skrev Meredith11 i Vinberoende ja
Har haft ett par innehållsrika dagar på jobbet, så det gick rätt snabbt på slutet till dag fem som jag längtat till. Vet inte hur vanligt det är med krampanfall men det är ändå något jag tänker på när jag klipper vinet.
Det bästa är att slippa segheten och skammen.
Försöker dock vara ödmjuk, och tänker nog en dag i taget. Samtidigt gör antabusen att eventuella diskussioner eller tankeförslag om vin till helgen uteblir. Och fortfarande känner jag en del av den starka rädsla och kontrollförlust jag kände förra veckan. Brrrr!
Sköt om er, alla fina, var rädda om er idag!
Kram
skrev Ebba i Jag orkar inte mer...
Jag minns när jag var 24 år och tog mig till ett möte för 1:a gången, så många olika tankar snurrade i mig.
Jag var både livrädd, förvirrad och LÄTTAD. Lättad över att det var över och att det var slut på eländet alkohol ställde till med.
Men det är sjukt nog lätt att glömma, förmildra, förminska hur jag (man) blir av alkohol och vad jag (man) riskerar.
Bland annat därför jag går på möten, för att inte glömma.
Hoppas du hittar nån mötesgrupp du trivs i. Alla är ju "olika" och till slut brukar man hitta nån man trivs i extra bra!!
Stor kram.
skrev AnnaPanna i Jag orkar inte mer...
För tredje gången på två år pratar jag med min sambo om att jag nu ska ta tag i mitt liv. Att det är annorlunda. Jag ser att mina depressioner och destruktiva beteenden har tärt på honom. På vår relation. Han uttrycker faktum: att det här har tärt på honom och på vårt förhållande. Jag förstår honom. Jag vet att om jag inte gör det här ordentligt nu, dvs förblir nykter, så kommer jag att förstöra vår relation. Jag börjar inse vad jag har gjort. Hur mycket jag skadat honom och sen bara slätat över det och gått tillbaka i samma spår. Det gör så ont inuti. Tårarna rinner. Att jag inte velat fatta. Jag är beroende. Det är precis vad jag är. Och jag är påväg att förlora den människa som betyder mest för mig. Den här gången står mer på spel än någonsin. Önskar jag kunde bevisa för honom i denna sekund att jag menar allvar. Samtidigt vet jag att det enda som kan visa att jag menar allvar är mina handlingar. Jag måste klara det här. Jag måste förbli nykter. Annars förlorar jag. Känslan inombords kan inte beskrivas. Det gör så ont. Jag måste klara det här. Jag måste gå på möten. Jag får inte glömma. Jag är beroende. Jag måste fatta det och aldrig glömma det. Har ni rutinerade några fler tips mer än att gå på möten? Hur ska jag tänka? Rädslan svämmar över mig just nu. Jag vill inte sabba mitt liv...
skrev Stingo i Jag orkar inte mer...
...över den känslan, inte. Jag tror att vi alla går igenom motsvarande. Man uppförstorar så lätt hur skönt det är med en drink i början. Upplever att det skulle kännas ännu mycket bättre än det i verkligheten gör. Det är beroendet, som försöker koppla tillbaka sitt grepp.
Det blir också lättare med tiden. Man får en realistiskare bild av de verkliga verkningarna av A och kan så småningom inse att det är skönt att slappna av vid poolen med iskall fruktjuice också.
skrev AnnaPanna i För de som känner igen sig
Ny här på forumet och hittade din lista över saker du gjort på fyllan. Tänk vad man förtränger. Läste din lista och insåg att ja, jag har faktiskt förträngt att jag kört rattfull. Rejält full. Med en svindyr husbil där folk låg och sov. En husbil för miljoner kronor som inte var min med människoliv som stod på spel. En av många vidriga fylleaktiviteter man lyckats med. Ändå fortsätter man sukta efter festlighetens rus. Dags för mig också att skriva ihop en lista fylld av all skit man lyckats med, kanske bra att ha nu när man sitter här i sin självömkan och tycker att livet är surt eftersom "jag inte kan dricka men alla andra kan..."
Känner igen reaktionen från vänner och omgivning. Jag är också livrädd. Vem ska jag vara nu när jag inte kan vara den festliga AnnaPanna? En tomhet uppstår. Hoppas vi tar oss ut den obekväma rädslan!
skrev AnnaPanna i Jag orkar inte mer...
