Senaste kommentarerna i forumet

Börjar idag. Ångest o huvudvärk. Var salongsberusad halva dan och hela kvällen. Fest med släkten, verkligen jättetrevligt! Tog ett glas vin till på kvällen när jag röjde i köket. Oxå det hur trevligt som helst. Men efter fet kommer jag inte ihåg nått. Mer än att jag bråkade med dottern, lipade blev sams kramades och antagligen rasade i säng efteråt. Vet inte vad vi bråkade om, kommer inte ihåg. Fy fan vad dåligt av den här mamman!
Har bett henne om ursäkt nu. Och sagt till min sambo att jag inte kommer att dricka något på länge länge.
Då var det bestämt!
Kram på er, modiga och stolta krigare mot giftet som gör att förstånd och sans rinner ur kroppen:(

Tack kvaddad och soff för era svar! Just nu betyder de extramycket, jag hade tänkt gå in på forumet och skriva att jag kände mig ensam här och så plötsligt finns era svar här! Känner igen mig i era beskrivningar - kvaddad; när det kryper och man inte riktigt vet varför. Just nu känns det så bra att jag blir rädd... Jag vet att det inte är så lätt, jag får inte tro att jag inte har några problem men samtidigt måste jag njuta just nu.
Soff; dun beskrivning är klockren på hur jag känner nu när jag valt att vara nykter. Jag romantiserar och begäret byggs upp. Att minnas hur det egentligen är måste finnas i huvudet och jag ska öva mig på att tänka tanken ut, ibland fastnar jag i den romantiserade bilden och "aldrig mer" och då knyter det sig. Även om det är en kliché så är det en dag (ibland en timme eller en minut) som gäller. Det som har hjälpt mig på forumet är även att höra hur andra tänker och känner angående a. Jag har märkt hur lika vi är i det, även om missbruken sett helt olika ut. Detta har hjälpt mig att inte sopa mina problem under mattan - jag kunde ha sagt tull mig själv; men jag dricker inte så ofta, inte hemma själv och a har tagits bort på många sätt från mitt liv (innan drack vi alltid vin som andra på helgen även om vi var hemma, så som andra gör men det satte min man stopp för). Jag har dock inte gjort det, för forumet här har öppnat mina ögon... Jag inser hur olika missbruken kan se ut, men de bottnar ändå i samma sak - a förstör i våra liv och vi tänker lika när vi förhandlar och försöker. Oavsett när eller hur mycket vi dricker skapar a ångest och problem för oss och våra nära. Jag försöker tänka på detta när min inre film av romantiskt vindrickande sätter igång. Jag vet längst in att jag inte kan vara med u den filmen, att den bara finns i mitt huvud och om jag skulle försöka vara med i den hade det kanske gått bra ett tag för att sedan eskalera och leda till ännu mer elände. Förnuftet vet men ändå måste man ibland kämpa, detta visar att det är en sjukdom. Ingen människa som är allergisk mot jordnötter springer väl och käkar det hela tiden? De drivs inte av sir vää som vi gör. Man kan inte förklara för anhöriga eftersom det finns inget rationellt sätt att förklara det där suget. De sim inte har det kan inte riktigt förstå. Därför är forumet så viktigt för mig - nu förstår. Tack för att ni svarade på min tråd, det var så skönt att slippa känna sig ensam!
Note to self: om jag bara dricker lite sätter det igång sir väs, jagandet sätter igång. Jag mår mycket bättre när jag helt avstår, när jag inte förhandlar och när jag inte dricker "bara" ett glas.... Det är inte värt det.
Kramar

Jag är just nu den mest dumma och patetiska människan som finns på denna jord.

Hur bara kan jag vara så elak mot mig själv?

Hej, jag är gammal här på forumet fast inte tagit steget ut förrän nu. Jag har också lite svårt att identifiera suget. I mitt fall rör det sig ibland som lite av en trotsig handling tror jag. Ibland vill jag bara slappna av... Och då är det för att släcka alla måsten och allt som är ogjort. Men ibland tror jag att det finns en känsla av trots, nånslsgs ansvarslöshet - en önskan att uppleva frihet. Tror att beroendena ser lite olika ut. Jag har fått kämpa hårt för att bli kemiskt beroende.... För mig skulle antagligen kbt fungera alldeles utmärkt, då jag snarare upplever suget som något beteenderelaterat. Rastlösheten, önskan att stänga av hjärnan, önskan att sova. Sen har jag arbetat upp ett kemiskt beroende som har drivit fram den där önskan att dricka mer när jag väl startat. Lite törstig helt enkelt som någon av er skrev att ni var.

