Senaste kommentarerna i forumet

.

Bra Tjalle. Analysera gärna här, om du orkar och vill. Det kan nog vara bra och plocka ner det i småbitar. Vad som hände, vad som var den utlösande faktorn osv. Men också hur det faktiskt kändes att dricka, vara bakis, ha fylleångest osv. Det kanske är välgörande för dig?

Visserligen är det patetiskt att just jag, just nu, skriver om vad som är välgörande och inte. Men nu handlade det inte om mig...

Styrkekram

Fina Lena,

Hur var det nu en klok kvinna skrev till mig? Jo, andas och "be there and observe". Pröva också din avslappningsövningar.

Nä, jag jäklas inte med dig eller drygar mig. Jag menar vad jag skriver - för det hjälpte faktiskt mig...!

Puss på arga pannan

Kärlek och styrka till dig Berra. <3

Grattis till ditt helt nyktra år! Det är en helt fantastisk prestation! Jag önskar dig många nyktra år till. Dessutom kan du nog räkna med att leva längre, eftersom du inte förgiftar dig länge
;-)

Tycker inte alls att du är egoistisk i det du skriver om forumet. Jag själv känner att jag har svårt att engagera mig i alla fina nykomlingar. Det känns illa, för varje rop på hjälp, varje individ, är så viktig i sig. Men jag har inte ork att möta alla. Det förväntas inte av mig heller. Men jag insåg för ett tag sedan att jag kände dåligt samvete för det. Det gör jag dock inte längre. Det är liksom inte därför man ska hänga på forumet.

En annan sak som är jobbig är när folk försvinner, som du också nämner. Man undrar, funderar, försöker dra tillbaka. Men det får inte heller bli för mycket. Medberoende på alkoholhjälpen... Fattas bara... Däremot kan man så klart känna sorg och medkänsla över att det inte alltid går så bra för alla.

Det märkliga med forumet är ändå att, trots att man inte ser varandra, pratar med varandra eller träffas, så känns det som om det handlar om riktiga och nära vänner. Det bottnar säkerligen i att man kommer till saken direkt här. Man "pratar" om sådant man inte delar med andra i vanliga fall. Det finns inte utrymme eller behov av några krusiduller. "Hej jag heter M och är (nog antagligen) alkoholist", liksom.

Tycker nu att du ska ta och fira ditt härliga år lite extra. Det är du väl värd.

Bamsekram till dig <3

Vet att jag inte borde skriva något mer, men vill heller inte vara ofin och inte tacka för era inlägg, så än en gång tack!

Har svårt att inte läsa flera gånger om dagen på forumet, märker hur det innehållsmässigt går både upp och ner...
Min inriktning på forumet har hela tiden haft hur alkoholen har påverkat mig mentalt, inte bara hur den gör rent fysiskt med kroppen både under och efter fyllan.
Har känt hur beroendet har pressat mig till det yttersta, både före, under och efter min nykterhetsstart.
Livet är inte lätt...att göra rätt, men att dricka mer, gjorde problemen fler.
Nykterheten blev till att nysta upp alla mentala trassel jag hade i mitt huvud, kanske det lämnade fler frågetecken än svar, vad vet jag?
Varför drack jag?, och inte förlita mig på andras klyschor, utan vad var mina behov, just då?
Och hur gör jag idag för att inte återfalla till dem?
Svaren kanske finns om man läser tillbaka i min egna tråd, kanske inte orden säger allt, utan känslan bakom dem...

Men nu....är all min energi dränerad, ingen tvekan längre om att jag svänger in i en ny svacka.
Borde inte skriva detta, eftersom det blir min sanning när jag läser det igen.

