Senaste kommentarerna i forumet

3e dagen med alkohol. Ångest ångest ångest. Mår inte ens bra av att dricka längre. Jag vill inte dö men ibland skulle de kännas som en befrielse.
Var på beroeencentrum för andra gången i tisdags. Blåste 0.0 och fick åter höra att jag nog inte hade ett problem. Satt som vanligt tyst som en mus då jag har svårt säga emot.. Önskar jag kunde få prata med någon jag kände att jag kan öppna upp mot. Mitt liv är en besvikelse. Vill egentligen bara åka hem och ligga i mammas famn och bli tröstad, men vill hålla en fasad så ingen ska bli besviken över mig.

"Att det fortfarande…" tänker jag när det har gått sex dagar.
Fortfarande lätt hjärtklappning när jag lämnar en aktivitet, en distraktion, för att inte veta vad jag ska sysselsätta mig med resten av kvällen. Ökad puls. Lite skakig. Mest inombords. Och så kli i fingrarna. Kli i kroppen.
Det är ju inte bara alkoholen som jag strypt tillgången på just nu. Även det onyttiga, nästan hetsätandet, som varit en stor del av vardagen den senaste tiden. Chips, dip, godis, popcorn och dylikt. Ost och kex. Men vetskapen om att även det inte är särskilt gynnsamt för kroppen gör att jag försöker avstå. Jag vill ju inte ersätta ett beroende med ett annat.

"Så vad ska jag göra ikväll?" frågar jag mig själv. Om jag inte varken får dricka eller äta snacks. Vad ska jag göra då för att fördriva tiden?
Nu sitter jag här och skriver och lyssnar på fågelkvitter. Mest för att jag inte vill komma hem med den här känslan.
Suckar djupt och högt…

Känslan av att vilja umgås. Men samtidigt en känsla av att allt är jobbigt. Jag känner mig negativ och vet inte vad jag ska säga till den eller dom jag umgås med. För jag är inte redo att dela med mig. Inte än. It's too soon.
Vetskapen om att de jag helst umgås med är bortresta eller upptagna. Stressen som uppstår.

Jag visste att jag hade, nej, Har ett problem. Men jag visste inte att det var så här allvarligt. Har jag verkligen varit… stryk det. ÄR jag verkligen så beroende? Antagligen. Uppenbarligen.
Att uppmärksamma att en burk (öl?) öppnas på en balkong när jag går förbi på gångvägen 50 meter därifrån…
Stundtals är det förbannat jobbigt. Jag tvingar mig själv att ta djupa andetag och sakta blåsa ut luften genom munnen. Långa suckar. Utdragna suckar. Med förhoppningen att det ska lugna nerverna. Andra stunder är det enkelt. När jag inte tänker på det. Eller för all del, När jag tänker på det men inte känner något som helst sug. När det inte är laddat. Bara matter of fact.

Djupa andetag.
Klockan är snart åtta. När är det okej att gå och lägga sig?
Jag vill inte att det ska handla om att räkna dagar. Att längta till kvällen. Tills dess att klockan blir så mycket att det är okej att sova. Bara för att kunna ge mig själv en klapp på axeln och säga "Bra, du klarade en dag till".
Vad är det för mening? Att klara idag bara för att sedan klara nästa? Ingen glädje. Work hard, work harder…

Eller är det så att det är mindre ångestfyllt nu? Nu när jag kämpar. Jämfört med när jag ger efter.
Hur ångestfyllt hade det inte varit då om jag drack?
Eller är det så att den här ångesten senaste tiden funnits där, bara det att alkoholen dämpat den? Jag har ju inte upplevt att jag mått såhär dåligt den senaste tiden. Men som sagt. Kanske just för att när jag mått bra, varit glad och tillfreds så har jag inte känt behovet att dricka. Men så fort ångesten kommit krypande har jag bedövat den med alkohol. Det skulle ju kunna vara en förklaring. Inte för att det egentligen gör någon skillnad om jag förstår det intellektuellt eller inte. Jag bara får för mig att det lugnar mina hjärnspöken. En brygga mellan tankarna och själen.
Innerst inne vet jag nog ändå att jag är på rätt väg.
Ett steg i taget. En dag i sänder. Stund för stund.
Nuet är allt vi har. Och NU ska jag inte dricka.