Det låter egentligen helt fantastiskt att du får uppleva bakrusångest i nyktert tillstånd. Kanske finns en Robin Hood där på din andra axel som vill visa dig hur det känns om du skulle dricka. Just den känslan när man vaknar är ju vedervärdig.

Tack för ditt svar Myrkotten. Sisyfos får symbolisera mitt kämpande hittills. Det är många gånger jag nästan har fått upp stenjäveln... För att sedan nästan krossas av den när den rullar tillbaka.
Det känns lite annorlunda den här gången. Jag sörjer inte alkoholen hemma, sörjer inte att jag inte kan slappna av med fredagsvin (ha, ha, ha blev fredagsbönen med aoutokorrekt, kanske ett tecken). Har ersatt vinet med alkoholfria alt och slappnar av SÅ mycket bättre. Det är ju faktiskt inte särskilt avslappnande att fylla på eller dricka i smyg för att det inte ska synas hur mycket det blir. Myrkotten, du är en av de jag har lutat mig mot de senaste månaderna när jag har nästan slutat. Som vissa andra här vill jag vara social, orkar inte ta diskussionen etc etc. Älskar den närvaro som jag känner nu, när jag är nykter och inte heller behöver fundera över när jag ska få dricka. Älskar känslan av att få syn på ett systembolag, inse att det är lördag och att det är stängt och att det inre gör någonting. Men som sagt, kampen med stenen fortsätter. Förhoppningsvis kan jag nån gång byta forum till den andra sidan.

Här ligger jag mitt i natten (eller svintidiga morgonen) och skriver.Det beror på en obehaglig men samtidigt härlig grej, härlig när jag inser vad som pågår, som hänt några ggr nu: Jag vaknar upp med ett ryck. Min förata tanke är ångest: Varför drack jag igår? Jag kan känna den sura smaken i munnen. I några sekunder känner jag så. Känner paniken inför ångesten som ska komma.
Sen inser jag: Nej, jag drack inte igår! Jag är fullkomligt spiknykter!

Den känslan alltså!! Den är bättre än vilket vinrys som helst! Lättnaden är så underbar och jag känner mej så nöjd med mej sjäkv. Det är en känsla som jag behåller inombords, som hjälper massor när Sir Väs bestämmer sej för att knacka på igen (Sir Väs är min persona på alkoholsuget för er som är nya).

Nu ska jag somna om, tryggt förvissd on att jaf inte drack en enda droppe a igår :)

Känner också igen rastlösheten och känslan. Mitt sug ser ut ungefär så här: Plötsligt svävar en romantiserad tanke om vin förbi (immiga glas elker värmande rödvin i en mysig miljö). Först är det bara en flyktig tanke men sen bygger den upp sej tills den är så kraftig att det känns som om jag inte klarar det om jag inte får dricka vin.

Nu har jag börjat kunna hantera och identifiera den där första känslan. Jag brukar bryta genom att tänka på de oromantiska grejerna runt a, hur det förstör, hur det känns när jag vaknar morgonen efter, ångesten. Anhörigsidan här har hjälpt mycket, där ser man hur skitigt det är med a, hur det sårar och gör nära förtvivlade. Jag vill inte utsätta dem jag älskar för det.

Välkommen hit!
Två veckor efter att jag gjort slag i saken upptäckte jag detta forum. Kanske jag hade tagit tag i saken tidigare om jag hittat hit.
Sisyfos; betyder det att du känner att du rullar upp en sten för berget om och om igen utan lindring?
Här får man misslyckas, en del har raka resor och andra krokiga, vi gör så gott vi kan.

