Senaste kommentarerna i forumet

Nu rullar tårarna på mig också, jag är så glad för din skull. Tänk vad modig och star du är som vågade ta din familj till hjälp förts och främst. Sen tar du tag i och skaffa hjälp utifrån, min hatt lyfter jag för din skull. Massor massor av kramar får du här. Mina tankar finns hos dig och jag gläds verkligen med dig.
Vi har en sjukdom och det är ett helvetes jobb att ta sig upp ur det här.
Vill så gärna höra när du orkar berätta hur det gick för dig i dag. Du kanske inte vill berätta så då respekterar jag det också. Mina kramar och hejarop har du från mig.
KRAM

Jag har insett att jag har två vägar:

1) Jag tar ansvar för mitt liv och min familj, kämpar på med att vara nykter.
2) Jag super ihjäl mig.

Valet är enkelt.

KRAM Gråt på och känn lättnaden efteråt. Du kommer att komma ur detta starkare än någonsin
Släpp kontrollen och se framåt mot ett nyktert och ärligt liv.

Man måste på nått sjukt sätt nå den jävla nedersta botten, först då kan man börja ta sig upp.

Jag gjorde exakt samma sak för 21 dagar sedan efter 8 dagars rejält drickande.
Grät konstant i 5 dagar! Och jag sen sökte hjälp!

Du har precis tagit ett JÄTTE kliv framåt.
Fortsätt den vägen med stöd av din älskade familj.

VARMA VARMA KRAMAR!

Ja, jag har tagit steget att fullt ut erkänna och berätta för mina familj idag, make o två barn i övre tonåren. De kastade inte ut mig, skrek inte på mig, blev inte förbannade på mig men de uppmanade mig att visa att jag tar detta på allvar nu och söker hjälp.
Började googla och sökte alternativ till landstingets mottagningar. Ringde till flera obesvarade telefoner. Grät.
Ringde vidare o berättade för två vänner som är de som kommit hit några gånger när jag varit påverkad mitt i vardagen. Fick så mycket stöd tillbaka. Och ett tips om en behandlare som finns här mitt i lilla orten, detta är något som jag inte kände till alls. Så jag ringde denna behandlare och fick en tid sent i eftermiddag. Sedan ringde ett av de andra numren jag ringt men där ingen svarade och där finns nu en till som gärna vill ge mig stöd genom och ut ur detta. VI ska träffas om någon vecka. Jag är alltså inte utan yttre stöd och hjälp längre och vet ni, NU kommer tårarna. All den innestängda ledsnaden bara väller ut ur mig. Känner mig så lättad efter att fullt ut nu ha erkänt hur stort problem detta är och varit för mig.
Så nu längtar jag till samtalet i eftermiddag, det känns som en livboj som slängts ut till mig i detta svarta hav av kamp och rädsla. En livlina och en livboj, och jag behöver inte hålla på med denna kamp i smyg längre.
Min man älskar mig bara mer nu sa han...usch nu gråter jag ännu mer, men det är en gråt som gör mig lättad.
Kram till alla som behöver och vill ha en. Jag vill ha massa kramar idag, vill känna att det finns en annan människa som håller om mig så jag säkert vet att jag inte längre är ensam i detta. Kram

Alkohol bryter ner muskler snabbt.
Därav funkar träning och alkohol inte speciellt bra
Musklerna bryts även ner i ansiktet.

Under två år när jag inte drack en droppe, såg jag ca 10-15 år yngre ut än perioden innan när jag drack.

Känn inte skam. Det är en sjukdom och vi är drabbade.
Inte många av oss härinne skulle kunna gå till systembolaget för att sen fylla på flaskor i hemmet och INTE dricka.
För min egen del så finns inte alternativet att ha någon form av alkohol hemma.
Det är förödande för mig.

Mitt belöningssystem är kidnappat.
Och mitt belöningssystem viskar ständigt i mitt öra - men jag håller det i schack just idag.
Just idag är jag stark!
I början får man ta en timme i taget.
Timmarna övergår i dagar.

Finns det inte en möjlighet att förklara, prata med din familj? - de kommer att förstå.

Förmodligen så vet dom redan, människor omkring märker mer än man tror (speciellt våra barn) men folk vågar inte faca en och säga som det är. -"Du behöver hjälp" är svåra ord men det mest kärleksfulla en människa kan göra. Att våga tala om att JAG/VI ser att du har problem och vi vill hjälpa dig

När du känner dig starkare, så förklara och be att under en tid att inte ha alkohol hemma.
Ni är en familj i nöd och lust....

