Senaste kommentarerna i forumet

Känner igen det där. Inte alls flummigt för mig. Nyttigt att bli på ind. Jag har vetat länge. Det var riktigt härligt att åka skidor inte bara nykter på kvällarna också, utan utan stress och i harmoni. Till och med under själva åkningen påminde jag mig om att NU åker jag. NU är jag just är och ingen annanstans i ett med min kropp och backens lutning. Lite kul att öva på närvaro i alla möjliga situationer.

Har också känt för att flytta tråden och sedan tänkt men jag är inte tillräckligt "gammal". :-) men det känns så nu att det är ett livsval jag äntligen gjort. Håller med om att man vill skrika till alla som fortfarande kan rädda år genom att sluta dricka alkohol. Gör ont i mig numer när jag ser mina vänner dricka. Jag ser beroendets grepp och önskar jag kunde befria dem.

Kramar

Måste prova! Tack för tips. :-) hemkommen från semester och det känns numera naturligt att vara nykter även på restaurangbesök mm. Så skönt. Jag ser hur giftet sliter på vännernas kroppar. Önskar alla vågade sluta. Vit är ju nu en trend har jag läst. :-) så vi är trendiga också. :-))

Tack för allt du delar och grattis, starkt jobbat på din resa! ?

Sanningar kan vara otrevliga, men när man tumlat dem i hjärnan en stund så är de bra ☺
Du har så rätt i att alla måste hitta sin väg och vi startar med olika förutsättningar och erfarenheter.
Det är därför forumet är sådan styrka att lära av andras erfarenheter och dela sina egna.
Så kram och ha en skön söndag

En massa garn i regnbågens alla färger, bokstavligt talat. Och stickor som passar till. Nu ska jag sticka mig en tio meter lång halsduk (eller vad det nu blir) och bli på ännu bättre humör efter varje rät och avig jag avverkar.

Vet du en annan grej?
Jag tycker om dig, Sisyfos.

... a warm breeze.
... a gentle touch.

Och så vill jag tacka för dom fina blomstren. Kram på dig, JagLever.

Ja, tänk om alla vi som tar åt oss (fastän vi inte låtsas om nåt) när ämnet tas upp: Känner du nån som kanske dricker för mycket? Skulle man ha agerat just då så skulle många bakfyllor besparats oss. Mycket elände och lidande hade aldrig behövt genomgås. Men hur är det?

Flytta eller inte flytta. Gör vad som känns bäst just för dig. I'll will find you anyway. :)

Puss!

Ser fram emot just det ögonblicket som väntar dig. Just precis det där ögonblicket när du ger upp och försätter dig i sinnesstämningen som talar om att nu är det nog. Nu är det dags. Nu är nu.

Det ögonblicket finns egentligen hos dig redan. Grabba tag i det bara närhelst du vill. Kram på dig.

Funderar på att flytta till det vidare livet. Borde kanske vänta till årsdagen eller nåt, men jag börjar känna mig lite odräglig i mina svar härinne ibland.
Vi är ju på intet sätt unika i vårt beroende härinne och många historier blir så lika ens egen och andras att man egentligen bara vill skrika "ja förhelvete! Du dricker för mycket, sluta i tid! nej, du är inte mogen att dricka måttligt, det är en farlig väg att gå", men jag minns min irritation över såna inlägg och jag hade ändå hunnit en bit i processen innan jag vågade börja skriva. Blev trots det inbland irriterad. Och det finns ju inte bara en väg i detta. Man måste hitta sin egen helt enkelt och ge inte upp ni som faller på vägen!
Men det kanske är dags att dra vidare. Det känns både bra och dåligt att vi är så många med samma erfarenheter och liknande historier.
Tänk om man kunde stoppa här. Säga till alla som börjar läsa härinne att man bör tänka över sitt vanedrickande. Gränsen är oerhört lätt att passera.

