Senaste kommentarerna i forumet

Här finns stöd när det känns svårt i balansen, både fysiskt och psykiskt!

Tidigare läste jag om dig, Sattva, och svårigheten att be andra om hjälp. Jag är precis likadan. Ibland hör jag hur jag låter, till och med när jag ber Lucas om nåt: "Skulle det besvära dig mycket om..."

Att logga in här och läsa alla era svar blir så stort. Jag sitter med tårar i ögonen och dom här hakryckningarna, ni vet. Fan, vad fina ni är.

♥

För mig finns inte alternativet att uppta drickandet. Däremot ska jag förnya nykterhetslöftet - här - i just det ögonblick då jag kan nagla fast det med hejdundrande tveklöshet.

/Lena - so effing totally normal ;)

P.S SL, jag slöläser Ahnhems Offer utan ansikte just nu, men har som av en händelse Knausgårds del ett i bokhyllan. Inköpt för ett tag sen, oläst.

Och då kan jag lika gärna fråga, vilken strategi är enklast, större sjok i taget eller mindre? Längs med rummet i smala remsor, eller beta av rummet från ändå till ända?? Kanske inte det mest roliga att svara på under semestern...

Jo det är verkligen gott att vara sin egen igen! Innan jag träffade barnens far gjorde jag allt själv. Sedan gjorde han o lät mig inte. Så hade jag ett kort eget boende innan jag träffade nuvarande sambo/ särbo. Som också helst gör själv ( och är duktig på det), men är mycket smidig med det ; "ligg du här i solen/ i soffan och bara vila Sattva, så fixar jag detta". Men Sattva är inte road av att bara vila, Sattva vill också bidra och vara en del av skapandet!

För varje dag kommer du må bättre

Skönt att du inte motverkar stressen med A iaf.
Fortsätt som du gör nu!!! ..å hoppas du får lite andrum.

Jag mår mycket bättre nu, jag mådde inte bra av alkohol, vinet har bara varit min fiende.... men ändå går tankarna till att kanske kunna dricka lite grann ibland ändå. Jag tror det är Sir Väs som gömmer sig kvar där inne och försöker locka till ett återfall. Ena stunden känns det superenkelt att avstå alkohol men nästa stund känner jag att jag kanske ska dricka lite vin ändå, det kan väl inte skada.

Jag tog till mig det som du skrev i min tråd om att fokusera på anledningen till att man väljer bort A och påminna sig om det när motivationen svajjar. Du är jättebra på att motivera andra, Lena, så då borde du kunna motivera dig själv också. Kram

Det tog mig nästan ett helt hus innan jag började få kläm på det, men sedan kan det vara skillnad på vilken färg man använder också... jag lärde mig det på slutet då jag köpte en annan färg och det blev som en helt annan upplevelse att måla. Visst är det en go känsla dock att lyckas! Klart du ska vara stolt, jag vet flera bekanta som hade blivit gråtfärdiga om de bara fått ett färgstänk i ansiktet. Jag tokgillar tjejer/kvinnor som törs prova på och som vågar göra själv. Resultatet är det mindre viktiga, att våga och ta sig an uppgiften (och gå i mål) är det viktiga! Bra gjort! Jag tror du bara växer o växer i dina barns ögon :) ... en Sattva på G mot bättre tider!

Klart du får lov att svajja du också! Fast jag tror ändå du kommer avlägga förlängda löften:) Du är ju en av mina förebilder härinne!!

Äh det är sjukt normalt tror jag men å andra sidan är väl inte jag "smuttar'n" rätt person att ge några råd. MEN om du ändå tänker läsa vidare så tycker jag att du ska läsa lite gammalt stoff i din egen tråd. Jag tror att svaret på ditt önskemål om hur du ska göra framöver finns där. Sen kan du ju skjuta upp beslutet tills en tidpunkt typ en dag, vecka eller timmar när du känner dig mer trygg med att du fattar rätt beslut i ett balanserat sinne. Äh jag vet egentligen inte. Mer än att du är så bra och att jag är så glad att du är här ( och det är så klart av helt egoistiska själ för egentligen ska ju ingen av oss behöva hänga här)

Och du de där mötena, de kan man leva på länge ❤️

Förresten, vad läser du på nu? Jag håller på att avverka Knausgårds matodontsvit ( är på 2:an nu) kommer du ihåg att vi såg dokumentären om honom i höstas? Det blev jag påmind om när jag lästa några slumpmässigt utvalda inlägg av mig själv.

