Senaste kommentarerna i forumet

Här ligger jag nu i min soffa bakfull efter gårdagens fylla. Trött på att ännu en gång sårat någon, ännu än gång tappat bort plånbok, ännu en gång brutit ett löfte, ännu än gång kommit hem kl 6 på morgonen fast jag hade bestämt träff med någon kl 11.

Vet inte ens vart jag ska börja. Mitt drickande har varit ett problem fram och tillbaka sedan ja var 14 år, jag är idag 29. När jag mår bra har jag kunnat skippa festandet många ggr. Men när jag mår dåligt så tar jag alltid till alkoholen för att döva mina känslor.

Jag tänker att jag "bara" ska ta några öl, men slutar alltid med att jag dricker mest, blir redlöst full, och tappar helt omdömme förmågan. Tappat bort nycklar, mobil, plånbok ett antal ggr, varit otrogen, bråkat med vänner, gått hem med människor jag inte känner.

Har försökt vara nykter och tänker att jag kan umgås med mina vänner fast dom dricker. Men jag kan inte. Det tar inte mer än 2 sekunder så dricker jag med, fast jag lovade att jag inte skulle. Jag vet bara inte hur jag ska göra. Vill inte bli osocial för jag inte ska dricka. Men jag vill verkligen inte dricka mer nu. Jag bara förstör alla relationer jag har och gör folk besvikna, inklusive mig själv.

Jag vänder mig nu till alla er som har slutat eller är i samma fas som mig.
Hur säger man till vänner att man inte vill dricka mer? Hur gör jag om jag är bjuden på fest? Hur bemöter man alla frågor om varför man inte dricker? Hur ska jag påminna mig själv om att jag inte vill mer?
Det är så enkelt att ligga bakfull och tänka detta, men om 2 dagar är denna känslan glömd och då är det så lätt att tänka "bara en fest till", "ska bara dricka ett glas".

Känns som det är så mycket jag vill säga, men detta får räcka för denna gång.

Om du inte har läst den redan...
Läs: skål ta mig fan av Torbjörn Åberg.
Den var mycket bra och insiktsfull !

Har bestämt mig för att försöka sluta att dricka helt. Det här går inte. Trots löften om att inte dricka i fredags besökte jag bolaget och köpte vin. Jag fyllde på lagret med whisky i lördags. Nu lagar jag en god gryta på vildsvinsfilé. Naturligtvis med ett glas i handen. Jag åker till kliniken imorgon bitti och erkänner: jag och alkohol fungerar inte längre. Jag blir helvit. Och sörjer det. Men det här går inte längre. Fy fan, för det mesta. ?? Men jag kommer åter. Starkare. Bättre. Nyktrare.

Suget blir allt starkare, den kommer och går i vågor under hela dagen.
Vad hände med all ångest och hat?
Varför börjar det kännas så ofarligt igen :-(

Det var dags att starta en ny tråd, en som handlar om tredje gången, tredje försöket. Förhoppningsvis det som varar.

Om ni vill läsa början på denna resa finns den här https://alkoholhjalpen.se/node/49709

Men nu är det den här gången som gäller. Lite vinna eller försvinna. Och jag ska göra mitt bästa för att vinna.

Det har varit annorlunda den här gången, det har varit ett djupare fall, ett tragiskt händelseförlopp. Ond, bråd nästan död.

Jag tog hjälp igen, och jag fick den. Ett otroligt stöd från kommunen, psykiatrin och mina närmaste vänner, de jag vågat berätta för. Hjälpen är inte slut än, för jag vet att det finns mycket kvar att bearbeta, mycket att mer att känna utan att bedöva, mycket mer att göra. Jag accepterar att jag är missbrukare av både alkohol och tabletter, jag accepterar att jag är deprimerad, jag accepterar att jag inte kan göra detta själv. Jag accepterar att jag måste ta mig genom ett hav av otäcka känslor, utan att bedöva mig.

För det är så det började, genom varje bag-in-box, varje vinflaska, varje tablettask har jag tagit mig genom de jobbiga känslorna. Aldrig vågat möta dem, aldrig vågat känna, aldrig velat. Eftersom det gör så ont. Det gör så fruktansvärt ont.

Men idag sitter jag här, med 32 dagars (alkohol)-nykterhet och 23 dagars (benzo)-nykterhet.
Det har gått mer än en månad sen jag försökte ta mitt liv, inte en utan två gånger. Det har gått en månad sen jag var sådär fruktansvärt elak mot någon jag tyckte om, det har gått en månad sen jag lades in på psyket.