Skillnaden är att det går i vågor under en dag, en vecka, kanske har det att göra med att jag har tidigare fått mina verktyg att försöka motverka dem.
Ömsom motstrider jag dem, ömsom förlorar jag, en sorts bipolär/manodeppressivt läge i expressfart.
Tar lite för tillfället för stora risker och utsätter mig för faror, livet är inte alltid livsviktigt för mig, å andra minuten så är livet översvallande fantastiskt att leva.
En känslomänniska?, javisst.
Nattens mardrömmar tömmer mig på energi, och en annan anledning att "skylla" på är som tidigare mitt arbete, de har tagit bort fikarasterna för oss nu bl.a.
Trodde de att vi då skulle bli ännu mer sociala på jobbet, när vi inte ens kan surra lite privata saker över en kopp kaffe?
En anledning, men kanske inte en orsak, mer rätt hade varit att fråga sig varför det ens skulle trigga mig att må dåligt, rättvisetänket?
Min mamma säger att jag kommer ifrån en tjurig och bångstyrig släkt på pappas sida, har inte alltid varit så lätta att tampas med.
Så länge de var bönder och fick styra över sig själva fungerade det, ser hur det har slagit igenom på mina syskon i ett modernt samhälle.
Så jag brottas med ett arv också, aggressionerna blixtrar till som en stroke internt i mitt inre, jag svartnar i synen men blir istället handlingsförlamad.
Det är som en en säkerhetspryl går in och låser mig, aldrig aldrig bli våldsam, aldrig ens hota om våld, min kroppsstorlek förbjuder detta.

Har så många skelett i min mentala garderob, upptäckte att det fanns både en vindstrappa och en källartrapp, och det verkar aldrig ta slut, någonsin...
Där kommer ett kranium rullandes på golvet, håller ett lårben i ena handen och en ryggrad i den andra, får aldrig ihop detta livspussel, vem var detta?
När allt blir övermäktigt vill jag bara sätta mig ner och gräva ner mitt ansikte i mina solkiga händer, detta händer inte, jag orkar inte längre...

Det enda jag vet är att ......det hade inte blivit bättre om jag hade druckigt...

/Berra

Tack fina LP för dina ord i min tråd. De värmer verkligen.

Tror tyvärr att det är många här som mår ganska dåligt psykiskt. Det är svarta hål, tomhet, ensamhet, utanförskap, trauman, sjukdomar m.m. som satt sina spår. Många av oss tar till olika beroenden/kryckor för att orka, dämpa, lugna, glömma. I väldigt många fall finns det nog en bakomliggande problematik till att man dricker. Det är kanske tyvärr som Tor skrev för ett tag sedan - att Alkoholhjälpen liknade väntrummet på psykaktuen. Jag blev så ledsen och förbannad när jag läste det. Ganska onödigt - för han har ju rätt till sin upplevelse. Men jag reagerade väl också för att han till viss del har rätt.

En sak som jag börjar inse allt mer, är att det faktiskt inte är så himla svårt att låta bli och dricka när jag är glad, mår bra och det är fest osv. Det svåra är när man mår dåligt och livet (hjärnan...) jävlas. Det är då det verkligen blir tufft. Men jag tror fullt och fast på att det inte finns någon återvändo till ett liv med alkohol. Ingenting kommer bli bättre av det. Det enda jag kommer göra är att förtränga mina problem ytterligare. Sedan ploppar de upp ändå och i förnyad styrka.

OM man någonsin skulle kunna dricka igen, så skulle det krävas att all skit är utvädrad, alla problem lösta och att man har fullständiga och eviga verktyg som kan lösa alla problem som uppkommer. Kommer det hända? Not in this life.

Hoppas på ljusning för oss båda. Kram till dig <3

Hade en helt ok dag igår trots allt och denna dag har också flutit på fram till nu. Mår uselt och kämpar med den här äckliga dova ångesten. Måste komma ihåg att det är helt ok att saker och ting går upp och ned och hitta ett sätt att slappna av på. Andas in, andas ut!

Helt underbart.
Man vill inte skada någon.
Borde räcka med att man själv mår dåligt.

Min familj förstår inte heller helt och jag tror det beror på att jag aldrig har varit ärlig mot dom...
Usch.
Det är inte lätt men du, kolla min tråd.
Den är typ 7000 mil lång.
Skriv långt om du känner för det, då behöver du det.

Jag tycker om att läsa det du skriver så tack för att du skriver.

