Senaste kommentarerna i forumet

och sänder all värme och omtanke jag kan.

När natten är som mörkast är gryningen som närmast.

Det måste varit en rent fruktansvärd upplevelse att gå igenom ditt återfall.

Men, samtidigt en fantastisk upplevelse efter att kunna släppa garden och alla hemligheter och få så bra stöd och hjälp.

Önskar dig allt gott!!

att det nyktra livet rullar på. Och "naturmupp" låter ju härligt!

Fortsätt så!

Ger mig själv en klapp på axeln för det och försöker vara glad.
Men …
… jag har ingen bra dag idag. Har fruktansvärd ångest över hur mitt liv ser ut och är totalt apatisk och handlingsförlamad, att skriva här är det första "vettiga" jag gör idag och klockan närmar sig 16.... Jag vill bara gråta men kan inte ens det.
Önskar att jag hade obegränsade mängder sprit, ja vin räcker inte. Samtidigt, systemet är öppet och jag är ju nykter så att jag kan åka och handla. Men jag vill inte.
Och det är väl den enda ljusglimten, om jag verkligen försöker hitta en, att jag inte ens vill dricka.

Den här förbannade tomheten, inte undra på att jag blivit alkis....

Nej. Ska försöka läsa lite hos er andra här på forumet för att komma ifrån mig själv lite.

Jag ger upp nu, alkohol eller ej men det går inte att leva ihop med någon som försöker kontrollera allt in i minsta detalj och blir rasande varje gång något inte är perfekt. Är så förbannad trött på att höra henne skrika och bråka om precis allt. Känns helt meningslöst med allt.

Det jag kommer berätta nu är så ärligt att fingrarna knappt vill lyda mig när jag trycker på tangentbordet. Söndagen den 27 oktober kan ha blivit första dagen på resten av mitt liv.

Söndag kväll 27/10.
Min nyktra månad har nyss passerat relativt oansträngande men lämnade mig bara med känslan av hopplöshet. Under de nyktra veckorna som gått har jag bara blivit mer och mer deppig, inget löste sig av bara faktumet att vara nykter.
Jag sitter vid TVn och orkar inte mer, häller upp en stor whisky och hoppas att klumpen i bröstet ska stilla.
En stund senare är den fortfarande kvar, klumpen. Min sambo säger godnatt och går in i sovrummet. Jag sitter kvar. Hämtar whiskyflaskan.
Häller upp en lika stor whisky till.. sappar på TVn. Tidern går, klumen ger sig inte, känslorna börjar ta över. Börjar klunka direkt ur flaskan..

Efter denna stunden finns bara korta minnesbilder tills det att jag vaknar själv i dubbelsängen tidigt på måndag morgon. Min sambo och dotter som tidigare låg bredvid är inte kvar. De svaga minnesbilderna från natten slår mot mitt huvud som någon kastar knivar mot tinningen. Vad fan gjorde jag! Gjorde jag verkligen det!!?? Jag vrider mig över kanten på sängen, tittar ner på golvet. HELVETE.
En stor hög med papper. Det är alltså inte en fruktansvärd dröm, det är sant. Jag har varit så borta att jag ställt mig upp och kissat på golvet och över hela mitt sängbord. Bilderna fortsätter fladdrar i huvudet från natten, jag hör hur min sambo har skrikit på mig, försökt få mig och sluta. Min dotter är bredvid. Jag minns att jag var arg. Vill få henne att gå iväg med vår dotter. Fler bilder fladdrar, jag har legat på badrumsgolvet också. Kräkts. Visst kräktes jag?

Bilderna från natten är så plågande att jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag tar mig upp ur sängen och som en ljudlös maskin städar jag upp misären. De andra har gått och lagt sig på övervåningen. Jag tar på mig ett par mjukisbyxor, en tröja, jacka och skor. Min mobil är död så jag rycker åt mig en laddare och slänger ner i fickan. Denna döda mobil skall sedan visa sig bli huvudsaken till att allt spricker...