Det har varit en tuff månad med många tankar, många känslor, många jobbiga timmar.
Det har varit en några veckor på Antabus, frivilliga urinprov, samtal.

Men jag har långt kvar och förhoppningsvis väntar ett behandlingshem på mig inom kort framtid. Där jag kan återhämta mig, reda ut tankarna, få andra perspektiv, arbeta bort suget, våga stå kvar när det blåser. På tisdag väntar ett SIP-möte (samordnad individuell plan) där kommunen, vårdcentralen, psykiatrin och jag ska göra en fortsatt plan för mitt tillfrisknande. Jag är inte orolig, jag vill veta vad som händer.

För jag tror inte att det blir en fjärde gång. Om jag faller igen kommer det att vara för gott den här gången. Jag märker hur mina gränser flyttar på sig, hur tankar jag aldrig tänkt plötsligt dyker upp i huvudet. Hur lite jag bryr mig om mig själv, hur lite jag tycker att jag är värd.

Jag tycker inte om mig.
Jag är inte värd någonting.
Jag är inte värd att få leva.

Jag hoppas sudda bort ordet INTE ur de där meningarna, en gång för alltid. De har varit med mig under hela mitt liv men som starkas sen jag var 19. i 24 år har jag inte sett mitt eget värde, gett allt jag har till andra människor men inte gett mig själv samma behandling. Jag behöver tycka om mig själv.

Jag behöver tycka om mig själv.

Det börjar nu.

/SF18

Vi är alla olika men något som verkar gemensamt är att det blir bättre med tid. Tid nykter alltså. Det går inte att förstå råd likt just detta när man är inne i skiten. Men håll ut, ge dig själv vita dagar och mkt vila. Lider med dig och önskar dig styrka o framgång. Ta den hjälp du behöver.

Att öppna upp för förändring och komma närmare sig själv, är inte bara positivt. Allt möjligt svårt tar sig fram nu.
Jag är riktigt ledsen och nu kommer svåra flashbacks från barndomen tillbaka.
-Snälla, jag vill vara med, jag vill inte vara ensam!!
Men jag blir lämnad ensam och utan tröst. Samma känslor, samma snoriga gråt. Skillnaden är bara att jag är en medelålders människa nu, och att hoppet om gemenskap och tröst falnar.
Men det måste gå. Det är svårt nu, men det blir bättre. Jag tänker iallafall inte supa bort mitt liv. Det är inte vad jag vill eller behöver.

Jag hoppas verkligen att du ska orka. Jag har inga konkreta råd, eller någon omedelbar lindring som jag kan ge dig. Men jag skriver en kommentar för att du inte ska behöva känna dig helt ensam i det här. Förlorad känsla av värde och respekt är mycket svåra känslor att tampas med. Det enda jag kan säga är att jag inte vill att du ska ge upp. Håll fast och var kvar.

Tack, gått ett par dagar nu och ångesten är nästan lika stark ännu. Har inte träffat de som var med än och känns som det steget måste genomlidas innan jag kan ”gå vidare”. Har druckit lite varje dag sedan den kvällen för att orka med ångesten. Varför måste just jag vara ”idioten”. Så ovärdig. Kan inte föreställa mig NÅGON i min omgivning bete sig som jag och vet inte vad jag hade tänkt om en sådan person om så vore. Antagligen att hen var patetiskt skräp. Kan inte komma från tanken att det inte är någon vits att sluta dricka då jag ändå aldrig kommer återfå något värde eller någon respekt...

Tack för kramen!
Det känns bra att inte vara ensam i det här. Önskar dig också en fin och snäll dag!

Önskar dig många snälla dagar och ro att få må bra// kram Strulan

Kommer just in från morgonpromenad med hunden. Regnet, som behövts länge, har kommit nu. Det känns bättre idag. Inte lika katastrofalt som i fredags, när skiljsmässan blev ett faktum. När exmaken gick, så kändes det nästan skönt. Först stor sorg och tårar. Sen insikten att jag inte klarat någon av mina relationer här i livet. Det väcker en del skamkänslor. Att inte duga, inte få till det. Det är lika mycket jag som lämnat honom, som han lämnar mig. Jag flyttade ifrån honom för att jag inte kände mig helt älskad och respekterad. Han kunde inte bättre, men det känns lik förbannat sorgligt. Har för länge sedan insett att man skäms, när man inte får sina legitima behov tillfredsställda.

