Senaste kommentarerna i forumet

Lindrar oro. Får mej att slappna av. Kan också sparka igång mej när jag känner mej apatisk. Alkohol! Biverkningarna har blivit för tuffa med tiden. Vad ska bli mitt substitut?Kan inte glädja mej åt helgen längre. Ekorrhjulet,dagarna en grå massa av tid som tidigare lystes upp lite till helgen. Frågar mej själv om det är så att vissa människor är dömda att inte finna ro i sig själva. Saknad och sorg finns det nog att jag inte har kvar min bästa vän A. Det här var ett mer en lovligt depressivt inlägg så jag måste bara tillägga att jag har hoppet,tron och viljan att allt ska bli bättre. Får se hur långt det räcker.

herregud vad skönt ett par glas rött hade suttit .

rödvin är så skönt att dricka, måste minnas nackdelarna hela tiden.

På din vårdcentral borde de ha tystnadsplikt och sekretess. Tar man antabus kan man inte dricka alkohol utan att bli "sjuk". Jag har testat för många många år sen och minns att jag tog nån klunk A och blev alldeles röd om ansikte och hjärtat bultade mycket obehagligt. Vet inte exakt vilka fler obehagligheter symptomen är om man dricker a med antabus men tillräckligt hemskt för att tvingas avstå. Jag tänker att om man tar antabus så kan man inte dricka. Jag har själv funderat på att be om det men blev rädd då "någon" sa att man kan bli deprimerad av dem. Men jag tänker tillfälligt?

En bra självkänsla är bästa reskamraten och att reparera självkänslan är oftast viktigt. Att känna att jag har ett värde oavsett vad jag presterar eller hur bra självförtroendet är. Men hur reparerar man den - i boken är det enkelt. Man behöver lyssna mer på sig själv och sätta gränser som känns bra.
Att ta ansvar över sin hälsa och sitt välmående! Att ta ansvar över mina val, mitt liv och min framtid.
Stora ord och inte så lätt att ta till sig.

Från början tog jag också en dag i taget, och kämpade varje dag mot ett enormt sug. Men nu har jag klarat flera veckor i sträck flera gånger. Det jag inte klarat är att hålla mig ifrån A mer än 4 v. Jag tror att jag egentligen inte ens försökt sluta på riktigt, jag har bara lurat mig själv. Jag har väntat på och planerat nästa tillfälle att dricka igen, då är det inte alls lika jobbigt att hålla ut några veckor. Har klappat mig själv på axeln och tyckt att jag varit så duktig, inte har jag några problem när jag kan vara nykter i flera veckor. Men jag har mest blivit riktigt bra på att lura mig själv (tränade ju länge på att lura min man)?.

Därför detta beslut att vara långsiktig. Jag måste göra något ordentligt, och annorlunda mot det jag provat, för att komma åt min alkohol-kidnappade hjärna.
Jag är livrädd för alla situationer jag kommer att hamna i, där jag för första gången skall vara alkoholfri. Har ingen konkret plan än hur det skall gå till, så definitivt ingen skicklighet men en nyvunnen och stark vilja ??.
Att läsa (och skriva litet) här är hittills det bästa verktyget. Det ger både tips o råd, inspiration och styrka!

Här aldrig prövat det. Hur funkar det. Blir man dödssjuk om man dricker om man tar antabus? Men bor på en liten ort där man inte går till vårdcentralen med ett alkoholproblem. Då är det ute på byn på en gång.

Känner igen det där att ledighet triggar. Ääääntligen tid att skrota runt och bara vara... men till det "behövs" vin. Det är först då, med vinglaset i hand jag slutar multi-taska och vara über-produktiv. Det går liksom inte att växla ner. Och det syns ju på de vanor jag ersätter vin-lullandet med. Träning träning träning varvas med massa intedningsprojekt, storstädning, ommöblering, kompetensutveckling... Men jag längtar efter att bara skrota runt utan mål och mening. Vila. Tänk att det ska vara så förbannat svårt!

Så kul att höra från dig mitt i allt elände. Jag har också följt dig med alla dina underfundiga kommentarer. Vill minnas att du skriver en hel del i forumet "det vidare livet" och ingen hellre än jag själv skulle vilja känna att jag hörde hemma i det forumet. Jag har nu tragglat i "förändra mitt drickande"-forumet under så lång tid men kommer ändå inte vidare.

