Senaste kommentarerna i forumet

Jag dillade förut och pratade om fel knapp gjorde jag också. Det är "besvara" man klickar på. Och när ens kommentar sen visas så hänvisas det till fel svar; det hänvisas till det svarsnummer man precis skrivit.

Nu besvarar jag Ebbas pip-kommentar och har tryckt på besvarasymbolen. Hennes kommentar var #286 och då borde det stå så i mitt svar, längst upp på det klickbara. Men det gör inte det. Det kommer att hänvisas till samma #-nummer som det här inlägget får. Och DET, det är lite förvirrande. Lite dysfunktionellt, så där...

Känner jag. En månad avverkad och cirkeln kring den tidsperioden är sluten. Jag börjar vänja mig vid tillståndet och är inte längre galet euforisk över slippa vakna bakis. Men därmed inte sagt att jag inte tycker det är skönt, för det tycker jag. Den utbasunerande ljudvolymen har bara sjunkit några decibel och viskar i bakgrunden i stället.

Jag är stadigare i min nykterhet nu också. I slutet av den här veckan drar Lucas iväg trefyra nätter och i vanliga fall skulle tankarna genast gå till ensamhetskryckan alkohol. Men icke. I går kväll när vi låg och småpratade hörde jag mig själv säga högt: "Lucas, om jag inte dricker tills på nästa onsdag har jag varit alkoholfri i förti dar."

Känslan av att vara "duktig" för att jag håller mig torr kommer att förändras, tonas ner. Och det är väl då jag får installera det här minnesresekittet som alltid ska hålla mig sällskap, redo att alltid uppdatera om hur det faktiskt var att vara nynykter. Och framför allt varför jag valde att bli det in the first place.

Och nu, nu funderar jag på om jag i alla fall ska dra fram dammsugaren på vardagsrumsgolvet så den kan stirra ut mig lite.

:D

Skulle ju demonstrera den felaktiga hänsyftningen och så har den helt sonika tagits bort. Men det är bra! En dysfunktionell svarsfunktion är lika frustrerande i sitt slag som dysfunktionellt fungerande strykjärn. Gud, jag ska verkligen inte sitta här och häcka. Dammsuga, kanske? Dammsuga borde jag kunna gå iland med i dag utan att hoppa sönder dammsugaren.

Alltså det här med att sova ut is the shit. Jag har känt mig klar i huvudet och ganska så effektiv. Inte heller känt att det enda jag vill är att gå hem. I'm on a roll!! Kan ju vara så att det beror på att min chef är på semester men va fan, jag gillar't.

.

... att "svar på #X" visar fel värde när man vill svara på nåns inlägg genom att trycka på symbolen längst upp till höger. Nu låtsades jag att jag ville svara på Ebbas pipkommentar här ovan och vad händer när jag trycker spara här om en stund? Jo, då kommer det att stå "svar på #290" vilket självklart blir mycket förvirrande.

1år utan brännvin. Känns som igår men är rätt lång tid. Funderar inte så mycket på A längre även om det någon gång hugger till av avundsjuka till dem som dricker "riktig" öl, tar en grogg, skålar i skumpa eller dricker en rökig whisky.
Inte desto mindre har jag nått ett stort mål. Ett mål som satts upp med belöningen att sedan går det att socialdricka! Vet i tusan det... får se vart hän det styr.
PP - Lycklig, ja du. Grunnar lite på det för tillfället. Saknad av lycka beror kanske på avsaknad av semester och en rejäl arbetsbelastning, vilket är en taskig kombo, har jag läst.

Ha det där ute - Kämpa på!

Nåt om hur länge? Hur är "hälsostatus"? Känns det hållbart att fortsätta hemma, och med Nisse? Jag bara TÅL INTE härskartekniker, så förstår att det inte känns optimalt precis. Men jag tycker du är vacker. Ja, det gör jag. Fortfarande. Alltid. Vill dig liksom väl, Ebb.

Puss på pannan, SMACK!
:)

/L

Du vill inte behöva skämmas över dig själv längre, utan känna dig stolt över den du är. Perfekt! Utmärkt utgångspunkt. Hoppas du och terapeuten klickar och att du i hen hittar en pålitlig reskamrat under den första etappen.

Stor kram till dig, Lexi! Glad blir jag över dina ord!

/L

Där har du svaret Lena, jag har så lite att göra mycket oro och snus :) Jag ritar river och gör bilder. Dator får man låna men det behövs ej.