I dag verkar det vara söndag. Vi ska grilla korv. Och jag har upptäckt att jag kanske är glutenintolerant. Eller för att vara konsekvent på temat jag har alkoholism och inte att jag är alkoholist - och därmed inte är min alkoholism - så har jag kanske glutenintolerans. Dom där nya pms-pillren läkaren skrev ut hjälpte så mycket sämre mot det månatligt framflödande raseriet - och dom kliande "betten" fortsatte att dyka upp - så nu har jag gått tillbaka till Citalopram igen. Det funkar för mig. Det känns tryggt. Den där läkaren förresten, det var en pensionerad hane som pratade om manodepressivitet och adhd, "nåt är det ju", och trodde följaktligen inte på min egen pms-tes. Gubbjävel. Men det gjorde den första läkaren, en ung kvinna, som utan vidare skrev ut ett nytt Citalopramrecept.

Nog om detta.

Tack, söta vänner, för fina hälsningar. Känner mig skör och smått oälskad i dag så det värmer gott att läsa. Och det här med närvaro, ni vet; såg nån av er dokumentären The Artist is presence? Den gick på teve för vad som känns evigheter sen. Performancekonstnären Marina Abramović satt i timmar och i dagar på en stol i Museum of Modern Art och gav människor chans att komma fram, sätta sig mitt emot henne och möta hennes blick i en förutsättningslös och naken minut.

Den här dokumentären är outsägligt vacker och gripande och jag tänker att vi skulle ge våra medmänniskor mer av den varan: Vara ett tyst vittne till det som försiggår inuti en annan människa. Ett ordlöst betraktande bara. Läkande.

Jahapp, och nykterheten då? Med några få ord kan jag säga att jag aldrig ångrat att jag blev den här goda föräldern till mig själv och slutade missbruka. Varje gång jag blir uppmärksam på mina icke-skakande lemmar, min icke-svampiga hjärna, Lucas blå ögon som nu är icke-skuggade och icke-smärtande. Allt jag slipper. Clean sheet. Det är en gåva. Från mig till mig.

Kan inte släppa den här konstnärs-Marina. Måste lämna en länk här för den som är intresserad. I just denna länk möter hon en älskad som hon inte träffat sen dom gick skilda vägar för mycket länge sedan. Hon visste ingenting om att just han skulle dyka upp och deras blickar möts...

https://www.youtube.com/watch?v=CAID_2iKO5Y

[red]

P.S Skillnaden mellan att säga att "jag är alkoholist" och "jag har alkoholism" tycker jag blir extra tydlig om man byter ut dom meningarna på följande sätt:

Jag är en dammsugare.
Jag har en dammsugare.

D.S

Jag gillar att jobba. Många vänder sig till mig med funderingar/frågor och jag tycker verkligen om att hjälpa till. Att stötta, vara den man 'bollar' med, ha utvecklande samtal osv.
Hemma har jag hela ansvaret, uppfostrar barn. Sköter allt. Jag tycker om det också. Nu är barnet större och behöver mig inte lika mycket. Dags att inse att jag behöver mer i mitt liv än arbete och barn.
Tyvärr så är mitt vuxna umgänge = 0. Tyvärr så har mitt sparsamma umgänge med andra vuxna på fritiden mest handlat om att träffas på krogen under alkoholrus några ggr/år och att jag då hällt i mig alldeles för mycket.

Behöver komma ut, träffa nyktra glada människor som gillar meningsfulla samtal. Gärna med kulturella inslag som konst, musik, resor och mat.

Steg 1. Ta reda på vilka fritidsintressen jag skulle kunna ha.
Steg 2. Gå med i en studiecirkel, förening eller något annat sammanhang där intresset kan utövas med andra vuxna.

Vore fint att få fler tips om nyktra sammanhang!

Helgen har varit katastrof, krogen 2 dagar på raken!! Sitter nu bakis o inväntar den stora ångesten....

Har inte varit inne på ett tag! Mår så bra av att läsa att jag inte är ensam om detta! Hatar verkligen den här delen av mig själv! Har så svårt att komma till ro! Är det någon som har tips om ngn bra minfullness! Helst en kurs! Vad bra tänkt av dig att även om du faller direkt upp i sadeln igen! Det krävs ett jäklaanamma när ångesten är som värst! Vet ju att jag mår så jäkla bra utan skiten!

