Senaste kommentarerna i forumet

Hej, ja det är vårt problem att det mest fungerar men inte alkoholen. Jag läste en bra text av coachen Karin Isberg som jag tycker kan vara väl värt att sätta in här, den gav åtminstone mig något att fundera på ordentligt:
"Mat är tänkt att vara kroppens näring och dryck är tänkt att släcka vår törst. Men ofta äter och dricker vi av helt andra orsaker. Det är för att vår hunger och törst är känslomässig. Vi vill egentligen inte ha två varma bullar. Vi saknar närhet och vill att våra relationer ska kännas varma.
Vi vill egentligen inte ha en hel påse med smågodis. Vi känner oss maktlösa och vill ha en hel påse med möjligheter. Vi vill egentligen inte ha tre avslappnande glas vin. Vi känner stress eller ångest och vill ha ett avslappnat liv. Att äta en bit godis eller dricka ett glas vin är inte skadligt. Men efter det första glaset och den första chokladbiten känner vi inte smaken på samma sätt. Vi fortsätter att äta och dricka trots att det inte längre handlar om njutning. Konsekvensen är att vi får i oss alldeles för mycket av sådant som våra kroppar inte mår bra av. Socker och alkohol är ofta ett försök att självmedicinerar. De påverkar samma signalsubstanser i hjärnan som är rubbade hos deprimerade personer. När vi äter och dricker mår vi tillfälligt bättre. Typiska skäl till känslomässigt ätande och drickande är att känna sig ensam, orolig, tänka självkritiska tankar, älta oförrätter, inte känna sig älskad och inte se ljust på framtiden. Vi längtar efter hoppfullhet, glädje och att känna samhörighet med andra. Den hungern försöker vi dämpa med sådant som fyller magen, men inte mättar hjärtat. När vi blir medvetna om varför vi äter och dricker som vi gör, kan vi börja bryta det känslomässiga ätandet/drickandet och välja mer konstruktiva sätt att förändra våra liv. Resultatet blir att vi mår bättre på riktigt och dessutom slutar mata våra kroppar med sådant som de inte mår bra av. Vad är det ditt hjärta hungrar efter? Vilka känslor längtar du efter att få känna?
Svaret på de frågorna är inledningen till ett liv som gör dig lycklig på riktigt."
13 dagar är en bra inledning på ett bättre liv!

Jag är säker på att du kommer hitta en fullblodskarl! Han kommer hitta dig!!!!

Det ni skriver båda är sant. Till att börja med har jag omdefinierat relationen för mig själv från särbo till nåt i stil med "vi ses när vi ses. Vi har inget gemensamt liv o ingen gemensam framtid. Vi lever i nuet". Det känns närmast sanningen. Och det är hans val att det är så, inte mitt.

Jag börjar där. Och lägger min energi på mig själv o barnen.

Du är inte kass! Och det är inte tröstlöst även om det könns så. För varje misslyckat försök så har du en ny insikt om dina triggers. I vilka sammanhang du misslyckas etc. Använd dina lärdomar in i nästa försök. Det går att bryta! Aeromagnus tycker att du ska söka hjälp och jag tror att det kan vara bra beroende på hur beroendet ser ut. Jag var för feg. Så jag har då kört nyktra perioder varvade med drickande när jag misslyckats. Har försökt kontrollera konsumtionen hemma. Det gick inte alls, jo ett tag såklart, men sen var jag där igen och värre. Men ändå rätt kontrollerat på nåt sätt. Min familj märkte väldigt lite, men jag visste ju. Så jag förlikade mig med tanken att aldrig dricka hemma och det funkade. Har under de senaste 5,5 mån haft 120 helt nyktra dagar, kanske 37 med ett par glas och sen då 6 där jag druckit för mycket. Nu är det 2 mån sen det hönde och de sista 2 mån har jag bara druckit ett-två glas när jag varit ute vid enstaka tillfällen. Jag är så lycklig för att det har gått att få stopp på drickandet, men för mig krävde det att jag ströp möjligheten att dricka hemma. Vid tidigare försök så var ambitionen att dra ner. Vet inte om du kan ta bort möjligheten att dricka? Det räddade verkligen mig. Jag var inprogrammerad att gå förbi systemet. Det fanns alltid en anledning. Inte varje dag, men alltför många särskilt på slutet. Så kör igång nu, det går att bryta. Samla nyktra dagar och lär dig av ev bakslag. Tror att skillnaden för mig denna gång var att jag inte lät bakslagen bli en ingång i nytt missbruk, utan de fick vara en engångsföreteelse. Lycka till! Du kan klara detta!

En måttlig helg hos särbon, det blir det automatiskt när han får bestämma A-konsumtionen....och ingen A under veckan. Tog antabus på måndag morgon. Ska hämta ut mina naltrexon i morgon. Ska resa bort under helgen och testa hur dessa funkar. Rapport följer!

