Senaste kommentarerna i forumet

Det är oerhört bra att en process har satts igång och du funderar. Bara det kan ju leda till förändringar omedvetet och att man undviker eller förändrar olika saker.

När jag var i samma situation och fortfarande inte hade utvecklat ett starkt beroende sade någon åt mig med hård ton att jag skulle fundera över mitt drickande.

Det blev ingen mer diskussion och just sådana uttalanden kan nog mest förvärra en sådan situation.

Sen dom där tankarna du nämner att livet ska bli tråkigt kommer per automatik när man börjar tänka tanken eller har slutat dricka. Visst. Jag blir inte berusad eller låter något utanför ta kontroll över mig längre. Bara en sådan sak att varje dag veta vart och att jag också vet vem jag valt att sova bredvid är en oerhörd vinst varje gång grej. Men jag har istället lärt mig att umgås, diskutera och även göra dom saker jag vill utan att behöva dricka /droga för att våga göra det. Det är en grym känsla att inte behöva gå tyst en hel vecka på jobbet och stänga inne allt man känner för att sedan släppa ut allt när det blir helg och det ska drickas.

Sen är jag självklart mer närvarande för dom som behöver mig mest också. Både i känsla och i sinne. Innan var det mest kroppen eller skalet som var här men inget mer.

Helt rätt. Förminska målen lite. Tänk inte på vad som ska hända om 50 år. Det är ditt liv och du ska må bra. Det finns nyktra gemenskaper och även självhjälpsgrupper. Du är inte ensam och det finns faktiskt fler än du som både beslutat sig och också lever nyktert.

Tack för din fina kommentar. Jag tänker jättemkt just nu o processar mina tankar. Funderar över vad som eg får mig att tveka, varför jag eg eventuellt vill fortsätta dricka. Detta forumet känns så bra, att man kan läsa om att man inte är ensam o att man kan få input. Du har helt rätt, man kan bestämma sig för en liten bit i taget ?

Du gör helt rätt som iallafall tänker och även diskuterar kring det hela.

Med beroende i släkten så är det ju faktiskt bevisat att vi har lite lättare än dom utan samma gen att utveckla ett beroende. Vi behöver helt enkelt inte jobba lika hårt som dom innan det eskalerar.

Idag väljer jag att leva nykter och har efter det insett att mina problem med alkohol började väldigt tidigt. Jag drack inte varje dag men varenda gång jag drack så var det på tok för stora mängder.

Det betydde inte att jag ställde till problem med våld, att jag blev elak eller gjorde bort mig men jag drack ändå oftast mest och senast.

Ett problem att förhålla sig till alkoholen handlar ju inte om hur många ggr man fått skämmas eller blivit gripen av polisen. Dricker man nästan varje gång mer än man tänkt och har svårt att sluta så är ju risken stor att det också helt plötsligt börjar ske med jämnare mellanrum och man dricker fler och fler dagar per vecka.

Det dröjde dock många år till efter 18 års dagen innan mitt drickande tog ordentlig kontroll om mig. Jag såg det inte själv och tyckte att det var naturligt att dagarna per vecka jag drack bara ökade och ökade.

Det kom smygande och var inget jag ens tänkte på. Om någon frågade så fanns det alltid något att skylla på.

Vart jag vill komma är att du gör helt rätt som stannar upp lite och tänker till. Tänk inte hela tiden så stort. Du behöver inte tänka för hela livet framåt. Då låter det så jobbigt och det känns lika jobbigt.

Ta varje dag för vad den är. Ingen kan säga vad som är rätt för just dig och lycka till!

Läste o kände mkt igen mig. Uppvuxen med en alkoholiserad mamma som gjorde bort sig. Så det är den bilden jag har i huvudet och så är inte jag. Men IOM att tankar på alkohol upptar mkt av min tid så fattar jag att det inte är sunt o att jag dricker mer än vad som är ok ur ett riskbruksperpsektiv.

