Senaste kommentarerna i forumet

Det låter underbart, jag blir verkligen inspirerad och motiverad när jag läser på din tråd, och du är ju jätte duktig.
Nu hjälps vi åt allihopa att hålla oss på banan.
Trevlig helg ?

Jag klarade det!!!

Bra kämpat Fling ?

Ja, ångesten är borta nu, och imorgon är det fredag och då kommer suget igen, börjar känna det redan nu och börjar bli orolig, men jag ska fixa det, den första vita helgen på flera år nu ska bli av.

alla mönniskobarn! Nu börjar det bli långa uppehåll mellan inloggningarna mörker jag. Många nya på forumet och man hinner inte följa alla. Men det kanske blir så med tiden. Har fullt sjå med min fysiska åkomma och hur jag ska hantera den. Än har jag inte börjat självmedicinera med vin i alla fall, vilket jag har full förståelse att folk med smärta gör. Painkillern nr ett. Det vet jag ju men sen får man ju ta efterdyningarna också och dom är ju inte så roliga.
Det rullar på i alla fall. Kram på er alla ❤️

P.S LN- du är den jag alltid kommer att minnas från min tid på forumet:). Tack ❤️

Gå till en terapeut och prata av dig och få perspektiv. Du behöver få känna att dina tankar är sunda och hitta sätt att hantera dessa labila/knepiga människor. Gud vad jobbigt att ha det så. Jag vet hur det känns att vara ensam i en familj och det är väldigt nerbrytande.

Sök styrka utanför familjen och bygg upp dig själv är mitt råd.

Kram

Idioten, typ efter 3veckors nykterhet. Är du nynykter?

Suget var starkt ikväll. Dottern låg på golvet i köket o grejade med något pyssel. Allt jag kunde tänka o känna var att " men ska hon inte gå på toa nån gång eller gå o hämta nåt". Jag ville bli ensam i köket för att kunna smutta. Jag borde ju ha känt lycka över att hon är där jag är...

Härligt Fling!

Tack!! Behövde verkligen dom orden nu för att inte falla för den lilla lömska rösten som säger "men bara en öl kan du ju faktiskt ta". Nej det behöver jag inte för jag kommer att känna mig så nöjd imorgon om jag inte dricker ikväll!

När kände du att hjärnan började bli mer klar?

Tack, Leverjag :)
Är så sjukt jag läste en alkoholdagbok från september 2013 (då hade jag insett och accepterat att jag var alkoholist).
Måndag: 2 vinare
Tisdag: 2* 0,5l + 2 vinglas
Onsdag: 4* 0,5l
Torsdag: 6* 0,5l
Fredag-söndag: konstant full/berusad, 1bib, 2* 6pack 0,5l

Alltså. Jag är kvinna, 165cm lång och väger 58kg. Hur fan orkade min kropp?????!!!????

Det är ju helt sjukt! Det här var standard. Så här såg mina veckor ut.

Du kan , är stolt över dig

Idag finns saker att fira, och jag gör det alkolfritt! Känns grymt! Vet att det kan bli jobbigt senare ikväll så därför skriver jag här nu för att peppa mig själv till att det blir alkoholfritt ikväll. Jag kan, jag vill, jag ska!

Släktrelationer är speciella. Man kan bara inte kapa dem utan vidare, som man trots allt kan göra med vänner som man inte känner samhörighet med längre. Min pappa försvann ur våra liv när vi var små. Han fick en hjärnblödning och blev nog personlighetsförändrad (det förstod jag inte då). En dag var han bara borta. Det visade sig att han hade åkt till sina släktingar. Mamma blev lämnad med oss, tre barn, men hans släkt tog på något konstigt sätt hans parti. Vi, speciellt mamma, blev syndabockar, för jag vet inte vad. Den släkten undvek jag ända tills pappa dog och skulle begravas. Begravningen började bra, vi samtalade och pratade med varandra men framåt natten slutade allt i tumult och jag har inte haft med dem att göra sedan dess. Jag kunde bryta med dem eftersom jag inte har någon som knyter oss samman. Du har en mycket besvärligare sits. Det har precis som du skriver egentligen inget med alkohol att göra men det är klart att det får dig ur balans. Jag hoppas att du kan finna något sätt att hålla dem och vad de säger och tycker ifrån dig.