Det var längesen jag skrev nu. Nykterheten har gått väldigt bra. För bra skulle jag säga. Inte haft det minsta alkoholsug eller suktat det minsta efter fest. Förns i förrgår. Det är så konstigt för det som triggade det hela var en låt. En endaste låt som jag hörde och som väckte miljoner signaler i min kropp. Den gav mig extremt starka kopplingar till ett firande jag var med på (en fyra-dagars fylla). Självklart kopplade den inte till minnena som den feta ångesten jag hade veckorna efter, eller till känslorna när jag bara låg på golvet i min lägenhet och grät och skakade av ångest och abstinens som jag samtidigt ringde psyk och sa att jag dör av ångest. Nej då. Låten kopplade mig till den härliga känslan av att vara full, allt flörtande, alla skratt och känslan av att vara fri i sin fylla. Sedan jag hörde den låten i förrgår har suget varit där. Självömkan har smugit dig tillbaka och känslan av att "alla får utom jag" sitter på min axel och tycker synd. Samtidigt känns det ganska naturligt, för många säger ju att när man är som mest "säker" i sin nykterhet så kan ett återfall vara nära. Jag känner mig trygg i att jag inte kommer dricka ikväll eller imorgon, men det är absolut en påminnelse om att jag fortfarande ska ta ett aktivt beslut varje dag. På senaste har nykterheten bara rullat på, men det här kom som en påminnelse.

Skönt att få skriva av sig här och kram till alla er som kämpar!

Insåg ju också precis i skrivande att jag idag (1:a augusti) varit nykter i exakt 8 månader. Galet bra. Det trodde jag aldrig för 8 månader sen. Kram!

Jag önskar att jag pallade och vågade gå till ett möte, men jag är inte där än, inbillar mig att mitt alkoholberoende är såpass hanterbart att jag kan reda ut det på egen hand. Drycker jag utmanar dig till att ta reda på hur det är, berätta för mig hur det gick sen. Förstår din bävan, jag blir nervös bara av tanken. Men jag tror faktiskt att det skulle göra dig gott.
Kramisar kotten

Dito!
Kramisar Kotten

känns så väl igen!
Det fullständigt k r y p e r i kroppen.
Hade en sån dag i torsdags och idag är det plötsligt helt lugnt.

Jag borde bli glad över att få komplimang, men saken är den att jag kan tyvärr inte ta till mig den. Jag blir överraskad och konfyst. I skolan hade jag talang för matematik, fallenhet för naturvetenskap, benägenhet för samhällsvetenskap MEN språk var en utmaning. Jag fick traggla och kämpa, i svenskan markerades mina texter med rödpenna, meningsbyggnadsfel varvat med syftningsfel. Jag är ingen verbal person och att uttrycka mig i skrift har jag ingen träning på. Tackar för snälla ord, men någon bok kommer jag aldrig att skriva. Min syn på min egen förmåga därvidlag är obefintlig. Det är bara så, ingen självömkan, utan ett konstaterande att vissa saker är för djupt rotade inom mig att det går inte att ändra på. Återigen tack för era vänliga ord, jag förstår att ni är uppriktiga då vi är främlingar för varandra, men för mig känns det mycket märkligt. Inget jag kan identifiera mig själv med. Mitt motto är att försöka förstå vad andra människor menar, deras budskap, inte ta orden så bokstavligt, vi är alla människor och förtjänar lika mycket oavsett hur vi uttrycker oss.

Och jag blir GLAD och får hopp av er <3

Tänker att jag inte är så långt på min resa ännu, det har gått en månad och jag har ju faktiskt druckit alkohol. Men det får vara den process det är helt enkelt :) Att jag redan mår så här bra av att skippa min box till helgen gör att jag är jättepeppad på att bli helnykter :)

Det sprider hopp till alla nya, härligt!!!!

mitt första inlägg här 30:e Juni, så inte så länge. Jag har återfallut en gång och så har jag druckit ngt glas till fest ett par gånger. Med det sagt så har jag ändå dragit ned mitt drickande oerhört och mår SÅ mycket bättre redan. Att jag druckit till fest beror mest på den där ångesten för att vara annorlunda. Jag har ändå känt mej rätt trygg med det eftersom jag verkligen klarar att hålla mej till de där glasen i de sammanhangen. Fast nu siktar jag på helnyktert:) Alkoholen miste liksom sin glans när jag började läsa och skriva här, den förstör och raserar så mycket.

