Senaste kommentarerna i forumet

Hälsningar från dag 3 till dag 7!
Klarar du det så nog ska också jag klara det!
Jag känner en lycka inombords, sover inte så bra men känner frid inom mej!

Tack! Det går ok idag tack. Tänker på vin rätt ofta men jag har bara haft EN tanke idag om att åka till bolaget. Övervann det. :) chokladkaka! Så gott! Det är du värd! Läste av någon här att han/hon gått ner i vikt av att sluta dricka trots godis. Yay!:) Läste att du joggar ibland också: ?kram!

Tack igen alla som kommenterat och bryr sig. Väldigt varmt forum detta. Man känner det. Mammon-Du har barn också med funktionsnedsättning. Det känns på något sätt..."skönt" att man inte är ensam? Trots att det såklart i rådande omständigheter är tragiskt.

Det låter ju jättebra att du nu tar emot stöd och hjälp!
Du får styrka för varje dag du behöver!

Hej!
Jag uppskattar dina frågor mkt.Brukar fundera över dem & formulera svar i huvudet, det har bara blivit så att jag inte skrivit ner dem. Ibland har jag skjutit upp skrivandet till senare, jag tänker att jag ska skriva en ordentlig redogörelse när jag får tid.& sen har jag ev krökat istället eller så har det runnit ut i sanden. Jag har nog inte insett att det egentligen är ett rätt dåligt beteende att inte svara, men det är nog &så för att jag verkligen brukar fundera över frågorna.
Ang missbruket förstår jag själv inte riktigt varför, det har spårat ur & jag kan inte sluta. Som ung hade jag ett alkoholmissbruk med även lite droger inblandat. Är uppväxt i miljonprogram så det var väl inte så udda i mina "barndomskvarter" , fick mao ingen behandling för det då. (Flyttade & allt ordnade sig tillslut)
För ngt år sen blev jag involverad i ett ölbryggningskoperativ. Fantastiskt roligt till en början men tydligen fick det mitt missbruk att ta fart igen. Efter ett tag bytte jag ut ölen mot sprit eftersom det är effektivare.

Jag känner mej mest lättad över att jag har tagit det här beslutet att inte dricka alkohol. Känner ingen abstinens ännu, förutom en stor trötthet.
Första helgen utan vin på 20 år väntar. Det kommer säkert att kännas konstigt men jag är beredd. Tänker laga god middag som vanligt och inte missa helgkänslan. The får bli den nya kvällsdrycken. Har laddat med flera fina sorter. Det får vara okej med en tidig kväll om tröttheten kommer över mej. Min käraste är med i det nya livet som vi har framför oss. Spännande att se vart det här för oss?

ebba,
bra #1 inledning på tråden!

Jag hoppas det ordnar sig för dig!

Nej inget blodprov. Allt blev kaos. Och jag skäms så. Detta är ju inte jag!! Inte alls. Ska hålla mig ifrån drickandet nu på en väldigt lång tid. Kanske, eller förmodligen alltid. Att jag inte kände mig berusad spelar ingen roll. Tog helt jäkla fel beslut. Polisen blev förvånad över resultatet. "oväntat" sa de. Men de spelar heller ingen roll. Tackar nån däruppe för att det inte var en olycka. En helt vanlig nykterhetskontroll. Hoppas innerligt nu att dom blir så lindrig som möjligt. Jag har lärt mig min läxa. Gör allt för att visa myndigheter, men framförallt mig själv och mina närmsta att det räcker nu.
Och nej, inte längesedan.

Och tar det med mig. Men är inte redo bryta med särbon. Jag blir ju glad av att bara höra hans röst, glad i hjärtat när jag ser honom och ledsen när vi skiljs åt... Det enda jag önskar är att alkoholen inte betyder mer än jag...vilket den troligtvis gör. En dag kanske ultimatumet kommer, men då måste jag vara beredd att ta ev oönskade konsekvenser...

Hej!
Det ingår att du som anställd informerar arbetsgivaren om att du blivit av med körkortet. Sen kommer det ju fram ändå när rättegången är över blir domen "offentlig" enligt offentlighetsprincipen. Så det är kanske ett bra beslut att berätta själv ändå. Men jag tycker &så att det känns olidligt jobbigt med ett sånt samtal. Jag tror ju &så att jag kommer bli av med jobbet.
Antar att du &så tog blodprov? Var det länge sen?
Jag får inte biverkningar av antabus. Har däremot misslyckats med att hålla mig nykter & ta medicinen.

???

...och återkommer till mitt löfte mot MIF själv att inte göra stora förändringar detta året.
Jobbat o får andrum. Yogat o får andrum. Jag tror svaret ligger i att helt enkelt vara och göra det som är mig själv. Närmare den jag egentligen redan är, precis som Lena säger. Det kanske inte behöver vara så dramatiskt. Helt enkelt lämna soffan om jag far illa och gå o lägga mig, " köra mitt race", om man vill uttrycka det så. Be om hjälp från universum och jag vet att hjälpen kommer. Kanske inte i den form jag tror eller förväntar mig, men den kommer.