Jag kan skriva under på vartenda ord du skriver. Återfallets ångesthelvete är näst intill outhärdligt. Jag har nu ca 2-3 timmar kvar för att fullborda de första två dygnen. De gånger jag "slutar dricka" efter en dryckesperiod stoppar jag vanligtvis tvärt av naturliga skäl. Alkoholen är slut och det är långt till bolaget så alternativen är inte många. Så när alkoholen så sakteliga rinner ur kroppen, vilket ju tar ett tag efter tre-fyra dagars drickande, så är det bara att försöka härda ut. Det är ju inte så att det blir lättare för varje gång direkt.

Jag tyckte att jag var ganska stabil ett tag under slutet av 2017 och början av 2018 men ack vad jag bedrog mig. Det är som hela min hjärna i små, små steg planerat detta under väldigt lång tid. Givetvis har jag inte varit observant nog utan tyckt att "det här går ju fin-fint"......Alkoholen som jag tidigare hade inlåst för att "ta fram" om det någon gång vankades gäster som till nöds ville ha sig ett glas fungerade under ganska många månader. Sedan tyckte jag att det var väl lite omständligt det där, och kunde vi dessutom inte passa på att utöka sortimentet lite. Man vill ju inte visa sig snål när gästerna kommer.

Sedan var det bara för "fyllehjärnan" att vänta in rätt tillfälle. Ensam hemma (x antal dagar) underlättar tillvaron när det ska drickas. Tämligen välfyllt skåp och så som grädde på moset hade jag ett bedrövligt besök hos tandläkaren som inte alls gick bra. Det var dessutom andra försöket att försöka förbereda en rotfyllning. Så nu sitter jag här med återfallsångest, ensam som i graven och dessutom med tandvärk och ingen ny tid inbokad.

Jag är trött, spänd och fylld av ångest. Min hjärna och kropp kommunicerar inte alls just nu. Detta inlägg tar mig otroligt lång tid att skriva. Jag vet inte hur jag ska gå vidare och just nu är det bara att "överleva" som gäller. Som du skriver, heuh, jag delar gärna mina erfarenheter i både med och motgång. Av någon anledning har frekvensen av inlägg på "medgångskontot" minskat när jag börjat mått hyggligt igen. Vad man nu ska dra för lärdom av detta......
Sköt om er önskar en trött, ledsen Tjalle

oförbätterlig; jo nog känns det så ibland här i mitt sinne också. Jag har följt dig sedan lång tid tillbaka och jag känner igen mig själv i så mycket av det du skriver. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli helt fri från det Damoklessvärd som hänger över mitt huvud. Kanske blir jag inte det, kanske kommer jag att fortsätta med mina återfall tills jag dör. Men hur det nu än blir med den saken så har jag lärt mig en sak: mina nyktra perioder och det liv jag lever då är värda varenda sekund av lidande jag genomlever under ett återfall. Så jag tar hjälp där jag kan finna den: på psyket, på behandling eller så biter jag bara ihop och försöker ta mig igenom så gott det går. För hur eländig jag än känner mig i bakfyllans helvete så blir det ju gradvis bättre om jag bara härdar ut.

Jag vill gärna läsa mer av dina skriverier Tjalle, både i med- och motgång; du hjälper mig och lättar lite på den ensamhet som smyger sig på ibland.

Tack Carina (och andra) för att ni över huvud taget bryr er om den oförbätterlige Tjalle. Jag har så stark vilja men någonting saknas hos mig. Jag måste ta hjälp på riktigt. Detta går inte att lösa ensam. Jag vet dock inte hur just nu. Just nu vill jag bara överleva timme för timme.
Kram/Tjalle

Tack för att du kommer in här och skriver så vi kan "vara med dig". Tänk vad saker och ting kan slå om fort, som du skriver. Jag tycker det är superstarkt av dig att ta små steg som gör dig gott. Som att försöka sova, dricka mjölk osv. Vad mer kan du göra för din kropp och själ så att den ska få må lite bättre just idag?