Du skriver så klokt:
"För tror att skall man klara detta måste man se sitt eget ansvar och konsekvenser av sina val.
Och skulle man falla att man reser sig och fortsätter med en erfarenhet rikare" Jag tycker du har rätt även om det inte är självklart att man klarar av att se sitt eget ansvar alltid. Vad som är ännu klokare är att du väljer ännu en nykter dag för varje dag, du är helt rätt och jag springer efter dig med mina nyktra dagar, du har plöjt upp en fin väg med rätta spår =)

Kram å ha en fin söndag!

Visst är det befriande att slippa oroa sig för gårdagen, att kunna vakna alert och vara medveten. Fint att du har mannen vid din sida. Ja ibland får man stå på bromsen och stanna upp och tänka efter. Grattis till din 9:e dag =) Kram

Hoppas det gått bra på ditt möte och att du får den hjälp du behöver nu.

Tror att det går lite i perioder med måendet när man lämnar alkoholdimman. Man kan vara ledsen över allt som inte var bra när man drack och det hör till.
Och mannen... Är det en elefant i vardagsrummet? Det är så lätt att det är så mycket osagt tillslut och jag vet inte, men jag har själv svårt att prata om beroendet med min sambo. Så där är det mycket osagt.
Men som sagt, det är mycket funderingar, många inre processer i början av nykterheten. För mig tror jag att det tog ett par månader innan jag hittade mig själv i nykterheten. Kan i och för sig ha haft att göra med att det var semester då och äntligen lite lugnt.
Det är en lång process och också ganska spännande. Hoppas ni kan hitta er väg tillsammans du och sambon. Kanske kan ni hitta något annat att göra tillsammans. Alternativen blir fler när man inte ägnar tid åt att dricka.

Och jag vaknar utan den där rädslan över vad som hände igår då medvetenheten slocknade. Så skönt o sån lättnad att slippa stå till svars inför mig själv o maken.
Maken följer o stöttar mig, tar själv nu en vit period som han vill ska bli lång. Så det är ju ett mkt bra stöd som ni förstår! Han gillar också att dricka men har den där spärren som jag saknar.
Idag har vi också fullt upp med saker att fixa o göra. Livet erbjuder mer jobb än vila men just nu känns det stöttande att vara fullt sysselsatt. Tänker på hur jag faktiskt och ofta varit upptagen i huvudet på tanken om hur jag skaffar alkohol o hur det kommer bli nästa gång jag dricker. Jag är helt medveten om att jag uppfyller flera av kriterierna för att vara beroende. Vara alkoholist. En sanning jag nyktert måste möta och se rätt in vitögat. Ingen vacker sanning men det är så det är. Ibland rusar tankarna framåt o säger till mig att jag nog kan återgå till ert måttligt drickande sen. Men då bromsar jag mig själv o återgår till målsättningen: en dag i taget. Vara här o nu och just bara ta en dag i taget för så kommer jag framåt. Nu säger jag hej till dag 9.
Ha det bra alla hjältar på resan!

Var en skön lördag då vi båda grejade hemma och kände någon form av ro.
Är som du skriver Almaamanda tar tid att landa i sig själv.
Jag är nog rädd för att detta inte håller och vågar inte riktigt tro på honom. Men skall försöka jobba med att vi tar ansvar för våran egen nykterhet, men givetvis stödjer varandra. Så ingen av oss förstör för den andra eller drar med den andra.
Jag har lätt för att ta på mig det ansvaret och det blir inget bra.
För tror att skall man klara detta måste man se sitt eget ansvar och konsekvenser av sina val.
Och skulle man falla att man reser sig och fortsätter med en erfarenhet rikare.
Så väljer vara nykter idag/ kram till alla hjältar som kämpar

