Senaste kommentarerna i forumet

Du kommer att få en fantastisk sommar!

till dina 100 dagar!

är vad jag också önskar dig. Tänk vad lätt det är att ta till A sådana gånger! Hade detta hänt tidigare hade du varit full vid det här laget och mått ännu sämre efteråt. Kram

Jag skickar styrka och kraft till dig fina FM. Hoppas att allt löser sig och att du står emot ev. sug...Jag mår bra!
kramar i massor mod60

Jättekul att det går så bra för dig LenaNyman:) Jag mår oxå bra i min nykterhet och inget kan få mig att dricka som det känns idag. 6 månader!! Nu njuter vi av det fina vädret som ska komma och dricker gott a-fritt bubbel med vetskapen om att vi vaknar med ett leende och klara i huvudet. Ingen ångest här inte p.g.a alkoholen!!!
många kramar mod60 :)

Hej alla
Tack Veronica, FM och vändningen.
Jo tack allt är faktiskt väldigt bra. Jag är fortfarande nykter och nu har det gått 6 månader och 1 dag och det har gått väldigt bra. Humöret är bättre och jag är inte melankolisk längre. Tror att jag "bara" var väldigt trött och behövde få vila ordentligt. Eller så har hormonerna lugnat ner sig. Kvittar jag är på bättre humör iallafall. Helgerna går så fort så återhämtningen är kort när man jobbar och räcker inte till. Men nu har jag semester och känner mig betydligt piggare. Har sovit ut ordentligt och hittar på saker varenda dag.

Jag fortsätter dricka alkoholfritt bubbel av alla möjliga slag och det går riktigt bra. Jag har liksom inget direkt sug längre och det är helt accepterat i min omgivning känns det som. Alla är glada för en mer social mamma, fru, vän och farmor. Jag njuter av att jag har ork att göra så många fler saker idag när jag är nykter. Mitt fokus är riktat åt andra och inte åt att snabbt komma hem och dricka i min ensamhet eller i smyg. Tycker att jag ser yngre ut idag, kan vara inbillning men skit samma. Jag mår bra. Sommaren ska bli fortsatt nykter och snart åker vi utomlands och jag ska fortsätta vara nykter. Ser framemot det faktisk. Ska försöka göra fler roliga saker på resan och inte bara dricka och vila. Livet är som det är och det är detta vi har så det gäller att ta till vara det och göra det bästa av det. Det gör jag nu och det är en enorm källa till glädje, varje dag :)
Jag hoppas att nykterheten går bra för er alla och att sommaren är ok. Det fina vädret är ju dessutom på väg.
kramar i massor från en som lever och mår bra
mod60

Jag menar förstås hundra dagars dagen.

Förr blev man uppvaktad av kungen när man fyllde hundra år, det kanske är så fortfarande vet ej. Jag ser kungen framför mig när han lyfter armen när han utbringar hurrar-rop: Hurra, Hurra, Hurra, Hurra! Grattis på hundraårsdagen, önskar myrkotten.
PS Jag började läsa Jonas Jonassons bok Hundraåringen igår, har inte kunnat koncentrerat mig tidigare så jag har många böcker att läsa nu när det går, en sundare flykt från vardagen än A.

Men dra dig inte för att söka hjälp om du inte klarar det på egen hand. Läkemedel kan också vara ett stöd.

Jag försökte sluta på egen hand men lyckades inte mer än någon vecka i taget. Efter det var jag tillbaka i vinträsket.

Att inte vara slav under alkoholen röjer undan en stor källa till oro och besvär. Livet har svårigheter tillräckligt utan att vi ska ha det ännu värre som det blir med ett alkoholintag som är ohälsosamt och skadligt för jobb och relationer.

Ett varmt lycka till på din väg!
M

Det låter som att du håller på att landa i din nya nyktra tillvaro.
Du är en förebild, en omtänksam ängel och jag unnar dig all harmoni o glädje som står att finnas.

Jag mår bra, och är just nu kvar i badrocken efter duschen efter långpromenaden o myser med lite kaffe med mycke mjölk.

