Senaste kommentarerna i forumet

Min son fick för 2 år sedan veta att han hade början på skrumplever. Var då nykter ett år men började sedan dricka igen. I somras fick han blödande magsår och efter det skötte han sig någorlunda men började igen i en period av stress. Fick nya blödningar igen och ambulans till akuten. Vid gastroskopi syntes sköra slemhinnor i magen och små bråck i matstrupen. Läkaren sa att det inte behöver bli några besvär av bråcken om han slutar helt att dricka vilket han också gjort. Men att leva med den här diagnosen känns för mig som mamma helt outhärdligt. Vet ju inte om det händer igen, känns som en ständig beredskap som påverkar livet så mycket att framtiden känns skrämmande. Någon med erfarenhet av bråck i matstrupen? Jag vill bara få något hopp att hänga mig fast i, något som gör att jag vågar leva. Både han och jag lever i rädsla och ångest och allting annat ställs åt sidan. Så orkar jag inte med att ha det, behöver hopp. Snälla, om någon vet något om det här, skriv en rad.

Hopp! Det döljs bakom Lucka nr 16.
Ska detta gå, kommer man att klara detta?
Idag känner jag hopp, idag var det andra gången på kort tid som jag gick på puben och träffade kompisar och drack ramlösa . Så i dag fylls mitt sinne av hopp, hoppet att kanske kunna förändra mitt drickande.
Visst, det har funnits tidigare. Men har då aldrig vågat visa min nykterhet som nu.
Så nu hoppas jag vi alla kan insupa en stor nypa hopp. Det går. Du, ni, vi , jag.Alla kan lyckas. Så nu kör vi så det ryker om oss . Det finns hopp !!
PS
John-Erik Kan inte du vara så vänlig och öppna Luckan på Torsdag?

400 dagar. Också en fin siffra.

Mycket dricka nu i min omgivning med julbord och glögg lite var stans. Inget sug alls, det känns inte lockande. Det kommer bli en fin vit jul. :)

Tredje advent och dag 46.
Inget sug, inga tankar på alkohol.
Så jäkla underbart!!

Kramar
???

Läser just ditt sista inlägg. Anhörig, men ett eget beroende? Inte helt säker på hur jag tolkar ditt beroende men vaknar av ditt skarpa svar.
Jag hör rösten av någon som redan är skadad av närheten av alkohol. Och jag vet att du ifrågasatt mig innan men jag påstår fortfarande att jag ännu inte hunnit skada någon annan är mig själv. Därför är jag inte helt säker på svaret om min rättighet att fortfarande dricka. Jag tror att alla som är beroende gör vad som är nödvändigt för stunden, för att inte gå under. Jag som är alkoholberoende tror att jag kanske tom skadar mina barn mer för stunden genom att gå runt i det mående som är abstinens än att ta de där glasen som ger tillbaka balansen. Så kanske det var ännu mer ikväll när jag är ensam med dem.
Har just lagd dem till sängs. Vi brukar när jag eller mamma inte orkar läsa en saga sjunga ett par sånger istället. Ikväll tog jag fram gitarren spelade lite till vår sång. Har aldirg hänt innan, jag är inte särskilt bra på gitarr, men inte lika lätt att bära in pianot.. :) Det blev en väldigt mysig stund, kanske bästa på hela dagen och jag kramade om dem så hårt innan vi släckte lampan. Jag är inte självmordsbenägen men rädd över den lilla tanke som kommit att ibland döden känns som den enda rofyllda tanken.
Du har kanske inte följt min tråd sedan början Ullabulla men jag berättar i ett inlägg om vad som hände när jag sökte vård både första och andra gången som gör att jag inte har något förtroende för den längre. Visst jag är det levande exemplet på en som står för att du är själv ansvarig för dina problem och att ta itu med dem! Men jag hade inte varit här om jag fortfarande kände att jag har koll på situationen.