Kul att läsa Jackofhearts!
På frågorna vart du varit i ditt liv och hur mycket pengar som försvunnit spelar la ingen större roll, du har ju vänt segel nu. Tänk framåt, vart kan du vara om ett år? 2 år? 10 år? eller om en vecka? i morgon? Den erfarenheten som du har med ditt missbruk går att vända till något positivt, jag tror man blir starkare av att ha levt i "missär" ett tag. Bara man tänker efter, reflekterar och växer. Kul att se att du tagit hand om ditt yttre och god mat, kändes det bättre nu när du gått ett tag nykter?. Det finns bra mindfullness övningar på youtube som jag brukar kolla på, allt från 1 min till flera timmar om man vill.
Tror på dig, detta kommer bli bra.

Kram studenten

?

Det kändes så tryggt och lugnt med dina sista rader, att jag hittar mig där jag vill vara och att det kommer. :-) Ja, så är det-känsla liksom. Det kommer om jag ger det tid..

Såg framför mig silhuetten av en smal kvinna med långkjol med volang, även på blusärmarna, med häxhatt som jagar sin egen skugga i en slags manisk dans. Jag lovar, jag är nykter!! :-D))

Kanske måla vad jag "ser" när jag är här... Vill ju börja måla igen. Kan jag skriva dikter och måla utan vin..? Värt att testa faktiskt. :-))

Sov sött du med ?

Vad gör du för val nu? Är du sådan som måste ha kniven mot strupen, ligga på intensiven eller sova nerpissad i en trappuppgång innan du gör ett val?

Du, du svarar aldrig på mina frågor. Helt ok men du kommenterar dem inte ens. Bara nyfiken vad det beror på?

Får inte ihop bilden av dig. Har du det för bra, haft det för lätt eller det motsatta rent socialt och ekonomiskt? Har du en obehandlad diagnos som många som använder alkohol för?

Jobbig är jag och bryr mig gör jag!

Har läst din tråd och förstår kampen. Är ny här, haft kampen tidigare som jag då gav upp. Nu ett år senare har jag kommit mer till insikt. Och hoppas att det blir rätt denna gång.
Blev lite stressad dock.. Är också misstänkt för rattfylleri och det skulle vara min värsta mardröm om arbetsgivare får reda på det. Vet du om det måste rapporteras eller hur funkar det? Har ingen koll på rutinerna här...!! Jag skäms oerhört över det jag gjorde, men skulle nog tappa det helt om arbetsgivaren blir kontaktad.
Läste vidare om att du haft antabus. Biverkningar? Ska till läkare imorgon och vill inte ha nåt med biverkningar. Jobbigt som det är ändå..

/blomstra

I dina dessa rader finns massor av vishet:

"Man kan aldrig jämföra sorg och smärta med någon annan. Gör det ont så gör det! När vi förnekar att det gör ont, det är då vi får problem."

Att försöka fly från smärta är mänskligt, tänker jag. Och fåfängligt. Man springer för livet för att undslippa skuggorna som gör ont, men ack, skuggorna är lika kvicka. Man kan förstås skapa distans till inutivärken men ... ja, hur är det nu då? Popcorn i kastrull får alltid locket att trilla av till slut.

Förresten, hela detta inlägg var klokt. "En gång missbrukare så är relationen aldrig mer normal tror jag."
Så tror jag också det är.

Vet du, jag tror jättemycket på att du kommer att hitta dig själv ungefär där du vill vara. Det kommer. Och grattis till tio veckor. Sov gott i natt.
:)

Tack för hälsningen! (Lite sent, men ändå)
Det är nog ändå ett bra tecken att jag började 2016 helt nykter.
☆& jag kommer associera till en fjäril när jag ser dig på forumet :)

blomstra,
9km prommis låter ju härligt. Proverna visar ju nuläget och kan vara bra att se så man förstår vad som händer invändigt...Modigt och ta hjälp!!
"Idag är jag stark" är väl en låt tror jag.

Har funderat, Leverjag, på en sak.

Din rad här ovan nånstans: "Lena och Ebba, jag är så glad att ni skriver här och jag undrar ibland hur ni lyckades att vända och hålla fast så länge."

Jag funderar på det själv. Hur det är möjligt för mig att hålla fast i min niomånadersperiod med vetskap om att den kommer att bli tio, förhoppningsvis elva och sedan - åh, vilket hallelujaögonblick! - gå i delmål på tolv månader. Hur kom jag hit, liksom, jag som är ett nu levande bevis på Oscar Wildes "Det bästa sättet att bli kvitt en frestelse är att falla för den". För att inte tala om Mae Wests "För mycket av det goda kan vara underbart".