Sattva, när jag läser vad du skriver, så slår det mig att du har ett "medberoende-beteende" som säkert bidragit till att du själv blivit beroende.. Jag har ju själv varit där så jag vet..
Inte till hundra procent vad du gått igenom, men "dragen".. Att vara "till lags", att förminska sig själv och sina egna önskemål, samtidigt som man så gärna vill ha den där bekräftelsen och "vissheten"..
Ja, jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men det drar till sig en särskild sorts män (eller människor)
Mitt råd, låter säkert som skit i dina öron, men det är att du inriktar på dig själv i första hand!
Läk dig själv! Ta reda på vem du är och vad du vill.. Då slutar du också att vara "intressant" för den här typen av människor (och du kommer att upptäcka att du inte är intresserad av dem)
Du kommer också att dra till dig människor som är på din våglängd, som respekterar och älskar dig för den du är, snarare än för vad de kan "få" av dig..
Och den här karln som behandlar dig på det här sättet.. Fimpa honom! Du är värd nåt bättre! (Det bästa!) Och det finns massor av godingar därute!

Ja jag har inte så mkt tips, är lika rådvill som du. Jag tycker det har varit hjälpsamt att läsa allas berättelser här och försöka tänka ett steg längre än vanligt när suget kommer - på hur jag egentligen kommer att nå om jag dricker, på barnen, på hur ledsamt det egentligen är att förgifta sig...

Jag har förstått det som att man går på möten och att nån av de mer rutinerade AA- deltagarna kan bli ens sponsor. Nån som har gjort alla stegen redan.

Kanske bör du söka lite hjälp via vc?

Ja du sätter ord på mina känslor. Smärta. Rakt av. Har upplevt en sida av honom som är ny för mig. Men som med exmaken, när han väl hade gått över en gräns, överskred han den lättare o lättare, gång efter gång. Jag är så rädd att hamna i nåt sånt igen. Denna mentala tortyr. Jag har ju visat särbon att det funkar. Han får mig tyst. Eftersom jag nu blivit "korrigerad". Och samtidigt undrar jag ju vad som fattas mig. Två män tar liknande angreppssätt mot mig. Något jag framkallar?
Ja, jag är uppvuxen som medberoende till en alkoholiserad mamma, o även pappa antar jag. Håg vet att msn som medberoende blir lite besatt av trygghet o kontroll. Veta vad som händer, vad som väntar. Ha försäkran o löften, eftersom man så ofta blivit sviken. Men man önskar dem vid fel tillfällen, för tidigt. Samtidigt kan jag faktiskt tycka att msn efter två år borde ha rätt att få diskutera en framtid....

Du är här nu och skriver och har påbörjat en förändring av alkoholens plats i ditt liv. Starkt av dig att ha tagit alla dessa steg, du är igång nu!
Det låter som det just nu är kämpigt för dig på flera plan och framförallt just nu fysiskt. Att trappa ner på egen hand kan vara riskabelt och många är hjälpa av att vända sig till någon inom vården för att få stöd i det, man kan ringa 1177, gå till en vårdcentral eller så. Finns det något alternativ du tänker att du skulle kunna vara hjälpt av för att slippa må såhär dåligt i denna förändring du påbörjat? Vill du kan du också läsa lite här under vår faktaflik om abstinens: https://alkoholhjalpen.se/akut

Hoppas något av de här blir hjälpsamt för dig, fortsätt gärna skriva här på forumet och berätta hur det går och hur du mår, det ger oss chansen att ge dig stöd.

Vänligen
Rosette/Alkoholhjälpen

Tack snälla för fina ord!
Just nu är jag bara ledsen. Försökte få klarhet igår över telefon vad särbon eg vill o tänker kring framtiden. Han bara gick runt ämnet o slingrade sig. Jag grävde vidare med följdfrågor på ett sätt jag inte brukar, jag är ju rädd för konflikter... Han blev säkert mer o mer pressad men fortsatte gira undan. Tillslut berusade jag upp och sa nåt i stil med " om man har ett förhållande sedan två år kan man väl veta hur man ser på det om fem år". Då lade han på i örat på mig. Har inte varit med om det sedan mitt hemska äktenskap. Jag ringde o ringde, inget svar. Skickade sms där jag först var helt undrande " vad hände?". Sedan mer o mer desperat. För mig är det så otroligt främmande att bara stänga butiken. Man gör inte så, man pratar färdigt eller ber att få återkomma o ger en tidpunkt för det.
Först i förmiddags fick jag ett sms, då hade jag bett på mina bara knän att få förlåtelse...( för vad??? Vet inte).
Sms från honom var en rad smileys med pussar. Sedan tyst. Även från mig.
Jag känner mig liten o orolig o förvirrad. Jag klarar inte såna här saker. Det var fullständigt oväntat, kunde lika väl ha varit en örfil så oväntat kom det att han lade på.

Ni kan ignorera detta inlägg, det är mest för att skriva av mig.

Att sluta ljuga för sig själv är befriande, även om det inte är det svaret man önskar.

Men jag kan verkligen känna igen mig i att det är ett lugn i att kapitulera som du skriver. Inte behöva anstränga sig längre, varken smyga eller försöka hålla igen eller nåt annat.