De där känslorna är så avgrundssvåra för mig att hantera. Det gör så fruktansvärt ont och jag känner mig som sämst i världen, just då. Har inte förmågan att säga till mig själv att människor visst tycker om mig. Att mitt liv blivit riktigt bra. Jag är helt i skamhålan just då. Så för mig var det inte svårt att dricka mig full då. Gå ut med hunden, ta en dusch och sedan dricka. Duktigt och ordentligt. Just då var det bara bedövning som gällde. Så utmaningen måste alltså ligga i att hantera livskriser utan bedövning. Det måste gå.

Nu ska inte den här tråden handla om när man dricker sig full för att det minsann är synd om en. Nä, det går ut på att förstå sig själv. Återigen; Jag råkade inte ut för nån kontrollförlust. Jag ville släppa taget och gå in i dimman. Priset blev en dag med en helt vidrig bakfylla. Avslutade dagen med en ridtur på min snälla farbror häst. Känns lite skamligt att jag känner mig tryggare med hästen än med människor. Ibland är det fruktansvärt svårt att vara jag.

Idag ska jag röja lite hemma. Det blir utan svårigheter en nykter dag. Jag vill försöka hitta glädjen igen.
Det blir en fin dag. Ett litet steg vidare på min stappliga och vimsiga väg till något bättre. Jag hoppas att livet ska vara snällt mot mig idag. Jag behöver det.

Nej det vart fyra nästan fem

Nej jag kunde gjort det bättre.
Hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag alltid fram till att två glas är bättre än tre till fyra vid samma tillfälle! Idag har jag mått så illa, några minnesluckor igen , och tjatiga sms, nej jag vill bara åka och arbeta så det blir ordning igen

Du är visst stark. Att kämpa länge med motgångar är också ett tecken på styrka. Du har ju inte gett upp. Du som jag kanske också är extra känslig på våren? De flesta blir uppåt när solen tittar fram, men mitten eller slutet av mars till juni är min värsta period.
Hur som helst så är det imponerande kämpat trots motgångarna.
Kram på dig

Nu börjar suget smyga sig på mig.
Alla positiva känslor med alkohol börjar vakna till liv igen.
Tankar som men var det verkligen så farligt sist?, är igång och det är nu det jobbiga börjar.
Ikväll kommer jag titta på någon trevlig film för att hålla tankarna borta.
Hoppas att ni andra också gör något mysigt för er själv idag!

Hej, va bra att du har hittat ett sätt som funkar för dig :-)
Men jag förstår inte riktigt, hur menar du med en sponsor?
Ja det är inte lätt att ta sig ur beroendet själv med tanke på hur normalt alkohol ses i vårt samhälle och att det är skam för oss som inte riktigt kan behärska det.

Funderar på vad det är du inte vill tänka på och känna? Kanske att du skriver om det hemma, inte på forumet om det känns svårt. Jag har skrivit en del efter tips av en med a-beroende..Jag skrev om min barndom och ungdom och vilken typ av killar jag valde..Blev förvånad av att jag såg så klart på mitt liv och kanske varför jag ändå blev a-beroende så småningom..Jag tycker du kämpar jättebra..Även peppar oss andra, det är fint..Jag lyckades ju sluta med hjälp av forumet, Det klarar du med.Känner en enorm tacksamhet till alla som skriver..Kram på dig, du är jättestark???

@Denlillamänniskan kloka ord. Jag tar dem till mig. Tack för svar. Jag kämpar på, men lyckas inte idag heller. Tyvärr.

Jag tar mig upp och fortsätter min väg.
Idag är det inte nån behaglig dag.

Finns bla. 28-day, 90-day alcohol free challenge eller 1 year no beer. Jag lyssnade på ljudboken tillhörande den förstnämnda (finns på Story*ell och de andra). Två sköna britter som dragit igång det och de reflekterar över sitt drickande och ger motivation. Att ”köra en challenge” ger ju också en rätt bra ursäkt för tillfällen då du inte vill vara så öppen.
Det är nog oavsett bra att inleda med en nykter period, men kom ihåg att det inte återställer dig till normaldrickare. Du kommer börja där du slutade, men det är ju en bra bas att börja på. Oavsett om du väljer att sluta helt eller dra ner.

