Senaste kommentarerna i forumet

tack för ditt svar. Jag och min man pratar också väldigt mycket och jag tror kanske det skulle vara bra för honom att läsa lite här. Jag läste lite i din tråd, grymt att du tagit beslutet om en fortsatt nykter semester. Vi ska snart på resa med andra familjer där det kommer vara alkohol tillgängligt var dag. Jag är väldigt orolig över hur jag ska lösa den situationen men ska försöka hitta på aktiviteter när klockan är 17 och korkarna brukar börja flyga. Är det en sak jag märkt är bra för mig som ännu inte tagit steget att sluta helt är att ju senare jag tar första glaset desto bättre går det. Igår fick jag i mig 3 glas vin innan middagen och då gick det som det gick...

Önskar dig en riktigt fin fortsatt dag.

Liten Tjej?

Jag förstår att du känner dåligt samvete för dina val. Gör inte det!! Jag har också skiljt mig från flickornas pappa, träffat en ny man och sedan skiljt mig igen. Mina barn ser det som att jag är stark och går min egen väg och gör min egen grej. Och att jag därför stöttar dem i att gå sin egen väg, göra sina egna val och ta livet som det kommer.

Den skam du känner tror jag inte beror på de livsval du gjort. Den skammen beror oftast på att man inte stått upp för sina behov. Att man slätat över och försökt "vara normal". Dina söner bryr sig säkert om dig! Just nu orkar de kanske inte prata med dig. Men du kan alltid göra saker bättre. Var ärlig mot dem, var ärlig mot dig själv. Kom också ihåg att jag hoppades att min mor skulle bry sig om mig så småningom. Det hoppet har funnits hos mig i 45 år. Lång tid för ett liten ledsen flicka att vänta lojalt på mammans förståelse och kärlek. Jag tror inte att dina söner behöver vänta så länge på din kärlek och värme.

Jag hoppas att du fortsätter att tänka att dina söner ska vilja prata med dig. Att du fortsätter att öppna upp för kontakt, fast du känner dig deppig och skuldtyngd. Att vara den där modiga mamman som inte stänger dörrar för att de inte känner att de duger till, innebär att vara kaptenen på sin egen skuta. Håll i rodret och segla med förstånd. Ta hand om dina behov, sköt om dig själv. Tänk dig att du både är kaptenen och båten. Båten måste vara i skick för att kunna klara hårda seglatser. Så ibland måste kaptenen laga båten, underhålla segel och skrov för att den ska kunna hålla.

Pellis! Du är en större människa än vad du känner just nu. Fortsätt bry dig om dina söner och älska dem. Det är kanske det enda du kan göra just nu, men det kommer att löna sig. Sen hoppas jag att du har någon som kan trösta dig nu när du tvivlar på att du är en mamma som duger. Så länge du finns där för dina barn och gör ditt bästa så är du en bra mamma. Jag vet att det är så.

Jag önskar dig en fin solig dag! En fin dag för att laga båten och vila. En dag då du vet att iallafall jag tror på att du är den bästa mamman för dina barn.

Jag har erbjudit min fru att läsa här inne. Hon har gjort det vid något tillfälle. Jag berättar för henne om olika livsöden som jag läser om. Vi har alltså en helt öppen dialog mellan oss om alkohol. Ibland säger jag till henne att jag ska umgås med mina alkis kompisar och försvinner in i forum dimman. Jag tror det hela beror på hur er relation ser ut för övrigt. Jag och gumman har levt tillsammans i mer än 30 år. Vi pratar om ALLT.
/Mrx

är det någon som låter sin partner läsa hör? Jag tänkte om det skulle vara bra för honom att försöka förstå vad jag har att tampas med. Eller är det bara dumt kanske?

drack för mycket och fick minneslucka igår. Det har gått bra innan men jag har förstått att jag skulle trilla dit en dag för det gör man ju när man har den här sjukdomen. Ett steg framåt att ta steget, det enda steget som måste vara det rätta för mig. Hur vet man att man nått botten, måste man dit för att få den enorma viljan att sluta helt?Jag har världens finaste man som stöttar mig och jag är så enormt tacksam att han inte dömer mig utan bara ger mig kärlek och lyssnar. Önskar att alla hade en sån fin människa vid sin sida❤️