..oavsett vilka förhållningsregler du kommer fram till passar dig bäst?! Vi hade ju lite kontakt där i våras och det glädjer också mig att det är så mkt som är till det bättre för dig?!
Jag är lite inne på Knaskattens linje. För mig blir det bara jobbigare att försöka hålla en måttlig nivå. Även om det är tufft emellanåt, underlättar det på ett sätt att inte förhandla..
Har en resa framför mig dock som jag inte vet riktigt hur jag ska göra med än..får stöta och blöta det i min tråd..
Hursomhelst, härligt att se ditt namn lite här och var igen?!
Kram
/Fibblan ?

Jag dricker oxå av tristess, att ha nåt att göra. Att unna sig...känner oxå igen hur man sakta flyttar fram gränserna för vad som är ok i mängd. Jag vill inte heller tänka aldrig utan tänker inte just nu. Så får man se sen. Vet inte om du sett den sidan på Facebook o instagram, alkoless. Tipsar om den ???

Idag är jag helt nykter. Det har jag varit i många år nu och känslan just idag är att jag vill fortsätta vara det. Det är inget jag egentligen behöver fundera på nu. Det känns självklart.

Medans jag fortfarande var aktiv så började jag väl någonstans i bakhuvet inse att det var dags att förändra mitt leverne. Givetvis hade jag folk runtomkring mig som hjälpte mig att förstå det och jag mådde ju allt utom bra.

Jag åt inte bra, jag mest bara drack dagarna igenom och använde andra olika droger för att inte storkna helt. En sak mot ångest och ofta något annat för att orka mer.

Trots detta såg jag mig varken som en missbrukare eller alkoholist. En viktig del i det hela är dock att alkohol alltid varit huvudproblemet. Det andra användes främst för att underlätta eller göra så att jag klarade att dricka ännu mer.

Jag kommer aldrig glömma mitt första möte med vården. Hur stolt som helst var jag för att jag skulle gå dit. Jag hade iallafall gjort något. Så kändes det. Jag stålsatte mig så mycket jag bara kunde och hade full koll på vad jag skulle säga. Jag skulle aldrig i hela mitt liv sluta dricka, jag skulle återta kontrollen över det.

Sagt och gjort. Jag upprättade en plan i samråd med den jag träffade. Vi bestämde hur mitt drickande skulle se ut dom kommande veckorna. Vi kom överens om hur många tillfällen jag skulle dricka på och även hur många öl jag skulle dricka vid dessa tillfällen.

Jag minns fortfarande hur bra det kändes när jag gick ut. Jag tog iallafall ansvar sade jag till mig själv och jag trodde nog att detta skulle funka.

Veckan gick, jag följde planen och mängderna till punkt och pricka. "Jodå. Det går så otroligt bra" sade jag varje gång någon frågade trots att jag höll på falla isär varje gång burkarna började tog slut. Dessutom fick man dricka mängden så jävla fort det bara gick för att överhuvudtaget känna lite pirr i kroppen.

Det var bara en pers och en vecka full av ångest och lögner för mig själv att det gick så bra. Det blev bara en vecka. Veckan efter var jag tillbaka på noll och då skulle jag ju dessutom ta igen allt jag hade missat. Katastrof.

Jag tror någonstans att har inte ett beroende blivit alltför starkt och om inte beroendet har tagit full kontroll över ditt liv så kan du fortfarande återta kontrollen och dricka mindre men gränsen är hårfin och ska man göra det handlar det om full ärlighet mot sig själv. Börjar man rättfärdiga saker som händer och tummar på regler är man definitivt på hal is.

Något jag tänker på ofta är att man kan börja med att kolla om man klarar att vara nykter. Sätt upp ett mål och se hur det går. Längden är väldigt olika för alla men sätt ett rimligt mål så att du inte sätter ribban alldeles för högt och känner dig misslyckad om du inte klarar det.

Om du nu klarar målet. Försök tänka på hur du tänkt, kännt och mått under tiden. Många säger att man mått hur bra Som helst trots att man haft ångest, svettningar och suttit på sina händer för att inte skaka sönder. Ärlighet!

Dela ditt mål med någon här på forumet om du inte vill göra det med en vän eller partner. Följ gärna upp om dagligen till personen och återigen. Ärlighet. Personen här känner dig inte och vet inte vem du är.

