Senaste kommentarerna i forumet

Berra! Tack för att du lämnar ett avtryck och berättar att du finns kvar 'hos oss' .... innerligt tack djupast från hjärtat för att du så generöst och ärligt delar din förtvivlan. Antagligen kan ingen, som inte själv kämpat mot alkoholens demoner, föreställa sig den kamp du på ett stillsamt sätt visar att du och andra utkämpar.... Jag blev så medveten om det nu när jag verkligen kan känna instinkten att bara fly... Bort, bort.... Att höra och läsa om vidrigheter, ond bråd död, sätter skräck i mig (och 'vem som helst' som man säger) och att drabbas av den verkligheten .... Att den tränger sin genom den egna dörren .... det kan, förmår och orkar väl ingen föreställa sig utan att man tvingas till det.
Så vackert du berättar om förtvivlans gråt... det är bara stundtals tårar faller stilla.
Det ska bli något märkligt himlaspel med månen.... kallas blodmåne tror jag. Ska vaka med den och kommer att vara nära all den förtvivlan i världen som omger oss på så många sätt och vis. Nånstans har vi mänskor möjligheten att välja .... att vara nära varandra och dela - inte bara lust och glädje utan också förtvivlan och vanmakt .... Välja att inte vika undan utan finnas kvar även när alla ord tar slut. Bortom orden. Det är väl det som gör oss till människor.
Bästa forumbrorsan Berra - alla ord är fattiga just nu .... men de står här nu i alla fall, i all sin enkelhet ... som enkla uttryck
för den kram jag inte kan ge dig. Varmaste ordkramen. Från mitt hjärta till ditt ❤️ / mt

... att hitta ord som räcker till här, känner jag. Vad gör man när livet skakar i fundamenten? Vem väljer man att vara efter en händelse som kastar allt om ända? Och när det gäller alkoholen beskriver du det så väl i "Att börja dricka vore som att ge upp allt, hela livet, allt det onda skulle gå i en repris i en oändlig slinga".

Kanske är det så att man måste gråta i sin vanmäktighet, finna sig slagen till marken, kanske måste man blöda och förtvivla för att med tiden våga tro på det goda och våga älska igen. Kanske är det bara en utopisk tanke. Men den där nya stjärnan på natthimlen; jag är övertygad om att den redan börjat tindra.

Vad fint skrivet! Rakt från hjärtat. Sitter här och får själv tårar i ögonen. Något sådant borde ingen få gå igenom. Ofattbart, orättvist och fullständigt meningslöst. Starkt gjort av dig att låta känslorna få komma ut och våga visa dem. Din text är så ärlig och samtidigt målande. Från raden: Är ensam vid stugan.....känns det som om jag läser inledningen till en gripande roman. Fortsätt skriv! Det är balsam för själen. Kram

...på begravningen, det var nog första gången i mitt vuxna liv, någonsin....
Mina barn såg på mig med förvånade och rödgråtna ögon, va? Pappa gråter...
Det fick gråtas och det var besvärligt i ett söndervridet ansiktet, ingen sköngråt där inte...
När familjen till den mördade dottern stod vid den skira vita kistan och kysste sina röda rosor innan de lade de försiktigt på kistlocket rann tårarna tyst och försiktigt längs med mina kinder ner till hakan, för att sakta droppa ner på min kostym.
Jag tog inte bort dem, rännilarna fick sitta kvar som en monument över den otroliga sorg jag bar i mitt inre, det gjorde ont.
När det sedan var vår tur vid kistan förvreds mitt ansikte till något som inte var vackert längre, det kunde ha varit min dotter.
Ändå var det som om någon slitit ur något från mitt bröst och sedan stampat på det, och skändat det.
Det fanns ingen manlig heder kvar, inget ståndaktigt kvar att värna om, bara en fullständig underkastelse för det vi inte rår på eller förstår, det vi kallar ödet...
Det gjorde ont och gör det fortfarande, en mörk demon som ibland växer sig större och tar över hela mitt medvetande.
En sådan otroligt stark händelse som påverkat oss ända sedan det skedde, hela familjen.
Det är över nu, men egentligen aldrig, en påminnelse som kommer att förfölja oss genom livet och tas fram när vi behöver vara ledsna för en stund, vi kommer aldrig bli fria från den tanken.