Kram
Liten Tjej

Jag saknar dina rapporter från västkusten. Har du lagt ner forumet? Sommar och semester brukar vara jobbiga perioder vad det gäller alkohol.
/Mrx

Roger12, det var länge sedan du skrev något. Hur går det för dig? Du har väl inte trillat ner i träsket igen hoppas jag.
/Mrx

...väldigt mycket av din text. Det hugger liksom till i mitt hjärta då jag idag är den mamman som skiljt mig, nya man och barn. Först nu när mina stora pojkar är vuxna kommer slagen mot mig. Jag vet att de kommer att må dåligt en dag för att jag lämnade deras pappa för en ny man. De bryr sig inte om mig alls och det är helt och hållet mitt fel. Vill också vara den där modiga mamman som du skriver och stöttar dem. Förstående...men nu är jag bara deppig. Deppig för att de inte hör av sig till mig. All kärlek till dig och alla andra ?

Blir så rörd av att läsa dina rader. Det är en ynnest att kunna göra lite skillnad för en medmänniska.
I dag har jag ett litet tips på ”snuttefilt” av det basala slaget - ta vara på skogens skafferi! Jag var ute i går kväll och plockade en massa kantareller, känns som att vinna på lotto varje gång man upptäcker ett nytt ställe fyllt av guldgula godingar! Gratis är gott - delikat till och med!
Annars ägnar jag mycket tid åt trädgården numera, den har jag aldrig lagt speciellt mycket kraft på förr. Nu är den precis som jag vill ha den! Rosor, hortensior, klematis och allehanda andra perenner och sommarblommor varvat med bärbuskar, fruktträd, rabarber - SÅ härligt. Dessutom har jag köpt små solcellslampor (4,90/st på Jula, ok pris) som lyser upp på kvällen, tillsammans med ledbelysning och kulörta lyktor i trädet intill utemöblerna. Just det - jag har fixat den trasiga dammen också! Ny duk och en porlande fontän (som en bubbla på vattenytan, magiskt).
Tänker att det skulle vara underbart att ha fest här i sommar - då får gästerna gärna vin och öl. Själv har jag valt en annan väg. Av nödvändiga skäl. Lite trist men helt ok!
Önskar alla en skön dag??

Det kändes så hoppfullt när jag sökt vård och läkaren sade att jag skulle höra av mig till vårdcentralen i början av veckan för att kolla hur det gick med min remiss. Så jag ringde dit i tisdags. Men de hade inte fått nån remiss. Jaha?? De kunde boka mig till en läkartid som är idag, fredag. Jag tog tiden. Ytterligare en ny människa att prata med och förklara för. Det kändes inte så roligt. Men jag tänkte att jag får väl ringa till akutpsyk och fråga om de skickat remissen?

Jag ringde dit och det visade sig att den läkare jag träffat innan helgen, varken hade skrivit journalanteckning eller skickat någon remiss. Hon som svarade sade att läkaren haft så mycket att göra så han hade glömt bort. Satan, vad bortgjord jag känner mig!! När han konstaterat att jag inte tänkte ta livet av mig under helgen (slog bort de tankarna eftersom jag ju skulle få hjälp), så glömde han helt enkelt bort mig. Jag tumlade handlöst ned i mörkret igen. Satte siktet på överlevnad resten av veckan och nu får vi se vad vårdcentralen har att erbjuda idag.

Ringde även min mor. Hon som aldrig hör av sig och frågar hur jag har det. Berättade för henne vad som hänt och så småningom gled samtalet över den vanliga beklagan över sin man (det är inte min pappa). Jag sade till henne att det hade varit bättre om hon brytt sig om mig och min syster när vi var barn, istället för att satsa allt på ny man, nytt hus och ett nytt barn. Hon svarade helt frankt att hon prioriterat ett eget hus framför sina barn, och att det var hennes rätt eftersom hon hade krigsneuros. Tänk om jag hade gjort så med mina barn? Slutat bry mig om dem, kastat ut dem ur hemmet efter några år av försummelse, psykisk terror och misshandel. Och sen skyllt på att jag själv haft en taskig barndom och därför hade min rätt att skita i mina egna barn. Eller att använda min barn för mina egna behov. För mig finns inte sånt beteende. En mamma tar hand om sina barn och ser och förstår dem. En mamma intresserar sig för sina barn för deras egen skull.