Om du känner att du vill prata med någon så har Alkohollinjen öppet idag till kl. 19. Tel nr dit är 00-84 44 48. Hjälplinjen har också öppet fram till kl.22, tel: 0771-22 00 60

Vi är med dig! Skriv gärna mera här om du vill!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vet inte.....försökte...blev irri...försökte ändå...nu kör jag ändå....är som inte beroende av deras godkännande för att lyckas...är det syndrom...jag kan själv-jante

Det ÄR svårt! Det är det här som är beroende. Psykiskt eller fysiskt eller både eller tvångstankar. Oavsett så krävs det bestämdhet och ilska bakom. Nu jääävlar liksom. Vi får inte bli små inför A.
För ett år sen höll jag i över 50 dagar. Sen kom en solresa. Jag skulle bara ta ett glas bubbel. Jag var inte beredd. Hade inte förberett inför kommande "faror". Det gick åt helvete och jag ångrade det länge. Sen försökte jag om och om igen. Nu är jag på dag 8 ett år senare. Jag vill ge dig ett råd! Antabus under resan. Vad tror du? Så slipper du ambivalensen - "ska jag eller inte".

100 dagar. En fin och jämn siffra.

Jag är nu inne i en fas där att vara utan alkohol känns helt naturligt. Jag har inget sug, eller problem, att göra annat. Tanken på att gå hem vid 3-tiden från krogen, seg och med några förlorade dagar efter slog mig här om dagen, och det kändes avlägset.

Jag upplever en typ av pigghet, antagligen från en kombination av avhållsamhet och träningen. Jag har de senaste åren ofta längtat efter att få sova, få en timme på soffan, få sovmorgon, få lägga mig tidigt. Detta har nästan helt försvunnit nu, ca 7 timmar sömn på natten täcker helt mitt behov. Och jag har istället energi till annat efter jobbet.

100 dagar idag, och 100 till känns just nu självklart. Dock är ju framtiden alltid svår att förutspå.

Li-Lo, Miss Mary Poppins och Adde, det underlättar att få lite feedback i tråden.
Ibland känns det som om ingen läser, ingen som svarar, ingen som ens vill plutta dit ett litet gilla-märke.

Har märkt hur det skett ett generationsbyte på forumet, och jag är faktiskt glad över att det har tillkommit fölk som vill inse sitt felaktiga alkoholintag istället för att köra huvudet i sanden och låtsas som om problemet inte finns.
Men jag känner dock mig lite för långt gången i mitt tillfrisknande att kunna komma med allt för glada hejarop för de nytillkomna.
Så jag håller mig här i min egna lilla forumshörna, i min tråd och envist tjötar vidare, nu inne på mitt nionde år.
Variationen är inte längre så stor när man inte längre står vid alkoholruinens brant, jag behöver inte längre vara beredd på att falla när man tittar hur den senaste tiden har förflutit, man börjar känna sig trygg.
Men det behöver inte betyda att jag inte behöver bry mig, tvärsom så är tryggheten den mest farliga att luta sig emot,
Det kan vara en frogilitvägg som klarar en del stötar men inte för hårda.

Natten som förflöt var nog den sämsta hittills, somnade till en enorm frossa så att tänderna höll på att nöta hål i täcket.
Vaknade två timmar senare av att hela sjön gungar, det var plaskvått i sängen, fick vända på kudden och bytte ända på täcket.
Jahopp sedan började svanken att göra sig hörd, det strålar ut krypningar och domningar som gör att man kan inte finna ett enda läge som inte skapar obehag, så liknelsen med en visp i vätska är inte helt oslående.
Pluppade in lurarna och försökte döva bort alla intryck och det funkade väl lite halvdant, sprattlade till varje halvtimme.

..och sedan, hack hack, kack öluuut???
Jag har lyckats smitta frugan, hon som hostar som om hon skulle kräkas i varje slutspurt.
Yippiee!, jag kommer få sällskap ett par dagar...
Men då blir det väl jag som får badda hennes panna och tycka synd om henne...

What comes around goes around, payback time.

Berra

Ja nu har dom slagit klorna i mig. Sitter här och försöker slå mig fri. Tre veckor är kristid. Då har minnet bleknat av hur illa det gick sist. Tankar som : det ska väl inte bli likadant nu. Nu vet du ju hur det kan gå så nu blir det inte så denna gång.Denna gång tar du bara ett eller två glas för att komma i stämning. Jojo , fnys, som om det skulle funka så. Det blir om möjligt värre. Sen tänker jag att det vore kanske bra att ta ett rus, så att jag inte vill ha, när vi ska på solresan. För efter ett återfall så är man ju inte sugen på ett tag. Men nu skriver jag här och läser och läser och förhoppningsvis så går det över. Men jag vet att plötsligt så kan jag stå utanför systemet med en kasse. Då har någon tagit över min hjärna. Jag litar verkligen inte på mig själv nu. Men idag blir det inget iaf. Har annat att göra. Jag mår ju så bra nu. Varför förstöra detta??. Jag vet ju att ångest och självförakt kommer som ett brev på posten efter ett onödigt återfall.