Kram!
M

jag kör sedan i höstas med "DayOne" - tyvärr inte gratis, men den finns både till min iphone och maccen, vilket gör att jag ibland bara slänger iväg en bild jag tar, när jag är och cyklar, och skriver till lite tankar när jag kommer hem. Ibland bläddrar jag i bilderna, och tänker tillbaka... oftast är jag gladare efteråt.

Kanske, men för stunden fungerar det för mig. Skriv en privat dagbok, gärna en bilddagbok i din telefon, och skriv till dig själv i framtiden. När du gör något bra, skriv något i stil med, "om jag läser detta kommer jag minnas denna kväll som ...", skriv från en nutid, till en framtid, och förstå att du om X år kommer se tillbaka med glädje hur bra vissa saker var. Tja. babbligt kanske, men det kanske hjälper någon :)

Vilken besvärlig situation! Jag tror inte jag vågar ge dig råd om hur du skall hantera dina släktingar, men kanske litet moraliskt stöd. Det är bara du som kan sluta dricka och det hur du gör det måste passa dig själv. Annars är utsikterna dåliga. Jag tycker nog det är ok att släkt och vänner ger en ordentlig skuff, men sen är det dags för dem att backa undan, i synnerhet som det ser ut som att du är redo för att göra egna beslut. - Men tänk gärna igenom vad följden kan bli om du nu inte söker hjälp och sedan misslyckas att nå dina mål? Vad händer då? Hur säker är du på dig själv?

Var står din man? Kan han hjälpa dig att säga ifrån till de andra släktingarna att de är alltför närgångna?

Själv fick jag en ordentlig skuff av min fru, då förra sommarsemestern tog slut. Sedan försökte hon skuffa mig till olika hjälpsystem i några dagar, men när jag tvärvägrade och ändå började vara nykter på egen hand backade hon undan och lät mig göra nykterheten helt till min egen grej. Det var nog något av det bästa hon någonsin gjort för mig och vårt förhållande. Jag fick jobba på mitt eget sätt och det hjälpte mera med att bygga upp mitt självförtroende än vad jag tror att någon påtvingad stödform kunde ha gjort.

På tal om rosé i sommarsolen, så satt jag nyss i solen med en nollöl och hade det alldeles väldigt mycket skönare, än någonsin med någon öl eller drink förra sommaren. Så sommarsolen lyser nog också på de som är nyktra. Men det kan ta några månader att inse det, så det behövs mycket vilja och tålamod.

Lycka till!

Hej Myrkotten,
Och välkommen hit!

Det där med 3 veckor... det kommer igen när man försöker sluta snusa, man pratar om 3 dagar, 3 veckor, osv, kanske är det något i vår hjärna som kopplar om och börjar försöka lura sig själv efter viss längd? vad vet jag, men det kan vara bra veta just när tankarna kommer. Jag är - också - en långvarig snusare - och har haft perioder av uppehåll, vilka nästan alla slutat med när jag stått i Coop-kön, "bara en dosa, det vore väl gott" och *BOOOM* så är jag fast. Nu låter jag snuset vara, och annat också, detta är det som måste hanteras - alltså A.

Har varit i en flerårig dvala och ska nu försöka ta tag i mitt liv. Påminner mig att folk tyckt jag varit lite annorlunda och konstig prick. Själv har jag ansett att jag är en Svensson personifierad. Jag är lite smått rädd att dela mina tankar här då jag fått för mig att jag uttrycker mig plumpt. Själv är jag nog känslig och skör och vill därför inte stötta mig med ngn. Jag vet att jag inte vill ngn människa illa(förutom en som bekräftar regeln), att jag genuint önskar mina medmänniskor väl.
Nu när jag kom hem efter att ha handlat mat (bredvid Systembolaget), packade upp maten och vände mig om för att slå i ett glas vin, men boxen var inte med hem. Klassisk betingning om något, likt man sätter nyckeln i ytterdörren så blir man kissnödig. Tittade i kalendern när jag kan tänkas vara barnledig härnäst, ska jag slå på stort då och bryta mitt nya nyktra mönster, drar lite pillemariskt på smilbanden vid tanken. Men ikväll är det vatten som gäller.//myrkotten

Idag känns det helt ok. Skönt att vakna upp och varken vara onykter eller bakfull. Ingen rastlöshet eller ångest än och inget sug efter alkohol heller.