Klockan är 06, måndag morgon och jag går rakt ut genom dörren. Det enda som finns i mitt huvud är att NU MÅSTE JAG SÖKA HJÄLP.
Det som händer de kommande timmarna är svårt att återge utan att skriva en mindre bok. Efter jag gått ut från mitt hus denna morgon blev mitt fokus att ta mig till närmsta akutmottagning. Jag gick och gick, flera kilometer och kommer tillslut till busshållplatsen som leder mot närmsta sjukhus.
En bra stund senare när bussen tagit mig till sjukhuset börjar klockan närma sig arbetstid. Jag tänker hela tiden på att jag måste ladda min telefon för att sjukanmäla mig till jobbet men när jag väl hittar ett uttag märker jag att nått inte funkar med laddningen. Jag sitter nu i väntrummet på Psyk-akuten, hänvisad från vanliga akuten efter att förtvivlat ha bett och få prata med någon. En sköterska hjälper mig ta fram en annan laddare men det hjälper inte, något är fel, mobilen vill inte ta laddning.

Efter ett väldigt kort samtal med en sköterska på psyk-akuten och med förtvivlan blivit avvisad att få träffa en läkare blir jag hänvisad att lämna sjukhuset och kontakta min vårdcentral kommande dag. Har väl lite förståelse för det såhär i efterhand eftersom jag fick blåsa och fortfarande var alkoholpåverkad. Jag lämnar sjukhuset och mitt enda fokus är nu att ladda min telefon, jag måste höra av mig till jobbet så ingen börjar undra. Klockan är nu ca 09

Tiden går fort. Efter ytterligare flera kilometers promenad från sjukhuset hittar jag och köper en ny laddare på ICA. Jag går till närmaste café och hittar ett uttag för att prova ladda igen. Nu börjar jag inse att det är något fel med mobilen. Den går inte att få igång.
Jag lämnar och börjar gå igen mot en plats där jag vet att Elgiganten finns, ytterligare flera kilometer bort. Kanske kan någon hjälpa mig där..

En ganska lång stund senare har jag tagit mig till Elgiganten och får där tipset att köpa en trådlös laddare. De tror att de är nått fel på ladd-uttaget på min mobil. Låter rimligt, köper en trådlös laddare.
Mitt nästa mål blir McDonalds ett par stenkast bort, där kan jag göra ännu ett försök att hitta en laddplats..

Men till McDonalds kommer jag aldrig. Mitt i rondellen jag skall korsa som delar Elgiganten och McDonalds så kommer mina två bröder körande. Jag känner igen dem och bilen ganska fort men kopplar ingenting. Vad gör de här tänker jag?
De bromsar upp precis bredvid mig i väggrenen och säger båda till mig med ganska allvarliga blickar, -"hoppa in". Då börjar det gå upp för mig, folk letar efter mig.

Mycket riktigt har händelsen under natten, oförmågan att kunna nå mig och sedan att jag inte dykt upp på jobbet dragit igång en cirkus större en jag nånsin kunnat förstå. Rädslan att jag gjort mig själv något väldigt dumt har skapat panik hos mina nära. Det visar sig att t.o.m. min chef är ute och letar efter mig. Man har nämligen kunna spåra ungefär plats jag är genom mina kortköp från mitt och sambons gemensamma konto.

Här och nu ser jag inget annat rimligt än att lägga hela mitt liv öppet på bordet. Jag berättar allt för mina bröder. Jag berättar senare allt för min chef, som för övrigt kan vara en av de bästa chefen i världen. Jag kommer så småningom hem till min familj som fullt förståeligt har väldigt blandade känslor efter natten men vi samlar oss och pratar ut om det som hänt. Jag förklarar att jag nu ska göra allt i min makt för att få hjälp. Jag pratar med min dotter om det hon upplevt och förklarar att hon får prata med mig hur mycket hon vill om det hon såg. Men jag ger en vit lögn att jag gått i sömnen, resten ser jag ingen anledning till att hon ska behöva förstå och veta.