Hoppas någon antingen får en tankeställare eller kanske iallafall börjar ifrågasätta en del.

Mörkertalet är enormt. Problemen mycket större än vi någonsin kommer förstå. Och behöver ni få ur er något eller vill säga något så använd mer än gärna tråden.

Du kan läsa mer om mig i min tråd, tror jag har fått med de viktigaste bitarna ? Men kort: dricker mest på helger, bara vin men kan lätt sätta i mig en box på 2-3 dagar, alltså för mkt. Under sommaren har det eskalerat en del och blivit i veckorna också. Dricker helst hemma och har svårt att stoppa då. Tillsammans med andra är jag måttlig pga något slags starkt överjag plus livrädd att tappa ansiktet. Typ så ?

Hur är din situation? Du behöver inte berätta men är nyfiken på att höra från andra som
liknar en själv ?

Hoppas att han inte heller kan sova och att han har dåligt samvete. ?

Slutsats: Han är inte värd mig.

Nu känner jag lite ilska mot honom också. Han borde väl fatta att jag inte tycker det är så kul att sitta och konversera med han och hans fru. Verkar som han njutit lite av att känna sig som tuppen i hönshuset. Sen har han ju uppmuntrat mig hela tiden. Främst via vår sms konversation men också att sitta bredvid mig på möten och uppmuntra mig att träffa honom i kyrkan. Helt blind/döv och korkad kan han inte vara. Han har nog känt sig smickrad och njutit av min uppmärksamhet. Sen fegar han ur när det börjar brännas lite... ?

Känner igen mig mycket i ditt sätt att beskriva ditt drickande, liksom kontrollerat. Har heller aldrig gjort bort mig och ställt till scener, gillar inte att bli för berusad men dricker ändå för mycket. Ska bli roligt (eller roligt?, men du fattar) att följa din resa :)

Det vi någonstans kommer till hur mycket vi än vrider på det hela är att det är väldigt svårt att förklara hur man fungerar i ett missbruk för någon som inte vart i ett eller på något sätt fått hjälp med att förstå det eller iallafall bli lite mer införstådd i vad ett missbruk handlar om.

Sen handlar det inte om att du ska dra allt. Han måste vilja och våga han också. Du ska inte bära det du gör på dina axlar och framförallt inte just nu.

Mitt råd återigen. Ring socialtjänsten direkt imorgon bitti. Vill ni fortsätta tillsammans så måste ni också kämpa tillsammans. Ingenting i en parrelation är bara den ena partens ansvar.

Det kan också finnas nyttiga föreläsningar på Youtube tex som berör detta ämne.

Ingen klandrar dig alls här inne alla förstår! Alla kämpar med samma sak o jag precis som du sätter inga löften som man sen kanske bryter o så känns det skit. Hellre inga löften mer än vad man tänker själv (men behöver inte sättas på pränt). Du har så mycket runt dig så ta det som det kommer försök att må så bra du kan mitt i allt då blir det bäst! Skickar massa styrkekramar till dig ??

Är ju helt makalöst bra ?? Guldstjärna till dig!

Tack!! Nä man får väl inse att så inte är fallet. Det som är svårast för mig är att jag inte dricker så att jag gör bort mig/ får minnesluckor etc så mitt drickande är det ingen annan som reagerar på. Utom jag själv som får massa ångest. Skulle vilja vara fri från tankar på alkohol och jag kommer närmre o närmre att det innebär att jag inte dricker alls ?

Idag var det inga andra i gemenskapen i kyrkan, bara min vän och hans fru. Jag avböjde dricka kaffe efteråt eftersom det vore mer än jag klarar av. Senare på eftermiddagen skickade han sms. Jag talade om att jag hade starkare känslor för honom och att jag inte ville/orkade låtsas oberörd inför hans fru.

Han förklarade att han uppskattade min vänskap men att han inte ville riskera sin snart 30-åriga nykterhet med en massa känslor utan accepterat det lite gråare Svenssonlivet med sin fru.