Jag har inte varit lika öppen med min bakgrund som du Vändningen, men även jag är uppvuxen under trasiga förhållanden. Föräldrar som drack ( fast " fint", massor av middagar osv. Detta var ju på 70- talet o de var "intellektuella 40- talister"...). Men det var fylla, bråk, osäkerhet hela tiden. En av mina systrar har grävt mer i detta än jag, o hon menar på att vi alla syskon har blivit som vi är pga de otrygga uppväxtförhållandena. Hon har valt bli nykterist, kloka syster. Men, jag tror att är man van vid att hjälpen man behöver, kanske vet om, och blir lovad, ändå uteblir för mamma vaknar inte på morgonen o man ändå får klara sig bäst man kan, blir man kanske sån här.
Nog om det, men jo tjatpelle, du har en poäng!! Absolut låta vuxna människor själva få avgöra vad de vill lägga sin tid på och inte...

Iallafall, så är jag nöjd med dagen! Yngste ringde vid 11 och ville komma över. Kärlek!!!! Vi åkte till ett annat varuhus av samma sort ( bor mitt emellan två), och fick beställt möblerna som kommer imorgon. Hem o startade måla taket i vardagsrummet. JÄKLAR vad mycket svårare det var än jag trodde! Ska upp tidigt imorgon för att hinna andra rollningen. Nej, vackert blir det nog inte, men JAG har klarat det själv! På nåt sätt är det viktigt! Sist jag målade ett tak var när barnen var pyttesmå. Dåvarande make, som ÄR mycket duktig på allt händigt hade tillslut låtit mig få göra det. Men kritiserade från början till slut. Så detta är revansch på mig själv. Det är Sattva- gjort, och det måste inte vara perfekt. Det är mitt hem och jag avgör och sätter måttet!! Min fina pojk så " men mamma, JAG tycker det är proffsigt gjort". Det räcker för mig!

Jag tyckte på riktigt att det var fint! Ni får kidnappa hur mycket ni vill finingar :)

Störande när man inte kan ta bort den heller....

Det är säkert svårare när beslutet om att vara nykter till stor del beror på krav från andra. Men jag tänker att när tiden går och de andra släpper sin vaksamhet, så kan din egna känslor och motiv kring att inte dricka växa och ta större plats inom dig. Då kan du hitta ditt eget inre driv till att att hålla dig nykter och då blir det också lättare att känna fördelarna.
Så jag tror som Vilja, att med tiden så vaknar din egen vilja och lust att lyckas för DIN egen skull!

Kram vännen!

Det är säkert svårare när beslutet om att vara nykter till stor del beror på krav från andra. Men jag tänker att när tiden går och de andra släpper sin vaksamhet, så kan din egna känslor och motiv kring att inte dricka växa och ta större plats inom dig. Då kan du hitta ditt eget inre driv till att att hålla dig nykter och då blir det också lättare att känna fördelarna.
Så jag tror som Vilja, att med tiden så vaknar din egen vilja och lust att lyckas för DIN egen skull!

Kram vännen!

Jag råkade bara vara just där hos dig när jag läste om Amy-filmen.
Häng med du också! På någon biograf, någonstans i landet, någon gång :))

Härligt att du är spiknykter och känner så bestämt att du vill fortsätta me det! Den känslan är ack så viktig!

att ni gjort er hemmastadda här i tråden och har biodejter o grejer :) Väldigt fint!

Själv är jag fortsatt spiknykter och tänker fortsätta med det :) Har en så stressig vecka och är så tacksam över att jag faktiskt slapp vakna bakfull idag, allt hade känts så mycket tyngre då.

