Senaste kommentarerna i forumet

Vill rikta ett varningens finger till alla er därute, vad ni än gör när livet trilskas och kroppen protesterar - BIT INTE IHOP!
Det kostade mej just skjortan pga två kraschade bissingar.
Halva semesterkassan borta.
Skrik, spotta och svär men bit inte ihop. ;)

för dina uppmuntrande ord på min tråd!

för snälla ord på min tråd!

....eftersom jag är en sån där allt-eller-inget människa som äter upp allt godis, röker upp alla cigg (på den tiden jag rökte) och dricker upp allt vin så tänkte jag lura mig själv. Socker verkar göra att mitt behov av alkohol minskar. Jag tänker käka choklad, honung och annat sött innan jag dricker vin - eller varför inte varannan cola? Men det får bli sedan, ska hålla upp helt ett bra tag till.

Tack för svar... Jag stack ut och joggade 5 km och sedan drog jag i mig ett stort paket chokladglass. Det hjälpte, känns bättre nu. Socker och dopamin från träningen. Känns också bra med stöd från er. Kanska ska tänka som ni säger, en dag i taget. Är inte sugen nu, det blir bara så mycket domedag över tanken att aldrig mer få dricka... Kramar

Vad glad jag blir för din skull! Så roligt att ni fick kvalitetstid tillsammans.

Tänk också att midsommar passerat nyktert. Det är stort bara det! Stormogna Lena.

P & K

Hej!
Ja då var det nyktert ikväll :)
Hur går det för er andra??

Om du läser vad vi har skrivit inser du att det finns hjälp att få från oss andra. Ja, du kan klara detta själv. Jag har under den senaste månaden klarat ett måttligt drickande. En bra början är du har gått in på forumet. Egoistisk och självcentrerad - ja, det är inte så konstigt att man blir det pga den ångest som ett överdrivet drickande innebär. Minnesluckorna tar knäcken på psyket. Häng i här så ska du se att det blir bättre! Du är inte ensam.

Jag hade fullständig panik i början av tanken på att inte få dricka mig berusad, men det går faktiskt över. Nu har jag valt en annan väg, nämligen att dricka måttligt, men deppigheten i början var densamma som du beskriver. Det som hjälpte mig var ett råd som någon skrev att man inte ska tänka mer än någon enstaka dag framåt i tiden. Du kanske kan bestämma dig för att stå över nu på torsdag så får du se hur du vill göra nästa gång?

Tror det är många som känner den där sorgen i början, men det verkar också som att det går över så småningom. Jag blir glad av att läsa inläggen från dem som varit nyktra länge och har kommit över alla de där nybörjarkänslorna. Det tar lite tid att komma dit, men verkar definitivt vara värt det :)
Gäller väl att påminna sig om varför man egentligen vill sluta, alltså hur man mår när man är bakis. Det är säkert värre än du mår nu?

Tack för tummarna!
Vi stöttar varandra när det svajar.
Just nu känner jag mig så otroligt glad för att ha fixat midsommaren! Men nya utmaningar väntar... Ska snart på stor fest och därefter semesterresa. Längtar till den dag jag känner mig helt trygg i nykterheten. Än gör jag det verkligen inte.

... har inga problem med att hålla mig nykter men tanken på att jag aldrig mer ska få dricka ett par glas vin på fest eller i solskenet på en uteservering gör mig så deppig. Skitlessen... Jag vill inte träffa någon, vill helst ge mig iväg ut i naturen och springa men jag måste träffa folk hela tiden via mitt jobb. Sen är det maken och de vuxna barnen som pockar på sällskap. Jag vill bara vara för mig själv och begrunda mitt öde. Börjar tumma på det jag lovat mig själv trots att jag vet att jag inte klarar att stoppa vid två glas vin. Så ledsen och besviken... Normalt brukar jag inte dricka något på måndagar, det är bara tors, fre och lördag som jag pimplar vin så jag är inte sugen idag. Men - nu har jag ju inget att se fram emot längre... Vad är det för mening om man aldrig får sitta med en kompis och fnissa och dricka vin? Vaddå läsk, nej det funkar inte... Håller undan från folk så gott det går... vill bara gråta.... och detta är bara dag tre... Till råga på allt så blev jag bjuden på fest på torsdag med allt fritt - buffé, vin, sprit... Nej jag ska inte gå på den :( Ska leva resten av mitt liv i tristess...