Jag är av samma åsikt. Många kan klara av måttlighetsdrickande, men vägen dit är inte lätt och det går inte alls för alla.

Det Finska läkarsällskapet (Duodekim) skriver på nätet, att man har väldigt dåliga chanser om man försöker börja dricka igen med mindre än 3-6 månaders paus. Också annanstans har jag läst att det tar ca ett halvår för dopamincykeln att normalisera sig. Toleransen tror jag håller i ännu längre. Mina och andras erfarenheter här säger att det händer väldigt förändringar mycket i hjärnan under de första 4-6 månaderna av nykterhet.

Själv satte jag förra hösten ett mål på 5 nyktra månader, som sedan blev sex och nu har jag tillbringat ännu tre månader till med mycket lågt alkoholbruk (mindre än ett glas per vecka i medeltal och max tre enheter på en kväll). Tillsvidare har allt gått bra och jag längtar inte efter att dricka mera.

Tack för att du hör av dej! Ja det här är en bitter erfarenhet men att komma till insikt är ett stort steg. Jag provade också för en tid sedan att mäta ned decilitermått exakt den mängd jag hällde upp. Det höll ett par gånger bara...jag insåg att jag inte ens kunde räkna till 3dl som var mitt mål för kvällen. Ett problem tror jag är den ökade toleransen för alkohol. När en vänninna blir lullig efter 2 glas behöver jag en hel flaska! Jag blir aldrig bakis och inteheller verkar jag särskilt full. Vissa gånger har det snurrat till och jag har känt berusning efter 1,5 flaska! Klart som sjutton att man då är beroende. Nu när jag inte druckit på 5 kvällar så har jag jättesvårt att somna, så även där märks beroendet. När det gäller sjukdomen utmautmattningssyndrom så funkar jag lite som AV eller PÅ. När jag varit väldigt aktiv under dagen så kan jag inte varva ner....Nu gäller det att hitta alternaitv. Har provat mindfulness plikttroget i 3 månader, men då blev även det ett krav och prestation. Vad gäller maten så ääter jag LCHF sedan flera år så det räddar mig från att äta helt galet. Med blodsocker i balans minskar suget. Min strategi dek här gången är att helt avstå alkohol i 6 veckor för att levern ska vila och magen läkas från sin elaka magkatarr. Förhoppningarna är att jag under den tiden även märker av andra hälsoeffekter. Vi får peppa varandra! Kanske någon med mer erfarenhet också har kloka tankar.

Det finns forskning som visar att många kan lära sig att dricka kontrollerat. Forskarna Sara Wallhed Finn och Anders Hammarberg har en artikel i tidningen Modern Psykologi nr 3/2015. Enligt den behöver inte alkoholberoende vara en kronisk sjukdom utan minska över tid. De är verksamma på Riddargatan 1 i Stockholm. Det finns även ett program från Kropp och själ P1 som tar upp den här frågan, det sändes för nåt år sedan och finns på SR play. Jag strävar efter samma mål och inleder med ett uppehåll på 6 veckor för att levern ska då vila och för att jag ska minska min alkoholtolerans. Jag tror att det är viktigt att försöka hitta sitt eget mönster. När dricker jag för mycket? Vad gjorde jag innan? Vad driver mig att fortsätta? Hjärnans belöningssystem är lurigt, det gäller att överlista. Dricker man för ofta och för mycket så kräver hjärnan alkoholen förnatt överhuvudtaget ge oss en dusch av dopamin. Men genom att ta en paus och börja om från början så återställer hjärnan sin produktion av dopamin. Jag vet inte hur lång en sådan paus som krävs. Kanske är det individuellt.... Vad tror du?

Hej!