Det borde ha varit en anledning till att börja dricka igen, en mörk fläck som inte kan tvättas bort, inte ens en kort stund med ren sprit.
Föga hjälper det att falla tillbaka i dryckenskap, jag har förstått det och anammar det, men tankarna finns ändå där.
Att börja dricka vore som att ge upp allt, hela livet, allt det onda skulle gå i en repris i en oändlig slinga.
Ofta tittar jag upp mot natthimlen precis som jag gjorde för en halvtimme sedan, letar efter en ny stjärna som borde ha tänts nyligen.
Är själv vid stugan, står på klipporna i mörkret och ser hur fullmånens reflexer speglar sig i havet.
Har en sådan fruktansvärd sorg i mitt bröst, men naturens sätt att överväldiga mig med all sin prakt hjälper för stunden.
Man förstår hur liten man är på jorden när man ser ut över hela universum, en oändlighet.
Men vår stund här på jorden är tidsbegränsad, och man borde inte fylla den med att enbart tänka på allt det onda.
Jag borde vara glad, men finner för tillfället ingen orsak till att vara det.

Jag är en sorgsen man med lite för mycket elände i min inbox, kanske var det en anledning till att jag ville fly verkligheten för en liten stund med alkoholen...

...men jag grät i vilket fall, det var ju en lättnad att jag inte sitter fast i något där jag inte vill vara.
Så helt okänslig är jag ju inte.

Natti!

Berra

En spontan inbjudan att komma och käka middag hos mina ex-svärföräldrar (vi är grannar och har mkt bra kontakt).
En enkel middag men jag är glad att slippa laga mat när jag är själv (är så trist).
Min ex-svärfar ville först bjuda på öl till maten. Jag tackade nej och sa att jag hellre ville ha vatten. "Men vad synd, den här ölen är riktigt god faktiskt"
Vi åt och pratade. Pratade lite till.
Ska säga att min ex-svärmor aldrig dricker och min ex-svärfar är mycket måttlig, även om han gillar att ta ETT glas på helgen.
Efter maten frågade de om jag ville ha en drink. Jag avböjde och nu såg de riktigt förvånade ut (ha, ha). Jag sa att jag hade en vit vecka.
När jag skulle gå sa min ex-svärmor att "det låter ju jättebra det där med en vit vecka" och jag skrattade och hörde mig själv säga att "Ja, vem vet? Det kanske blir en hel månad, eller.. för resten av livet" Hon tittade storögt på mig och sa frågade med allvar i rösten "Men, blev det mycket igår eller?"

Att de inte förstod? Ja, jag är väldigt glad att de inte har fattat omfattningen, men kan inte förstå att jag har lyckats mörka detta så bra. Jag har varit rejält på snusen många gånger när de har ringt på dörren, jag har skyndat mig att gömma drinken och försökt låta bli att andas ut (hållit andan om jag fått en kram). Jösses, jag har varit i deras sommarstuga och haft sprit gömt vid sängen, tullat på deras BiB i garderoben, smugit...

Jag känner mig så glad och stark! Jag är fan kung! Jag lyckas tacka nej trots trug och förvånade miner.
Men jag ska passa mig för att bli för kaxig nu. Vet ju fortfarande inte riktigt var jag har mig själv. Tänker på a hela tiden typ. Men sååå skönt varenda dag jag lyckas avstå.
God natt!

till ditt beslut!

Du har hållit upp i 55 dagar tidigare och det är bra kämpat. Jag vet inte hur du mådde efter de 55 dagarna men jag gissar utifrån egna erfarenheter att du mådde bättre då än nu? Det viktiga är bara att alltid komma ihåg varför just du inte ska dricka. Hitta dina egna anledningar som fungerar för dig och som ger dig den inre styrkan att välja bort A till förmån för ett bättre liv.

Att kunna dricka måttligt, vilket var viktigt för mig i tidigare försök, har jag nu givit upp tanken på sedan ganska lång tid. Och nu efter drygt 14 månader så undrar jag allt som oftast varför skulle jag vilja dricka måttligt? Alltså varför skulle jag vilja dricka överhuvudtaget? Sen skulle jag ljuga om jag sa att det inte finns tillfällen då jag är oerhört frestad, men de kommer mer och mer sällan.

Lycka till!