Bra text Adde. Har själv insett hur mycket jag tweakat sanningen och hur dåligt det fått mig att må. Försöker också vara 100 procent ärlig numera och det är magiskt vilken skillnad det gör för måendet även för mig.

Förstår precis hur du menar. Abstinens är så sjukt vidrigt. Krya på dig och lycka till med din väg framåt. Med risk för att låta nyfrälst har jag skaffat sponsor och jobbar med stegen. Trodde aldrig det var något för mig men tror det kan bli min räddning. Bara ett förslag, testa och och se om det kan vara något? Jag har försökt sluta själv säkert 30 ggr men faller alltid tillbaka. Tror verkligen man behöver hjälp med den hör skiten.

är hela grunden för min nykterhet.
Att vara ärlig mot sig själv i första hand ger mig också verktyget att vara ärlig mot andra.

Under hela min aktiva tid, ca 25 år, så lärde jag mig att använda lögnens alla olika sätt och jag blev en mästare att ljuga för mig själv och andra. "Hur mycket har du druckit? Ääää...jag har bara tagit en starköl" Liket efter ett kvarter låg då gömt nånstans. Den klassiska lögnen efter att ha testat Systembolagets snurra som skulle visa om man drack för mycket blev ju lätt parodisk......jag menar, ljuga för mig själv när jag skulle uppskatta mängden blev ju bara så löjligt. Den var så uppenbar så tom jag själv såg igenom min lögn och jag slutade med såna larviga påhitt.

När jag sen försökte få hjälp via olika kommunala ställen befolkade med professionella medberoende som skulle "hjälpa" så blev jag så häpen över att de inte på nåt sätt misstänkte att jag ljög ??!! Jag fattar inte än idag hur det är möjligt att svälja det jag sa ?? På den tiden var jag som de flesta andra i början väldigt kluven till min situation : Sluta eller dricka "socialt" ? Jag ville ju ha kvar spriten men ändå inte. Om jag då mötte en som fattade nada över hur jag fungerade så blev det ju en sport för mig att använda min manipulationsförmåga.

Jag har fortfarande kontakt med såna som är i startgropen för att sluta använda alkohol men har dragit ner rätt bra på sånt för det är liksom en never ending story och det sliter. Vissa gör avtryck dock och jag blir så i grunden lessen när jag ser vad de försöker göra. Jag talar direkt om att jag ser och hör om de ljuger för jag har ju själv använt lögnen. Men ändå ska de framhärda fast det är så uppenbart. Rekordet är nog hon som diktade upp en hel familj fast hon bodde ensam i en helt annan stad än vad hon uppgav. Då är det meningslöst att försöka hjälpa eller lotsa fram till ett nyktert liv, skyddsbarriären är alldeles för hög och stabil.

Idag har jag förtvivlat svårt för att ljuga, en vit lögn på sin höjd ! Och det har blivit så att jag tom inte vill vara med på nån form av överraskning för det känns inte bra att luras även om det anses vara till ett gott syfte. Livet blir så mycket enklare om jag ser till att vara öppen med hur jag tänker och att jag själv vet att jag inte behöver ljuga för nån om hur jag är.

Idag är jag en egen person som är värd att ha ett bra liv och jag duger precis som jag är.

Och det beror helt på att jag inte tar det första glaset !

Kram på er alla !!

Nej, ibland går det bara inte, det vet vi alla här. Men Du kommer ta dig upp ur diket igen.
Kram ?

Tack för din kommentar du lillamänniska. Att ändra mina alkoholvanor är väl just det jag behöver göra för att försöka reda ut och se vad jag vill. Sluta fly, Inte ta förhastade beslut med en vinindränkt hjärna. Vara närvarande i det som är och rättvist läsa av situationen, lyssna och inte direkt döma och förkasta. Bjuda lite mera på mig själv, visa vilja till förändring. M dricker också för mycket och mår självklart inte heller bra. har svårt att prata om problemen. Han kämpar på sitt sätt i det tysta. Nu ska jag försöka rusta mig med tålamod och hitta tillbaka till den starka och självständiga kvinna jag en gång var. Känns som det var oändligt länge sen men någonstans härinne måste hon ju finnas.
Idag ska jag ta hand om mig med växthus-och trädgårdsarbete. Gör gott för en trött och ledsen själ.
Igår ännu en nolla i min logg. Ska det bli idag med.