Det var inte svårt alls att vara utan vinet den här midsommaren. Eftersom vädret inte var någe vidare blev det bilåkning och stuga istället för vandring. Lugnt och mysigt, bara vi två. Helt klart behöver jag och särbon inte alkohol för att umgås med varandra och det känns skönt!

.

Det är du ju inte såklart!!
Du kan inte göra mer än att försöka förklara vad alkoholen gör med dej och be om ursäkt.
Jag tror dina närmaste förstår och vill stötta dej.

När måendet återhämtat sig efter förra fyllan så kommer tankarna, det kanske inte är så illa (det är som att föda barn, man glömmer bort hur ont det gör rätt snart efteråt). Men nu har jag min post här att återkomma till och se att, jo det är så illa att jag till och med skapade en tråd här!

Varför påstås det att man blir ärligare när man druckit a och att man blir mer sig själv? Det är så långt ifrån sanningen så jag vet inte vad.

Du är förövrigt värd att må bra likväl som dina närmaste. Hang in there det blir bättre!

.

Nervgift skall det såklart stå....

Hej ESTB!
Jag tror det mesta av självhatet du känner kommer från alkoholen.
Nu menar jag inte de sekundära effekterNa utan de rent kemiska.
Alkohol är ett potent nervigt som ställer till det ordentligt i skallen.
Det brukar lätta redan efter några a- fria veckor.
Jag talar av egen erfarenhet, har också velat "ta bort mej" när det varit som värst. Men det vänder så gå nu inte och gör nåt dumt.
Varma kramar från mej.

.

Välkommen! ESTB - blir nyfiken på vad det betyder. Kanske En Stund Till Besinning? :)

Du har alla möjligheter att förändra din situation, ESTB. Var rädd om dig själv. Hitta din väg. Stor kram.

/L

Hej allihopa!

Dags för mig att skriva av mig lite. Midsommar har passerat och jag har fortsatt att välja nykterheten, dag för dag. Har under midsommar fått försvara mig lite smått om varför jag inte dricker, "Det är ju midsommar!? Idag ska du väl dricka!?", men det har gått bra och jag har känt mig otroligt trygg i det. Inte känt något sug att dricka alls. Det har varit otroligt befriande att slippa kampen inombords som jag hade sist i Stockholm. Dock tar jag inget för givet längre och tar mitt beslut aktivt. Jag vill inte och jag ska inte dricka.

Var på samtal i öppenvården för ca 2 veckor sedan och blev då erbjuden att börja behandling i höst. I behandling i form av åka-iväg-till-skogen-för-avgifting, utan behandling i form av gruppbehandling här i stan under hösten. Två förmiddagar i veckan. Förut när jag blivit erbjuden det så har jag lagt benen på ryggen och sprungit för livet. Nu kändes det ändå OK när jag fick erbjudandet. Och det måste jag erkänna är en väldigt positiv känsla. Att det känns OK! Wow. Börja inse att jag verkligen är redo för det. Redo att rensa själen på riktigt och ta hand om mig själv fullt ut. Har inte spikat det och tackat ja än. Jag fick betänktetid, men känner redan nu att jag kommer tacka ja. Det vore en fin investering för min framtida nykterhet.

Stor kram till er alla som krigar! <3

Hej stellas!

Jag har varit nykter sedan 1:a december nu 2014. Jag skulle inte kalla mig fullbordad alkoholist, men jag har definitivt alkoholproblem.

Detta är tredje gången i mitt 28:a åriga liv som jag försöker förbli nykter och nu, tredje gången gillt har jag insett ett viktigt faktum: Jag klarar inte detta själv! I att genomföra detta, utan stöd från möten eller någon typ av samtal, så har det för mig funnits allt för många utvägar att ta. Så lätt att manipulera sig själv och helt plötsligt satt jag där på festen och skålade i alkohol.

Jag har helt enkelt inte kommit åt min kärna utan att ta stöd och hjälp från andra med samma problem, och från min omgivning. Dock handlar det för mig om viljan. Förut ville jag nog inte sluta dricka till 100%. Därför ville jag heller inte ta hjälp av andra på samma sätt då. Samtal el. behandling valde jag att utesluta eftersom jag tänkte att "detta klarar jag själv". Nu när jag till 100% vill förbli nykter så tar jag all hjälp jag kan få.

Känn efter vad du vill och VÅGA ta den hjälp du kan få. Det är det bästa jag gjort för mig själv.

Stor kram!

Jag vill inte att mina barn skriver så om mej. Jag ska klara det.