Förresten, det framgick kanske inte att min svärmors reaktion INTE beror på att jag drack vid ett tillfälle nu (det vet hon inte), hennes reaktion är kvar i allt det gamla... Jag var på väg utför och när jag möttes av hennes reaktion blev jag självdestruktiv och återföll i mitt gamla beteende - försöka glömma för ett par timmar eftersom allt gjorde så ont. Det betyder inte att det var hennes fel att jag fattade ett idiotiskt beslut, bara att jag måste hitta ett annat sätt att hantera detta på... Frågan är bara hur... Vi får se.

Tack Idioten (även om det känns konstigt att kalla dig det)! Det betyder så mycket att höra det. Kram

Magont (väldiga smärtor) var inte "bara" magkatarr, utan (tarmfickor och tarminflamation) Divertikula. Så jag har legat med dropp och fastat ,sedan i måndags morse på sjukhus. Kom hem igår, men är inte riktigt bra än. Dag 11 och inte en tanke på a då jag varit utslagen. Jag har verkligen haft tid att tänka och jag struntade i allt utanför sjukhuset. Det var inte dumt alls, att få stanna upp.

Ser fram mot helgen då familjen kommer på besök. Kommer att servera alkoholfritt vilket inte kommer att väcka några frågor då jag inte är återställ. Gästerna är min dotter, make och mina barnbarn. Jag har även varit ganska öppen i diskussionen med min dotter, för hennes skull. För framtiden...

Prövningarna framöver förutom helgerna blir, ett företagsmingel, en privat fest, julbordet med jobbet och julenhelgen. Fast det står de flesta inför nu och säkert ännu mer. Jag känner att jag kommer att utnyttja mina "sjuka" tarmar till max -tyvärr, jag står under diet!

Tack för peppningen!

Jag hoppas kunna komma på förmiddagen. Skulle gärna stanna hela dagen men jag har bjudit in långväga gäster sedan lång tid (de reser med fly och tåg). Hoppas på fler tillfällen.