/Ebba

Det är som du skriver i ett tidigare inlägg Ebba. Det är egentligen inte de här dagarna man behöver vara orolig. Det är dom dagarna när självkänslan börjat krypa tillbaka. Dom dagarna man anser sig själv att kunna belöna sig med att dricka. Det är tur att jag har en väldigt stöttande tjej kvar. Och jag anser att det även är ett privilegium att kunna prata av sig här med likasinnade. Jag kan berätta för folk i min närhet men jag vet också att dom aldrig riktigt kommer att förstå. Min flickvän erbjöd sig att sluta dricka tillsammans med mig men jag känner att det är absolut inget jag kan eller kommer att kräva av henne. Även om jag tror att det skulle underlätta. Min pappa hade samma problem som jag har men lyckades sluta. Och det är väl lite så jag känner idag. Fan den som ger sig. Idag har jag allt kvar men imorgon kanske det är för sent. Hur man blir övertalad av sitt "alter ego" till att göra det man egentligen motsätter sig mest. Det är så skrämmande när man tänker på det.

Jag mår så mycket bättre utav att skriva av mig här och jag känner det direkt jag har skickat mitt inlägg. Jag hoppas bara att jag är stark nog att sitta här även de dagar då det känns bra.

Ledsen för lite långt inlägg. Hade tydligen mer jag ville få ur mig.

<3

Vad jag känner igen mig.
Minns tillbaka på min första vecka.
Jag fick till och med klåda på kroppen.
Bra jobbat!

Dag 3, Ångesten har fortfarande inte lämnat mig helt. Vill bara lämna allt. Sätta mig i ett mörkt rum och vänta tills allt känns bra igen. Har folk i min närhet hela tiden och försöker hela tiden bidra med ett leende som jag antar att alla kan se igenom. Känns så oäkta rakt igenom. Var på Middag igår där naturligtvis alkohol fanns med i bilden. Var inte så svårt att hålla sig ifrån den. Svårare att förklara varför man valde att ta bilen.

Nu är det inte så många timmar kvar att hålla ihop. Imorgon blir en bättre dag. En ny dag.

Ja jag gnager mina missbrukarmän in på bara benen för att jag ska bli mätt.Så du har alldeles rätt.Vi brukar på missbrukaren,åtminstone jag.Så just nu går jag hungrig för det mesta och får stilla mig i mina möten med exet för att inte gå igång på alla cylindrar.Mycket,mycket svårt.Jag menar nog mer att vi som redan är tillvanda i ett mer mediokert liv kanske fixar det bättre än ni som sökt er till dessa höjder.Inte att ni är dömda till ett evigt mörker.Utan att livet är som ordspråket säger "oaser av extas i oceaner av leda"

Hej Vickan69. Länge sedan jag såg någon kommentar från dig. Hur har du det?
Allt gott/Tjalle

Misstycker inte alls Ullabulla, utan tack!
Jag vet inte om vi är olika eller inte, finns ju många som är både brukare och medberoende?
Kanske är det så att medberoende är brukare av brukaren? En sak som är säkert är att jag har
bestämt mig för att inte fortsätta vare sig utsätta andra för att vara medberoende av mig.

Åtminstone inte vad som gäller alkohol eller andra droger. Undantaget skulle då vara snus,
men jag hoppas det kan vara acceptabelt ;-)

Däremot har du rätt i att jag alltid har haft stora krav på att livet ska ge mig en massa.
Har aldrig varit nöjd med att bara leva ett "stilla" liv. Om jag ska vara ärlig så har jag fortsatt
stora förväntningar på att mitt liv ska vara rikt, intressant, och spännande.

Jag kommer att försöka förverkliga det genom andra vägar än att berusa mig med substanser som
alkohol. Du har helt rätt i att jag är en person som i tanken "inte sitter nöjd"

Är inte ens 50, så statistiskt sätt - om inget som sjukdom plötslig död etc. inträffar - har jag kanske 20 pigga år framför mig.
Missbruk är som en för tidig död, så om jag nu lyckas resa mig ur det, så kommer jag att vara ännu mer mån om att
göra något vettigt med framtiden. Att leva medvetet och förverkliga alla drömmar jag suttit och tänkt på i ruset.
Det rus som faktiskt tagit mig längre och längre från den tillvaro jag önska mig.

Jag ska se till att må bra. Det är faktiskt både en rättighet och skyldighet jag har mot mig själv och mina nära.
Så nej Ullabulla. Jag tänker inte acceptera att livet är mörkt och trångt.