Alla som läser detta behöver bara läsa din, d.v.s. "träningstantens inlägg", så vet de. Mitt drickande tilltog också i samband med utmattningsdepressionen, och även jag vill se mig själv som hälsosam i mat, träning och tobak. Det är bara alkoholen jag på något sätt lyckats tränga undan. Vad värre är..... Gissa vad som händer när jag dricker? Jo, jag hoppar över träningen och äter mera skräpmat. Har nu förstått att jag aldrig kommer att komma till rätta med dessa andra saker heller, om jag inte tar tag i alkoholen.

Jag gick med ungefär samma dag också tror jag, 23/4. Jag kände att jag nått botten efter säkert 2-3 år av dolt drickande, som eskalerat, och dessutom minnesluckor upprepade gånger det sista året. Har inte riktigt vågat räkna glasen tidigare, men det är i genomsnitt 5 glas per dag, Någon dag 0, men vissa dagar har jag kunna dricka 3,6 dl. starksprit. Det motsvarar ju 9 standardglas. I torsdags när jag gått med så lyckade jag med 0 glas.

Igår ---- En väninna skulle komma över och "Oj vad kul", nu är det fredag. Nåväl, 2 glas kan väl alla människor dricka. Snart hade jag öppnat vinboxen. Min tro till att jag skulle klara det med kontroll var 10 på en 10-gradig skala. Jag tog först fram en hushållsvåg och vägde glaset (100 gram). Sedan skrev jag ner varje standardglas så att jag inte skulle lura mig själv genom att fylla glaset till bredden. Det tredje glaset fick bli en uppskattning eftersom jag hunnit häva i mig halva glaset i en klunk när kom på att jag skulle väga det. Det fjärde glaset tog jag för att jag fick dåligt samvete över att jag var lullig. DENNA METOD REKOMMENDERAS EJ!!!!!!!!!!

Hör gärna hur det går för dig "träningstanten" även i fortsättningen. Idag bedömer jag mina chanser att klara mig BRA! Inga mer idiotiska ideer om "kontroll".

Svea

Tack för pepp! Fredagen gick bra med bad i polen, då blir man trött och kan somna...men hjärnan frågade vad jad sysslade med som inte bjöd på vin en mysig kväll som denna? Snart dags för grillpremiär! Va sjutton skriker hjärnan, ska inte grillmästaren få vin? Nu är jag lyckligt lottad som bor "på landet", långt ifrån systemet! Det gäller att fixa omständigheter som gör det i princip omöjligt att komma åt alkohol. Första alkoholfria helgen på mer än 15 år! Självklart är hjärnan i chock! Men jag klarar det igen!

Njut av bluesen och med vetskapen att du vaknar fräsch i morgon och kan gå ut och njuta av våren. Har krafsat runt i rabatter i dag och haft sällskap av tranor på nära håll. Första gången på många år som jag känner glädje över allt jobb i trädgården :). Kanske har mer ork ;)? Ha en fin kväll. Kram / FM

Intressant att läsa era berättelser. Läst i era trådar tidigare och jag blir glad!

Hur lång tid tog det, på ett ungefär, innan ni märkte att era män började dra ner självmant. Jag fäller några sylvassa kommentarer i bland och det är inte så populärt! Men samtidigt så ska jag kanske inte försöka bestämma över honom , han gör sina val och det är ok. Så länge de inte drabbar mig och familjen. ( det är bara den förbannade snarkningen som gör mig galen:) )Men det hade varit skönt om han drack mindre, helt klart.

Ikväll ska vi ut på en helkväll. Öl och wiskeyprovning och restaurang och live bluesband.Hoppas kvällen blir rolig och att jag lyckas undvika de fulla!
hoppas att alla har en skön helg :)
STORA styrkekramar till alla oss som kämpar mot alkoholen på våra olika sätt:)

Bra gjort!!! Kämpa på och ta en dag i taget.