Efter många om o men har jag äntligen kommit igång med mina besök på beroendeenheten här i stan. Har fått en terapeut som jag ska träffa ganska ofta i början och kanske mer sällan sedan, men i tre månader pågår den så kallade hjälpinsatsen för att få mig att sluta med allt vindrickande. Det känns jättebra att jag sökte hjälp och jag känner mig stolt över mig själv. Det är nästan en månad sedan jag först ringde till beroendeenheten, synd att det ska ta så lång tid innan allt är klart. Under denna månaden så slutade jag nog varje måndag med vinet och höll upp olika antal dagar, allt från en dag till tre dagar. Som jag sagt innan och vet från tidigare, det är tredje dagen, tredje veckan och tredje månaden som är svår. Det är då man måste vara stark och inte falla tillbaka i det självdestruktiva mönstret. Denna gången SKA DET GÅ BRA! Jag vill det framför allt för min egen skull, men också för min hund och för min vuxna barn. Vill inte behöva skämmas över mig själv längre, utan känna mig stolt över den jag är.

... hur du får till alla foton? Dom är ju "retuscherade" också, många av dom. Har dom nåt bildredigeringsprogram där på Slottet som Stjärnorna får förfoga över?
;)

Märkligt att ha en blogg ska jag säga dig. Har ju ingen aning om nån ser vad jag "gör" där och det passar mig - känslan av att ingen-hela världen-någon ser <3

Pip-Pip

Jodå, dom låg snyggt och prydligt i sin burk som rullat in under nattduksbordet. Har kvar den än. Oöppnad.

Det är som just nu. Just nu är jag hemma och skulle kunna sätta upp mina nyinköpta höstgardiner i vardagsrummet. Men ilskan lurar och händer bara minsta lilla jag inte räknat med (eller nåt jag faktiskt räknat med) vet jag att strykjärnet som nu fungerar likväl skulle kunna bli ett dysfunktionellt fungerande strykjärn under dagen. Gardinerna skulle kunna paja, för det har gardiner i det här hushållet gjort förr, jag skulle kunna få nya klösmärken på låren eftersom jag tenderar att köra in naglarna på mig själv för att kanske rädda nån annan pryl i stället... Ja, så ser det ut.

... ilska. Alla dessa utbrott håller på att äta upp mig inifrån och ut och sen in igen. Det är så småsmåsmå struntsmå bagateller som kan bana vägen för ett utbrott och när utbrottet sker blir jag en arg och förtvivlad liten flicka som stampar, skriker, river och slår (när jag väl är hemma - aldrig utanför hemmet). Om jag skulle låta alla saker jag slagit eller slitit sönder här hemma paradera på gräsmattan så skulle någon tiggare bara kunna slå upp fyra väggar och ett tak och flytta in i ett fullt möblerat hus.

Ilskan är på stand-by, känns det som, mest hela tiden och två gånger i månaden blir det extra jävligt. Då borde jag inte ens kliva upp om morgnarna. Dagen är liksom körd.

För en tid sen var jag i kontakt med psyket för att få hjälp med det här. Testade olika mediciner tills en överläkare med sin "fingertoppskänsla" bestämde att det var adhd jag led av. Åt Concerta ett tag och var så angelägen om att dom skulle hjälpa att jag inbillade med att det var det dom faktiskt gjorde. Men. Kroppen blev enormt stressad av det här preparatet och jag åkte upp i blodtryck, fick stickningar i bröstet och dessutom kunde jag inte förlika mig med dom här urinproven man skulle lämna för att visa att man var ren för övrigt. Jag fick nog den gången jag alldeles glömt bort att jag hämtat ut medicinen och i stället ringde psyket för att få nytt recept. "Men du har kanske tagit nån extra", säger receptionisten till slut när jag försöker förstå hur dom tycker att jag borde ha tabletter kvar hemma. Då la jag ner allt vad Concerta hette, insomningstabletterna likaså och p-pillren. Det där var en sån satans sak att säga att jag beslutade mig för att inte mer ha med psykvården att göra. Men så skönt det skulle vara att bara ta en tablett och så vips! är ilskan väck. Som att bli av med hösnuva, bara sådär...

Jag har äntligen vaknat utvilad. Första morgonen på flera månader. Strax innan klockan ringde och med energi att gå upp! Satte till och med på Nyhetsmorgon. Då är det dags att snabbt som sjutton att analysera varför det blev så idag och inte igår. Jag gick inte och lade mig heller överdrivet tidig. jag satte helt enkelt väckarklockan på en realistisk tid. Jag brukar oftast sätta den orealistiskt tidigt föra tt jag tror att jag ska gå till kontoret innan alla andra för att jobba undan men det gör jag sällan eftersom jag är så trött när jag vaknar och därmed snoozar jag i en evighet. Idag ställde jag klockan på en mer human tid och voilà! Jag vaknade innan väckarklockan OCH GICK UPP! Satte till och med Nyhetsmorgon det har jag aldrig ro till annars eftersom när jag väl går upp så är det ett kaos och stress utan dess like eftersom jag dragit mig så länge i sängen.