Jodå. Det dör känns igen. Har upptäckt att jag kanske behöver vara med på fester i alla fall ( nykter) för dagarna efter är jag så bergfast i mitt beslut efter att ha sett bedrövelsen. Behöver påminnas hela tiden. Och givetvis så spelar det roll att semestern börjar. Det är ju också ett gammalt inkört spår i hjärnan där allt kopplas ihop med alkohol. Sol och bad, grillning, relax - you name it. Man är som pavlovs hundar - doften från grillen så är alkohjärnan igång. Jag behöver avbetingas på många grejer har jag märkt
Skulle du vara nöjd med ett, två glas LN? Inte jag.

... ska jag ens bry mig om varför? Jag har träningsvärk i nykterheten, men det är kanske bara högst temporärt? I går var ju allt självklart, kanske morgondagen bjuder på samma upplevelse?

... börjar tanken på ett nyktert liv sätta sig på riktigt nu och så sparkar jag bakut eftersom det är läskigt med förändringar?

Vad starkt gjort ändå att hälla ut vinet där och stå emot så bra som du gjorde.
Jag tycker du skriver och resonerar riktigt klokt och framför allt ärligt. Jag kände lite som dig där, när jag läste i andras trådar här om hur fantastiskt allt var och hur lätt det gick osv. Jag rycktes med där första 10-14 dagarna och ställde mig i samma hyllande kör, men sedan fick jag en ny insikt och det var att jag faktiskt ifrågasatte mig själv om hur ärlig jag var mot mig själv. Svaret kom obönhörligen direkt. Inte tusan var det så lätt som jag själv också gav sken av, nog tusan fanns A där i tankarna och jag hade ju inte alls någon lust att vara nykter. Ingen eufori alls där.

Det är nog väldigt individuellt om hur man tar sig framåt i sin resa. För vissa kan det gå som en löpeld och hela vägen ut, utan återfall eller svårigheter. För andra är det mer en ständig kamp och ständiga återfall. Huvudsaken är nog att man tar det på allvar och det är toppen att du är så ärlig med vad du känner. Å kanske är det som du själv skrev, att du blev utsatt för något, lite för tidigt. Samtidigt läser jag i trådar här hos de som varit nykterister i ett par år och som skriver att de fortfarande kan sakna A. Jag trodde ju lite naivt att man kanske skulle tappa det helt. Det kanske också är individuellt, vet inte..

... beror det på att det gått så pass smärtfritt hittills? Håller jag bara på att tramsa? Bortskämt gnäll?

Herregud, kan nån bara säga att jag är fullkomligt normal...

Min tur att be om ursäkt. Mitt inlägg #49 handlar om min egen skit, ta bort ordet Vi. Ens funderingar och känslor färgar ens ord. Jag har den senaste tiden brottats med tanken att jag får skylla mig själv. Vill inte förringa beroendeproblematik vad det än kan gälla; alkohol, mat, spel, shopping etc. Ens val påverkas av de val man kan se. Dvs att tänka utanför boxen och den verklighet man befinner sig i är svårt. Jag är född och uppvuxen i Sverige därför har jag en viss uppsättning kulturella värderingar. Just nu har jag således gått på myten om det fria valet, att jag själv har valt. Så behändigt att sätta skamstämpel på beroende. Kollektivet vill inte befatta sig med negativa konsekvenser av vårt leverne, utan låter individen stå själv vid skampålen. Svenskt är att dricka alkohol både på bröllop och begravning. I ett samhälle där alkoholen är ständigt närvarande kanske individen inte kan hållas ansvarig fullt ut när det går fel. Likaså är balansgången inte lätt för individen när det gäller kost, våra barn belönas med snabbmat innan de ens kan prata. Belöningssystem rotas i unga år, förebilderna lunkar på i generationers spår. Välfärdssjukdomar finns men ingen vill ta ansvar för dem ... vem gynnas av det ... Det är väl som vanligt pengar som ligger bakom, stackars de rika som blir rikare, såg ett TV-program om att riktigt rika måste ha livvakter då pöbeln börjar få nog.
I alla fall måste jag ta tillbaka mina utlägg som handlar om att sparka på mig själv, inte meningen att ge er andra en dos av självförakt. Det är i samtalet min medvetenhet blir till så jag kommer att få revidera mina ord ett par ggr till, så ta dom med en nypa salt. Imorgon ändras allt, eller inte, sidospåren fyller en funktion, att ta reda på var jag egentligen står.
Drycker du är klok som tar hjälp, det står jag för även idag, må så gott och kräv samhälleligt ansvar.