Dagen efter detta händer faktiskt också något för mig helt otroligt. Jag skall ju enligt instruktionen från sjukhuset försöka boka en tid till min vårdcentral men får reda på nästan direkt att med mina besvär måste jag först boka en telefontid till en kurator/psykolog. Den första lediga telefon(!)tiden är den 18 november!! Jag blir än en gång förtvivlad. Men jag gör då en chansning och bokar en vanlig sjukskötersketid. Kanske den bästa chansningen jag någonsin kommer ha gjort.
När jag kommer till vårdcentralen så har de läst min information och bokat in mig direkt till en läkare och jag får träffa en fantastisk person som förklarar att han skall göra allt han kan för att hjälp mig, nu.

Jag har nu blivit sjukskriven i 3 veckor till att börja med. Har fått två mediciner, ett för ångesten och ett antidepressivt. De har gjort mig väldigt trött till en början med det börjar gå över, man behöver ge framförallt den antidepressiva medicinen några veckor att verka. Skall även fortsätta gå på återbesök till min läkare varje måndag och fredag tillsvidare tills jag får komma vidare. Lite som små ventileringsbesök om jag vill prata om nått. Planen verkar vara att jag så småningom skall få göra en utredning, läkaren misstänker efter hur jag beskriver mitt liv att jag ligger högt på en bipolär skala..
Under tiden har även min chef hjälpt mig att få kontakt med företagshälsovården. Var på ett inledande samtal så sent som igår hos en terapeut. Om jag skall fortsätta där ska vi nog jobba en del med KBT för att träna på att bryta mina dåliga perioder men även för att dämpa när jag blir lite för hög vilket nästan alltid händer i de perioder jag mår bra.

Så ja, här är jag nu.. och varje dag blir jag väldigt rörd när jag tänker på hur både mina nära och även min chef funnits nu när min själ tillslut blottades. Måste säga att det är verkligen som man läst av andra. När alla korten ligger på bordet så är det som en enorm sten fallit från bröstet. Nu kan jag börja jobba från noll, utan hemligheter för någon! Men även inför dem som inte vet sedan innan, att våga stå för att jag inte mår bra och lider av "psykiskt ohälsa", det är lika rätt som vilken annan sjukdom som helst! Inget mer "hysch-hysch" från och med nu!

Med vänliga hälsningar // Pianisten

Tack för pepp! Klart du ska med på tåget och med riktig biljett och allt - heja dig?❤️!
Nu kör vi??️!
???!
Kram
/Fibblan ?.

kanske framgår så är jag ju inte helt nöjd med att bli sittande framför datorn utan mår bäst av ett varierat liv.
Mitt nyktra liv har gett mig så mycket mer än att bara slippa alkoholen, det har gett mig alternativ att välja på, att göra bra saker bla att hoppa på små resor med kultur i överflöd (inte tavlor dårå :-) ) och saker som inte fanns i min tankevärld tidigare.
Jag var på en sån liten resa under helgen och fick lära mig massor av nya saker, eller rättare sagt : Gamla saker !
Och det är så skoj att känna att jag inte supit bort allt i skallen utan det fastnar faktiskt lite lärdomar fortfarande !

Som ordspråket säger : En dag utan att ha lärt sig något nytt är en bortkastad dag !

Jag har lärt mig att när jag blir matad med mängder av ny information så behöver jag några dagar efteråt för att sortera allt och det stämmer ju precis med det jag gick igenom som nynykter. Jag måste få sortera och grunna lite på materialet innan jag accepterar eller fattar allt. Och numera förstår jag ju att det inte är nån brådska, jag fattar när jag är mogen för det !

En sak som jag ständigt noterar på dessa småresor med andra är att det dricks så nära noll centiliter sprit man kan komma. Nån kanske klämmer en lättöl till lunchen och det är allt.

Om jag tar vara på de stunder erbjuds mig, en del oväntat en del planerat, så mina rutiner bryts och sätter fart på de små grå som Hecule Poirot säger så mår jag absolut bäst ! Efter att ha levt ett liv inrutat efter drickandet så är all variation till det bättre om jag bara törs inse det ! Våga ta steget !

Kramomer där ute !

...på erat framgångståg! Ni är ju helt underbara! Hallå hörrni, jag tänkte resa lite mer med er nu så jag hoppar på, inte med ett klippkort utan jag sätter mig längst bak i vagnen med en riktig biljett och jobbar mig framåt.

