Senaste kommentarerna i forumet

Hej
Nu var det ett tag sen jag var här. Har druckit varenda dag i 2 veckor. Är helt uppgiven. Jag vill inte fortsätta men vet så väl att när jag kommer hem så finns A där och frestar. Så tänker jag men ett glas är väl ok och sen är karusellen igång. Vet att jag behöver hjälp men bor på ett litet ställe där alla känner alla. Jag smyger med drickandet väldigt effektivt. Väljer bort allt som har med mycket folk att göra på fritiden... allt för att dölja. Tror att AA vore bra men rädslan att det ska läcka ut håller mig därifrån. Finns det nån som kan ge mig stöd så jag klarar den här dagen nykter.

Det jävliga, inte det härliga..

Jag upplever att när jag är i en sån period att jag måste 'bli färdig' innan jag slutar. Du var väl inte färdig ännu bara. Kanske är du det nu! Tänk att det alltid tar slut vad du nu dricker. Börjar du om tar det också slut. Men det vet du ju redan, att du mår så mycket bättre i längden efter några nyktra dagar. Det härliga är ju att det finns en genväg att må bättre efter en kvart.

Bra att du tar hjälp, heja dig!

.

Nej, det har inte varit en bra helg. Blev full i fredags, vaknade med sån sjuk ångest i lördags. Drack 5 starköl på förmiddagen och klarade mig igenom dagen. Gårdagen blev det 5 folköl för att härda ut ångesten. Sovit illa hela helgen, men vaknade nu och kände ändå att den här dagen kan bli bra. Ska hämta ut anti-depp tabletter idag och ringa AA! Så får det bli! Jag vill återigen tacka alla er som svarat och stöttat❤️ Läser massa av era trådar och vill som sagt svara var och en av er. Egohjärnan sätter mig i fokus. Satsar på en nykter bra dag idag. Stor kram till er och önskar alla en bra start på veckan.

Jag går och lägger mig nykter idag i alla fall även om livet känns skit och uppgivenheten är ett faktum. Tänk om man någon dag inte skulle längta tills dagen tog sluta utan faktiskt utnyttja den till fullo utan ångest över att man lever. Det skulle vara nåt hörni!

Jag känner inte igen mig i många här på forumet... det kanske är ångesten som snackar, och den sociala fobin och även den extrema sorgen att detta är jag. Känns som att de flesta här är äldre, 40-65+ och har barn och familj etc. Ett helt liv har ni levt. Kanske ska komma tillbaka om en sådär 30 år när jag är fullblodsalkoholist. Visst, vi har alla problem med alkoholen men också olika problem inom problemområdet. Skulle vara intressant att prata någon med likande problem som jag... och jag orkar inte vara positiv längre. Speciellt inte på en sån här sida. Det känns ibland så glättigt på vissa trådar. Jag orkar inte, men förstår samtidigt att det är ett sätt att ta sig igenom skiten. Såklart. Ursäkta mitt dåliga humör.

....att se dig Jasmine? Hoppas allt går fortsatt bra för dig?
Ja det där med Yoga pratar flera om ...man ska kanske prova? Eller vad säger du Emma?

Jag hänger på här....Lyckades med 17 dagar senast (i april) men sen föll jag tillbaka ....
Nu har jag kommit 2 dagar när jag nu tar nya tag!
Det måste kännas härligt att vara stolt över sig själv....och "en dag i taget" är en bra metod.
Fortsätt så och lycka till fortsättningsvis.

Vi är nog alldeles för lika varandra, du och jag.
Det var bara en tidsfråga innan jag började smyga med alkoholfritt också.
Jag fortsätter hos min terapeut på torsdag och vi ska fortsätta nysta och försöka sätta fingret på vad fan som får mig att alltid vilja krossa hjärncellerna till det yttersta när jag väl tar den där första, andra och tredje ölen.

Börjar komma lite klarhet ur min skevt tänkande hjärna så här när dagen har landat.
Jag var på precis samma uppstressade humör igår som i fredags. Jag var på samma uppstressade humör idag som i fredags.
Bör också tillägga att jag haft spänningshuvudvärk ända sedan i fredags också.
Idag, på mors dag, efter att vi varit till graven och jag gett mamma den bukett Liljekonvaljer jag alltid gett henne på mors dag så släppte det.
Jag blev lugn. Slutade varva upp mig för småsaker framkallat av mina barn. Jag blev avslappnad.