Kämpa på!

Kram

Känner igen det där med att man börjar se sliten ut... jag höll upp fyra dagar helt med alkohol och blev riktigt förvånad hur snabbt mitt utseende ändrades.. hyn fick lyster.. ögonen pigga efter djup alkoholfri sömn.. underbar känsla.. men så hamnar man där igen.. och vips så är man tillbaka och ser sliten ut.. tänker på den " rena" känslan varje gång jag blir sugen på vin numera.. det hjälper jättemycket..

Jag vill ju också kunna dricka "normalt" inte släppa helt. Vet inte om jag kan klara det, men jag ska ändå försöka.
Men just nu är det vit tisdag jag ska ha.
Vi peppar och hjälper varandra i detta både Skamsen och Vinärgott

Dagen i dag vaknade jag tidigt, sovit utan en massa mardrömmar och oro. Känner mig riktigt beslutsam att klara detta.
Läste om hur illa omgivningen mår av att se anhöriga falla längre och längre in i alkoholismen, hur medberoende de blir och
hur livet succesivt faller sönder.
Jag vill inte vara den som gör det för alla mina kära och nära.
Jag vill vara den älskade mamma, mormor farmor som de ser upp till och jag vill att min man ska vara stolt över mig och se glädjen i
hans ögon när han ser på mig.
Jag vill vara den som kan titta mig i spegeln och säga, "hej du, i dag ser du riktigt fräsch och trevlig ut"
I dag ska jag jobba för att närmare mig det, i dag ska jag må bra.
En dag i taget och Inte ta det första glaset.

Jag tycker det är jätte bra att du skriver här, att du tjatar som du säger, är det nog ingen som tycker. Om någon tycker så då läser de inte. Det här är din tråd och du får skriva vad du vill här. Du är värd massor och var inte för hård mot dig.
Att skriva gör ju att man kan gå tillbaka och läsa vad och varför man skrev, man får förhoppningsvis en tråd i det och man lär sig saker om sig själv.
Skriv skriv skriv det hjälper.
Jag kommer också att skriva så fort det är nått som poppar upp i mitt huvud, jag ska läsa läsa läsa här, så att jag får nya aha upplevelser av andras berättelser och hur de tacklar situationen.
Var snäll mot dig i dag, se till att gör något som gör dig gladare och att du mår bättre du är värd det. Förlåt dig själv!! I dag är en ny dag och VI TAR EN DAG I TAGET! KANSKE EN TIMME I TAGET!
Nu peppar vi varandra igen!
KRAM

Det finns ett milt laxerande pulver, movicol. Som intas i ett glas vatten 1/dag eller tre ggr i veckan. Fråga på Apoteket eller hos din läkare. Skulle oxå tro att hälsokosten har en del att erbjuda.

Bra bild det där med "stegen". Förstår precis hur du menar. Tänker: om din son och din nya svärdotter fick läsa vad du skrivit hittills på det här forumet - skulle dom inte gilla vad dom såg, vara stolta och glada i dig? Rentav vilja finnas vid din sida?!
/D.

Ville skriva till dig SkåneTösen, att jag har läst hela din tråd och den har verkligen inspirerat mig. Jag har själv väldigt liknande resonemang som du när jag åker dit med alkoholen, att se att det finns fler är väldigt skönt! Tycker du är otroligt stark och jag kommer följa dig här som en inspiration i min resa. Massa kärlek till dig!

Döm inte dig för hårt, där har vi varit alla och kanske kommer att vara kanske, förhoppningsvis blir de färre och färre med tiden.
Du är inte alls värdelös, du är en fin och go människa och alla gör sina felsteg, faller reser sig igen och så går vi vidare.
Jag har också längtat efter den här morgonen och jag har tänkt på dig.
Självklart ska vi fortsätta skriva och peppa varandra, finns inget annat. Var inte för hård på dig, tala om för dig att du är bra och nu tar vi nya tag, du kan liksom jag.
Jag klarade det och är glad för det, du kommer att klara det, jag är säker på det.
I dag kommer vi att göra snälla och fina saker för oss.
Jag mår bra har lite förkylningskänsla,
Vi ska sluta slå på oss, nu funderar vi på nått vi är bra på. Du är bra på att baka, jag på att laga mat.
Vad är du bra på i dag?
Jag är bra på att sticka.
Kram på dig vännen

Hur går det för dig?