Fina Lisa och Fibblan ni är ju lokförare nu, så grymma ni är! Kraaam på er ?

Så här länge har jag inte klarat att hålla mig nykter förut...känns som en väldigt stor grej för mig att jag har tagit mig så här långt.
Att jag har börjat berätta för människor runt omkring mig handlar nog också mycket om att jag faktiskt har accepterat att det är så här mitt liv ser ut nu.
Jag skäms inte för den jag är, istället väljer jag att vara stolt.
Jag hoppas att jag får chans att hjälpa någon i samma sits någon gång i framtiden...har så mycket tankar och känslor som jag vill dela med mig av, det är tur att jag ska på möte ikväll så jag får ventilera.
Det jag älskar allra mest med att vara nykter är friheten, helt plötsligt så kan jag göra precis vad jag vill....när jag vill,när jag var aktiv så tyckte jag att livet var outhärdligt tråkigt...nu har jag hur mycket som helst att välja på.
Men jag väljer också att vara väldigt vaksam. ...jag vet att suget kan komma precis när som helst och i varierande styrka...så jag fortsätter att ta en dag i taget☺

Du kan inget annat göra än genomlida sorgen. Det är fruktansvärt tungt att mista någon och man kan bara vänta ut tiden och smärtan.
Det kommer bli bättre så måste du tänka även om det känns omöjligt.
Sänder styrkekramar till dig.
?????

Visste det skulle bli en tuff utmaning och var helt enkelt inte redo att ta den första fajten. Nu börjar jag om. Får lära mig att planera, prioritera. En sak i taget. Inte allt på en gång. Ta emot eller be om hjälp, det är jag dålig på, tycker det blir bäst om jag gör det själv. Unna mig att bara vara och när rastlösheten och suget sliter och river i kroppen dra på kängorna och ge mig ut och gå. Fort. Eller något annat fysiskt ansträngande, cykla, ( kan jag även göra inomhus på motionscykeln, det är så tråkigt bara ) tokdansa till musik på hög volym tills jag inte orkar mer. Eller bara vänta, vänta tills det går över. För det gör det ändå till slut
Medveten andning när oron gnager, stanna upp och fokusera på andningen några minuter och känna hur kroppen slappnar av, inifrån och ut.
Idag har varit lugnt. Bockar av dag 1. Igen.

Det är nu det händer.. "Förbered dig på att det är nära.." Wtf........... W T F ??? HUR ska jag förbereda mig på att förlora min bäste vän? Jag vet, jag har vetat men förbereda??

Han dör nu och jag har gjort ALLT jag kan! Nu blir resten som det blir. Några fler som känner för att dö just nu?? Kan ju iaf använda samma begravningskläder.. Ingenting förvånar mig länge. Har fått ett glas med nån jävla alkohol i och kommer dricka den. Får se när/om jag flyter upp till ytan igen. Tack för ert stöd, hoppas vi hörs igen. ?

Om proverna är normala tror jag inte att du behöver oroa dig! Försök att vila och ta det lugnt och undvik alkohol förstås. Kroppen klarar ofta att återhämta sig bra.

En sak jag funderade på eftersom det är höger sida: blindtarmen? Om du står upp och lyfter höger ben, förvärras smärtan då? Det kan vara en indikation. Men den smärtan sitter ofta betydligt längre ned i magen än vid revbenen. Tänker bara att det är bra att ha i åtanke. Läkarna du har varit i kontakt med har säkert koll.

Håll koll på symtomen och våga förstås söka hjälp igen om du fortfarande har ont! Hur mycket någon än har druckit eller misskött kroppen har vi alla rätt till vård, så du ska inte känna att det är ditt fel eller att du ska ”skylla dig själv”.
Jag tror att det kommer att gå över och bli bra. Men tror också att du ska ta det här som ett tydligt tecken: ingen mer alkohol. Du är värd bättre.
Krya på dig och lycka till!

Härligt att det går som på räls...?
Inga växelfel eller solkurvor➰?