Du är inte ensam ❤️

Jag känner en sådan enorm ångest. Egentligen har det inte med a att göra mer än indirekt. Jag har inget sug efter a, jag har inga förhandlingar om att jag ska dricka igen. Jag vet hur skönt det är att slippa, kag vet hur bra man mår utan, jag tänker fortsätta där jag var för några veckor sedan med skillnaden att jag nu tänker jobba aktivt med att acceptera att jag inför andra kan stå för mitt val. Jag vet att det är svårt men inser att det är ett måste för att komma vidare i processen. Att man "väljer" att hälla i sig skiten när man vet hur mycket elände det för med sig samt hur bra man mår utan visar ju hur sjukt det är. Jag har ångest över en grej på jobbet där ett mail skickades till fel person och det har lett till rätt jobbiga situationer... Hände idag så därför extra jobbigt, känns kanske bättre imorgon.
Det som känns så jobbigt är min mans anhöriga... När vi försökte prata med min svärmor fick jag inte alls den respons som jag hoppats på... Jag kände mig bara mer ensam och översköljd av skuld. Min man blev hembjuden på lunch till min svärmor idag (det har ju inte hänt tidigare), jag vill att de ska prata själva men han sa ingenting till mig förrän igår kväll precis när vi skulle gå och lägga oss... Det drog igång en massa, jag bad honom att inte säga sådant precis innan vi ska försöka sova... Vi satt och pratade, jag erkände hur jobbigt jag tyckte det var med hans familj. Min mans syster är väldigt speciell och hennes humör styr allt och alla. I början stod jag på mig (är van vid det från min egen familj) men insåg efter ett tag att det var lönlöst. Jag begränsade kontakterna till kalas mm och lärde mig hantera henne på ett sätt där jag inte fick ont i magen. Min svärmor ställer upp extremtcmycket för den här systern, på något sätt är det alltid synd om henne ich Jon behöver hjälp fastän hon inte kommit ut i arbetslivet förrän nu som 35-åring. Hon har idéer och regler för hur allt ska vara men själv kan hon bete sig hur dom helst. Vi skulle behöva mer hjälp med vora barn men vi frågar inte så ofta eftersom min svärmor alltid ställer upp och håller på att slita ut sig själv med min svägerskas barn och vi ser hur trött hon är. Jag tror att hon i detta lyssnar väldigt mycket på min svägerska som är skitsur och allt blir tokigt. Jag tänkte att jag måste ge det tid så de kan tro på mig (jag har druckit en gång i juli och en gång nu förutom de två tillfällena när jag mest smakade, i övrigt klarat konferens, all inclusive, fester mm), men det går inte. Jag tror min svärmor eg är orolig ich rädd för sin dotter och nu har allt detta blossat upp... Men istället för att ta tag i det ät allt projicerat på mig. Hon mår dåligt men kan inte precisera vad hon tänker eller känner. Skulden tynger ner mig och detta är dessutom efter så lång tid. Hon säger saker son att nu kommer allt att vara jöttejobbigt under lång tid, alla familjehögtider, jul osv vara "förstörda" (det är vad jag hör). Att ta en dag i taget rämnar, allt drunknar i ett stort svart hål där det inte hjälper vad kag gör. Sanningen är den att familjesammankomsterna blir konstiga för att min svägerska sitter och surar... Om jag inte dricker, varför måste allt vara förstört? Om jag låter tiden gå och det om något blir värre, vad ska jag göra då? Jag kan inte bära ångesten över dysfunktionella relationer mellan andra personer... Men det är projicerat på mig och det går inte att nå dem i att det eg handlar om något annat. Jag orkar inte med dem... Om de ny mår så dåligt fastän jag (fram till den här helgen) gjorde allt kag kunde, kan de inte släppa mig då ich låta mig vara ifred? Jag kan inte komma på fötter när jag tyngs ner av något som är utanför min kontroll... Något dom handlar om något helt annat. Det är inte så att jag druckit varje dag, det har spårat ur när jag druckit och jag får lägga av helt men det räcker inte. Jag försökte förklara hur jag kände när min svärmor vid olika tillfällen kommer med nyktra alkoholister som jag ska prata med eller fixar en a-frifest där det står ALKOHOLFRITT på alla flaskor trots att jag sagt att det blir ännu jobbigare för mig (det var tidigare i förloppet), att jag känner mig väldigt utpekad (speciellt som hon sagt till mig att det berodde på att hon ville hålla igen ekonomiskt och jag såg att allt hon köpt var mycket dyrare än BiB). Jag förstår om hon inte litar på mig när där är a men i så fall ville jag hellre komma och fira henne vid ett annat tillfälle och så fick de andra gå. Detta går inte att förklara, att hon hade a-fritt för första gången hade inget med mig att göra och så radar hon upp en massa skäl. Oavsett OM detta skulle vara sant så borde hon ju kunna sätta sig in i hur det kändes för mig. Jag säger att jag tar ansvar för mig själv, jag tar ansvar för att skaffa den hjälp jag behöver - det enda jag vill ha av henne är stöd, att hon finns där. Om hon vill hjälp, fråga on det finns mågot att göra. Jag har sagt att jag tar ansvar för att säga till om saker blir jobbiga eller om jag vill ha mer hjälp... Jag vill således INTE att hon ska hitta på egna saker, jag vill INTE att hon ska prata om mig inför okända människor för att skaffa hjälp som jag varken vill ha eller behöver. Jag har sagt att om hon för egen del behöver prata med någon om det är det en sak men inte omyndigförklara mig och göra det hon gjort hittills. Jag känner mig helt maktlös. Jag pratade lite med min man precis efter att han hade ätit lunch med sin mamma, han var jättestressad av jobbet och kunde ibte prata. Känns jättejobbigt, verkar vara status qoe där hon mår dåligt men ibte kan förklara något, så som kag upplever det har jag blivit syndabocken för alla problem inom familjen utan att någon mer än vi fattar det. Jag växte upp så ich därför är det så känsligt för mig. Jag har ångest så det är svårt att andas. Jag har svårt att be om hjälp men när jag gjorde det blev det bara ännu värre, ännu mer skuldbeläggande ich ännu tyngre. Jag känner mig så enormt ensam fastän jag inte är det. Kram

Härligt att du lyckades stå emot!
Du har en vilja av stål! Det måste naturligtvis ta sin tid att byta vanan att ta en slurk så fort det tar emot lite.
Själv tänker jag att det måste få ta tid med tanke på hur länge drickandet varit en vana. Kämpa på! Jag håller tummarna!