Biggan konstaterade i tisdags:
- Det låter på det du berättar som om du inte bearbetat din mammas bortgång alls. Som att du druckit bort precis allt som har med det att göra.
Vi har nog en del att jobba med.

Sist jag reagerade så här var min födelsedag. Samma sak. Precis samma sak.
Skönt att ständigt ta nya steg framåt efter diverse bakslag.
Tråkigt att vara trasig och inte kunna lista ut basic existerande.
Väldigt positivt är att jag inte känt någon romantisk rosa dimma där jag kan sörpla Bellman’s som vanligt.
Jag är klar. Jag har inte ens tänkt ”bara en gång till någon gång sen”.
Bara ett sånt steg.

Ta hand om era mammor. ?

Har lite samma problem här. Viljan och motivationen finns, men styrkan/balansen verkar inte finnas på plats.

Har haft antabus nu i 19 dagar, fungerar bra för mig iaf - så att jag kan inte kan lura mig själv.

Prova antabus =)

Jag tror du redan fixat kvällen genom att sätta ord på suget, eller hur?

Söndag kväll.
Hjärnan och jag dividerar om att kanske ta ett glas vin eller bara en klunk eller kanske en dag på semestern eller inte alls eller bara en klunk whisky eller en liten öl den är ju svag eller kanske sluta helt eller ångestdämpande eller liite vin eller en massa sprit eller.......

Vill jag dricka alkohol just NU?
-Nej, det vill jag inte.

Pheeeeeew! Den här dagen gick bra!
Ge miiiig styrka!!! För nu kommer suget!?

Läste nu att du har haft en liten svacka men att du är på G igen. Glad jag blir ? Du kan och du kommer att få saker och ting att fungera.Du behöver bara hitta din strategi, men det som är det viktigaste är att du hittar de som får dig att må bra!!!
Ja sol, värmen och sommaren tänker man automatiskt att det är nu man ska vara glad, livlig, och bara ha positiva känslor och tankar.Men TJIIIIII får vi som har A-problem ???
Men man kanske automatiskt pressar sig själv att man ska må bättre nu när sommaren är här.Man ser allt som blomstrar -miljö som människor. Man ser folk sittande överallt och bara njuter,skrattar och ha det gött.Ser folk göra all slags av aktiviteter och skojsigheter osv. Och det är ju sådant som man inte ser så ofta på vinterhalvåret och då är dom flesta lite "deppiga" och gråa.Så när man ser allt annat blomstra men man känner inte det i sig själv så blir man mer medveten om det - Hur man mår och A..!
För mig har det nog inte så stor betydelse vilken årstid de är. Jag har ändå druckit lika mycket varje dag året om. Men självklart blir man påverkad. Man tänker på den där goa KALLA ölen på en uteservering eller i parken.Eller egentligen är det endast den kalla ölen det handlar om ? Men jag prövar att vända på det suget.Tänker även på dom blaskiga, halvjumna ölen som man har fått i sig..URK..Och det som ger mig mer motivation är att jag vill inte vakna upp i värmen bakis där svetten bara sprutar ur från porerna och stinker A.Känna sig smutsig och oren.Andedräkten som ingen tandborstning kan få bort. Och bilden att man öppnar en öl för att lindra bakfyllan,självömkan och ångesten, en öl som då förmodligen är blaskiga halvjummen och utan kolsyra!!!

Jag hejar alltid på dig. Och jag tror på dig ?❤️?

Ja gör det inte svårare än vad det behöver vara.Det är tillräckligt jobbigt ändå.Var som sker i morgon eller om 2 veckor kan du inte styra idag så det är slöseri med tid.Så lägg den energin istället i dagen du lever i- Dag för dag..

Var inte för hård mot dig själv, men använd känslorna för att förändra din relation till alkoholen så att du slipper känna dig så fler gånger.
Oavsett hur det går i morgon är det inte för sent att styra rätt.
Hoppas på det bästa i morgon!

Räkna på och sluta inte :)

Om en nykter alkoholist som lyckas stöta sig med alla (trailer):
https://m.youtube.com/watch?v=soHhYqXyUlY
Går på HBO Nordic. Ger mig lite ljus under mörka stunder. :)

Vilken otur du haft!
Men nu måste du se till att komma på fötter igen. Du får gå till vårdcentralen imorgon och visa såret så det inte blir ännu värre.
Sedan måste du släppa det som hänt för det kan du inte ändra på ändå....
Se framåt istället och ta en dag i sänder, du minns ju hur bra du mådde när du inte drack.
Jag tror du fixar detta????