Idag har jag varit på ett föredrag om det skadliga sockret som finns i 80 % av allt vi äter?
Herregud vad skrämmande att höra hur mycket övervikt och sjukdomar allt socker orsakar.
Inte konstigt att vi beroendepersoner också får problem med sockret när vi slutar med Alko.
Nu ska jag börja läsa ännu mer på innehållsförteckningen på allt jag köper.
Ha en skön kväll??

Ingen idé att skämmas, det ger bara negativ energi.
Det är bättre att ta ett nytt tag och försöka minnas varför man inte vill dricka alkohol.
Dag 4 är ju jättebra ??
Kämpa på ???

Kram?

Jag och gumman har levt tillsammans i 35 år. Vi har bra jobb, villa, bilar, barn och barnbarn. Vi lever ett bra liv och saknar egentligen ingenting. Tyvärr har vi båda två varit förtjust i vin och öl i lite för stora mängder. Vi har alltså haft ett riskbruk. Frun lyckades bryta ett skenande vindrickande för mer än 10 år sedan. Jag tog tag i mig själv efter semestern förra året och har ändrat mitt dryckesmönster. Vi har både två en helt annan inställning till alkohol numera. Vi pratar öppet med varandra och vet vad den andra känner. Vi tar oss friheten att dricka vin ibland men alltid under kontrollerade former. Aldrig mer dessa helger med fylla både fredag och lördag. Alltså för oss har det funkat bra att köra med öppen dialog och stötta varandra. Vi har läst mycket om alkohol och missbruk under årens lopp. Vi bär båda två på alkis gener. För min del har jag även haft stor nytta av att läsa och skriva här på forumet.

Hur kommer jag ut det som annonym

Mannen vill skiljas för att jag dricker

Jag är fast i helvet

Trodde aldrig att jag skulle "hamna här" av alla sidor på nätet, men nu är jag här trots allt.
Ännu en gastric by pass-opererad (2011) som trillat dit. Jag hade inget missbruk alls innan operationen, men var överviktig p g a "mysiga soffmiddagar", underfunktion i sköldkörteln och för lite träning fram för allt.
När barnen blev vuxna och flyttade hemifrån la jag mig till med en trist vana - åka hem tidigt från jobbet och sätta mig med ett glas vin och varva ner, kolla posten och så småningom laga lite middag till mig och mannen.
Mycket trevligt efter ännu en stressig (jobbade då som chef över en grupp på 6 personer, den typiska mellanchefen) dag där jag ständigt hade hög stress och dåligt samvete för att jag inte hann med allt jag förväntades.
Det kändes trevligt i flera års tid, men... med tiden petades gränserna framåt och ett glas blev två glas, två gånger i veckan blev tre gånger o s v.
Till slut blev jag sjukskriven för utmattning, uppsagd från jobbet, mamma fick cancer och dog, dottern fick barn och drabbades av depression o s v, o s v. Det var som ett mardrömshjul med händelser som staplades på varann och jag började få panikattacker.
JAG??? Den superstabila, supereffektiva, superduktiga, supermamman - hur gick det till?
Vinet fick en allt större roll i mitt trista sjukskrivna liv. Jag ryckte upp mig (men fortsatte dricka lika mycket), sökte jobb och fick ett bra (ingen chefsposition) jobb för ett drygt år sen.
Här sitter jag nu (hemma idag p g a krångel med magen) och bara hatar mig själv. HUR har jag kunnat göra så här mot mig själv?
Vill inget längre, orkar inte ens fixa och pyssla här hemma som jag alltid älskat (kan inte heller p g a en ryggskada, väntar på operation, men det har inte med saken att göra).
Allt känns trist, vill inte ta mig för saker, tycker bara det är ångest och jobbigt om någon skulle bjuda hem en eller fråga om vi ska ses.
Helst vill jag bara sitta här med mitt vinglas och försvinna in i "ingenting".
Helgerna är en enda lång vindrickarsträcka känns det som. Allt för ofta känner jag mig lite bakis både lördag och söndag morgon och orkar inte ta mig för med något på hela dagen.

