ha ”husregler” för hur man pratar med varandra. Att man alltid utgår från ”jag vill/gör/känner...” när man diskuterar och att man inte får kalla varandra idiot tex.

Alla i familjen vill förstås helst ha lugn och ro. Men din man har ett större ansvar än dina barn har för situationen som accelererar, och det måste han förstå. Han är vuxen.

Kram ?

Så fruktansvärt jobbigt för dig, men så befriande att ni kunde ha det samtalet. Att du blottade ditt innersta och sa att du önskar att du kunde radera allt historiskt.

Men det kan du förstås inte. Och du har ingen anledning att skämmas i efterskott. Tvärtom ska du vara enbart stolt över att du har gjort något åt grundproblemet, dvs slutat dricka.

Precis det som din kloka tonåring sa. Var glad att han vågade ta upp det, öppna upp för det svåra samtalet.

Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Och genom att först gå i försvar och sen bryta ihop visade du honom att det är helt okej. Mer än okej, det är till och med önskvärt.

Nästa gång är det kanske ombytta roller, fast i en helt annan fråga. Om vi visar våra tonåringar att vi är sårbara vågar de förhoppningsvis vara detsamma mot oss.

Kram ?

Känner samma klump i min magen...fasen va ont det gör när man hör "kommer du ihåg". Jag vill inte komma ihåg, jag vill inte påminnas, jag vill inte att någon annan heller ska komma ihåg..
Lägg det bakom dig nu JoYo, släpp och begrav det. Vi får blicka framåt men med vetskap om det som nu är begravt! Kram på dig!/Rosa

Bra jobbat, behåll den känslan du har nu på morgonen, nu blir det bättre! När det flyger på känslor av att vilja dricka, släng på en serie på tv, skingra dina tankar! Kram!!

Igår frågade min tonåring ”minns du förra sommaren då mina kompisar var här och du svor typ fuck you”...

Skam.

Först blev jag generad. Sen arg. Försökte lägga känslan på honom och hans kompisar ”va, varför har ni pratat om det? Är ni så dramatiska av er? Dina vänners mammor har betett sig värre...”

Sen kom den råa sorgen fram. Jag grät. Erkände min skam. Över hur jag varit.
Tonåringen blev chockad...sa att ”det inte var negativt menat, att han bara undrade om jag var full då...”
Jag kom så nära mina inre känslor, det kändes overkligt, att så öppet och sårbart berätta att jag önskar bort allt drickande jag orsakat mina barn. Att jag inte är perfekt. Att jag går hos terapeut och jobbar med mina egna knutar från min barndom. Att jag är ledsen för allt drickande. Att jag skäms.

Han sa att det inte var så farligt. Att jag inte ska vara ledsen eftersom jag är en som valt att vara nykter nu och framöver. Att folk dricker utan att skämmas och utan en tanke på att sluta.

Denna skam. Den är tung att bära. Mycket lättare att ta fram i ljuset.

?

Tack för ditt fina inlägg i min tråd igår.... VÄNNEN... jag lider med dig.... jag riktigt känner hur ont du har i själen.. och jag förstår dig.. önskar så jag kunde fånga upp dig och hjälp dig på nått sätt.... vad som helst... har du nån som kan stötta dig på nått sätt i din närhet? Jag vet också hur lockande det blir med det där glaset.. som initialt släcker den brinnande facklan i ens huvud.... det är ju just det... de första klunkarna gör detta mirakel.. men det är också tändstickan som nuddar tomteblosset... första minuterna e fina.. men sen som du vet går det rätt utför.... jag önskar så innerligt att du inte tänder den stickan... Finns det något vi / jag kan göra för att lätta på ångesten för dig? Vill så att du ska få må bra :( .STOR STOR KRAM från Odette.

Jag är väldigt medveten om att varför jag började dricka, mycket diskussioner hemma. Mina barn, hans barn, vårt barn. Jag hatar konflikter (det gör väl förvisso alla), jag blir väldigt stressad när röster höjs. Det går inte att sticka under stol med att det har varit mycket konflikter mellan min man och mina tonåringar. Då hamnar mamman i mitten, barnen tycker att jag ska backa upp dom och mannen förväntar sig att jag stöttar honom....

Så står man där i mitten och det är nästan alltid så att mannen har rätt i sak, när det blir en konflikt. Han har rätt när han säger i från första gången men det som sker sen eskalerar. Trotsiga tonåringar som kanske då inte svarar: "Ja, jag ska tänka på det nästa gång" eller "Ok, det var fel av mig" utan det kanske snarare bara mumlar något och himlar med ögonen och vänder in på sitt rum.

Det är då diskussionen spårar ur...mannen börjar skälla, svordomar flyger ur munnen, ska ta tillbaka tonåringen ut i rummet, de ska titta på honom när han pratar och svara som han vill..
De respekterar inte honom, det beror dels på att barnens pappa alltid har pratat illa om honom inför barnen men det beror också på honom själv, han tar alla diskussioner, han har kort stubin och blir ungefär lika gammal som tonåringarna när det blir bråk.

Å där står jag mittemellan allt liv, jag kan inte backa upp mannen när orden som kommer ur hans mun är lika omogna som en tonårings. Det är för låg nivå. Jag backar eller kritiserar jag tillslut mannens ordval i bråket.
Flykten till en rejäl vodka-cola, svepa den och känna lugnet infinna sig är inte långt borta då...

Detta är inte vardagen, detta är undantagen från vardagen, de flesta dagar är det bra och vi skrattar tillsammans och har glada roliga pratstunder vid middagsbordet. Barnen tycker om honom, det vet både han och jag. Han har funnits där sedan de var små men för mig slutade det med att jag drack redan innan något bråk överhuvudtaget uppstått. Jag drack i förebyggande syfte. Sedan drack jag när barnen var hos sin pappa för då kunde jag koppla av..Hemskt men sant...
Oj, så lyfte jag då på en av stenarna, blottade en del av mitt liv. Fingrarna skriver snabbt på tangenterna, jag behöver få ur mig detta samtidigt knyter det sig i magen och jag blir ledsen. Ledsen över att jag skulle vilja spela tillbaka bandet, kanske skulle jag kunnat göra något annorlunda. Då hade jag kanske inte hamnat i det här a-träsket..
Samtidigt...det kunde kanske varit ännu värre, det kunde gått ännu längre..
Nä, nu måste jag ut och hämta in endorfiner, det går åt mycket energi att lyfta på stenar.
Kram Rosa

Jag är ny-nykter, men har redan börjat glömma bort vilken dag jag är på.

Tidigare har jag lagt så mycket värde i varje 24-timmars pass. En dag till, en dag till. Varit stolt för varje ny siffra jag kunnat lägga till min nykterhet.

Nu blev jag "dagvill" redan kring dag fem eller så. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det inte är viktigt.
Att jag inte ser det som viktigt att räkna hur många dagar jag har BAKOM mig, utan hur många dagar jag har framför mig. RESTEN AV MITT HELNYKTRA LIV!

(Fast...häromdagen sade jag till maken att jag tycker att det på ett sätt är synd att jag inte är med i AA eller så, så att jag får de där fina mynten. Tänk att t.ex. lite malligt få hålla ett tvåårsmynt i sin hand! ?)

Och pssst....jag har precis räknat efter att det visst var 11 dagar sedan jag bestämde mig för att bryta kontakten med mitt missbruk.

- - ?