Tack Lena! Har läst din tråd och är väldigt imponerad av din styrka och självinsikt. Att våga tro på sig själv när det stormar som värst är det absolut viktigaste. Även om man trillar tillbaka så reser man sig igen.
Själv föll jag igår. Är hemma hos mamma och pappa och skulle berätta om mitt tidigare drogmissbruk. För att hitta styrka att prata om det tog jag två glas vin. Samtalet gick jättebra och jag har äntligen det stöd från mina föräldrar som jag har saknat i flera månader. När jag berättade om mina problem så erkände min mamma sina alkoholproblem. Så trots att jag drack vin så känns det ändå som en liten seger.
Idag ska vi på släktkalas och jag kör bil. Således ingen alkohol.
Nu kämpar vi på!

Har kört tre stycken tremånadersuppehåll de senaste fyra åren och det är uppenbart att tre månadersgränsen är en fara för mig. Under de uppehållen har jag inte saknat alkohol det minsta utan känt mig fri och tacksam så som du beskriver Fata, men eftersom det har varit så lätt så kan man ju kanske testa lite vin ...? Tänker i vilket fall hålla extra koll denna gången och så lovar jag här och nu att inte dricka något starkare än lättöl på hela sommaren. Den här sommaren ska vara vit, vit, vit. Och så tänker jag som vanligt på detta: Jag ångrar aldrig en nykter kväll men jag ångrar alltid när jag dricker alkohol. Alltid.

Sitter och kollar Lets dance INGEN ALKOHOL !!!!!!
Tjoho

Tack Anders 43!
Ja, bara en liten stund av surfande på forumet och jag hittade någon som skrivit att när suget efter alkoholen kommer så varar det bara i ca två minuter, sen går det över. Man blir distraherad av någonting annat. Och ju fler gånger man lyckas motstå dessa minut-impulser desto mer sällan dyker de upp.

Det påminde mig om ett citat som en vän sa till mig för ett halvår sedan:
"A thought never sticks."
Jag har för mig att han refererade till ett TED-talk där föreläsaren menade på att en tanke aldrig "fastnar i huvudet" så som man ibland säger. Utan man tänker samma tanke om och om och om igen. Så det känns som den fastnat, men i själva verket går den bara på repeat. Och så fort man bestämmer sig för att tänka en annan tanke så bryter man mönstret.

Jag tror att det här forumet kan komma att hjälpa mig en hel del. Distraktion är något jag behöver just nu, och att fokusera på skrivandet och att läsa gör att jag inte har tid att känna efter om suget är där fortfarande. A thought never sticks. Det gälar bara att finna en annan tanke att ersätta den med.

Tack för stödet!

Tack. Ja, jag har som jag skrev i inlägget flera gånger tänkt tanken att sluta dricka, eller i alla fall att minska konsumtionen ett tag. Men så har jag alltid, som så många andra förmodligen, hittat på ursäkter för att skjuta upp det. "I helgen är det ju den där festen. Nästa vecka är det ju det där eventet. Sen ska jag på middag med tjejerna. Så är det ju den där storhelgen." Väntar man hela tiden på "rätt" tillfälle så kommer man aldrig sluta. Man måste skapa det rätta tillfället. Och för mig var det nu.
Och ännu så känns beslutet tillfälligt. Att det inte kommer vara för evigt. "Jag kommer ju kunna dricka igen. Bara det att jag inte kan det just nu." Och så kanske det är dumt att tänka. Jag vet inte…

Men att må så dåligt som jag ändå gör utav det, det får mig att undra. Vad är det jag flyr ifrån? Det var ju inte länge sedan som jag mådde oerhört bra.

Efter min 10 dagars-vistelse hos min vän fick jag ett uppvaknande kan man säga. Jag insåg att det var det här jag (läs beroendet) längtat efter. Och jag trivdes. Ett tag. Sen frågade jag mig själv den morgonen: "Och om jag fortsätter såhär, vart leder det?" Går jag till gymmet varje dag så leder det med största sannolikhet till en vältränad kropp. Äter jag en påse chips varje dag leder det troligtvis till motsatsen. Om jag dricker alkohol varje dag, var hamnar jag i slutändan då? För mig handlar det om att sluta tänka "det är okej nu, för det är bara nu". För det är aldrig bara nu när sista gången alltid är imorgon. Så att ta bort framtida förändring ur ekvationen och bara fråga sig "vad leder mitt beteende till om jag fortsätter såhär, just så som jag gör nu?"