Livet ska kunna rocka! Även nyktert. Ju mer jag tänker på det så ska jag låta dag 1 på år 2 bli startskottet till det!

//PP

när jag läser alla er drickandes historia om lyckanden och misslyckanden är:
Ni kanske inte är som alla vi andra,på andra sidan som lever det där vanliga livet utan att känna ett ständigt sug eller en vilja att söka triggers eller lycka.Kanske ni (generalisering så det dånar) måste acceptera att ert liv är lite knaggligare och mörkare och trängre och vilsnare än vi som inte brukar?

Att även framtiden utan alkohol är lite tristare,då ni ju varit där i paradiset och helvetet.
Vi andra lullar på i vårt lilla liv och fyller på med födelsedagar och semestrar.Men det är därför ni är så spännande för oss medberoende.Vi får ta del av er berg och dalbana och vårt fattiga liv blir så mycket mer spännande.Jag hoppas du inte misstycker mitt lilla inlägg i din fina tråd.

Funderar på om tankarna kan tolkas som att det är ett egoistiskt tankesätt, eller om ni andra förstår vad jag menade?
Idag för exakt ett år sedan drack jag alkohol sist, och resan har varit oändligt lång under vissa stunder. Samtidigt har jag upplevt att livet nu går ännu fortare än innan. 360 är ett varv men året har 365 dagar. Det är kanske så att tanken att se ett år som ett varv inte stämmer. Kanske det är mer som en spiral där man inte snurrar kring ett centrum, utan mer varv som går upp eller ner? I så fall har jag jobbat mig nedåt sedan jag började med alkoholen i mitt liv. Hastigheten nedåt har i så fall gått snabbare och snabbare i ett tilltagande beroende. I så fall har den makliga ursprungshastigheten infunnit sig, och året som gått har bara varit att stabilisera nedåt spiralen. Jag har kanske tagit ett par steg i Jellineks kurva, men vägen att vandra är fortfarande lång.Jag ska gärna försöka summera det viktigaste hur jag upplevt faserna jag gått igenom. Jag minns att jag gärna önskade mig mera av "insiderinfo" när jag själv började min resa för ett år sedan. Kanske är det av intresse. Ska försöka hålla mig mycket kort ;-)

- Första tiden som alla vet jobbig.
- Efter en tid började det bli uthärdligt och sakta positivt
- Efter kanske två månader var det en nästan en känsla av att vara "hög" på nykterheten.
- Efter 4 - 5 månader fick jag dov huvudvärk. Svängningar upp och ner. Faktiskt oftast ganska dämpat.
- Efter det har det sakta sakta gått lite uppåt. Men faktiskt inte direkt fort..
- Önskan om fortsatt nykterhet har infunnit sig
- Acceptans av att inte kunna dricka normalt finns.

Summan är nog att jag blivit lite "besviken" på att det första tiden av eufori försvann. Hoppats att det ska gå snabbare. Jag kommer att göra allt för att fortsätta att hålla mig nykter. Så mycket är säkert. Det andra vill jag inte ha tillbaka. Men jag ser fortfarande fram mot att få riktig fet "payback" på mina ansträngningar ;-) Om den kommer? Faktum är att jag tror det!

Om Pellepennan håller sig nykter och lever så får jag väl se.

Oavsett vaknar jag i morgon bitti och har varit utan alkohol i systemet i över ett år. Det är faktiskt lite coolt i sig.

Nu långpromenad i solen och blåsten!

//PP

Funderar på om tankarna kan tolkas som att det är ett egoistiskt tankesätt, eller om ni andra förstår vad jag menade?
Idag för exakt ett år sedan drack jag alkohol sist, och resan har varit oändligt lång under vissa stunder. Samtidigt har jag upplevt att livet nu går ännu fortare än innan. 360 är ett varv men året har 365 dagar. Det är kanske så att tanken att se ett år som ett varv inte stämmer. Kanske det är mer som en spiral där man inte snurrar kring ett centrum, utan mer varv som går upp eller ner? I så fall har jag jobbat mig nedåt sedan jag började med alkoholen i mitt liv. Hastigheten nedåt har i så fall gått snabbare och snabbare i ett tilltagande beroende. I så fall har den makliga ursprungshastigheten infunnit sig, och året som gått har bara varit att stabilisera nedåt spiralen. Jag har kanske tagit ett par steg i Jellineks kurva, men vägen att vandra är fortfarande lång.Jag ska gärna försöka summera det viktigaste hur jag upplevt faserna jag gått igenom. Jag minns att jag gärna önskade mig mera av "insiderinfo" när jag själv började min resa för ett år sedan. Kanske är det av intresse. Ska försöka hålla mig mycket kort ;-)