Varit på mitt livs första aa möte idag. Det va svinjobbigt att gå dit. Lättare efteråt. Ligger nu med en vemodig känsla. Tittar på tv och ser hur de ligger vid poolen utomlands i solen med ett glas vin och en cigg. Känner hur det vänder i magen. FAN. Ska jag inte få ha den där känslan igen? Den där susande känslan av oövervinnlighet? Känslan och pirret. Draget i kroppen och sköna känslan i huvudet. Jag VET vilken skit det för med sig, jag VET hur skit jag mår, jag VET att det inte stannar vid det där suset och den sköna energi och ÄNDÅ känner jag känslan av att "Jag vill också...". Varför tänker jag såhär? Jag blir helt knäpp på mig själv! Kommer man alltid känna såhär? Skäms..
skrev Stingo i antabus-gå ner 10 kg med träning och kost?
Det verkar vara de vanligaste och bäst fungerande modellerna. Väldigt många tar en dag i sänder, men har siktet på att förbli nyktra. Andra, som jag, ställer ett mål flera månader framåt.
Jag är helt övertygad om att det går för många att vända ett missbruk till normalbruk. Det finns så väldigt många exempel på personer, som t.ex. under studierna varit rätt så nere, men sedan brutit den trenden, då de blivit litet äldre, skaffat familj osv. Det finns också forskningsresultat som säger samma. Sen får AA säga vad de vill.
Lika övertygad är jag att det finns mänskor som inte skall försöka dricka igen. Där behöver du bara läsa om vad många här skriver om sig själva, för att få det bevisat.
I min tråd finns en hel del diskussion om det här, där också andra har skrivit.
För oss, som funderar är problemet alltså att komma underfund med vilkendera gruppen vi tillhör. Och att bestämma oss för vilka risker vi är beredda att ta. Om jag läser bakåt i din tråd, så tycker jag att det (relativt sett) rätt måttliga bruket du beskriver talar för dina möjligheter, medan det hur du beskriver dig själv som en beroendepersonlighet talar emot (men vem är jag att bedöma).
Hur låter en sån tanke, att du skulle behöva ta bättre reda på varifrån ditt beroendebetéende kommer och göra något för att bryta det, före du provar på alkohol igen?
skrev nya_mia i antabus-gå ner 10 kg med träning och kost?
Känner mig lite kluven i en fråga. Har aldrig sagt HUR länge jag tänkt vara nykter eller om det är för evigt! Att lova något för evigt känns så stort och så definitivt. Just nu känns det som att jag är i limbo-land utan mål. Har aldrig ens tänkt ett speciellt datum. Hur har ni andra gjort? Jag tror att jag verkligen hade klarat av att vara utan alkohol länge. Men att jag ständigt skulle ha en "sjuk"-stämpel över pannan genom att inte dricka nåt. Det ultimata för mig vore att kunna vara normal, vara nykter större tiden och OM jag blir sugen på ett glas vin kunna ta det ibland. Finns det någon på forumet som gått från missbruk flera ggr i veckan till att dricka måttligt t.ex 2 ggr i månaden? Är det möjligt?
skrev LenaNyman i If you re waiting for a sign, this is it.
... där det stod Felix.
:)
skrev LenaNyman i If you re waiting for a sign, this is it.
Även jag har sökt andlighet i stor del av mitt liv. Den resan gör att jag avhåller mig från att medvetet sätta P för min existens här på Jorden. Tror att jag bara får börja om på samma tråd men i ett nästa liv och den tanken känns minst sagt deprimerande. Den här andliga resan gör också att jag kommit att tro att vitsen med allt är ... tja, kärlek och sanning och medvetande. Det sätt jag nyttjar alkohol på ligger så långt ifrån dessa begrepp det bara går - ett faktum som i sig skapar en massa inre frustration.
Och är det inte just det du upplever där på AA, Felix? Kärlek, sanning och medvetande? Du landar i nåt som är stort nog att "övermanna" din ängslan?
Även jag har alkisarvet. Pappa drack på destruktivt sätt åren innan sin bortgång. Han förvandlades från glad festprisse till en bitter och trött, isolerad och inaktiv man. En stor rädsla jag bär på är att gå i hans fotspår. Ångesten pappas bortgång genererade fick mamma att plumsa rakt in i ett flerårigt alkoholmissbruk. Sen rätade hon upp sig och drack aldrig mer så länge hon levde. Där jag borde veta bättre har jag i stället anammat samma slags dåligt fungerande lösning; jag super mig till en stunds vila.
Man vill ju vila. Vila i. Vila ut i. Vara i något vilsamt.
Stor kram.
/L
skrev aeromagnus i Tredje nyktra dagen !