Jag har känt att jag haft alkoholproblem i massor av år. I början kanske inte så mycket hur ofta och hur mycket. Snarare hur jag använde den, hur jag nyttjade den till att dämpa och bedöva och försvinna. Ensamdrickandet. Tröstdrickandet. Efter en separation, där det blev uppenbart för mig att drickandet eskalerade, "skaffade jag mig" en samtalskontakt via psykmottagningen. Kände inte att jag ville gå via hc, ville ha nåt mer vattentätt. Jag var väl rädd om mitt rykte, förstås. ;)
Den här samtalskontakten förändrades rätt snabbt från att handla om alkoholproblem till att handla om min mors förestående bortgång. Ett år efter hon dött avslutade vi kontakten, men vad jag inte visste då var att jobbet med att komma ifrån alkoholen precis börjat. Jag började dricka mer och mer, på ett riktigt destruktivt sätt, men brydde mig inte alls. Var sjukskriven ett långt tag efter mamma dött, jag ville själv gå samma väg. Vi hade sent i vår relation äntligen kommit varandra nära, vi hade blivit det här radarparet jag så länge drömt om, fasen, jag sitter och längtar och saknar henne så mycket nu när jag skriver dessa rader till dig. Mammakärlek, den är speciell, lika intensiv som mammahat är.

Jag går inte in på min livssituation mer än så, men grejen var att det tog säkert fem år innan jag kom på fötter någorlunda igen. Innan jag började känna att okej, jag vill kanske leva igen, kanske bry mig om mig själv igen, även fast jag bara var halv. Där nånstans väcktes min självbevarelsedrift och jag sökte hjälp via hälsovårdscentralen. Antabus, alkoholrådgivning. Men det blev inte riktigt bra. Terapeuten var snabbare än jag med att det skulle bli resultat. När jag kom dit och hade druckit även fast jag "inte skulle" ha gjort det så fann jag hela grejen meningslös och gick aldrig dit mer. Så här i efterhand kan jag se att även fast jag plågades av alkoholen - min tidigare paroll att "Jag har inte problem med alkohol - jag har problem utan" hade ju ersatts av "Jag har problem både med alkohol och utan" - så var jag inte där än att jag tog något personligt ansvar för problemet. Jag ville delegera ansvaret till någon utanförstående. Ville ha resultatet av att söka hjälp och få hjälp men stod själv inte beredd med uppkavlade armar.

Och drickandet fortsatte.
Och så kom jag hit.

I maj nångång för två år sen skrev jag första inlägget på den här sidan. På hösten gjorde jag ett tappert försök att bryta bandet till drickandet. Det höll i nio veckor. Jag såg inte framför mig hur det skulle vara möjligt att avstå helt, dom här nio veckorna var som ett gummiband som sträcktes ut mer och mer för varje vecka till bristningspunkten. Det var i november och fyra månader till fick gå innan jag, som jag känner det, kom till verklig insikt. Den 22 mars 2015 var jag äntligen där. Jag förstod att ett långt uppehåll var nödvändigt för att vända den här skutan. Jag hade ju själv sett att trots uppehåll så går det blixtsnabbt att återuppta drickandet precis där man slutat. Jag hade en ny ro och kraft i mig, något andligt skulle jag nästan vilja påstå.

Under den här resan har jag också förlikat mig med att det är en fin idé om jag aldrig dricker alkohol mer. Att inte falla för äh!-ögonblicket. Att avstå dom gånger man vill supa skallen av sig är klokt. Att avstå även dom gånger det inte verkar spela så stor roll (äh, det är ju bara en Irish Coffee) är lika klokt. För jag vet ju, känner ju det, att jag har det där alkoholmonstret i psyket och tarmarna. Monstret som bara vill ha och ha. Lika bra att alltid hålla det på svältkost.

:)

... höll på att ta knäcken på hela jädrans nykterheten, Leverjag! :)

Muris, blir alldeles till mig av dina ord. Men inte tyst. Jag kan bara säga dito, du med, right back at you. Kram! Och Lev ... kanske vi ska börja kalla dig för Levis, Leverjag? ;) Det känns som att oavsett vad vem som helst skulle skriva till dig så skulle du reflektera och fundera och komma med något bärkraftigt fruktbart tillbaka. Det gäller för er båda, tycker jag.

Oj, är varm inuti nu, tillräckligt för att dra upp medeltemperaturen utomhus i hela Sverige. Ska kopiera in det jag skrev till dig, Leverjag, så jag har det även här.

Jättekram till er båda.

blomstra, tack för pep. Den första veckan är som att ta sig upp från ett hål med kvicksand. Man sitter så fast så varje dag a-fri är en seger. Sedan går det lättare. Så du trivs inte heller. Jobbigt när det är så. Hoppas du löser det. Jag tänkte ta det sen när jag fixat detta med alkoholen. En sak i taget liksom.

Härligt att höra!! Låter fånigt, men beundrar dig för att du tagit dig till dag 7!
Känns igen det där med trivsel på jobbet. Har varit upp och ner för min del..höga krav och stora förväntningar på prestationer och att nå uppsatta mål. Antingen så är det det som fått mig att tappa kontrollen på drickandet eller så kan det vara tvärtom. troligen tvärtom för mig. Kämpa på!!