Det har i hela mitt liv funnits hopp om att hon en dag skulle förstå och äntligen bry sig om mig. Men hon kan inte se andras behov, bara sina egna. Och för henne är det viktigast att ytan ser bra ut. Att hennes behov av status går före hur hennes barn har det. Jag vet att det låter bittert, det är bittert. Men det är tyvärr sant. Jag vet det, eftersom min syster och jag hade några bra barndomsår innan helvetet började. År när mormor bodde hos oss och tog hand om mig och min syster. Vi fick det som barn ska ha under de åren. Därför gick vi inte helt sönder och klarade oss. Vi fick förmågan att ta hand om våra egna barn. För min egen del skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om det här. Men det får räcka såhär. Jag skriver det här, för att kunna gå tillbaka och läsa senare.

Det här är iallafall grunden till att jag ibland känner mig som en osynlig person. Jag vet inte riktigt vem jag är. Det är som att det saknas något och det blir tydligt när jag ska relatera till andra människor i nära relationer. Men när jag dricker alkohol, så känner jag mig lite mer levande. Då finns jag lite tydligare. Eller när jag umgås med djur eller vistas i naturen. Då är jag delaktig och finns till.

Jag har lärt mig att hantera känslor av att inte finnas. Jag har lärt mig att stå ut när jag drabbas av overklighetskänslor. Jag vet att det inte är verkligt när jag känner att jag inte kan lita på någon. Jag vet att jag inte är galen. Det finns heller inget att medicinera. Då hade ju alkoholen fyllt sitt syfte. Man kan varken medicinera eller dricka bort en smärtsam livssituation. Man kan inte heller supa bort insikten att man är trasig och bristfällig i sitt innersta känsloliv. Vägen är inte bort från smärtan och förvirringen. Vägen är igenom.

Mina barn bryr sig om mig. Den äldsta skickar SMS och önskar mig en fin dag och att vi ska höras senare. Den yngsta vill prompt följa med mig till vårdcentralen, fast jag har sagt att det inte behövs. Jag skulle hellre vilja vara den där modiga mamman som stöttar dem. Den roliga mamman som skojar med dem. Den där förstående mamman som inte ryggar för några känslomässiga behov eller yttringar från min barn. Den där mamman som brukar kunna stötta barnen när de är rådvilla och inte vet vad de ska göra. Men nu är det inte så.

Nu är jag den där mamman som bara gråter och är rädd. Som kämpar med att inte dränka sig i vinets smärtlindring. Som sitter i en båt med trasiga segel och har tappat bort kompassen.

Du är en arbetslös, hemlös alkoholist i dag (ev med någon bokstavskombination?) och har farliga tankar om att du nog kan "dricka rätt kontrollerat".
Se sanningen i vitögat och gör dig själv en tjänst genom att satsa på nykterheten istället. Den här vägen verkar annars bara leda käpprätt åt helvete.
Nu har du bett myndigheterna om pengar och akut boende, starkt jobbat där. Har du kontaktat sjukvården om ditt drickande?
Du förlorar ingen stolthet på att kontakta din syster, hon vill säkerligen sin brors bästa.
Din attityd med "up yours" förlorar du mest själv på - du är ingen pansaromsluten sköldpadda, be om hjälp! Som du beskriver det så verkar du ha en oerhört stark potential, som du inte får utlopp för. Lägger du flaskan på hyllan och tar itu med dina problem så har du en lovande framtid i sikte.
Eftersom din tråd heter "Vad ska jag göra?" så hoppas jag att du inte tar illa upp för välmenta råd.
Allt gott!

Jag hittade ju en halvt uppdrucken liten vinflaska igår efter jag skrivit detta, o det gick krama ut ett glas, vilket bara gjorde mig trött. och less på mig. varför kunde jag inte hälla ut den flaskan. Nåväl. Ny dag idag. börja om.