Bilden som jag fick upp på näthinnan och känslan som den bilden skapade i kroppen fick det att fuktas lite i ögonen. Så att sedan inkludera förändring i ekvationen igen var då ett enkelt val (som det alltid är för mig när jag vaknar bakis och mår som sämst).
Men den här gången var det annorlunda. Insikten att det bara kommer bli svårare att sluta ju längre jag väntar, och en eventuell möjlighet att ha en "hälsosam" alkoholkonsumtion i framtiden glider längre och längre ifrån mig för varje dag som jag låter beroendet styra, gav mig en helt annan beslutsamhet.

Alla har sin vändpunkt någonstans. Och vad som triggar min vändpunkt kanske inte triggar din. Men jag tror på dig och sänder dig styrka att finna vändpunkten och börja gå den vägen. Ett steg i taget. Dag för dag, steg för steg, stund för stund.
I denna stund, i detta nu, ska jag inte dricka.

I wish you luck- både med mamma och godissuget ;). Ta en bit mörk choklad. Man blir nöjd ganska snabbt. Ha en fin kväll. Kram/ FM

Det finns INGET som kan sänka en så som när ens barn inte mår bra. Man är så fruktansvärt maktlös. Har inte behövt uppleva något så allvarligt som du, Mod, men ändå rejält allvarliga händelser som satt familjen i gungning under flera år. Stresspåslaget är enormt och det är inte konstigt att alkoholen blir en "vän" i nöden. Både godare och snabbare än Stesolid. Kram /FM

Vilken insikt du har!!! Väldigt bra skrivet, och som Fata skriver - fortsätt hänga här, det kan vara en riktigt bra hjälp. Läs andra trådar, skriv på din egen..... Jag tycker att du skall vara stolt över dina 5 dagar. Att du mår skit är nog bara naturligt - kroppen och knoppen har en förmåga att reagera när man stryper tillgången på alkohol. Det är helt normalt - försök bara att stå ut. Sikta framåt, en dag i taget. Jag törs nästan lova att det blir bättre. Försök att vara stark, och försök låtsas som att det inte är fredag/helg. Kämpa på, jag håller på dig.

bra skrivet!! Du har ju tagit in på rätt väg med det här inlägget, och du får säker mkt stöd. Jag är i samma sits just nu, att det är riktigt illa om jag inte slutar helt att dricka alkohol. Kan knappt gå vettigt om jag dricker, och dagen efter är det också svårt. Först framåt eftermiddagen känns det något så när. Har nu testat, mått skit hela dagen fram till 17 ungefär, och 19 gick jag på krogen och åt och drack ett glas vin och en öl. Mådde nästan direkt mkt sämre igen, ingen glädje, tungt att gå till bussen. Men hallå, om jag mår dåligt 22 av dygnets 24 timmar av att dricka, vad borde då vara den självklara åtgärden......
Stund för stund, det som gäller från och med nu.

Hej och välkommen hit! Fem dagar är jättebra. Läs på forumet så kommer du att både känna igen dig i mycket plus få en hel del bra tips. När man känner att man sviktar är det skönt att gå in på forumet och känna stödet här. Önskar dig en fin fortsättning på dina fem a- fria dagar :) / FM

Tack för din kommentar! Och grattis till dig också.... Idag på eftermiddagen hade jag under en stund ett rejält sug efter att få försvinna in i alkoholdimman. Hade lite ångest, och tid över, och ledig i morgon. Upplagt för en rejäl fälla m.a.o. Tänker på hur mysigt det är när den första fyllan kickar in, hur ångesten klingar av, och jag mår sådär bra som man faktiskt gör i början av en fylla.....-men jag gick inte i fällan. Jag förstår ju att det gärna hade blivit för mycket, för länge. Gav mig ut på en rejäl cykeltur för att skingra tankarna. Väl hemma så lagade jag lite god mat och slängde in ett par maskiner tvätt nere i tvättstugan. Gud så glad jag är att jag inte lyssnade på tokhjärnan, och mysfylletänket. Det går ju inte. Inte för mig, just nu. Cyklade förbi bolaget sakta och tittade in. Skall jag? Skall jag inte? En månad sedan sista alkoholen - och kanske är det en anledning (omedvetet) till att jag fick ett sug idag? Kanske var det det faktum att det är fredag - och en hel del människor som satt ute på serveringar och drack, som fick mig på alkotankar? Jag vet inte. Huvudsaken är att jag sitter här just nu, nykter och glad - och lite stolt över att jag inte föll för frestelsen.