äter mera än vanligt oc godis sött oc salt i allahanda former :) tanke på alkohol dök upp från ingenstans hux flux så försvann den lika fort är så glad jag vaknar upp vaken oc inte bakis som så många gånger förut det är en skön känsla detta att bli en n y människa på ett nytt sätt :) precis som jag va när jag var yngre :) så vad har jag då uppnått genom åren med all alkohol ingenting mer än skadat mig själv oc andra i olika sammanhang totalt mörker oc dimma fastän jag ofta drack på ren lyckokänsla att skratta bli fullast oc balla ur
spela hög musik oc leva fan bara släppa lös alla cylindrar kul visst men alla konsekvenser oc alla tårar m.m
ne fan aldrig mera pakbänken är aldrig långt borta ha det bra folks vi ses i det nyktra livet :)
det ska vara gott att vara människa
kram Med vänlig hälsning chrille

Tack Tjalle, du är en kär vän här på forumet. Jag blev så glad över att se dina framsteg. Just det här med "väntan" är så väl beskrivet. Jag går ständigt med en väntan, längtan efter att något nytt ska starta, knacka på dörren. Har inte riktigt förstått att jag är mitt uppe i det som kallas livet.
När jag dricker försvinner alltid det goda jag byggt upp. När jag håller mig borta kommer livet tillbaka och jag ser saker för vad de är, oftast.
Ändå bär jag alltid en stor ryggsäck med rädslan att misslyckas. Nästan allt jag gör lyckas jag med så varför kan jag inte spänna av mig säcken tro?

All lycka till dig Tjalle. Jag är på något vis övertygad om att vi båda kommer lyckas med våra mål.
LP

Och tack för bra input. (Passar även på att ge tumme upp till dig och övriga i tråden, duktiga ni är, Felix-var en envis åsna!) ;-)
Ska utveckla detta lite, var rätt mager när jag startade tråden (och valde sämsta lämpliga trådnamn i forumet).
Jag har fullaste respekt för att man inte ska "slänga" runt siffror, som jag misstänker endast kommer vara de-motiverande för de flesta av oss i forumet som läser tråden.
För mig är det viktigt att läsa, söka information, för att förstå vad jag brottas med.
Eftersom jag misslyckas så många gånger nu så kan jag bara konstatera att jag missbedömt situationen.
Jag ser det inte som en bakväg, utan som en...hmm.. Omgruppering av insatser (som man sa i lumpen:-))
Mitt första steg var att se mig i spegeln och faktiskt sätta en "etikett" på mig -jag är alkolist, nästa var halvfärdiga lösningar som gått som ni förstår.. Nu tänkte jag bita huvudet av ormen och faktiskt se till fakta och göra en handlingsplan därefter.
@PP Jag håller helt med dig, 100% av oss har potentialen att lyckas, kunde inte säga det bättre själv!!
@ Miss lyckad, förstår helt... Arbetad och skött mitt arbete väldigt bra, trots... Ja, du vet..

Ska träffa min klinik nu veckan, ska se om dom kan ge en rimlig uppskattning på vad man inom vård-väsendet anser.
Stort tack för era svar!!

Och möta sina nära utifrån en ny utgångspunkt. Klart det tar tid att känna sig helt hemma med och i sig själv.
Hoppas din lördag varit bra!

Har läst din tråd och alla bravader. Hur går det nu?
Att kämpa mot detta jäkla sug och tro att man kanske kan dricka någon gång ibland är så sjukt svårt! Hoppas att det går bra och att Du har kvar jobbet. Varma kramar

Vackert att läsa. Bra jobbat :)

Tänker ganska mycket på att det är en bra definition av beroende när en känner att det är då med hjälp av A som en känner sig "normal". Har ofta tänkt så, att då är då jag fungerar bäst. Inte längre.

Kram!

Tack! Blir glad att jag kan bidra. Det går bra! 4 veckor nu, 29 dagar. Ibland (ganska ofta) är det motigt, det är det, även fast det låter som att jag har koll. Jag kan ibland tänka och undrar om det är värt det, jag försöker intala mig varje dag, det är värt det i det långa loppet, jag vill må bra, jag är värd att må bra.

Kram på er, önskar att vi alla lyckas med våra mål!