Jobbet avklarat, kommit hem och ska tillbringa en del av tiden med att smörja upp cykeln, och laga mat. Det är urfint väder, och min spontana tanke - mm en öl och sitta på balkongen... men.. har ju ingen! vilket är jättebra! bara jag som måste förstå jag kan sitta där ute och njuta utan en eller många öl i handen / i magen. lite trist... men antar det löser sig?

Tack för dina ord och grattis till 3 v - starkt jobbat! Jag tror alltid de där tankarna om att man ska kunna dricka måttligt igen finns längst in, man köpslår med sig själv och ibland gör det det. Problemet är de gångerna de inte gör det och den ångesten det skapar hos dem runt om oss... Liksom vi inte vet så vet inte vi heller när det går överstyr... Och de är helt maktlösa och utlämnade. Jag vet hur det känns och jag måste ta in hur illa jag gjort mina nära... Jag vet att jag snart kommer att börja köpslå med mig själv... Därför gör jag som jag läst vissa andra gör här - de sätter en tidsgräns (3 mån, ett år). Detta är bara en mental krycka, jag vet längst inne att jag inte kommer att kunna dricka igen men när alla tankar på alla situationer jag kommer att ställas inför där alkohol är en så stor del blir övermäktiga stryker jag orden "aldrig mer" och tänker på idag. Sen tänker jag på ångesten jag känner efteråt, den som jag tidigare bara svepte under mattan... Jag försöker behålla den precis under ytan så jag inte ska förledas att tro att det är "ingen fara". Jag vet inte hur jag ska hitta ur detta men jag läser här och det känns bra. Här blir man inte nedtryckt, här får man vara och här får man stöd... Något jag förtvivlat behöver just nu. Jag känner mig mindre ensam här. Kram

Det verkar som om min mans anhöriga läst på om intervention och drar nu upp allt dåligt och alla man skadar för att få mig att förstå. De det inte lyssnar på är att jag inte är i interventionsfasen, jag har ju erkänt, jag håller på att skaffa hjälp men måste tänka på mg själv för att ge mig själv tillåtelse att få en andra chans. Jag måste ta ansvar för allt jag ställt till med och lyssna på ilskan och reaktionerna... Men inte i denna fas, jag är inte tillräckligt stark, för att inte bli destruktiv igen måste jag klappa mig själv på axeln för varje rätt val jag gör NU. Jag kan inte ändra på det som varit och jag menar inte att jag ska fly från det, bara att jag måste klättra några steg upp ur hålet jag befinner mig i innan jag klarar av det. Att erkänna för sig själv fullt ut är en enorm grej för mig och ibland kommer rösten som vill köpslå fram, men då tänker jag "en dag i taget", jag kan inte tänka på AW, inte tänka på uteserveringar eller middagsbjudningar. Jag kan inte tänka på alla situationer där jag kommer att känna mig utanför och annorlunda, jag som bara vill vara som alla andra. Jag kan inte tänka mig att aldrig mer få sitta där i solen och ta ett par glas vin och känna mig sorglös mer. Sanningen är att det eg inte känts så på länge, jag har vetat att min man blir orolig eftersom man aldrig vet när det blir fel, ibland går det bra, ibland inte. Jag ville bort från hans besvikelse och jag hamnade i en ond cirkel. Han oroade sig för att jag skulle dricka för mycket, jag ville glömma att han gjorde det och drack mig då full... Väldigt smart. Jag vill känna mig stolt över mig själv och jag vill att han ska föra det också.
Jag undrar hur det blir i umgänget med andra, blir det konstigt och obekvämt när jag sitter där och inte klarar av att ens ta ett glas vin (det går ju ibland men det är som att spela rysk roulette).
Det som jag eg började skriva om var ju min mans släkt. Min svärmor ringde och sa att hon ringt AA och jag skulle göra (en lång lista), att jag måste dit nu mm. Var på mig om att jag måste erkänna, vilket jag gör, men hon lyssnar inte. AA är inte för alla och i mitt fall skulle det innebära att träffa folk jag ser i mitt arbete och det skulle inte vara bra för mig. Om jag nu känner att jag måste till AA får jag gå på ett möte i en annan stad, men då är det mitt val. Jag har hittat det här forumet som jag tycker är fantastiskt och jag ska till en psykolog. Trots detta får jag sms om att de belyser min förnekelse och att jag måste skaffa professionell hjälp. Det är superjobbigt att höra att man förnekar när man tagit ett av de största stegen i mitt liv. Det är kränkande och gör att jag känner mig enormt ensam (båda mina föräldrar är döda). Dessutom måste jag få välja vilken hjälp som är bäst för mig, det finns folk som blir nyktra utan att gå till AA. Jag vet att det är en massa självömkan i detta när det är jag som ställt till det, men jag försöker göra rätt nu! I detta läge klarar jag inte att de ger sig på mig, även om det är i all välmening. Jag har försökt förklara detta för dem men det eskalerade bara, de har sin uppfattning och inget jag säger kan ändra på det. Jag får hålla mig ifrån dem och försöka hitta styrka i min familj. Säga till mig själv att jag är värd det. Att min familj är värd en annan fru/mamma, den person som jag ska gräva fram. Jag är bara rädd för att min svärmor ska ställa till något (hon är sån) och dessutom hamnar min man mitt i, han får ju inte heller rätt stöd av dem. Långt inlägg.... Kram