- Första tiden som alla vet jobbig.
- Efter en tid började det bli uthärdligt och sakta positivt
- Efter kanske två månader var det en nästan en känsla av att vara "hög" på nykterheten.
- Efter 4 - 5 månader fick jag dov huvudvärk. Svängningar upp och ner. Faktiskt oftast ganska dämpat.
- Efter det har det sakta sakta gått lite uppåt. Men faktiskt inte direkt fort..
- Önskan om fortsatt nykterhet har infunnit sig
- Acceptans av att inte kunna dricka normalt finns.

Summan är nog att jag blivit lite "besviken" på att det första tiden av eufori försvann. Hoppats att det ska gå snabbare. Jag kommer att göra allt för att fortsätta att hålla mig nykter. Så mycket är säkert. Det andra vill jag inte ha tillbaka. Men jag ser fortfarande fram mot att få riktig fet "payback" på mina ansträngningar ;-) Om den kommer? Faktum är att jag tror det!

Om Pellepennan håller sig nykter och lever så får jag väl se.

Oavsett vaknar jag i morgon bitti och har varit utan alkohol i systemet i över ett år. Det är faktiskt lite coolt i sig.

Nu långpromenad i solen och blåsten!

//PP

Det känns ärligt talat bara skit att hålla sig a-fri idag. MEN! Jag kan göra det för Lucas! För hans skull. För att han ska få en fin dag. Så, precis så, ska jag göra och tänka nu. Tack, söta!

Borde nog skrivit i min egen tråd istället för att sväva ut med tankar hos Konstnären.

PP
Konstnären
Inte är det väl konstigt att vi väntar på dagens inlägg från Konstnären ;-) I synnerhet inte efter knäppgöken som gick in och förfalskade i din tråd för en tid sedan. Sen har vi ju vant oss vid att du lämnar dina livstecken regelbundet.

Sen har jag funderat mycket på sundheten i mitt eget användande av forumet - och naturligtvis är jag säkert inte ensam om det heller. Jag har under perioder försökt att följa allt som skrivs och hålla koll på vart var och en står i livet. Det blir till en omöjlighet. På senare tid har tankarna kommit upp om det är sunt för mig? Bidrar det till mitt fortsatta tillfrisknande - eller är det i verkligheten så att det kanske till och med håller mig kvar och nere i depressionsliknande känslostämning? Tror det var Stigsdotter som skrev att det efter en tid kändes som att det blev dränerande. Tillströmningen av alla virtuella vänner som kommer in och befinner sig i kris. Med tiden kommer vi kanske varandra nära. Sedan finns det några av dessa som försvinner och vi vet inte vad som hänt. Andra berättar först att det finns avsikt att sluta vara aktiva och gör sedan det.

Forumet är otroligt bra och har gett mig möjligheten att hålla mig nykter i ett år nu. Men kanske finns en tid då vi ska gå vidare. I det vidare livet :-) När vi kvalat in i ligan "det vidare livet" är då frågan vad vi mår bäst av. I form av en tråd som tar en ny riktning, eller att helt enkelt fylla livet med nytt innehåll? Söka oss till andra saker än att vara aktiva/överaktiva på forumet?

Tycker det är mycket svårt att veta vad som är rätt för mig. Känner bara instinktivt att alkoholen och den påbörjade resan i nykterheten har tagit så mycket av min kraft och min tid. Jag önskar att jag kan finns den bästa och mest effektiva vägen att komma vidare i livet, på riktigt, det riktiga livet...