Jag kan inte bara "hänga på" och sluta för alltid, allt jag kan göra är att ta en dag i taget just nu. Jag förstår absolut hur du menar men det är inte så lätt, uppenbarligen, eftersom jag inte klarar av det mer än ett par veckor åt gången. Det enda jag kan göra är att lova att inte dricka idag... men bara just idag.

Tackar så mycket för uppvaktningen=). Det värmer. Ni vet ju hur tufft det kan vara. Ja, man börjar ju fundera lite på framtiden. Jag trodde ju aldrig ens att jag skulle klara 30 dagar, så jag har liksom bara tänkt "en dag i taget". Att dricka i min ensamhet har varit min svaga punkt. Det vet jag att jag aldrig mer kan göra. Det är direkt livsfarligt för mig.
Jag fortsätter att ta en dag i taget, ett tag till.

Var inte för hård mot dig själv.
Alkoholen kan få den bäste att göra de dummaste saker.
Lycka till imorgon, och kämpa på!

läpparna vid ett antal tillfällen dagen efter. Men en dag efter kände jag att den här gången var sista. Nu är jag färdig. Nu är jag en sån person som inte dricker. Aldrig mer dricker. Min deptession och ångest får lösas med annan medicin och terapi än öl. Vet inte vart gränsen går för att ha lyckats men jag har långt kvar. Jag känner dock att jag aldrig mer vill, precis som dagen efter. Kroppen vill men inte jag. Slutade med nikotin under några år och fallet tillbaka var ”jag kan ta bara en” sen ”bara idag” och slutligen ”på måndag slutar jag igen”. Så inga bara en öl för mig. Har provat att dricka mindre så många gånger att jag inte ens kan räkna dem. Varje gång?
Häng på att sluta för alltid i stället :)

Hej på er bästa forumvänner. Mitt senaste inlägg var 13 mars och mycket vatten har runnit under broarna. Just då kändes allting ganska bra och jag tyckte jag hade någorlunda koll på tillvaron. När det började närma sig hemresa fick min fru så akut ont i magen/ryggen att vi fick åka in akut till sjukhus. Det hela slutade med akut operation. Jag var tvungen att åka hem själv för att sköta om en del. Min fru var "borta" ytterligare tre veckor innan hon kom hem.

Det var så chockartat. Kom så plötsligt. Jag medicinerade någon dag med alkohol men inte mer än att jag fungerade. Jag "tordes" inte bli för berusad. Väl hemkommen följde en ganska lugn period och allt verkade gå åt rätt håll. Min fru blev bättre och bättre och vardagslivet fungerade bra. I mitten på maj åkte vi på en sedan länge planerad semestervecka till sydliga trakter. Först hade vi tänkt cancellera veckan men vi beslöt oss ändå för att åka.

Planet gick tidigt på morgonen och jag sov inte många minuter natten innan. Jag har tidigare delat med mig om hur dåligt jag hanterar stress nuförtiden och när det visade sig att planet var fullt av stojande barn, där alla verkade vara placerade runt mig kände jag att stressen blev alldeles för hög. Min fru satt på den andra ytterplatsen men bytte till fönsterplats med en spädbarnsfamilj. Plötsligt var det fritt fram att lugna ner sig med något och plötsligt "rann det ner" två små rödvinsflaskor och ett par drinkar (naturligtvis inget vatten). Väl framme och flygplansdörrarna öppnades möttes vi av en 35 gradig fuktig värme.

Jag kände mig inte så berusad. Satte kurs mot flygplansbussarna som skulle ta oss till terminalen men det bar sig inte bättre än att jag snubblade på trappan upp till bussen och skar upp ett djupt och långt sår på högerbenet med kraftigt blodflöde som följd. På något sätt kom ett bandage på och jag låtsades naturligtvis att allt var som vanligt. Iväg till hotellet, ca 30 minuter därifrån. Välkomstdrink, javiiiist.......Flaska skumpa på rummet..., javiiiist.

Därefter skulle jag på "ett ärende". Talade om att jag skulle ner till apoteket och skaffa bättre och flera bandage. Därefter har jag bara svaga minnen av att jag tog mig ner till affärsgatan, köpte två stora öl som jag hävde i mig. Tog mig mödosamt tillbaka till hotellet, lyckades hitta rätt hiss och våning till vårt rum men tog till vänster istället för höger. Till vänster var det en glasdörr till något vilorum med en hög dörrkant och stengolv.