Chansen: jag hänger på...idag var det julbord o blev 2 öl (bara) men nu får det bli lite ordning på livet så imorgon blir dag nr 1 utan A, känner mig så sliten o trött av giftet

Dubbelpost

Jag höll upp i tre månader för två år sedan, drack ganska kontrollerat i ett par månader efter det men sen var det nästan dagligen i gammal god vana. Gör ett nytt försök nu, har dock inte bestämt hur länge än. Funderar på tre till sex månader.
Skall se om det hjälper att vara med här samt att jag har berättat för min fru hur det ligger till.
Häng på så klarar vi det tillsammans!

Hej!

Tack "Chiron"!

Det är en bra synpunkt "Ångestmoln". Om jag dricker två glas alkohol blir jag oftast sugen på mer. Jag instämmer. Alkohol påverkar beslutsförmågan kraftigt och gör tyvärr att omdömet försämras. Jag försöker att köpa små mängder alkohol från systembolaget. Detta gör att jag aldrig har tillgång till stora mängder alkohol och jag undviker därigenom att bli för full.

Jag har tyvärr druckit alkohol under veckan. Det blev totalt fyra glas under en vardagskväll vilket resulterade i trötthet och bakfylla dagen efter. Det känns tråkigt att sätta upp regler angående nykterhet som jag sedan inte kan hålla. Jag överväger därför att inte sätta upp nya regler.

Dina murar har fallit.
Dina försök till att upprätthålla fasaden,eller din rätt att dricka börjar vara rätt frätt i kanten.

Nej,det är inte ok eller normalt att vara onykter tillsammans med sina barn.
Nej,det är inte ok att vilseleda din fru att kunna åka iväg för egen tid när du är onykter.

Och ändå är du det.
Du har tappat kontrollen och vill då ta till den yttersta flykten,göra slut på alltihop.

Och visst,det är en mmöjlighet som alltid ligger där som en möjlig lösning.
För dig.

Inte för de du lämnar kvar som kommer att undra varför du inte sa något.
Varför du inte kom till dom och berättade.
Sa som det var helt enkelt.

Din fru kanske vill skiljas,ja det är en möjlig utväg.
Hon kanske kommer att bli misstänksam och vilja lukta på dig,kräva bevis.

Kräva att du söker hjälp.
Och vad händer då?

Kanske det är så illa att du faktiskt blir frisk?

Jag vet att det är hårda ord från en medberoende som du tror inte förstår.
men tro mig,det gör jag.
Mitt kemiska beroende och den kick jag får av mina dyssiga beteenden som jag försöker avstå är också väldigt starka.
Och när jag avstår så uppstår en abstinens som inte är nådig.

Mitt ex kämpade i många år med psykiskt dåligt mående,en uppgivenhet depression och till slut en utbrändhetsdiagnos.

Men sen han fick hjälp och slutade dricka så vips,försvann också alla psykiska problem.
Mystiskt va?

Jag menar inte att raljera över din situation,jag förstår att du lider både över vad du gör mot dig själv och dina anhöriga.
Men hjälp finns att få,bekännelser kan göras.
Valet är ditt.

Föregående helg vändes på något vis med en kraft från ovan som slog ner i mig och gjorde att jag vände på en femöring på lördagskvällen och blev nykter. Hela veckan som gått har varit i kamp mot tristess och försök att hitta det positiva i att vara nykter men det har inte gått alls. Hållit mig nykter trots allt. Tror det beror på att veckan varit som den varit att jag inte tvekade knappt en sekund att dricka igen nu när det blev fredag. Jag kände på nått sätt inom mig att kraften var slut att stå emot. Helgen har varit fruktansvärd psykiskt. Lever i en känslomässig storm och gör allt för att hålla fasaden vattentät mot min familj. Jag lider av tristess men jag vet verkligen inte heller vad jag vill.
Hållit mig från att dagdricka med balans på en hårnål idag, men efter lite adventsfika med avsmakning av årets starkvinsglögg så är det igång igen redan kl 17. Min sambo har åkt iväg för att träffa lite vänner på "adventsmys" så jag har fritt fram att göra vad jag vill så länge jag har barnen i min koll. Jag är verkligen orolig nu. Jag har inga mer kort i ärmen. Jag har inga intressen, ingen lust till någonting. Inte ens när jag försöker tänkta om jag fick göra precis vad jag vill utan att något begränsar mig. Det enda jag vet som kan hålla mig ifrån att dricka är att träna som en fanatiker utan balans, den vägen har jag redan gått mist 10 ggr. Den leder bara till en återvändsgränd. För första gången börjar jag känna att det hade bog bara varit lättast att inte leva mer..