Pellis.. det är alltid så svårt att "tacka nej" när man umgås med vänner som dricker och man själv inte vill... jag har haft så svårt att tacka nej utan tänkt.. äh max två glas...för att jag inte vet hur jag ska tacka nej.... så antingen så träffar jag dem... eller så går jag inte alls.. känner att för dig måste det vara supersvårt om ni umgås tillsammans på semester...

Det var väl ca två år sedan jag var inne på forumet. Då jobbade jag fortfarande på att få min man och mig att inte dricka så mycket. Jag försökte upprepade ggr få honom att förstå vårt problem. Själv har jag gått i KBT terapi för att reda ut massa tankar... vilket till slut ledde till att "nu får det vara färdigt".. så för över ett år sedan tog jag beslutet att skiljas. Han ville då gå i familjerådgivning, vilket vi gjorde, för barnens skull.. Men kärleken fanns helt enkelt inte kvar... Nu har vi bott isär i över ett halvår... insåg bara för några dagar sen att jag absolut minskat på alkoholen Men... jag dricker inte lika ofta fast då jag gör det så har det blivit för tok för mycket och jag vill inte sluta.... dövar all den oro jag har med alkohol. Under senaste tiden har jag haft två "panikångest attacker"... de har inte varit nådiga... Ångest som knappt går att beskriva.... så nu har jag insett att jag inte kan ha en sund relation till alkohol alls utan bestämt mig för att sluta helt.... för min och för mina barns skull.... Att lämna ett äktenskap och att ha levt med någon i 15-års tid är det så jobbigt att inse att personen man levt med... just nu gör allt för att få en att må dåligt... skickar elaka sms etc... varje gång det "plingar" i telefonen får jag ont i magen... känns som jag står i försvarsposition tiden... Just nu är det tufft... Snurrar mycket i huvudet... Tacksam för lite stöd.

Ha en fin dag alla!

Du verkar vara beslutsam och ha en hög motivationsenergi! Jag hänger också här inne för att jag dricker alldeles för mycket vin men ska förändra det *snart*...

Va här inne varje dag om du kan det gör att allt är mycket mycket enklare. Jag är på semester och har inget internet utan får lita på 4G och internetdelning vilket är både krångligt och dåligt ute i skärgården. För mig innebär det att allt går så mycket sämre med karaktären från att avstå vin plus att vi är ett gäng på 12 vuxna som där iaf 10 st borde skriva in sig här. Kram ?

fullmånen....

Det här verkar ju hopplöst! Jag vill sova - NU! Suck... ?

Jaha, ikväll ligger jag vaken igen... Det är väl för mycket som surrar runt i huvudet. Gud, ge mig nattro, tack. ?

Välkommen hit till forumet. Det låter som ett bra beslut av dig att berätta för dina närmaste hur du mår. Bara det beslutet kommer säkert kännas som en stor lättnad. Fint att du beslutat dig för att be om hjälp. Lycka till! ?

Imorrn kommer jag berätta för mina anhöriga hur illa det är. Värsta är att de kommer inte tro mig.. Levt med skiten i snart 20 år. Ingen vet nånting! Måste få ett slut! Har kämpat och kämpat för att bli fri, men misslyckas varje gång. Antingen får de hjälpa mig eller så får det bli nåt behandlingshem

Har nog haft ångest innan också, innan jag tog till alkoholen. Har verkligen rannsakat, och jag har insett att jag mått dåligt ända sen jag var liten. Men hade då svårt att sätta ord på det. Men nu förstår jag. Jag har alltid känt mig annorlunda, inte att jag duger som jag är m.m. Det har jag kontrat med att alltid försöka med att vara duktig och snäll för att folk ska tycka om mig. Jämfört mig mycket med andra m.m. Och då finns det baksidor, man blir utnyttjad. Svårt att säga nej. Dåligt samvete. Sen har det hänt saker de senaste 4-5 åren som spätt på det ytterligare. Inbrott, brandolycka, en kille som misshandlat mig psykiskt och fysiskt samtidigt som jag försökt att hjälpa honom med sina problem, andras problem, sköta mitt företag och mitt andra jobb. Ett ekorrhjul utan dess like fyllt av stress. Vilket har resulterat i där jag är idag. Men jag kämpar, jag ska hitta vem JAG är. Det är mitt mål. Och min dröm.
Jag har tagit hjälp, gått hos psykolog på vct sen januari till april då hon skickade mig till öppenpsyk för vidare behandling. Men där har jag bara varit en gång hos en ssk. Nu har jag fått tid den 21/8 hos en psykolog för en djupare bedömning. Psykologen jag varit hos innan satte diagnoserna ptsd och utmattningssyndrom. Så vi får se. Sen har jag tagit hjälp av hypnos, healing, bioconterapi, varit hos ens om jobbar med tankens kraft m.m. Så jag har verkligen gjort mitt bästa för att ta hjälp. Och det har hjälpt. Jag vet att allt sitter i hjärnan. Man ska bara överlista den.
?