Nästan varje helg blir det någon alkohol hemma. Ofta dricks det då något både fredag och lördag. Vi delar på en flaska vin, eller tar några öl. Ingen stor konsumtion, men med min flugvikt är jag lättpåverkad och känner också oftast av det dagen efter. Fest eller liknande är det kanske var tredje månad och det är då det blir all in för min del...

... till en finfin flicka.

:)

Hehe, ja, jag känner igen dom tankegångarna, Anders. När man städat sådär skönt berusad så att det fortfarande gick att hålla i ett kvastskaft, liksom. ;) Tror det är därför jag sällan blir sugen när jag ser en vinflaska. Jag tänker bara på att den aldrig i helskotta skulle räcka till för ändamålet. Sen tänker jag lite till och plötsligt ser jag bara vilken misär den skulle ge upphov till, den och några stycken till. Helt otroligt vad jag hällt i mig. Säger som du, harrim; det är inte klokt. Med lite perspektiv var det ju inte det heller.

Skön helg på er!

vad jag tänkte skriva HSP http://www.hsperson.se/
Förstår verkligen att du har det jobbigt i väntan på din undersökning Fenix. Desto mer stolt ska du vara över din nykterhet! / mt

Jag känner igen ruelsen när man hittar rester av drickandet. Själv hittade jag en massa urdruckna cognacsflaskor som jag hade sparat för att de kunde vara bra att ha saft i (men så har det inte blivit eftersom det har känts fräschare att ha saftflaskor till saft). Herregud, tänkte jag, har har jag druckit alla dessa. Det är inte klokt när man ser det så. Egentligen skulle man inte kasta tomflaskor och Bib utan fylla garaget med dem. Trevlig helg.

Jorå allt är väl med livet. Jag håller mig fortfarande nykter.
Mitt sk kontrollerade återfall i samband med en resa, börjar närma sig. Jag laddar nu för att hålla mig nykter from resans slut fram till nyår. Sen får jag hitta nya mål och omvärdera situationen. Ju längre tiden går desto mindre viktig blir alkoholen. Min träning börjar ju ge resultat nu också så det vet i tusan om jag vill förstöra min kropp och själ med alkohol. Fast den förestående resan får bli ett undantag. Hur har det gått för dig? Har du lyckats med nya vita perioder efter din resa? Jag har inte varit inne på forumet på länge så jag har dålig koll just nu. Får uppdatera mig. Ha de bra o tack för din fråga och att du bryr dig!

Mest jobbigt nu är att landa i det.. Känns mer äkta än några tidigare försök..

Fortsätt kämpa! Två steg framåt o ett bakåt - det brukar vara så för många av oss. Sikta på stegen framåt! Hoppas att du får en lugn o alkoholfri helg - utan stora frestelser.

Bra jobbat...!!! Egen tråd o allt! Fortsätt att läsa/skriva - det kan faktiskt vara en god hjälp. Ibland får du kanske kommentarer av andra. Kanske vill du, längre fram, gå tillbaks och läsa vad du själv skrivit om hur du har mått, eller kanske hanterat vissa situationer? Bra att du börjat med Antabus - om du känner att det är ett bra sätt att låta bli alkohlen. Ångesten kommer, jag förtår, men brukar klinga av så sakteliga med tiden. Slå inte på dig själv för mycket, utan försök istället att vara glad och försök vara stolt över att du faktiskt har agerat, och försöker göra något åt din situation. Bra jobbat - fortsätt kämpa!!!

Det blir bättre. Helt rätt av dig att ta antabus. Har själv tagit det utan några biverkningar.

Håller med dig fullständigt.....-vad skönt att slippa alla de baksidor du räknar upp. Så skönt att läsa ditt inlägg och själv få en "reminder", om man nu skulle få för sig att börja tänka i andra banor. För min egen del så kommer ibland en känsla över mig att jag skulle vilja vara lite "mysfull". Hur bra brukar det funka för min egen del? Inte alls! Däremot så skulle jag behöva göra en rejäl storstädning hemma - och vet ju hur galant och smidigt det brukar gå med en halv bag-in-box innanför västen. Schwischhh så är det klart. Kommer liksom inte "till skott" utan den hjälpen! Undrar om man skulle kunna ta RUT-avdrag på ett par bag-in-box?:-) Det är ju ändå "städhjälp". Nä, det får vara lite skitigt i hörnen så länge - skippar städhjälpen...... Hoppas ni får en trevlig middagskväll o en trevlig, lugn och harmonisk helg.