Hoppas det håller i sig nu, en gång är ingen gång- två ggr är en vana.

Känns lite jobbigt konstigt nog att få bekräftat här att jag har problem men samtidigt bra. Jag pratade med en kompis för en tid sen men hon tyckte inte jag var beroende, hon sa bara "håll upp ett tag bara det fixar du". "Ja klart jag gör" sa jag men det gick ju inte. Sen sa jag inget mer till henne om det. Inte så att hon gjorde fel, jag vet inte heller vad som är rätt att säga i en sån situation. När jag för första gången sa till min man att jag tyckte jag drack för mycket höll han med och sen kastade storögda blickar på mig när jag tog ett glas vin. Jag blev stressad och sur och sa " jag måste väl inte sluta tvärt här och nu eller?" Men hans reaktion var riktigt bra för jag insåg då ännu mer hur fast jag är i vindrickandet.

Tack snälla ni för varmt välkomnande! Om jag inte är här en tid framöver har jag fallit tillbaka men jag ska försöka göra det till en sak att rapportera dag för dag hur det går. Som en del på att göra-listan i projektet Sluta dricka vin till vardags.
Jo, jag såg förresten en kommentar om att jag borde sluta helt. Det borde jag säkert men den tanken känns främmande och deppig just nu...

... alla glada och uppmuntrande tillrop! Blir så smältvarm i magen när jag läser det ni skrivit!

(Ebb, jag har läst varje inlägg i din blogg och säger "pip", fast här inne i stället.)

Tisdagskram till er alla.

/L

Senaste 3-4 nätterna har jag brottats med jobbiga återkommande drömmar.
Drömmer om en gammal tonårskärlek som jag troligen aldrig kom över ordentligt.
Var så otroligt kär, vi var unga hon 15 och jag 19, och jag kunde aldig låta bli att ta på henne.
Strök mina fingrar genom hennes hår, ovansidan på mina fingrar smekte hennes persikomjuka kinder, hela tiden...
Hursomhelst, jag fattar i drömmen att det är en svunnen tid, den kan aldrig återkomma igen.
Men ändå återupplever jag den gång på gång, samma behagliga känsla...
Men till slut börjar det bli jobbigt, det blir tjatigt och drömmarna verkar ha hakat upp sig.
Fattar inte riktigt vad hjärnan försöker bearbeta åt mig, det är liksom helt passe'.
Nu är klockan halvfyra på natten och jag vågar inte somna om för jag vet vad det bjuds på i mina drömmar.
Har sparkat runt bland täcken och kuddar sedan klockan två...svettigt.
Vågar inte berätta om mina drömmar för frugan, hon har har lätt för att bli sotis på gamla flammor,
Hon kan inte backa tillbaka i tiden och påverka mina känslor.

Har idag drömobjektet som vän på fejjan, tiden har tagit ut sin rätt och hon är absolut inte lika vacker som då.
Så det finns ingenting att längta bort till, ingen avund eller vill vara någon annanstans, egentligen...

Men varför drabbas jag av dessa återkommande drömmar just nu?
Det slog mig hur minnena slåss om sitt utrymme i mitt medvetande...
Naturligtvis, det är ubåtsjakten som drog igång allt detta...Va?
Förra gången för 35 år sedan när det begav sig låg jag i lumpen i Karlskrona, det var då U137 lade sig på skäret.
Helgpermissonerna drogs in i jakten på ryssen, han hindrade mig från att få träffa min dåvarande kärlek.

Och så fick jag ett ändå ett litet svar på varför det är som det är...
Tänk den som ändå förstod sig på hur våra tankar och drömmar fungerar i våran hjärna.
Suck, om tre timmar väcker larmet mig på mobilen, det här blev ingen utvilande sömn precis.
Tur att jag har Spotify som håller mig sällis i mina lurar...

Ibland är natten verkligen så låååång....

Berra

Det är superbra att du själv insett att du är i riskzonen
http://www.riskbruk.se/?id=27743

Din chans att lyckas mångdubblas med din härliga inställning.

Åt helsike med grammen! Grattis till en helt fantastisk prestation. Kanske läge att läsa ditt första inlägg igen och se vilken fantastisk förändring du gjort! En månad när sjutton var du vit en hel månad sist?

Kul att du skaffat en egen tråd, hoppas den kommer vara lika mycket till glädje för dig min har varit för mig. Ser verkligen fram emot att följa med på din resa. All lycka till dig. Du kommer aldrig ångra att du fattat ditt beslut.

Hej Vanlig,

Var tog du vägen?

Hej och välkommen i klubben Jeans.

Här är du bland vänner. Ingen dömer, alla förstår och alla har varit med om det mesta...

Grattis till att du tagit tag i ditt liv och ditt drickande. Du har arbete framför dig, men tro mig, det kommer att vara värt det.