Hemresan på båten blev okej. Lyckades sova trots vilstol bara. La mig på golvet till sist. Fanns någon gemenskap bland alla oss som låg huller om buller.

Min polare skulle hämta mig på morgonen efter när jag kommit i land. Runt 06.30. Så tankarna var att, drick inte mer än att du kan köra då. För min polare lämnar alltid nycklarna direkt till mig ifall han hämtar mig.

Ville samtidigt få sömnfeeling på båten. Hade under dagen druckit två öl på djurparken samt när jag åt en stor döner kebab. De hade gått ur kroppen när jag gick på båten. Dum vana att beställa den sortens öl. Jävla balansgång. Vet ju vilka risker jag utsätter mig för. Drack upp medköpta vodkan samt beställde en öl i baren. Tuggade i mig chips och föll in i sleeping mode. Vaknade vid 04 ungefär och efter det var det ingen vidare sömn.

Kom i land och tog tåget, min polare hämtade mig och blev skitsur att jag inte ville köra, han var rädd att inte hitta parkeringsplats nära sig. Jag "visste" det skulle lösa sig då folk kör till jobbet etc. Det fanns plats. Onödigt dock att irritera upp honom då jag vet hur han fungerar.

Fått låna bilen att sova i då jag inte orkar hämta tältet etc, och hade ändå behövt bilen för att köra och tälta. Duschade på centralen men 50 spänn! Huga. Det tänker jag inte göra om.

Fick tusen tankar om jag skulle inom systemet. Var längesedan jag var där. Beslutade mig för en flaska vin. Kanske inte dricker den. Självbedrägeri då jag vet den kommer slinka ner. Men inte druckit något idag och det är väl det längsta av alla dagar. Och alkoholmängden är också den klart minsta hittills på ett tag. Runt 25cl vodka omräknat. Lär väl inte helt somna på det men får trötta ut mig. Samtidigt vet jag inte var jag ska ställa bilen och innan dess blir det ingen alkohol.

Köpta vatten och chips också. Skrivit mig i en större kommun nu. Var på skatteverket och snackade även om försäkringskassan där. Upp till åtta månader kunde det ta. Seriöst, åtta månaders väntan på sjukpenning? Fixade med mig massa papper och drog till soc. Nu får de fan hjälpa till med allt i väntan. Fel kontor tydligen så får ringa imorgon istället. Kan jag få en knuff åt rätt håll nu. Så jag kan andas lite. Hoppas de kan betala något billigt enkelrum i tio dagar. Vore guld värt.

Annars vet i fan vad som händer. Måste samtidigt vara snabba beslut imorgon. Orkar nog inte sova i bil fler nätter. Vill inte hämta tältet hos syrran. Vet inte helt av vilken anledning. Men typ som att hon "fick rätt". Samtidigt om jag hämtar tältet så är det "up ypurs", jag överlever. Hålla fasaden uppe. Inte be om hjälp. Hård som ett sköldpaddeskal.

Imorgon måste vara sista dagen jag ska dricka. Tankarna kommer alldeles för ofta nu att, jag kan nog dricka rätt kontrollerat. Men glad det gått bra ändå den tiden jag druckit nu även om det blivit dagligen. Skillnad på mängden nu och minst en bib i fem dagar i sträck!

Kan vinden blåsa mitt håll nu?

Möte igen. Alltid trevligt. ?

M

Över tre är rätt vanligt bland oss här skulle jag tro.