Jag måste ha snubblat, ramlat handlöst rätt ner med ansiktet på stengolvet och svimmat av. Uppenbarligen har någon annan hotellgäst hittat mig avsvimmad i en hög av blod och larmat hotellpersonalen. Ambulans kom och hämtade mig. In till sjukhus. Näringsdropp, sydd haka och lite annan rengöring av sår. Såret på benet brydde de sig inte om att titta på ens. Man kan inte säga att det var den mest kvalificerade vården.

Hem i taxi. Dagen efter öppnade jag bandaget på benet. Det såg inte alls bra ut. Iväg till den lokale doktorn som konstaterade att detta sår skulle ha sytts pronto. Rengöring av bensår, två olika sorters megastarka antibiotika, preparat för att magen inte skulle " gå sönder" och en förfärlig massa bandage.

Jag behöver inte tala om för er hur jag kände mig efteråt. Jag vet att ni förstår. Det blev inga bad under semesterveckan då jag inte fick ha såret i vattnet. Dock höll jag mig till enbart vatten när det gäller dryck men skadan var ju redan skydd.

Hemma igen sedan någon dag. Såret på benet läker mycket långsamt eftersom det inte sytts. Jag går lite som i dvala. Så ledsen och arg för att jag mådde så pass bra under lång tid i senvinter/förvår och att en katastrofdag kan ödelägga allt.

Just nu gräver jag ner mig i min skyttegrav, tar timme för timme. Ingen i min närhet vet om detta utom min stackars fru och nu också ni. Men ni är ju vana att höra det mesta.

Jag har inte ork att skriva mer. Tack för att ni finns.
Kram/Tjalle

Även om man tänker att det inte blir något konkret gjort, så är ju den enkla samvaron värdefull i sig
Kram

Hur går det för dig? ❤

...kan jag lätt medge att det har gått med den här planen. Så fort jag dricker ett glas vin så vill jag ett till, och ett till, och ett till och sen går det över till sprit. Detta är 99% av fallen. Om jag är extremt trött så kan jag lägga av efter ett par och om jag måste upp tidigt nästa morgon (ibland inte dock). Jag har haft en del extrema black-outs den senaste månaden och det brukar jag aldrig få... stukade foten vid ett tillfälle. Ringde en massa människor, skrev skit överallt på social media osv. Inte det värsta man kan göra men det är likväl skämmigt och pinsamt. Ibland undrar jag om jag gör det med flit. Eller ja, alkoholen kan nog vara en grej för mig att självskada. Typ försök drick så mycket som möjligt nu för du förtjänar ändå inte att må bra imorgon, men också ett sätt att slappna av, inte tänka på morgonen, få det första ruset, för att slippa ångesten för ett tag, för att kunna umgås med människor (även om jag oftast dricker hemma?). Jag dricker för så många saker, det är svårt att sätta fingret på just varför.

Jag var nykter under två veckor för någon månad sen. Det var skönt, men såklart så förstör jag det också. För vad?
Senaste, värsta tillfället var för tre/två dagar sen eftersom jag fortsatte dricka på morgonen när jag vaknade upp. Jag mådde så så så dåligt men fortsatte ändå att klunka i mig. Jag vill inte vakna upp ur mardrömmen så lika bra att fortsätta dricka.
Igår var jag nykter och det var så skönt igen. Ni vet den känslan efter att ha druckit mycket och sen dagen när man är nykter och tänker "aldrig mer" och det är en sån skön, lugn känsla. Typ "det här är ju lätt, jag vill inte ens ha skiten". Den känslan håller i sig ett par dagar, kanske en vecka. Sen är man tillbaka. Hur kan man komma ihåg så mycket skit alkoholen har orsakat och hur mycket den förstör och hur det alltid blir samma sak men ändå ÄNDÅ sitter man där och tänker "men idag kan jag väl dricka". Det är helt otroligt.

Jag börjar bli orolig över att jag är beroende. Alltså att jag har gått över gränsen från grey area till addicted. När kommer man till punkten att "nu får det räcka". Jag har aldrig kommit dit, utan jag säger "jamen jag kan vara nykter ett tag och sen kan jag dricka". Inte ens nu när jag skriver detta kan jag tänka mig ett helnyktert liv, det är helt otroligt. Helt ofattbart att man utsätter sig själv för detta.
Vet inte riktigt vad någon ska få ut av detta inlägg men ville skriva av mig i alla fall...