Hur i hela fridens blev det så här? Och hur tusan ska man ta sig ur det? Känns så hopplöst och trist. Jag har dessutom gått upp 20 av de kg jag gick ner åren efter min operation och är rejält överviktig igen. Inte blir man snyggare ändå med åren och hur sexigt är det med en vinpimplande, överviktig, håglös 50+are?
Trist nog har min man hängt med i mitt drickande och vi pratar ibland om att vi dricker för mycket, bestämmer att inte dricka något i veckorna, men så blir det lite kvar i boxen, några öl som står och skräpar när måndagkvällen kommer... inte gör väl det så mycket om man dricker ett glas eller två...

Uh, det här blev både långt och jag vet inte vad jag vill säga egentligen, har jag ens kommit så långt i processen att jag är beredd att göra ett seriöst försök att förändra mina vanor? Jaa, det tror och hoppas jag, men hur kommer jag (vi) vidare? Man kan tycka att det skulle vara enkelt när båda är helt med på att en förändring ska ske, men samtidigt är det lätt att locka med den andra som också är sugen. Hur hanterar ni andra såna här frågor?

Ledig dag, tillåter mej att ta det lugnt och vara ”lite lat”. Men utan att vara bakfull och ha dåligt samvete över det. Det känns underbart ?

Hej allihopa!
Jag har läst här till och från i flera år (mer till än från faktiskt) men det här är första inlägget jag skriver själv. Jag har en historia som liknar många andras härinne, jag är en kvinna 30+ med man, barn och hus. På utsidan lever jag ett välordnat liv. Det få känner till är att jag är mentalt besatt av alkohol och har varit det under större delen av mitt vuxna liv. Har alkoholism i släkten och jag har älskat känslan av berusning från det första glaset jag drack. Jag dricker i stort sett varje dag i varierande mängd, känner mig dock otroligt duktig när jag lyckats hålla mig ifrån flaskan i några dagar. Mitt stora problem är att jag alltid vill ha "ett" glas i soffan efter barnen har somnat, eller medan jag städar undan efter dagen. Helst skulle jag vilja dricka en flaska vin men begränsar mig efter ett par glas. Detta är ändå för mycket för mig, då jag sover dåligt och får ångest. Jag känner mig ofta pressad av livet och dricker för att dämpa min ångest och oro, men resultatet blir precis det motsatta. När jag går ut med vänner eller är borta från barnen dricker jag mig till fruktansvärda baksmällor som förstör hela helgen och ibland en del av veckan beroende på vad som hände under kvällen, jag ältar ofta vad jag sagt eller gjort och jag gör ofta en höna av en fjäder. Att skriva här är egentligen det första konkreta jag gör för att närma mig en efterlängtad nykterhet, jag har försökt sluta flera gånger men har misslyckats varje gång då jag tror att jag kan dricka "normalt" efter ett tag... att besöka AA är något jag verkligen skulle kunna tänka mig skulle hjälpa, men jag har ännu inte vågat ta steget. Min besatthet av alkohol är nog det jag skäms mest över, jag håller ständigt tillbaka, hade jag inte plikter och familj skulle jag dricka hejdlöst. Jag vill inte komma till den punkten, jag vill inte lägga ner min energi på ett gift. Jag vill också börja räkna vita dagar och inte sluta efter dag 5.
Hoppas att ni alla har en jättefin dag!

Uppdaterar lite. Det nyktra livet rullar på. Ibland kan ett plötsligt sug komma, men det försvinner ofta ganska snabbt. Designat om mina helger så att roliga aktiviteter är inplanerade. Måste ha annat än vin att se fram emot. Börjar utvecklas till någon slags naturmupp..haha. Typ så!

Hej Sofgi! Ville bara kolla in och säga hej och heja! :) Åh, känner igen känslan, liksom en rastlöshet och så tänker jag på avkopplingen och det där första glaset vin. Samtidigt vill jag absolut inte dricka. Det är som att man önskar att det inte fanns några konsekvenser och att man bara kunde få den där avkopplingen. Försöker hitta andra sätt (yoga, springa, andningsövningar, möta mig själv osv) och också acceptera att jag sörjer lite.