Jag förstår det och respekterar det. Men det känns som om vi gjort slut redan innan vi ens börjat. Dessutom har ingen man, någonsin, inte varit snabb på att utnyttja situationen för egen del. Att bli avvisad har aldrig hänt mig förut. En ny nyttig erfarenhet. Jag vet att jag utnyttjat min yngre ålder, min lekfullhet och sexighet för att charma honom. Jag är verkligen inte oskyldig! Och inte har jag tänkt längre än näsan räcker heller vad ett gensvar från honom skulle leda till mer än tillfällig flirt. Egoistiskt av mig, förstås.

Jag är dessutom nynykter och full utav känslor. Man stabiliserar väl sitt känsloliv med tiden.

Men jag har ju gråtit hela eftermiddagen/kvällen. Inte lätt att dölja för resten utav familjen. Min man lagade middag och när vi satt och åt brast det. Jag tog handväskan, bilnycklarna och sa att jag behövde luft och bara reste mig och gick. Jag åkte ner till badet och har varit borta i flera timmar. Gråter och gråter. Jag inser ju att jag gråter över mitt liv, mitt äktenskap. Min vän har bara skyndat på processen. Dock känner jag mig ensam och övergiven. Vi kommer ju fortsätta ses på möten men vårt "förhållande" är ju slut. Han kommer knappast våga/vilja höra av sig. Jag kommer inte heller göra det. Jag måste gå vidare och läka, stå på egna ben. Jag kommer inte besöka kyrkan igen. Jag kommer sakna känslan av förälskelse. Jag har inte känt så här på så länge att jag inte minns när. Det kändes verkligen som om mitt hjärta sjöng! Underbart den korta tid som varit.

Jag kan ångra mig lite. Jag har själv förstört den där sköra bubblan. Å andra sidan skulle ju ingenting förändrats. Jag skulle bara slösat mer tid i en rosa illusion som inte var besvarad och aldrig skulle förverkligas. Om jag nu litar på Gud och ber om att få göra Hens vilja så är ju detta Guds vilja. Guds prövning. Man får inte mer än man klarar av för att växa, bli vuxen och kunna hantera livet. Det var aldrig meningen att jag skulle falla i min väns armar, eller älska. Det vore en verklighetsflykt. Gud vill att jag ska klara av den här krisen för vidare utveckling som jag ännu inte vet något om.
Jag upplevde verkligen ångest över att inte kunna ta till vinet... Men, jag ringde min första sponsor när jag satt och grät på stranden. Det var första gången jag vände mig till henne spontant om hjälp. Vi talades vid en stund och det kändes lite bättre efteråt.
Nu är det kväll och det blir inga mer glada sms och "natti natti" meddelanden. Nu är jag ensam igen. Min man fattar ju att något har hänt när jag plötsligt börjar storgråta förtvivlat och åker iväg. Han ringde mig när jag var på stranden. Men han började genast beskylla mig för mitt "bristande engagemang" vilket är skrattretande när det kommer från honom.

Jag önskar jag kunde dra tillbaka klockan ett dygn och fortfarande leva i den rosa illusionen... Men nu är det redan för sent. Jag vet att dessa känslor kommer klinga av och gå över. Det kommer bli bra till slut. Bara jag håller mig nykter. Men jag måste orka träffa min vän på möten framöver och klara det utan att vi sitter bredvid varandra och utan att jag börjar gråta. Jag får väl be Gud om hjälp. Acceptera det jag inte kan förändra... Jag känner mig som en idiot. Jag saknar honom redan... ?

Okej tack för tipset, ska kolla upp det.

Tyvärr har jag nog förstört hans liv, han har stöttat mig så mycket på de sätt han kunnat och älskat mig så oerhört. Det är hemskt att se honom så uppgiven och ut balans. Hans humör är verkligen svårt att hantera när han mår så dåligt. Så mycket ilska som han bör på, slår sönder saker etc. Allt är mitt fel.