Att ha en längre tids nykterhet för att sedan ta ett nytt beslut tycker jag fungerar bra. Som Luddrigt skriver är det bra att få distans och sedan fatta ett nytt beslut.

Hur går det?
Kämpa på!

Har ni gjort sånt? På inskrivningen fick jag göra ett test. Där 20 tydligen är pågående missbruk. Jag hade 34. Det var svårt alkoholberoende enligt läkaren. Undra vad dom första som söker hjälp ligger på? Jag sköter ändå jobb hem barn och är mån om allt yttre. Lät som man borde vara en parkbänksalko enligt henne.

Jag avbokade antabustiden. Inte enbart pga panik, men barnen var sjuka och det är inte lätt att få barnvakt. Men hade jag verkligen velat så hade jag fixat det. Men jag fick panik! Nu har jag ny tid nästa vecka och kommer självklart gå på den. Men jag är så jävla olycklig i mitt nuvarande liv som ser sååå toppen ut från utsidan att jag inte vet hur jag ska stå ut med nykterheten. Alkoholen hjälper trots allt att bedöva och få mig att mysa på här hemma med städ och barn och inte reta upp mig för mkt på mannens elaka pikar och konstiga humör..
Så svårt det här!! Så ensam i denna skit!! Alla nyktra runt mig så det borde vara lätt. Men olycklig över detta liv. Eller är jag det pga alkoholen??. Vet knappt vad som är vad längre...

Hittade ett inlägg jag skrev i oktober som berör lite av det som diskuteras. Har ju blivit några texter här. I och för sig känns det som lite mellanmjölk, men om man inte riktigt vet hur man ska göra kan man så ett frö. Kopierar in delar av det här:

--------

"Även jag som är hyfsat stark och i jobbet många gånger tvingas vara en förebild, vacklar. Att tacka nej inför andra upplever jag inte det minsta jobbigt (har som ni vet betydligt svårare att tacka nej när jag bjuder endast mig själv...). Däremot har jag en jättespärr vad gäller att berätta om mina A-problem. Det går bara inte. Inte alls. Inte. Jag skäms för att jag känner så, men kommer inte över känslan av... hm... misslyckande kanske... eller skam... eller en mix av båda.

Men...

Jag har faktiskt lite smått börjat prata A-problem generellt. Smyger in en del tankar här och där. Berättar att jag/vi har en vit period. Kan tala om för andra att jag avstår då jag ibland kan tycka att det börjar kännas lite fööör mysigt med ett glas på fredagen (haha, ett? fem-åtta-elva snarare, men om detta säger jag förstås intet). Alltså, försöker bidra på ett i mina ögon egentligen fegt sätt, men jag förmår inte mer, inte just nu i alla fall. Tänker och hoppas att jag ändå gör någon nytta genom att uppmärksamma att ett riskbruk inte är ofarligt. Och för varje gång bryter jag ned motståndet lite lite lite. Så en dag kanske...

Dock...

Jag informerar och skriver ärligt om min panikångest. Har nästan kommit att bli en talesperson för många vad gäller detta i min lilla stad. Alla jag har att göra med på ett eller annat sätt känner till hur jag kämpar med panikattacker, eller rättare sagt hur jag kämpar för att undvika dessa.

Vad är skillnaden? Ibland blir jag så trött på mig själv, så ledsen över mina känslor. Varför kan jag inte berätta om det ena när jag så öppet gör det om det andra? Vill ju så gärna göra skillnad.

Eller så är det som mina närstående säger i många sammanhang: "Du är bara en människa du med", "Du behöver inte rädda världen på egen hand" och "Tillåt dig att vara svag någon gång"."

--------

Vet inte om detta blev tillnågon nytta, ville nog bara delge er mina tankar. Törs och/eller vill man inte gå all in kan detta kanske vara ett alternativ.