Nu är antabus igång.. 3 månader.. Har just kommit hem från 34an.. Tårarna dyker upp..

Önskar Eder alla en fröjdefull fredag. I kväll ska Lucas och jag gå ut och äta, omsorgsfullt fira årsdagen av vår första dejt och min halvårsgamla alkoholfrihet. Livet må vara hur det vill i övrigt, men att slippa a-skammen är förbajje mig en välsignelse. Ramlade häromdagen över en påse med 17 tomma tvåcentilitersflaskor som en gång innehållit Jägermeister och ... ja, vad ska jag säga? Jag undrar förstås var den 18:e tog vägen eftersom dom säljs i niopack, men framförallt genomfors jag av en väldig lättnad. Jag är så lättad över att alkoholen inte jävlas med mig längre, jävlas med min kropp, mitt psyke, min själ, min omgivning, mitt liv. Inte på samma direkta, förgörande sätt.

I dag är vi varsamma med oss själva och varandra. Vi behöver det. Är värda det. Det ska helt enkelt bara vara på det viset, alltid.

Om man sen därtill har en dålig självkänsla och är sin egen värsta kritiker så har man ju addat till lite till på det. Då vill man görna fly och bli den där lugna, fina människan man blir efter två glas vin. Andra går på gymmet eller tar en tårtbit till eller jobbar lite till. Men det ger inte lika negativ effekt för omgivningen. Man kan t o m få beröm för det. Ja, inte om man tar en till tårtbit förstås.
Alkohol dövar ju också fysisk smärta vilket många glömmer. Kronisk smärta kan ingen förstå som inte haft det. Hur lätt är det inte då att ta till alkohol??
Jag förstår din vånda över väntan, Fenix. "Been there...". Men fly inte. Du kommer igenom det också. Varma kramar från mig.

Det är bra att ni är bortresta. Och att du även kan kryssa mellan de fria drinkarna. Vänta med att träffa dina släktingar tills du känner dig redo för det. Förklara för din familj att det är jobbigt för dig så täcker de upp för dig. Ha det skönt och vila upp dig.

Det är bara att inse och lära sig leva med att det inte finns någon ersättning för alkohol. Det är det många som vittnar. Till och med en del som varit buddistmunkar i åratal säger att de inte har funnit någon ersättning för alkoholen. (Det skulle vara något knark i så fall men det är ju inget alternativ.) Vi måste helt lära oss att leva utan alkohol eller åtminstone få kontroll över det.

tror jag vi har gemensamt, vi som fått lindring av alkoholen. Du är inne på tankar FM som jag haft till och från, och nu finns forskning som visar att det verkligen är så. Jag är t ex mer känslig än de flesta för höga ljud, plötsliga rörelser, kritik med mera. Det finns ett namn för det som jag glömt, och det är om inte en sjukdom, så åtminstone ett symptom som inte ska negligeras. Det kan säker vara en förklaring till att det är så bekvämt att kapa känslospröten för en stund, men sedan går det överstyr när alkoholen tar över. En bra helg till alla, ska i mitt fall bli alkoholfri. Men jag är som du inne i en jobbig process nu eftersom jag ska undersöka mig nästa vecka, och tankar och känslor tumlar om som i en velodrom. Skulle vara skönt att.... säger den gamla gamen på axeln. Men har fått tyst på den faan nu i 107 dagar!

Skönt att dagen är över, nu kan du ta nya tag. Håller inte med om att a skulle vara det bästa bedövningsmedlet mot livets motgångar. Så dåligt som jag mådde på slutet har jag aldrig mått i hela mitt liv. Kanske berodde det på att sömnen påverkades så mycket. Ingen kvalitetssömn alls på veckor. Jag undrar vad a egentligen gör med oss. Det ger en sån kort befrielse och det kostar så mycket. Men visst har jag sug. Särskilt när jag är trött och stressad men ju längre tiden går utan, ju mer inser jag att vilan kommer ändå. Utan ångest efteråt. Hör också till de som är alkoholbesatta just här på forumet. Det är ju bara en liten, liten del av livet ändå när det inte tar över för mycket. Hoppas att du kommer på rätt bana igen. Du har kommit så långt sen du började skriva härinne. Var stolt över det du åstadkommit.

och hoppas allt är okej... så okej som det kan vara när man är drabbad av livet.
Fredagskram / mt