Visst är det en härlig känsla. Att få vara pigg och frisk
skrev Fenix i If you re waiting for a sign, this is it.
i natt drömde jag växelvis och var vaken växelvis i flera timmar. Kände att något viktigt beslut tog form i huvet. Jag har nu lärt mig att jag säkert har en massa arv av alkoholism och att jag själv utvecklat sjukdomen sedan typ 25 år. Det finns i mig, vilket väl är sjukdomen, en dold tro att jag kan vinna över alkoholen. Att jag kan kontrollera mitt intag nästa gång, eller mången gång. Jag har testat i mer än 20 år, med samma resultat att jag aldrig dricker så kallat normalt. Det finns bara undantaget på min och min frus semestrar, då jag kan hålla upp en fasad av normalt drickande eftersom jag inte kan smyga när hon lagt sig då vi är i samma rum. Det är ju inte social drickande ändå det är frågan om när jag häller i mig en eller två miniflaskor från kylskåpet på tio sekunder medan hon är på toaletten. Normalt drickande är alltså undantaget, och dag 2 efter semestrarna så sitter jag framför min djävla dator och häller i mig tills jag stupar. I natt tänkte jag noga, att jag måste erkänna att jag behöver hjälp, på allvar. Jag klarar inte det här själv. Jag har varit i omgångar på AA, men sedan lämnat. Nu inser jag att AA är min enda hjälp om jag inte ska dricka mig fördärvad. Och det kändes som en befrielse av stora mått. Jag har sökt andlighet i hela mitt liv, men får inse att jag inte kommit längre än till anden i flaskan. De enda gånger jag känner ett stort lugn, och känner mig avslappnad och utan behov att dricka är under och efter AA-möten. Där finns det som kallas en högre makt, jag gillar inte ordet. Men en kraft starkare än mig själv fattade jag på djupet finns där. För mig endast där, och det måste bli så. Jag behöver AA för att känna den starka kraften i gemenskapen. det finns inget annat sätt för mig att nu sluta dricka och rädda återstoden av mitt liv. AA är mitt enda hopp just nu, och jag känner mig glad att det känns som en insikt. Jag accepterar det, och varför spjärna emot, när jag för det mesta är så avslappnad och lugn efter ett AA-möte.
Kände mig tvungen att få ned detta på pränt. Det kanske är det viktigaste jag upplevt i mitt sinne på länge och en stark vägvisning var jag ska gå.
skrev Dregen i Tredje nyktra dagen !
God kväll !
Det funkar bra........allt lugnt idag.
Inget sug, inget vin !
Känns strålande !
skrev aeromagnus i Jag orkar inte mer...
Bra jobbat
skrev AnnaPanna i Jag orkar inte mer...
Just varit på möte för vuxna barn. Delade om mina tankar kring mina alkoholproblem. Kände mig så jävla dum, skamsen. Va så nervös innan så jag höll på att svimma. Benen vek sig kändes det som. Kände skuld över att de skulle lyssna på min skit. Men blev en lättnad efteråt med stödet jag fick. Imorgon ska jag på mitt första aa. Känns overkligt. Men bra ändå. Tack ni som svarat. Känns så skönt att inte vara ensam. Känns skönt att jag klara det. Nu finns det ingen återvändo.
skrev LenaNyman i If you re waiting for a sign, this is it.
Blir rörd, ju, av det fina ni skriver.
Det finns en tid för allt, sägs det. Och kanske är det dags att "ansöka om en ny hjälpinsats". Jag har en tid på psykiatriska mottagningen nu i december, för att följa upp den här himla adhd:n som jag inte upplever att jag har. Så jag skulle kunna gå dit och, ja, jösses, säga: ”Nu har ju inte jag adhd, va, men jag tror jag lider av nåt annat riktigt allvarligt fel...” Ah, nämen. Äsch, lite underlig humor måste man väl i alla fall få ha?
SL; bli mätt? Kissa massor? Jajamänsann, svar ja på båda. Ett oupphörligt drickande med avbrott för kisspauser, det var signum för lördagens egenfylla.
Jag har inte så mycket mer att säga än ett uppriktigt tack för att ni och det här forumet finns. Nu är det kanske dags att lägga in nästa växel.
Puss på er!
/L
skrev AnnaPanna i Jag orkar inte mer...
Tack för ditt svar stingo. Min omgivning vet att mamma är alkoholist, men känns ändå som de inte tar mig på allvar när yttrar min oro. Inte mina vänner iaf. Kanske de också blir osäker, när jag som varit partypinglan helt plötsligt slutar...
Tänker på helgen och känner mig tom. Tänker tillbaka på mitt drickande genom livet och ser hur det förstör för mig. Ser hur den kan fånga mina tankar och dra mig med till krogen. Även fast jag försökt planera upp helgerna så jag inte ska kunna dricka. Skiter i andra planer för att gå ut och sen va bakis. Festkänslan vinner. Då är jag oslagbar. Ofta väntar jag en helg mellan fyllorna. Det har gjort att det känns legitimt.