Instämmer naturligtvis.. Varför behöva förklara?
Vi har lite problem i Sverige.. Kanske i Norden eller ju längre norrut man är bosatt
rent av. Ett tabubelagt område hel klart..
Om man inte dricker så bör det vara klart från början av ens liv.
Man kan inte helt plötsligt säga att man tröttnat..
Märkligt..

Finns väl lite olika skäl till att göra och inte göra det.

1. Det kan upplevas som ”en stämpling” som ni är inne på. Men det skiter jag lite i. Det ser dom väl att man inte ens är nära parkbänken.
2. Vad händer om man vill börja igen men sagt att man slutat? Kan bli jobbigt om man innerst inne vill ha lite dörrar öppna.
3 Vad händer om man sagt att man slutat och misslyckas? Då har man höjt varningsflaggen.

Ett tips om man inte är säker är att säga att man testar en challenge på 30, 90 eller 365 dagar. Kört med den ibland men sagt att det nog blir längre för att jag inte saknar det. Men i mitt fall mest på grund av nr 3. Har dock inte upplevt att folk ifrågasatt mitt val speciellt mycket. Kanske har bra människor i min omgivning men de flesta verkar mest imponerade, ibland kanske nån liten besvikelse över att de inte kan dricka lika mkt när jag är nykter. Men jag orkar inte bry mig om vad andra tycker om det så mkt. Kanske inte direkt nämner det på nästa anställningsintervju för att undvika felaktiga slutsatser.
Men det är ju fan att vi som inte dricker av olika skäl är de som ska motivera varför och förklara privata val för diverse hjon i tid och otid.

Har hållt upp tidigare o kännt den sköna känsla du beskriver dvs att vara utan bakrus o pigg...men efter några dagar faller jag dit igen men vill verkligen sluta helt...

Bryt helt med alkoholen, jag är inne på dag 14 och visst går det upp och ner men känslan att vakna utan bakrus och ha ork till att hitta på saker är svårslagen.

Dricker för ofta o mycket o måste hitta ett sätt att komma ur dessa vanor

Håller med dig!" DetGårBättre".

Jag tänkte försöka vara lite mer aktiv här på forumet, det kanske hjälper mig att hålla mig i skinnet.
Jag är så trött på den förbannade alkoholen som förstör helg efter helg.
Man mår ju så bra när man har sina vita perioder, det är då man lever, livet leker och problemen är hanterbara.

Tack för pepp o kommentarer , det värmer !
Jag är fortsatt nykter .
Tänk att dagar kan vara så olika . Från himmel till helvete o tillbaks till himmel igen . Just nu är allt i alla fall bra . Idag väntar julmarknad o sen middag med familj , så mysigt .
Ha en fin dag alla , Kramis

Tänker på dig under veckorna och det är skönt att läsa att det går så bra för dig. Så otroligt starkt utan antabus. Jag äter fortfarande antabus och det känns ok, skulle kanske kunna sluta, men fortsätter iaf över storhelgerna. Har haft sug några få gånger, när jag fått panikångest eller är helt slutkörd efter en tuff dag på jobbet. Men det har gått över och jag har tänkt igenom hur det var förut. Jag hade samma strategi som du på morgnarna, nu får det vara nog! Sedan kom lunchen och jag började planera och så var det kört den dagen. Men nu är jag "hel och ren" som någon skrev ovan, ett fint uttryck. Är nu helt öppen med att jag inte dricker längre, inte att jag är alkoholist, det är lite mer känsligt, det vet bara familj och släkt. Mina barn är måna om mig och dubbelkollar tex på glöggflaskorna på Ica att det är 0,0 % och inte lättvinsglögg som skulle göra mig sjuk. Vi spelar spel och umgås mer. (spela spel är svårt när man är full). Men jag har mardrömmar att jag glömmer bort mig och dricker en öl eller vin och vaknar i panik. Tänk om jag glömmer bort att jag inte får dricka? Min man har gått med på att inte ha NÅGON alkohol hemma alls. Han köper 2-3 öl på fredagen och dricker dem, sedan är det slut hemma. Vet inte om jag skulle klara att ha ett välfyllt skåp hemma. Men det är ju också en tröskel att komma över, att klara av att vara i närheten av alkoholen.
Tänker på dig ofta, vi klarar detta tillsammans!