Önskar styrka till alla som tycker att den analkande helgen kanske är lite jobbigare än vardagen att klara sig från att dricka.

Det här med terapi är något jag funderat på ett par vändor och jag är övertygad om att det vore rätt. Men jag är så rädd. Rädd för vetskapen om att det kommer vara tufft. Jag kommer sätta mig i stolen tids nog det är jag övertygad om.

Äntligen helg hörrni! Efter en intensiv vecka både jobb- och känslomässigt. Den avslutas dock med att jag ska äta frukost med vänner och sen fira min lilla mamma som fyller år idag. Hon kommer hit imorgon och vi ska göra en tjejhelg av det hela. Blir nog mysigt (om hon inte pratar hål i huvudet på mig vill säga... :)

Hoppas ni har det gott! Jag har precis fått igång ett sötsug utan dessl ike och försöker hitta styrkan i att inte gå och köpa en jäkla godispåse. Wish me luck!

Och precis den känslan har visst alla i början. Att det är en stor förlust att inte få dricka och bli lullig. Men sen verkar den försvinna och ersättas av en tillfredsställelse att jag BEHÖVER inte dricka = frihet. Och man börjar se fördelarna i stället. Jag vet inte riktigt om jag är där än. Funkar än så länge med a- fritt vin. Men jag dricker ganska mycket av det med - suck. Om man kollar om några timmar på FB så ser man hur "kul" det är i stugorna med alla fyllestatusar som en del lägger ut och ångrar i
morgon. Önskar dig en fin fredagskväll utan vita knogar :). /FM

Och tålamod för att stå ut med det du var med om förra helgen. För det lär jag också få uppleva många gånger framöver nu om jag ska vara nykter på fester. Konsumtionen här hemma är måttlig för maken på helgerna. Ibland knappt nånting nu när inte jag fyller på med vin som han ändå inte gillar speciellt mycket. Ändå har jag inga större förväntningar att han ska ändra beteende på fester vi går på. Det är som att det vore en naturlag att man måste dra i sig allt som finns att tillgå i alkoholväg. Och det gäller för de flesta i sällskapet men han blir ju en helt annan person när det tippar över. Ibland har jag önskat att det fanns en dold kamera under en fest och att man dagen efter skulle bjuda sällskapet på deras egen lilla biofilm. Jippi- vad kul!! NOT! Tror flera skulle överväga att bli nykterister faktiskt.
Nu ser jag fram emot en fredagsmiddag med lite a- fritt vin. Tänk att man kan längta efter det också. Trodde jag inte. Ha en fin helg Mod och alla ni andra på forumet. I morgonbitti hoppas jag att vi vaknar klara i knoppen :). / FM

började bilderna av immiga glas dyka upp på sociala medier och precis samtidigt så kommer så klart min impuls att jag OCKSÅ vill få vara med och leka. Jag vill OCKSÅ få lov att bli lite lullig, jag vill också få till en ögonblicklig känsla av fest och helg och avkoppling och allt. Jag blir som ett gnälligt barn som inte bara tycker att om alla andra gör det vill jag också göra det, jag blir SUR när jag inte får göra det och så tycker jag att det är ORÄTTVIST., Varför ska jag inte kunna hantera det lika bra som alla andra verkar göra?
Jag hör ju själv, jag låter som en trulig unge.
Jag vet att det bästa är att inte dricka (för mig) och jag vet att jag riskerar allt jag håller kärt om jag fortsätter men trots det så går jag alltså i barndom just nu. Jösses. Jag kan ju inte gå med vita knogar resten av livet.