Samtidigt känner jag hur jag förminskar mina problem emellanåt. Tänker att det inte är så farligt. Tänker att jag kanske skriver här och sen går till aa och folk tänker: "vadå? Du har väl inga problem?" Samtidigt så läser jag min beskrivning och inser att om det va någon annan som skrivit skulle jag sagt: sök hjälp.
skrev Stingo i Jag orkar inte mer...
Hej, Annapanna
Det finns andra ord att använda, om man inte vill använda a-ordet. Och det är kanske bättre så, för det är onödigt att ta på sig stigmat, som det ordet så lätt för med sig.
Vet andra, att din mamma har problem ? Om de vet, eller om du kan berätta, så kan du kanske skylla både på den erfarenheten du har och på generna? Det kan göra det lättare för dem att acceptera att du inte vill/skall dricka och så är det ju desutom sant. Du har en beroende gen, det låter helt klart, på hur du beskriver dig. Du är kanske inte alkoholost, ännu. Men om du fortsätter, som nu, så har du väldigt stor risk att bli det.
skrev AnnaPanna i Jag orkar inte mer...
Tack för ditt svar. Jag har bestämt mig för att gå dit på onsdag. Skriver jag det här nu så har jag också berättat för er. Onsdag kl 12...
Så svårt när man pratar med människor i sin närhet. "Men du är ju inte ute varje vecka Anna! Ska du verkligen aldrig dricka något med? Jag stöttar dig såklart men känns så overkligt! Du är ju ingen alkis liksom!?"
Förstår att jag inte kan begära att de förstår hur det känns. För jag känner inuti mig att min relation till a inte är som deras. Det har jag vetat sen första fyllorna i 14-års ålder... Blir bara så tydligt på hur lätt jag kan bortförklara och folk köper det. Har ju lyckats i flera år att bortförklara mina vita perioder med att "dricka litegrann" utan att någon sagt emot. Varför har jag också så svårt med begreppet alkoholist? Är det att jag inte själv ser mig som en fullbordad sådan eller är det min beroendesida som pratar? Är jag beroende? Definitionerna gör att det känns så... Långt borta. Var bara någon månad sedan jag kunde uttrycka att min mamma faktiskt är alkoholist. Kanske måste lära mig mer om "sjukdomen"... Känns förvirrande.
skrev Stingo i På resa
Muris och sl, det värmde. När jag skrev åt Lena om dålig självkänsla, så var det ju ur egen erfarenhet. Så jag är hela tiden livrädd för att skriva något illa här.
Jo, jag mår förhållandevis bra. Vardagen tar mera tid, så här mot jul och årsslut, så det blir litet mindre tid för att jobba med sig själv.
skrev Stingo i Tredje nyktra dagen !
Jo det är just så det kan gå. Suget kommer när vi minst anar det. Du får nog slåss mot det många gånger till, men det blir lättare med tiden, så det lönar sig att hålla ut.
skrev Stingo i If you re waiting for a sign, this is it.
Kan inte vara lätt att slåss emot en sådan demon. Det du skrivit sätter perspektiv på din kamp under de senaste månaderna. Tufft av dig att klara dem och tufft att vara tillbaka här och berätta din historia. Respect.
Hoppas så mycket att du skall hitta ett sätt att få ordning på ditt liv, så att du kan må bra utan alkoholen. Muränans ord låter kloka i mina öron, men det är bara du som vet hur bra de stämmer på dig.
skrev Ebba i Jag orkar inte mer...
Låter perfekt!
Det funkar alldeles utmärkt för dig.
Låt rädslan du nu känner liksom driva dig att våga prova AA,
den rädslan fick mig och många andra att gå till AA för första gången.
På din beskrivning låter du som en av urtyperna på AA, alltså partytjej som det spårar ur för.
Du är inte konstig eller fel.
Stor kram!
skrev Meredith11 i Vinberoende ja
Det var nog bara ok med medicinen. Lite overklighetskänslor idag, lite stress men ingen huvudvärk eller så.
Har fått brev från beroendestället. Ska skicka in det imorgon
Stingo, jag är en faktanörd och använder statistiken till mycket. Enligt den har jag mycket emot mig. På både sidor i min släkt finns 2 kusiner, morbror och ev. min egen pappa med tidigare alkoholproblem. Jag har aldrig frågat rätt ut min pappa, men han slutade tvärt med alkoholen på 80-talet och blev lite småreligös. Men hur mycket makt har DNA egentligen att råda över MIN relation till alkohol? Känns ju rätt trist. Som att DNA redan har utstakat mitt liv och att jag saknar möjligheter till att välja själv. Jag kan lika gärna vara en högoddsare som trotsar genetiken! ;)