Senaste kommentarerna i forumet

och jag håller med dig - drömmen säger verkligen något till mig! Där vill jag aldrig någonsin hamna, aldrig, aldrig någonsin! Nykterhet och ärlighet går hand i hand. Jag vill inte ljuga för mina barn någonsin mer, jag vill aldrig mer ljuga för min man om att jag druckit i smyg. Stämningen hemma har väl ändå alltid varit god men jag är mer avslappnad nu eftersom jag ju ingenting har att dölja. Min familj har markerat ogillande mot mig över mitt beteende och skepsis när det känt att det varit något som inte stämt. Nu är det mer vardagsnära förtret som känns så oändligt mycket mer sunt, vardagligt och normalt. Tack för ditt stöd MM, det ger mig så mycket att dela med dig och andra här inne. Vilken kraft och medmänsklig värme det finns i detta forum.

...som mår suoerdåligt just nu MEN idag ska jag INTE dricka - det får vara slut med det nu.

Styrkekramar❤️❤️❤️

återkommande liknande mardrömmar.
Kanske vårt undermedvetna som påminner oss?
Ångest är ett sätt för kroppen att tala om att något inte
är bra i våra liv, att det behövs en förändring.

Jag är så glad att du har den lilla glipan av ljus
Du är på alldeles rätt väg.

Kramar

MM

Du är inte ensam. Du har påbörjat en process som leder dig närmare det som är viktigt för dig. Och DU är viktig, här och där du är just nu.

varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen

När orosanmälan kommer in så görs en utredning.
Om det är allvarligt så dras skola samt förskola in.

Man hamnar i en pärm som kallas slaskpärm.
Om ingen ny anmälan inkommer så skickas
dessa papper i pappersförstöraren och ärendet
avskrivs efter ett år. Kommer en ny anmälan in så blir det
ny utredning och då tar dom i med hårdhandskarna.
Då går brandlarmet.

Vem som helst kan ju anmäla, kompisars föräldrar, grannar, skola etc.
Så kämpa för din nykterhet. Det kommer bara gott ur det.

Det var min största konsekvens när det gäller mitt
drickande. När min dotter fick sitta och undra, skämmas
för mitt beteende. Paniken kryper i mig bara jag tänker
på det.

Åh, vet allt för väl hur det känns. Ingen angenäm känsla. Men försök ta dig igenom de närmsta dagarna utan a, du vet att du kan.
Stor varm kram till dig.

Du är inte ensam. Du har påbörjat en process som leder dig närmare det som är viktigt för dig. Och DU är viktig, här och där du är just nu.

varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen

Har sådan fruktansvärd ångest... vill döva den genom att dricka igen men nu är det stopp. Vet bara inte vad jag ska göra... ångesten sitter i bröstet och river, rastlösheten är väl suget efter att döva och fly. Om jag bara kunde gråta... men allt är låst inom mig. Skammen och skulden, sorgen. Det har varit alldeles för tufft den senaste tiden... först allt som hände på mitt förra jobb, sedan tog kag ett heltidsvikariat (har inte jobbat heltid på hur länge som helst) med lång resväg i mörker och regn... detta efter att ha slagits med psykopater och legat henne i fosterställning med ångest. Jag klarade allt detta utan att dricka... men jag höll bara ut... sedan brakade allt och det blev härdsmälta. Samtidigt kände jag mig tvungen, nu har jag fått fast jobb där jag var men ska gå ner i tid så jag orkar. Nu ska jag vara ledig över jul och nyår och då ställer jag till det... älskar min familj och mina barn över allt annat, fattar inte hur man kan göra så här... det är ju inte så att ångesten blir mindre precis... är så himla jobbigt just nu.

Idag känner jag mig bara ledsen. Att börja skriva här gjorde att något släppte i mig. Men det känns inte bra, bara oändligt sorgligt. Just nu känns det så meningslöst och jag vet att avstå alkohol över jul och nyår kommer bli omöjligt.

Förra veckan hade jag en fruktansvärd mardröm. Jag drömde att jag tappade kontrollen och drack i smyg. Mina barn kom hem och därefter maken. De var så fruktansvärt besvikna och arga när de såg mig, började slita ut garderoberna och tomflaskorna rullade ut. Jag grät, hyperventilerade, skämdes, kröp omkring på golvet, skrek förlåt och de skrek att nu var det droppen, de ville inte ha med mig att göra mer och jag kände hur hela tillvaron rasade samman varpå jag vaknade. Jag har aldrig varit med i en sådan situation vilket jag är tacksam över. Det var ändå obehagligt verkligt och jag hade förhöjd ångest hela den dagen. Tacksam att det var en mardröm, den har verkligen något viktigt att säga mig.