Hur upplever ni sug? Jag har funderat på hur jag själv gör det... Då menar jag inte suget då man börjat dricka och allt förnuft försvunnit utan innan dess. Jag tror inte att jag själv förstod vad jag upplevde innan, det var inte så att jag tänkte; "jag måste ha ett glas vin", det låg begravt under en stor rastlöshet som tog över mig. Jag kunde fixa ihop en middag med vänner (ringde runt tills någon kunde) bara för att få tillåtelse att dricka. Jag erkände dock inte det för mig själv... Jag var bara rastlös och ville hitta på något... Visst. Det är först nu som jag ser att det vid dessa tillfällen ofta gick överstyr... Jag hade ingen botten och jag såg aktivt till att hamna i situationer där jag fick dricka utan att erkänna det för mig själv. Det känns viktigt för mig att ha insett detta eftersom jag måste vara på min vakt när jag blir rastlös. På ett sätt hade det varit lättare om jag hade haft ett mer tydligare sug... När jag är godissugen vet jag precis vad det är, men detta är mer diffust. Konstigt... Kanske en del av självbedrägeriet som ligger i missbruket.

Det är ju verkligen början som är jobbig...sitter här och resonerar angående festandet ikväll. Känner mig osmart som bestämde mig för att börja idag... men det går fan inte att skjuta på detta längre.
Försöker hitta på ursäkter för att fortsätta dricka...det känns ju inte bra. Känner mig dessutom extremt självcentrerad, ömkande och bläää.

Hur länge har du varit nykter nu Soff?

någon etikett på dej själv tycker jag. Jag tyckte också att det var superläskigt i början. Det räcker liksom bara att tänka att du vill ha en vit period nu, sen tar du det därifrån :)

Kände också den där deppigheten men vet du? Det går över! Alkoholen bidrar ju till nedstämdhet och ångest, efter ett tag tror man inte att något kan vara riktigt kul utan men det kan det!

Vad bra att du hittat hit, helt rätt beslut.
Strunt i vad andra ska tycka om att du slutat dricka, det viktigaste är ju hur du själv mår.
Det är lite tabubelagt att prata om att man dricker för mycket, vilket är konstigt egentligen. Om man slutar röka så kan man lätt berätta det för alla och få beröm, men om man slutat dricka så ska man behöva smyga med det och stå ut med att folk ska tjata om att man kan väl ta bara ett glas...
Hoppas det går bra för dig, första veckan är jobbigast.

Det känns så himla stort, fel och främmande att sätta etikett på sitt drickande. Men det handlar om min upplevelse av det hela och att det är nog.

Jag tänker på det fördelar jag ser fram emot:

Sömnen
Aptiten
Klarare i huvudet
Slippa ångest
Ersätta rastlösheten med träning
Kommer klara studier och arbete

"nackdelarna"
Rastlösheten
Ruset...att kunna identifiera sig som en glad person. Jag är ingen glad person i vardagen. Snäll, ödmjuk och så, javisst. Men jag är inte genuint glad, skrattar inte speciellt ofta.
Ensamheten. För jag finner en sådan gemenskap i drickandet. Det sociala. Eller för att jag känner mig mindre ensam om jag sitter ensam hemma.

Det känns så definitivt nu. Och jag blir ledsen när jag tänker på det...och det känns tungt.

När jag läser din text kan jag känna att det talas för lite om den skötsamma alkoholisten. Vi får mest höra om folk som bråkar, förstör, däckar, spyr, hamnar på parkbänken. Och ja, så kan det gå till slut men samtidigt är det många av oss som inte gör så stort väsen av vårt drickande. Jag gömde länge mina problem bakom att jag var skötsam, tränade, aldrig blev för full på fest, aldrig drack i veckorna. Jag hade behövt höra att alkoholism inte alls behöver vara så där "högljutt", som tur var hittade jag det här forumet och förstod att det fanns fler som dej och mej.

Du kommer att få jättebra stöd och pepp här, det kan jag nästan lova :)

skönt att höra ifrån dig !

Satt i timtal på forumet och läste och läste. Det gav mej jättemycket hjälp och insikter.

Haha, tycker det är lite lustigt förresten: Innan jag gick med här så trodde jag att jag var den enda tränande"hälsomänniskan" i världen som hade problem med A. När jag varit med här ett tag så insåg jag att det var otroligt många träningsnördar som hängde här. Tycker det är så skönt att forumet spräcker fördomar :)