Skam är ju en känsla som har rädsla som sitt ursprung så jag är nog väldigt väldigt rädd just nu. Skam att bli påkommen, skam över vad jag gör/gjort, skam att jag igår gjorde detta när maken och barnen och deras kompisar var hemma, skam att de pratade om mig (Var hon full din mamma?), skam...
Och så nu; rädsla över att jag gett min kropp skador som inte kommer gå att läka. (Läser massor om detta just nu)
Rädsla att man ska undra på jobbet.
Rädsla att folk ser i mitt ansikte.
Rädsla att inte klara det...
Men vad är då alternativet? Fortsätta? Nej, det kommer inte vara hållbart. Dricka mer öppet och stå för att jag inte kan kontrollera alkoholen? Nej, det leder ju ändå till skador som jag ju är så rädd att jag redan gett min kropp.
Kan man även säga att där finns en sorg? Att vara en som inte kan det som så många i min omgivning kan - dricka och njuta alkohol utan att det går överstyr. Sorg att jag kanske aldrig kommer att kunna dricka alkohol mer - någonsin. Är det nåt att sörja, är det något man får sörja? Att inse att det är slut, att inse hur stark jag måste vara framöver och i hur många sammanhang och situationer som helst säga NEJ. Får man sörja att man fått en kronisk sjukdom? Ja, det får man. Någon skrev att alkoholism enligt WHO ÄR en sjukdom, alltså får jag och kanske rent av måste sörja att jag har fått denna sjukdom. Denna kroniska sjukdom som nu kräver av mig att jag börjar med egenvård för att sköta om mig själv.
Jag ber åter om ursäkt om någon finner mig tjatig, men jag har ett sådant behov att formulera mig kring detta nu och detta forum är min dagbok som från och med nu ingår i min egenvård.
Idag ska jag ordinera mig nykterhet och omsorg av mig själv.

Precis, går man inte systemet så blir det ju en vit dag. Man får helt enkelt välja sina strider, vad är enklast, stå emot att gå till systembolaget eller stå emot vinflaskan som man köpt på systembolaget?

Ja, det ska bli en vit tisdag. Ska upp tidigt till jobbet imorgon så det hjälper till. Jag ska absolut hålla tag i forumet, jag tycker det hjälper mig även om jag föll igår. Jag behöver någonstans att vara helt ärlig med denna kamp som jag annars strider i största ensamhet.

Tack att du tänkte på mig igår, det gör mig både varm och skamsen eftersom jag föll redan igår, det där med att sopa igen spåren ledde ju till att det fanns alkohol "över" och jag stod inte emot. Klarade bara lö-sön, trodde det skulle funka längre med tanke på den fruktansvärda rädslan och ångesten, men inte...Känner mig så dum, ja, rent av värdelös. Kan vi ta en dag till ihop, jag har tänkt på dig och längtat till detta forum inatt när jag legat vaken och våndats? VIll du det? Jag tror jag får ta en timma i taget idag. Göra så många bra-saker det bara går, inte minst att få lite frisk luft och förhoppningsvis lite sol.
Skickar en kram till dig så du får den när du vaknar.

Jag tror att det är svårt att dricka "normalt" igen, men alla människor är olika och jag tror att jag fixar det, med vilja. Se till att vara här inne på forumet och tänk att det idag är det en ny dag, vi kör väl en vit tisdag?! Det tycker jag!!

Nej, jag ska inte ge upp - kan inte ge upp denna gång. Aldrig tidigare har jag varit mer övertygad än nu om att ju måste sluta med mitt smygsupande. Aldrig tidigare har jag varit så här rädd för vad mitt alkoholmissbruk lett till. Min man är medveten om mina svårigheter, han kan säga rakt ut när vi pratat om det (vilket inte sker så ofta pga mitt undvikande och min skam) att han vet att jag är alkoholist. Men att det är jag själv som måste ta tag i detta, ingen annan kan göra det åt mig.
Mina känslor just nu är just rädsla, skam och sedan mer rädsla. Rädsla för symtom jag tycker mig ha (blivit som en hypokondriker som googlar o läser allt om alkohol och sjukdomar). Jag har stickningar i två fingertoppar som jag är helt hysterisk över och googlat massor kring stickningar o alkohol. Skam för att jag nu skaffat ännu mer kunskap om alkoholens skadeverkningar och ändå har jag inte lagt av med att dricka. Så nej, ge upp är inte ett alternativ. Stanna kvar här nu denna gång och fortsätta gå mot nykterhet med hjälp av forumet som en livlina.
Bryta vanorna då, ovanor. Ja, jag kan definitivt vara mer sysselsatt, alkoholen gör mig oerhört passiv, något jag egentligen inte är. Samtidigt får jag en ursäkt genom fyllan att inte göra något. Jag dricker i smyg och sover sedan. Mitt liv är som många här beskriver lite väl mycket. Så balans i livet är något jag absolut måste ta tag i och även här löser sig ju mycket om jag inte dricker - energin försvinner inte utan jag kan lägga den lilla fritid jag har på något vettigt istället.