Jag är inte säker på om du vände dig till mig elller Andreas nu, men jag svarar :)

Jag har funderat på det, till och med tagit kontakt med AA via nätet, men jag bangade och drog mig ur... För mig är det då otroligt mycket skam kopplat till att jag inte fixar alkohol på ett "bra" sätt, så jag har så otroligt svårt att tänka mig att jag nånsin skulle våga att faktiskt gå till ett möte. Tänk om nån skulle se mig, om jag skulle känna nån där osv. Det hade kanske varit lättare om jag hade varit öppen med mina problem, men det har jag ju inte varit. Jag kommer från en familj med gott om alkoholproblem och där allt helst sopas under mattan och aldrig pratas om, så jag tror det är därför som jag är så dålig på att vara ärlig och öppen med det

Hej,
Bra att du tar tag i det innan det blir ännu värre. Jag själv har hållt på att "sluta" dricka i flera år men nu har jag bestämt mig att gå på AA-möten och göra hela grejen, d.v.s. gå alla 12 stegen. Jag är skitskraj för att misslyckas, men samtidigt känner jag något slags lugn med att jag kapitulerar. Jag kommer aldrig kunna dricka normalt igen. Har du funderat över att prova gå på ett AA möte?

Nej ja e nervös för konserten, kan aldrig riktigt lita på hjärnan o vet aldrig vad den ställer till me. En gång för många år sedan gick det åt helvete o ja blev utsparkad. Men har inte bestämmt mig för om ja ska gå än, kan inte ta ett beslut, har skjutit på det nu i 1 månad, snart e de försent. Mår jag bättre utan alkohol på konserten så dricker ja inte, o tvärtom.

Jag undrar igen hur det gar for dig? Hoppas allt ar bra.

Tack Vilja!! <3 du har så rätt, så rätt. Jag vill ju heller inte fly genom alkohol, jag vill se till att vara närvarande i mitt liv med min familj. Ibland är man inte så klarsynt och smart bara, då är det lätt att ta den enkla, kortsiktigt belönande vägen. Men jag ska gå tillbaka hit och läsa nästa gång jag får för mig att jag kan "unna mig" a...

Andreas är du nervös för att du ska på konsert eller för att du är rädd att inte lyckas vara nykter? Det låter som att du har varit på konsert onykter förut, du kanske skulle ge det en chans att försöka vara nykter vid ett sånt tillfälle, bara som ett experiment. Du behöver ju inte se det som ett stort beslut på en gång, utan ta det steg för steg, timme för timme. Och drick inte impulsivt utan tänk efter om du verkligen vill välja att dricka först.

Jag undrar samma sak, hoppas allt ar bra med dig.

rader där Lena, låter som en bra bön att ta till då och då. Stämmer precis in på hur jag vill ha det.

Igår var det tisdag. Av någon anledning har jag svårt med just tisdagar. Kanske är det att jag verkligen inte trivs med mitt jobb och att det då är så långt det kan bli till helg på båda hållen...
I går hade maken fixat till myskväll. Popcorn och läsk till barnen och vin till mig. Jag måste ha missat att säga till honom att jag tror att a inte är bra för mig... Film med familjen är mysigt men det hade ju varit mycket bättre om jag drack läsk jag också...
Så hur blev det då? 3 glas rött på en tisdag tillbaka till gamla vanor. Sedan behövdes 2 omgångar meditation för att somna och nu har jag ont i huvudet... Och en Box vin som det fattas typ 4 glas i ( maken drack ju ett ). Ihelgen ska vi till landet där jag ställdeden förra boxen jag inte ville dricka upp... Hur ska det här gå? Kommer jag hälla ut dem? Nej, det kommer jag ju inte... Kommer jag att dricka upp dem? Troligen...
Jag måsta ta tag i det här med att inte trivas på jobbet, jag kan ju inte ha det som ursäkt för att förstöra allt som är bra också. Det måste finnas alternativa jobb, om jag inte dricker kan jag hitta energi att förbättra min situation istället.

En djäkla soppa blev det. En djäkla god å smarrig en. :)

Muris. Brakfylld, ja. Jo, det känns som ett tag sen nu. Och ändå... Jag har samma önskan som du. Låt mig vilja vilja vara nykter. Det går ju så väldigt mycket bättre, och blir så mycket enklare, då. När någon trillar dit igen efter lång tid; oj, vad det berör och påverkar. Kanske är det den egna självbevarelsedriften som får sig en törn och hotas; händer det någon annan kan det även hända mig. Det blir så påtagligt, det är inte bara nåt scenario som spelas upp i fantasin, det är verkligheten. Det kan hända. Och det händer.

Låt mig alltid vilja vara alkoholfri.
Låt mig alltid vilja underhålla min nykterhet.
Låt mig alltid komma ihåg varför.

Hur går det för dig? Många nya kom in och din tråd hamnar längre och löngre ner. Nu lyfter jag upp den igen. Hoppas att du har det bra!

Och ja, det som fanns hemma är nu iaf inget problem längre kan man säga :/

Men jag ska prova igen, vill ju verkligen det, iaf varje morgon, kvällarna är värre...