Kan nu idag känna att forumet är både lite bra och dåligt för mig. Tillströmningen på forumet är konstant och vi mår alla dåligt i början. Inte sällan är själva alkoholproblematiken blandat med andra mer eller mindre svåra psykiska situationer, relationer. Det gäller nog de flesta av oss. Alkoholmissbruk är ju i sig något som starkt påverkar vårt psyke. På något sätt är det så att man blir djupt involverad och verkligen vill/tror sig kunna göra skillnad. Samtidigt som man söker efter egna svar.

Kanske funderingar som kanske hör bäst hemma i min egen tråd.

När det gäller dig hoppas jag att anledningen till att du inte skrivit på ett par dagar inte är kopplat till något svårt eller dåligt eller negativt. Kanske har du bara glömt betala bredbandsanslutningen eller så :-)

//PP

Du verkar ha en fantastisk förstående man i Lucas som inte ens har trillat dit på medberoende.Om och när han gör det så blir han inte lika fantastisk och förstående.Om inte för din egen så för hans skull,stå emot nu när det verkar gå tungt.Jag fick ofta höra hur tråkigt vi hade och att inget hände och att allt var så enahanda och att inget ljus fanns.Jag såg inte det,jag lallade ju på i min vardag och undrade lite över vad han menade.Jamen sa jag,vi kan väl : gå på bio,hälsa på nån laga nått gott.Inte förstod jag att det enda som kunde bota hans tristess var just alkohol.Jag trodde det var jag och min "tråkiga" livsstil.

Nu har jag ju facit och läser också ofta om denna grå matta som verkar dra in och förmörka er en bit in i nykterheten.Och att ljuset där i tunneln är alkoholen fast ni förstås innerst inne vet att det inte är så.Jag hoppas du kan stå emot och se mannen i ditt liv som säkert hoppas och längtar att du ska få må bra och leva tillsammans med honom i nuet.

Du har så rätt.

Och nu är jag fet, frustrerad, FINNIG och känner mig så urbota fucking FEL! Och kinkig och tjurig, som en sån här illgråtskrikande unge på affären man kan höra lång väg och bara vill slå ihjäl. Senare idag ska vi fira svärfar och då blir det tårta och kakor och bullar och fan och hans mormor.

Jag har lust att köra foten rakt genom en glasruta. Huvvet kan gott hänga på också.

Det finns ingenstans att ta vägen. Att supa till nu vore heaven! Men vafan, efter det kommer ju sen hell! Om man inte förstås tar expresståget till parkjävlabänken.

Åh, jag är ett sånt obstinat tjurhuvud just nu att det finns inte!

Tack snälla för fina kommentarer och stöttande ord. Det känns extra bra att få så uppmuntrade ord av "experter" på området. Jag håller fullständigt med dig Muränan; det är ingen dans på rosor att bli nykter men liksom du hittar jag inga alternativ på kartan.

Fenix, så skönt det vore att slippa skriva om sina återfall med darrande fingrar av bakfylleångest. Tänk att istället i framtiden få växa och bli en stabil stöttepelare som många av ni andra utgör på forumet.

Lill-Per, jag har följt dig hela vägen minst lika mycket som du följt min knaggliga resa. Är otroligt imponerad av de ca 5 månaders nykterhet du klarat av. Vi får dra lärdom av vad som gick fel och fortsätta där vi slutade. Den inre stressen som du talar om känner jag så väl igen. Några verktyg har jag ju som kan dämpa den värsta stressen, typ motion, läsa en bok etc men när den blir som värst är det riktigt, riktigt jobbigt.

Jag är tacksam för att jag tog mitt förnuft till fånga innan det gick för långt. Jag har sovit hela natten om än lite oroligt. Egentligen vill jag förtränga delar av veckan som gått och bara stoppa huvudet i sanden men jag tänker tvinga mig till att göra en liten egen analys vad jag kunde ha gjort för att förhindra att det första glaset intogs.

Stor kram till alla er där ute. Ni gör det möjligt att orka vidare och få tillbaka kämpaglöden.
Tjalle

Min resa fortsätter trots det som jag gjorde förra helgen. Inget är förändrat. En stilla undran är om mina tankar alltid kommer vara fyllda med funderingar och olust inför alkoholen.
Jag önskar att det så småningen ska vara ett blekt minne från det förflutna. Dock aldrig glömma det som varit.
5 månader och två dagar i dag , inklusive ett återfall!
Sköt om er!
Lp