Bra jobbat !! Jag ör dig hack- i- häl ;)! / FM

Grattis till 100 - LenaN

Tack snälla för er omtanke. Jag försökte verkligen förklara att och varför jag inte orkade men svaret blev ett ut i kylan. Och ändå sa jag att jag kunde ta dom en natt eller en kväll men icke...
Det är tråkigt för det drabbar ju andra familjemedlemmar också. Bl a ett syskon som konfirmeras snart och där hon inte tänker vara med. Inte vill man ventilera det med andra så mycket heller för att inte starta en massa pajkastning och skitsnack. Får bli här då. Så trött. Så in i h- vete trött på alltihop...

Hej nyckelpigan, du säger att du har en fantastisk man och barn, ändå dricker du för mycket, och det låter som det beror på din uppväxt. Den viktigaste personen i mitt liv är mitt barn, jag vill inte att hen ska ta efter mitt beteende. Jag vill att hen ska bli en harmonisk och livsbejakande person. Tänk om hen uppnår allt hen vill men ändå dricker för mycket bara för att hen växte upp med en full morsa. Jag har börjat leka med tanken att jag nu efter knappa tre vita veckor (minus midsommarafton) kan kanske dricka lite med måtta. Så korkat men ändå. Är det en magisk gräns efter 2-3 veckors uppehåll som gör att man lurar sig själv? När jag läst här på forumet tycker jag mig skönja detta mönster att man tror sig kunna dricka måttligt när den första abstinens perioden lagt sig. Nåväl jag får se hur jag gör, ska i alla fall vara nykter ett par veckor till innan jag vågar chansa. Jag ska och måste förändra mitt drickande för mitt barns skull. Har varit arg och sur de senaste veckorna, får så dåligt samvete, måste fokusera på målet, att ge mitt barn en nykter förebild. Kramisar myrkotten

Tänker att det här inte är en behandling som du på något sätt här förtjänat. Instämmer med Lena att det bör ventileras med dottern. Klargör att du blev ledsen av att bli behandlad så här. Din dotters beteende antyder att det inte är första gången hon behandlar dig illa och att det nu är dags att stå upp för sig själv. Eller hur? Jag tror att många som dricker för mycket låter sig behandlas illa, eftersom vi själva tror att vi inte är värda bättre. Men det är ju ett feltänk.

Stå på dig. ♡

Sitter nu också och tåras över ditt inlägg # 687. Så fint, så glad jag är för dig. Så bra det går. Vilken livsförändring som du genomgår!

Därtill - grattis (eller vad man nu säger) - till dina 100 dagar!!!! Härligt med många dagar i bagaget. Det blir liksom en trygghet i sig själv.

Varm kram till dig från mig