Du har absolut inte förstört någons liv och du gör ju också något åt det hela. Självklart gör det ont om någon gång på gång sviker ett förtroende men någonstans måste man komma till insikt med att när en missbrukare eller alkoholist är i ett aktivt missbruk så är tankar, känslor och även i många fall värderingar kidnappade av en substans. Man styr inte själv över det som händer när man dricker eller drogar.

En terapeut överlag kan vara bra. Men ska ni boka tid hos en terapeut så försök tala om innan att det är just anhörigbiten och missbruk ni behöver hjälp med. Visst. Det är tillit i grund och botten men jag tror att vissa är bättre än andra när det kommer till sådana här frågeställningar.

Att jag sade just socialtjänsten är för att iallafall där jag bor har dom oerhörd kunskap när det kommer till just anhörigbiten. Den biten är oerhört viktig och jag tror också att ni som par kommer att komma varandra närmre om ni får hjälp att plocka bort några störande hinder på vägen. Många jag känner har lyckats övervinna det och är idag starka tillsammans.

Jag håller fortsatt tummarna för att allt ska gå bra.

Härligt att höra Ynk! Tack för att du tittar in och delar med dig av din framgångssaga ?

Ja någon form av parterapi skulle vi behöva för att komma ur den här onda spiralen mellan oss. Har lovat så många gånger att inte dricka och sedan gjort det, samma ord med löften som upprepas... varför skulle han lita på mig den här gången? Han frågar varför jag dricker och jag har inget riktigt svar på det. Det är som att han tror att jsg sitter inne på svar som jag inte har. Han tror inte att jag kommer klara det heller... när jag varit nykter en tid så är det som om vi båda låtsas som ingenting. Jag har börjat försöka ta upp det och frågar uttryckligen om han oroar sig för att jag ska dricka och han svarar alltid nej. Men sen visar det sig att han visst gör det.

Han kommer nog lämna mig och jag måste leva med att jag förstört hans liv

Välkommen hit! Hoppas att forumet kan hjälpa dig att bena ut en del grubblerier ? visst vill man vara den där typen som kan ta bara ett glas vin och känna att det räcker. Det hade jag också valt om det vore möjligt. För mig är det inte möjligt. Ett glas vin väcker bara begär efter mer. Då är det lättare att inte dricka alls. Du verkar vara litet inne på samma spår. Lycka till!

Absolut blir man piggare! Det tar litet tid bara, men man blir piggare, mer initiativrik och får ett jämnare humör efter en tids nykterhet. Det är helt Ok att du koncentrerar dig på ”september ut”. Allt vi har är nuet. Och precis just nu är du ”en sån som inte dricker”. Gott så ? Vad som händer sen det händer sen, och när tiden är inne har du mer kött på benen och bättre förmåga att fatta ett beslut som blir bra för dig. Välkommen till forumet!

Hej och välkommen!
Jag vill börja med att gratulera till dom 18 dagarna. Starkt jobbat!

Alla människor har rätt att också vara just människa. Ingen ska kontrollera eller ta den rättigheten ifrån någon annan.

Ett aktivt missbruk leder absolut till att man sviker förtroenden, sårar och även åsidosätter människor runt omkring sig som bryr sig om en. Det vågar jag säga är ofrånkomligt när det gått så långt att det blivit ett problem.

Han kommer ha svårt att lita på dig. Det kommer nästan automatiskt. Hur många gånger blev det inte precis som det inte skulle bli trots att man gång på gång på gång sade att det inte skulle hända?
Iallafall för mig har jag helt tappat räkningen.

Du har stoppat undan flaskan. Varje nykter dag är en vinst. Troligtvis förändras du en hel del för varje dag som går. Förändringar kan vara skrämmande för många.

Men... Du gör en förändring, du bryter ett mönster och tar tag i ett problem. Det är inget man ska straffas för.

Min rekommendation skulle nog vara socialtjänsten på er ort. Man brukar erbjuda anhörigsamtal med mera. Dels får man mer insikt i hur ett missbruk verkligen fungerar och dom kan säkerligen ge dig en hel del nyttig information. Kanske ett samtal för er bägge tillsammans med dom kan hjälpa?

Ha en fortsatt bra söndag och lycka till!