För ett år sedan hade jag en helt vit period på 12 veckor och ett jätteproblem med magen. Jag blev så dålig att jag fick åka in akut och blev kvar med dropp i tre dygn (inflamerade tarmfickor, feber och jätteont). Nu är jag rädd för att hamna i samma situation. Jag försöker dricka kaffe, mycket vatten och äta bra (typ mycket vitkål och undvika nötter) mat. Har även lite grejer som ska hjälpa tarmen från apoteket. MEN ändå är det bara under de perioder jag dricker vin som magen fungerar, SUCK.

Är det fler som har samma problem? Tar gärna emot tips, för jag vill inte bli så sjuk igen (tarmen kunde ha spruckit =bukhinneinflamation) och få så ont. Vill heller inte behöva dricka vin för att få mitt inre maskineri att fungera.

det går att komma vidare. Och som du skriver det kommer en ny dag. Du skriver att du inte kan/vill söka hjälp. Finns det något annat sätt för dig att bryta dina vanor? Fortsätt att läsa trådarna här och skriv, skriv om dina känslor. Det håller hjärnan sysselsatt ett tag och nästan alla här säger att det är ett stöd.
Kram <3

Lång tid. Jag läser ibland på anhörigsidorna och det är skrämmande läsning allt som oftast. Först nu börjar jag inse vad jag har tvingat mina närmaste att gå igenom. Det är egentligen inte så svårt att sätta sig in i deras situation, jag har flera egna upplevelser i det avseendet. T.ex. när barnen var små, min hustru hade just gått bort och barnen tillbringade en tid med mina föräldrar i deras sommarstuga. Jag ringde varje dag, men en dag svarade dom inte. Jag ringde flera gånger; fortfarande inget svar. Jag blev så orolig att jag körde tjugo mil i klart olaglig fart för att kolla. Det visade sig att det åskade och min mor, som var paniskt åskrädd, hade dragit ur telefonsladden. Men det jag kände under den där resan måste ligga i närheten av vad jag har tvingat mina närmaste att genomlida så många gånger under min karriär som alkoholist.

Jag kom att tänka på det här nyligen, jag ska nämligen få träffa min yngste sons flickvän sedan tre år, för första gången. Vi har släkt i ett avlägset hörn av landet, släkt som vi nästan aldrig träffar. Plötsligt får jag veta att vi ska träffas där på juldagen. Det är logiskt tänkt, jag kommer att tvingas köra väldigt långt i vinterväglag så antingen dyker jag upp nykter eller så dyker jag inte upp alls. Jag har egentligen inte tänkt så mycket på det, men han måste ha jonglerat en hel del för att undvika hennes undran varför hon inte får träffa hans far, hon har ju träffat alla hans andra släktingar. Men tyvärr är det nog så dom har det på andra sidan, man börjar inte gärna klättra uppför en stege om man inte vet att alla pinnarna håller.

Och ändå finns det inga garantier i vår bransch. "Är du färdig nu? Kommer du att hålla dig nykter för tid och evighet?" Det är frågor jag intensivt önskar att jag kunde svara ett rungande "JA" på, men det kan jag ju inte. Jag kan bara svara att det är mitt mål och att jag jobbar hårt på det, men jag kan inte lova något. Och så får jag hoppas att dom ger sig upp för den där stegen trots allt. Samtidigt måste jag ju ha full förståelse för om dom avstår. Jag kan omöjligt begära att dom ska förstå hur intensivt jag hatar mitt alkoholistiska alter ego, långt mer än dom någonsin kommer att göra, hur plågsamt det är att se dom klättra upp för den där stegen bara för att se en pinne brista halvvägs, att veta att för varje gång det händer får dom svårare att försöka igen. Så allt jag kan göra är att ta hand om mig själv och hoppas på det bästa.

Ha en fin dag allihop!

till kloka val. Lyckades själv mindre bra igår men har bestämt mig för EN sak - oavsett hur det går så ska jag hålla mig kvar här inne denna gång. Jag leker också som du med tanken på att kunna dra ner, inte sluta helt men minska. Men när jag rannsakar mig själv tvivlar jag på att jag kan det. Vad tänker du? Kan jag som alkoholist någonsin nå ett kontrollerat drickande?