Snart fyra månader och snart dags att förnya nykterhetslöftet till mig själv. Den här gången känns det inte självklart med en månads förlängning bara så där och jag funderar på hur det kan ha sig. Beror det på att semestern precis börjat? Är det en tillfällig puckel? Formsvacka?

Jag märker hur jobbigt det känns att säga högt att nu kör jag på en månad till, fram till 22 augusti. Vafan..? Ändå leker jag inte, på nåt medvetet plan i alla fall, med några planer på att dricka. Är det nån som varit med om nåt liknande?

Ville bara tillägga att det dom fick mig att definitivt vilja åka hem var att min telefon checkade ut och jag hade inte längre tillgång till internet - vilket innebar att jag inte kunde läsa här.... Och det vågade jag inte släppa.
Vill även tillägga att när de andra åkt drack inte min man heller någon a (drack inte mycket innan heller), men det ändrade inte hur jag kände, fick inte ångesten att släppa.

Jag har ansträngt mig för att inte försöka bli "bäst" på att vara nykter. Om allt hade varit lätt och självklart hade detta inte varit något problem, därför anstränger jag mig för att låta de känslor som jag tidigare klassat som förbjudna finnas här öppet. Jag kan intellektualisera en massa men det hjälper mig inte nu. Jag tycker det är en sorg att avstå a i festlig sammanhang, det påverkade mig väldigt när vi var på semester. Jag hade tillgång till a hela tiden (öppen BiB, öppen vinflaska mm), men drack a-fritt. Detta betyder inte att det var en dans på rosor. Jag kände ångest nästan hela tiden, en otäck sådan som jag inte kunde sätta ord på. Jag trodde det skulle bli bättre när de andra familjerna hade åkt (vi skulle vara kvar lite längre), men det blev det inte. Min man ville åka hem en dag tidigare och istället göra extra utflykter på vägen hem. Jag var först helt emot detta men sen kände jag att jag måste hem. Var bara lättirriterad och mådde dåligt. Jag hällde själv ut överblivet vin från flaska och karaff samt tömde en mer än halvfull BiB i vasken.
Var rädd att den här ångesten skulle följa med mig fr o m nu... Men det räckte att komma hem, då släppte den helg, vilket var och är en obeskrivlig känsla. Jag tror det var för tidigt att utsätta mig för min värsta trigger så tidigt, jag har inte varit nykter så länge. Jag klarade det men mådde inte bra. Jag har läst om andra här som känner av de positiva effekterna av att vara nyktra direkt, de som druckit varje dag blir pigga mm, sparar pengar som innan gick till alkohol och även intar betydligt färre kalorier än innan. Jag har inte dessa positiva upplevelser på det sättet eftersom jag inte drack mer än vid "festliga" tillfällen, detta särskilt eftersom min man var på mig. Jag har känt mig "jagad" under en längre tid och även om jag bara blev salongsberusad räckte det för att min man skulle må dåligt (och även jag). Det blev till en sjuk ond spiral där jag drack mycket och snabbt vid de tillfällen jag hade för att han inte skulle kunna stoppa mig.
Jag tänker en dag i taget, men samtidigt vet jag att min man inte kommer att gå med på något annat än "för alltid" och det stressar mig att jag inte själv kan ta det beslutet (som många andra här skriver, de ska vara nyktra i 90 dagar mm). Samtidigt vet jag ju vem det är som står dör bakom dörren och viskar. Den där förföriske, falske typen som ställt till så mycket i mitt liv redan...
Jag har beställt AA:s bok och ska se vad den ger mig, fortsätta skriva här och läsa andras trådar. En dag i taget, idag är det en utan ångest!