Senaste kommentarerna i forumet

Låter som att du har rasat färdigt nu. Fint så. Du behöver minnas hur det var för att inte trilla tillbaka, men försök lämna skammen bakom dig. Nu är du en sån som inte dricker. Var stolt över ditt beslut! Sträck på dig och håll huvudet högt. Andas och ta en stund i taget, en dag i taget. Allt det jävliga går över. Snart kommer bättre tider.

Kämpa, jag tog precis samma beslut idag. Vi får kämpa tillsammans.

Vad roligt att ni får möjlighet att träffas! ?

Välkommen hit till forumet! Här behöver vi inte skämmas någon utav oss för vi har alla vår ryggsäck att bära. Gårdagen kan du inte ändra men idag kan du göra nya bättre val i ditt liv. ?

Jag har druckit varje dag i fyra veckor nu. Hela semestern. Givetvis dricker jag inte mycket de veckorna barnen är där, då tar jag några öl i smyg... Bara för att varva ner... Allt eskalerade när jag och min sambo separerade. Jag drack för att gråta, för att glömma, för att fly. Och det gjorde jag med råge. När jag drack förr så spelade jag också bort stora summor på nätcasinon. Det har jag som väl är slutat med... Det är precis som med spriten... Sökte kicken. Det är ungefär 2,5 år sedan vi skiljdes. Jag ville att vi skulle försöka en gång till men hon hade bestämt sig...vi är för olika. Vi var tillsammans i 18 år och har två barn. Får sån ångest också när jag druckit mycket. Även om jag suttit själv och inte träffat någon. Men nu jävlar. Jag är i usel form och barrundan i lördags var riktigt hård...var helt slut i söndags och svettades hela natten till måndagen... Sov knappt en blund. Började jobba idag och det var riktigt kämpigt. Helt svag och darrig. Jag vet... Mitt eget fel....drack inget igår, inget ska drickas mer förutom vatten och vitaminjuice. Kylen är fylld. Måste fan ta tag i mitt liv. Vilken förlorare man är. Fy fan vad jag skäms över mitt leverne.

skrev jag om i en annan tråd nyss.

Tillit kan också betyda glädje, sann och äkta glädje !

Jag har kontakt med en kvinna som också var med här på forumet i tidernas begynnelse och satt fast i ett svårt medberoende. Hon tog sig ur det och hade några riktigt bra år innan hon blev sjuk igen, också i medberoende men inte alkohol/droger denna gången. Hon hamnade djupare ner än första gången och blev helt apatisk för egen del.

Jag kunde hjälpa lite ifrån den absoluta början för många år sen och hon kunde hjälpa mig när jag rasade ihop pga skilsmässan. Man kan nog säga att vi byggde upp en tillit till varandra som jag ser det. Nu har jag försökt puffa henne lite uppåt framåt men jag har ju ingen egen erfarenhet av just denna typen av sjukdom så det blir ju en aning tafatt.

Jag har åkt och hälsat på några gånger och det har funkat bra och nu till den stora glädjen !!! Vi kommer att träffas i Stockholm under Prideparaden och ta en fika tillsammans !! Ett gigantisk framsteg för henne för det har varit helt omöjligt för henne att åka bort från hemstaden på en del år !!

För mig är det ren och skär lycka att få se henne igen och få uppleva att hon är på bättringsvägen !!

Jag behöver verkligen känna att det går bra för folk så jag har nog inte blivit helt avtrubbad !!!

Tråkigt när det plötsligt dippar sådär. Kanske vore det bra för dig att gå på möte ikväll. Om jag hade haft nåt möte hade jag gått. Yes, det är dipp även i min ände. En stor stressfaktor som såg ut att ordna sig efter flera år ordnade sig inte alls. Tillbaka på ruta ett och jävligt TRÖTT på den stressfaktorn. Känns hopplöst. Städar och rensar garderober för att få en känsla av kontroll över tillvaron. Kram från en dippare till en annan. Imorgon är en ny dag...

Jag kan åka till samma möte som jag var på förra måndagen. Jag hade tänkt vara hemma idag men jag borde kanske åka iaf när jag mår såhär. ?

Dessutom ska jag klara av att vara nykter!!! ???

Svettig, trött, håglös och less. Maken slutar tidigt denna vecka och bara jag ser honom vill jag gråta... Jag går undan så han inte ser. Han skulle iaf inte fatta någonting. Nu känns det väldigt jobbigt... Tårarna bara rinner... Meningslöshet. Frustration. Vill inte vara vaken. Extremt låg. Orkar inte förklara alla orsaker här men många bäckar små... Vill skrika och slå på nåt! Mycket påfrestande att hålla inne alla känslor just nu. Snart är barnen hemma och jag måste fixa middag. ??