Hej LP!

Fint att du söker dig hit igen. Du kan ju faktiskt vara nykter - bara du vill, eller hur? Du har klarat av det här förut.

Vi har ju skrivit om det här flera gånger förut - varför det blir som det blir. Jag slogs av en sak när jag läste ditt längre inlägg ovan. Bipolaritet? Sedan nämner du det själv nedan. Ja, det låter faktiskt inte helt osannolikt. Antingen verkar hjärnan gå på högvarv och du kan knappt sitta still, eller så är du helt nere i källaren. Det finns ju flera olika typer av bipolär sjukdom och däremellan många variationer. Du kan ju söka för det. Är det inte så, har du i alla fall prövat.

Hoppas få se mer av dig här fram över.

Kram till dig

Tuff dag igår...?
En dag fylld med stress. Adrenalinpåslaget var enormt och tankarna var svåra att mota bort a.
Det blev en riktigt jobbig kväll, faktiskt den jobbigaste hittills. Men jag lyckades till sist att koppla av med ett varmt bad och en riktigt rolig komedi på datorn innan jag somnade. Ännu en dag utan Mr.Vin.?Ännu en dag mot bestående hälsosammare vanor.
Det är inte lätt. Herregud! Det är det verkligen inte men inte heller värre än jag trodde att det skulle bli.
Önskar att jag kunde skriva lite mer öppet om mina tankar och känslor här men det går inte för jag har jättesvårt att sätta ord dom.
Men jag läser alla era inlägg desto mer även om jag inte har tid att kommentera så mycket som jag önskar.
Det ger mig massor av styrka, energi och pushar mig något enormt att läsa här på forumet!?

Jag börjar inse att jag nog behöver få hjälp av medicin för att klara av att minska min vinkonsumtion. Det känns som om den bara eskalerat sedan jag mer och mer tänkt att jag ska sluta. Mår lätt illa idag av för mycket vin igår. Känner att det får räcka nu. Jag måste lägga av med detta destruktiva beteende. Kontaktade Riddargatan via mina vårdkontakter för jag skulle vilja få stöd och den typ av medicin som du fått Valeria. Men vet inte om jag kan få tid. Är nog väldigt fullt där. Känns lättare att söka upp den mottagningen som är experter och dagligen träffar personer som jag än att gå till en vanlig vc som kanske inte alls förstår var man befinner sig med skam och skuld etc. Det ger mig hjälp att läsa här. Förstår att vi är många som har liknande livshistorier och samma problem med alkoholen. I helgen ska jag på flera sociala aktiviteter och jag ska hålla måttan så jag inte gör bort mig. Men sedan ska jag vara nykter. Hälla ut vin hemma, tala med sambon om att han får hjälpa mig och stå ut med att jag inte kan dricka vin till maten på ett tag. Och så hoppas jag att jag får en tid och får medicin snart. Runt mig är det en oerhörd stress och press just nu och jag känner att jag snart läcker ut oro och ångest. Det är då vinet blir extra viktigt som avkoppling, glömska, men jag vet att det är en felaktig tanke. Jag vet att det blir värre problem på sikt och det är inte roligt att känna sig illamående och trött som nu. Igår började jag gråta när jag kommit hem från jobbet och talat med min son i telefon. Han har valt att bo hos mitt ex i stan och det smärtar mig att vi ses så sällan. Han är snart vuxen så jag förstår att city lockar och att mamma inte är lika rolig att vara med som vännerna. Men efter samtalet då han sagt att han ville fira studenten hos sin pappa och inte ha festen hos mig för jag bor så långt bort ( gör jag inte, men allt är relativt) började jag gråta, sörjer att vi inte har samma kontakt som före skilsmässan. Sedan drack jag vin…och gaskade upp mig. Jag vet att det är fel beteende.