Efter en natt med endast sömn några minuter här och där känns det som att ha en "kupa" i huvudet. Trött, mycket ångestfyllt, ensam, noll aptit. Dricker just nu endast vatten. Jag har ingen att prata med. Man kan bli tokig för mindre. Ångesten är så kraftig att jag tar hjälp av insomningstabletter som jag delar upp i kvartar för att kunna överleva de här skräcktimmarna,

Tänk att jag kände mig så stabil bara för en fyra-fem dagar sedan och är nu så fullständigt nere under isen. Jag ska gå och tvinga i mig ett glas mjölk nu, i alla fall.

Förlåt rörigt och kort inlägg. Är lite fumlig med tangenterna.
Kram/Tjalle

Jättekul om vi kan följas åt! Ska förklara min plan strax.KRAM

är inte att leka med :-))) En näradöden-upplevelse :-))
Säga vad man vill om astma men att suga i sig kortison gör att astmatiker väldig sällan blir förkylda. Och jag kommer ihåg när jag tvingade i mig den första ciggen efter att halsen blivit något bättre, den smaken är jag glad över att slippa idag !

Krya på sig nu lille gubben <3

https://www.youtube.com/watch?v=96w67URgxrU

https://www.google.se/amp/s/mpsykologi.wordpress.com/2013/10/31/tvangss…

Å den där kampen i kluvenheten är så svår. Minsta man släpper koncentrationen tar "tvångstankarna" över. Jag har börjat se dem som tvångstankar efter att ha sett ett program (som jag inte hittar) om tvångstankar/OCD. Där sa en expert att missbruk kan liknas vid tvångstankar, att man begår en handling som man intelligensmässigt egentligen är emot. Vissa människor har signaler i hjärnan som liksom upprepas i samma banor tills man lugnar dem genom en viss automatisk/invand handling. Men ju mer man "lyder", desto svårare "sjuk" blir man, tvånget blir större. Kognitiv beteendeterapi hos psykolog ska tydligen vara bra. Jag läser på en del och kan rekommendera flera böcker jag tycker är intressanta. Vi har alltså själva "format" vår hjärna till det här mönstret men kan faktiskt "forma om" den och få signalerna att ändra kurs i skallen! :) Jag förstår din känsla av att man blir en annan, plötsligt har man varit på systemet och svept ett glas innan man liksom kunnat stoppa. Automatiskt beteende för att lindra en känsla. Ständig vakenhet/medvetenhet om sina tvång så att man kan stanna upp (skriv här) och gå in i känslan. För den går över varje gång om man sätter ord på känslorna. Sen kommer den igen och igen och igen.. vi behöver byta ut beteendet mot ett annat/andra. Hjärnan behöver programmeras om med nya intryck att jobba med. Jag läser, skriver här, tränar, springer, letar nya böcker och fakta, fyll på med positivt, härliga romaner, en fin film, promenad i skogen, en ny hobby som tar fokus och tid.. Vi blir rastlösa av "tvångstanken" som vill att vi lyder för annars känns det jobbigt att vara i sin egen kropp. Gå emot, stanna i den, acceptera och var nyfiken. Sorry, för luddigt svar, jag är själv på dag 8 och försöker förstå mig på den här neuropsykologin.

Lediga dagar mitt i veckan är en tigger för mej. Igår ville jag verkligen ta vinglaset å bara njuta.....Idag vill jag det lika mkt....Jag tvättar, städar, stryker, är ute med hundar, lagar mat, stickar, läser böcker.....ändå vill jag dricka V I N. Galet är det...fullständigt sjukt.

Tack! Vad heter din tråd, vill gärna kika lite.

Som jag var inne på min tråd. Efter sju sorger och åtta bedrövelser känns det ändå som om allt är på rätt väg.
Lugn i huset, ljuset återvänder och alkoholen känns avlägsen ( efter bara en knapp månad).
Detta året skall bli ett bra år vilket förutsätter 0 alkohol! Men en dag i taget som sagt.
Tack Jullan för ditt deltagande.