Eller så skiter du i VC och ringer en privatläkare. ?

Tack, blir helt tårögd av detta. Tack för supporten!

i sista stycket tyder på ovanligt god insikt. Du kommer att fixa detta med den inställningen. Önskar att jag hade tänkt som du för tio år sedan. Grattis till beslutet ollebulle!

Ja, min sambo dricker inget. Men jag dricker ju i smyg för hon tycker också att jag börjat dricka mer öl.

Tack! Ja, det är rätt att sluta nu. Känns som det bara blir värre.

Till saken hör att jag alltid drar mig in i det längsta att kontakta vården, av lite speciella anledningar. Min fru brukar säga att jag nog inte ringer t.ex. vårdcentralen förrän jag är död. Det kan ju inte sköterskan veta, men det kändes inget vidare att berätta om mina alkoholproblem och sedan få självhjälpsråd som min 9-åring kunde ha gett mig. Skit samma, jag tar till mig det Tackohej skriver och tänker att det ger med sig över tid.

Hela vår sjukvård i det här landet har nog anammat "don't call us - we call you". Vem jobbar för vem egentligen? Däremot har landstinget tid/resurser för namnbyte till Region Stockholm.

Anser man sig behöva konsultera en läkare angående något så har man ju rätt att göra det, utan att bli avsnoppad av en sjuksköterska redan vid tidsbokningen. Ska man bli bedömd och godkänd per telefon? ???

Välkommen hit till forumet! Får jag fråga om du oftast dricker hemma ensam? Det är stor skillnad på två öl och elva. Här är du iallafall inte ensam. ?

Välkommen hit! Vad klok du är som drar i handbromsen nu. Det blir ju bara svårare ju längre problematiken får pågå.

Har också haft stora problem med sömnen. För mig hände något efter cirka 2 vita månader och sömnen började fungera igen. Ingen aning om det kan vara så för andra. Fick ett tag hjälp med olika sömntabletter men det var först efter lång nykterhet problemen försvann helt.

så är det dag 22 utan alkohol, och det känns för stunden ganska ok. Lite sömn och det kanske blir ännu bättre. Får sluta vräka i mig kaffe mitt i natten?

Jag behöver nog bara berätta det för någon. Jag skäms, jag är ledsen och förstår inte hur detta kan ha hänt. Det senaste året har min alkoholkonsumtion eskalerat, innan dess var det inga problem. Men idag känner jag sug och det skrämmer mig. Det skrämmer mig något så fruktansvärt mycket. Jag har alltid legat inom ramen för vad man max bör dricka som man per vecka och har inte tyckt att det varit något problem. Men den senaste månaden har jag gått över den gränsen. Igår sa jag till mig själv att jag bara skulle ta två öl. Men det slutade på elva. Det där har aldrig hänt mig innan och jag känner ångest för att jag inte lyckades kontrollera det igår.

Jag tröstar mig själv med att jag inte dricker så pass mycket att jag får minnesluckor, att jag aldrig tar återställare, att jag inte dricker så pass att jag är otrevlig. Men den trösten känns ändå som ett sätt att försöka bortförklara att jag inte har alkoholproblem. Men jag har insett det nu och det känns som att jag väljer att sluta i rätt tid.

Ringer för att få hjälp med sömnen. Berättar allt för sköterskan som ber att få återkomma efter att ha konsulterat läkaren. Hon ringer tillbaka och förklarar att: jag skall inte dricka kaffe innan jag skall sova. Ska försöka slappna av. "Ha en bra sovmiljö". Gärna svalt. undvika skärmar sent på kvällen. Osv. Hon tycker också att jag kan googla sömnproblem för fler tips. Nån tid till läkare eller sömntabletter tydligen inte aktuellt. Tack för den hjälpen! Inget av detta visste jag ju innan... Suck ?

skrattet ekar tyst inom mig. Så många gånger jag önskat mig det. Kom väldigt nära det med andra metoder när jag var inlagd iofs ?.

Men en bra medicinering har gett mig möjligheter jag inte haft innan..att bryta ältandet. Vet ju inte vad som är rätt för dig. Men den ständiga kampen sliter.

Ensamhet. Och en vilja till återgång till för mig invanda flyktbeteenden. Det är vad som skaver i mig nu. Så jag läser här varje dag.

Kan du sänka förväntningarna på livet?

Jag är ingen sån som umgås i grupp utan har haft en del väninnor genom åren som jag träffat var för sig. Ofta är det jag som hör av mig och föreslår något. Det har hänt att jag slutar höra av mig för att se hur lång tid det tar innan de hör av sig till mig. Det är smärtsamt att känna att man kanske inte är lika viktig i deras liv som de är i mitt.