Jag hör också till dem som faller. Vi som faller gång på gång på gång. Men vi får inte bli ett med fallet, inte ge upp! Jag läser ibland - med viss avund ska erkännas - om dom som klarat månader, år utan att dricka. Men inte heller för alla dem är det "säkert" har jag förstått. Jag arbetar med bl a kroniskt sjuka patienter och för dem är frågan om medicin ingen fråga utan en självklarhet för att kunna leva ett liv med livskvalitet. Vi är inte annorlunda mer än att vår medicin är nykterhet. Vi blir ju sjuka när vi tillför kroppen detta gift. Och ändå har vi så svårt att låta bli. Jag tänker just nu mycket kring detta och som jag reflekterade igår: beroendets kärna tycks vara att förnuftet inte styr.
Därmed får vi/jag stålsätta oss, med järnvilja tvinga oss tillbaka upp på hästryggen igen. Jag önskar att jag hade något att lova dessutom men si det har jag inte. Mer än att efter 3-4 veckor blir det kanske lite lite mindre svårt. Lätt är det fortfarande inte men inte riktigt lika svårt hela tiden. En klen tröst men med detta vill jag säga: fortsätt! Fortsätt! Fortsätt!

Total krasch igår... mår så dåligt... orkar inte skriva mer än att ångesten stormar. Barnen såg, alla rädda och besvikna... inte minst jag... det går inte att förklara heller... inte för någon som inte har dessa problem... det finns ju ingen rationell förklaring. Det är så enormt dumt. Ångest.

till alla er här inne som är i början på nykterheten. Ni som skriver om er väg uppför den glashala backe som vi alla har varit i. Ni som skriver oförblommat och ärligt om alla de gånger ni halkar och alla de gånger ni lyckas ta er några steg uppåt. Ni anar inte hur mycket det hjälper mig. När jag själv var där och tog de där första skälvande, till och med motvilliga stegen mot en varaktig nykterhet, kunde jag inte föreställa mig att någon annan, och framför allt inte någon med en längre tids nykterhet, skulle ha någon som helst nytta av mina erfarenheter. Men så är det, att läsa era berättelser för mig tillbaka till den där tiden av förtvivlan och hopp och hjälper mig att komma ihåg var jag har varit och hur intensivt jag önskar att slippa uppleva det igen. Ni är dom verkliga hjältarna här inne!

Jag minns en gång när jag vaknade sent en lördag och desperat behövde ta mig till bolaget, som snart skulle stänga. Ingen tid för buss eller cykel så jag tog bilen. Det var vad engelsmännen kallar en "white van", en stor skåpbil. När jag svängde in på gatan där bolaget låg stod en polis längre fram och vinkade in bilar för en fyllekoll. Där fanns en ledig P-plats precis framför poliskvinnan så jag svängde in på den, hoppade ur bilen, tog en tom låda från lastutrymmet och rusade iväg med den i famnen. Ingen följde efter och jag tillbringade en timme med att smyga runt på bakgator och vänta ut dem, självklart efter att ha varit inne och fyllt lådan med flaskor. Det enda jag lärde mig den gången var att sätta väckarklockan och ta bussen i fortsättningen.

Snön börjar smälta undan på allvar nu och hunden är gruvligt besviken. Han älskar snön och men avskyr att bli blöt om tassarna, så han föredrar när det är kallt och snön är lätt och torr. Varje gång jag går ut och röker (jo, jag röker fortfarande, trots vad jag skrev när jag var förkyld) så kommer han, tjatig likt ett barn i bilen och undrar "är det bättre nu?". Så nosar han lite på marken, fnyser och går in igen. Jag tycker ju om snö jag också, men just nu passar det här vädret mig fint. Jag ska pendla till min sons lägenhet i nästan två veckor framöver, så jag ser gärna att väglaget håller sig på den körbara sidan.

Ha en bra dag allihop!

Vad är det för internetkurs?
Lycka till och jag ser fram emot att läsa mer!
Ha en bra dag!
Kramar
Pärlemor

Precis som Ikaros skriver så har vi blivit slavar under alkoholen och låtit den styra. Den tar över vår hjärna och vi går emot våra värderingar tyvärr.

MEN vi får inte ge upp kampen!!

Kram och som sagt - välkommen hit! ❤️

Styrekramar - vi får fortsätta kampen!!
Hoppas det känns bättre idag!

Kramar ❤️

Gott att höra ifrån dej. Nu kämpar vi vidare! Godnatt o kram till er alla. ?

Hej Lena 72
En orosanmälan angående barn ställs till socialtjänsten i din kommun. När de får in en orosanmälan är de skyldiga att göra en utredning. Den utredningen dokumenteras. Du och din man kommer givetvis utredaren vilja träffa. Om hen sedan vill träffa dina barn gör hen det . Hembesök kan också vara aktuellt.
Jag är osäker på om utredningen kan kallas register men den finns ju hos och handläggs av socialtjänsten.

Det kan vara bra för dig att känna till att Socialstyrelsen anger följande:
Anställda på vissa myndigheter och i vissa verksamheter som berör barn och unga (skola, hälso- och sjukvård och tandvård till exempel) är skyldiga enligt lag att genast anmäla om de i sitt arbete misstänker att ett barn far illa.
Jag vet inte om den du går till omfattas av detta men gör hon det och misstänker att dina barn far illa då måste hon anmäla.

Hoppas att jag kunde svara på din fråga

vänligen
IKaros

Tack Rosette och Ikaros, för blixtsnabba svar med djup och stöttning! Jag ska läsa era inlägg flera gånger till ikväll, inget låter förnumstigt (Ikaros), tvärt om verkar alla som vet vad det här handlar om, veta vad det handlar om och det är i den igenkänningen och öppenheten jag hoppas kunna få kraften jag behöver. Jag är väldigt medveten om att beslutet behöver backas upp med styrka och målmedvetenhet på både kort och lång sikt. Kortsiktigt vet jag att jag klarar det, men när ett par månader gått och jag mår så bra, då är minnet av alkoholens baksidor långt bort och plötsligt tror jag att jag kan skära ned till bara fester, middagar, kräftskivor och högtidsdagar. En psykolog jag pratade med i ett helt annat sammanhang och rent privat, sa en gång att ångest är den känsla som det kanske är svårast att ha ett känslominne till. Alla som upplevt riktig ångest vet hur dödande och allomfattande den är, men lika svår är den att få en aning av när man är i andra änden av spektrumet. Då är man på topp igen och klarar allt.

Det är den känslan jag är lite rädd för och en av mina viktigaste målbilder är den jag en gång var; social, många vänner, "populär" om man får säga så utan att det låter förmätet och med massor av intressen som jag fyllde min fritid med och utvecklades av. När jag ser bilder på mig själv från förr i olika åldrar, försöker jag minnas mina förväntningar på mig själv i den ålder jag är i nu och det var inte det här jag ville.

MEN, jag har alla grundförutsättningar; arbetet, familjen, tryggheten, vänner god infrastruktur, så det är verkligen bara jag själv som kan skapa mitt liv med energi och fantasi. Och den dödar jag nu i stället effektivt, så fort jag blir ledig...

lätta på hjärtat med familjen gör stor nytta. jag har gått ut och sagt till mina vänner och familj att jag har stora alkoholproblem. Jag upplever att de får vara med i jobbet tillbaka till verkligheten. de ser ju allt ändå, förfallet, de gömda flaskorna etc.
Nu går jag på antabus

...mamma du har en sjukdom, vi älskar dig ändå och du är världens bästa mamma MEN ljug inte för oss - så ja, barnen ser mer än vad man tror.

Det är samma här - generna finns från alla håll och kanter och jag ser tendenser till beroendesjukdom hos dem (dock inte alkohol) och det oroar mig. Har frågat om de vill prata med någon men de har hittills sagt nej men jag kanske ska propsa på det för deras skull??

Detta är för mig det absolut jobbigaste - att jag gör val som skadar mina barn!! Jsg som växte upp med alkoholiserad förälder och ALDRIG skulle göra så mot mina barn...

Kämpa på kära du - vi får hjälpas åt! VI är bra människor - det är sjukdomen som är för jävlig!

Kram❤️

Tack för responsen! Jag hoppas också att jag kan hitta ett annat sätt att bemästra ensamheten än alkohol! Detta kan säkert vara ett sätt!

Hej och tack för respons! Lätt att hålla sig från alkohol i början på veckan men betydligt svårare när fredagen kommer. Men då kan detta vara ett bra sätt att söka stöd och uppmuntran från.

Tack för ditt inlägg! Det värmer att få svar med förståelse och att jag inte känner mig ensam i allt detta.
Om de änmäler oss, vart syns det? I nått register?
Tack för svar nu när jag behöver er!
Kram

Hoppas att allt är bra.