Senaste kommentarerna i forumet

...kära Berra. Det ÄR sorgligt att stå brevid någon som sörjer och inte riktigt veta vad man ska göra eller säga. Skickar styrkekramar och hoppas att du reder ut dina trassliga tankar. Här passar jag på att lägga in några av AA;s deviser som jag tycker är så bra och som kan passa här: En sak i taget! och: Det viktigaste först! Det viktigaste nu kanske är att vara rädd om dig och försöka vila i allt som skett och sker omkring dig...

(Googlar febrilt)... Men den Stingo är geting och tjuv. Inte vill jag vara tjuv :)

Stingo finns i 'Fifi och blomsterfröna'!
Jag har hela tiden tyckt att det har känts bekant utan att komma på varför.

Ja, så lätt dessa veckor har gått hittills. Jag tror/vet att jag nu är en helnykter person som aldrig mer kommer att dricka alkohol. För den skull så får garden sitta kvar på axeln, men bara för säkerhets skull :). Jag känner mig som en ny människa och är bara sååå glad över att äntligen fått stopp på mitt missbruk. Men det är ju också tack vare den hjälp jag har fått på Beroendeenheten. Råder alla som inte lyckas få stopp på eländet själva, att ta kontakt med antingen någon beroendeenhet eller AA eller något liknande. Med hjälp av andra som vet vad det handlar om, så är det lättare att lyckas med detta stora projekt.
Jag är 61 år, de första 30 åren var det normalt drickande av alkohol. Tiden mellan 30 och 60 var under alla kritik, förutom de sju år som jag höll mig helt nykter. Jag räknar med att leva till jag är minst 90 och då är sista tredjedelen av livet den som jag ska ha riktigt roligt och verkligen leva. Leva nu, idag och vara glad!!!! Glömma alla gamla dumma sorger och bedrövelser, bara tänka framåt och glädjas åt allt som ligger framför mig.

Tack för att du delar med dig.
Tack.

Och håll fast vid den.
Jag tänker att du har glädje av att uttrycka dig i skrift och att det gör gott.

Jag tyckte du skrev så tydligt om slottet att du ville prata, inte äta piller. Fick du inte prata? Har du någon samtalskontakt ?

Sen, när man mår som sämst, har man ju inte krafter att skaffa saker, varken nya vanor eller samtalsterapeuter.

Jag är jätterädd. Att jag ska börja må så dåligt att jag inte kan jobba (ej så realistiskt just nu). Är rädd att min mamma ska dö, hon är min bästa vän.
Är rädd för att inte någon ska vilja vara med mig.
Är rädd för att gå upp i vikt så mycket att jag blir oformlig o okvinnlig och drunknar i självförakt.
Lite rädd för att fortsätta dricka, och att alkoholen blir så stark att jag börjar dricka före jobbet/dricka mig berusad offentligt/hamna på parkbänken, bildligt eller bokstavligt.

Önskar ibland att någon kunde låsa in mig ett år, bestämma över min mat o träning o nykterhet å sen släppa ut en smärt, vältränad o nykter Meredith. Jag har ändå inget liv. Jo det har jag men ibland känns det så.

... är en frestelse för god att avstå.

Du gör det bra. Tuffar på. Strålande utfört uppdrag. Utropstecken! :)

Här hemma på mitt nattduksbord ligger nu Den lille vännen, Den hemliga historien, Steglitsan och fyra böcker av Cecilia Samartin.

Insåg precis att min andra vita period (första 4 v andra 5 v) avslutas idag tisdag. Jag är så glad, tacksam och oerhört stolt. Klart det inte ska förstöras nu. Mot nyår, då skålar vi i en riktigt god mustig alkoholfri dryck med bubblor.

Måste sluta be om ursäkt för att jag inte dricker. Inte att jag gör det uttryckligen men det är ändå urskuldande. Som att jag förutsätter att människor inte vill umgås med mig när jag inte dricker. Är det så jag sett på mig själv i alla år? Som en person som bara är värd att umgås med när det är fest och kalas? Gång på gång blir jag ju motbevisad, människor vill ju umgås med mig ändå. Att jag inte dricker är inget att orda om. Om inte annat så ska JAG i alla fall inte låta det vara något som någon annan ska ha synpunkter på. I alla fall så berättade jag för väninnan som jag reser bort med att jag inte kommer dricka. Hennes reaktion? "Jahopp, då kommer vi komma upp tidigt och kunna göra mycket av dagen. Jag kommer kanske ta ett litet glas till middagen".

Jag ska dock inte sticka under stol med att jag inte känner mig superduperstark i min avhållsamhet just nu. Det blir som sagt ett eldprov. Men jag ska inte dricka. Punkt.

Det står träning på schemat. Minst varannan dag. Inga stora prylar men det sker på ett gym. Nu har jag fått nog av att alkoholfriheten inte känns så fri längre. Och fortfarande är jag inte redo för nåt lattjolajban på spiknyktra boliner. Vad är då smartare än att plöja ner sin rastlöshet i kroppsvård av det energetiska slaget? (Finns det ett sånt ord, förresten, energetisk?)

Over and out.

Kunde lika gärna ha varit jag som skrivit dessa rader: "Mina tankar började omgående snurra runt vad jag sa, hur jag betedde mig, vilket intryck jag gett. Allt skedde på kanske 45 sekunder men det fick min låga självkänsla att ifrågasätta mig själv och analysera mitt beteende. Jag kom fram till att jag är en märklig kuf. Varför gjorde jag si, varför sa jag så? Allt sånt här smått som bara borde passera obemärkt förbi blir stort i mitt huvud. Väldigt stort."

Och precis som du tycker jag att det här förbannade ältandet är skitjobbigt. Som att sitta fast i en centrifug med högsta varvtal.

Vi får på nåt sätt hitta den här vägen där vi slappnar av, avdramatiserar och hittar tillit till att vi är fullt dugliga varelser. Inga ufon. Ja, möjligen överjordiskt underbara.

Stor kram!

/L

Man kan ju faktiskt dricka med måtta. Problemet med oss är att just måtta kan bli omåttligt också och vi vet inte när. Om du nu var salongsberusad så kanske du inte ska vara så ond mot dig själv. Förstår dock din känsla när man ställer upp mål som man sedan medvetet bryter.

Vad klokt du skrev till mig, tack.
Ja, jag känner mig naken.
Jag fick plötsligt panik,
jag har ingen koll på exakt vad jag har skrivit i min tråd, jag vet bara att det är sådant jag aldrig säger till någon.

Jag låter aldrig någon lära känna mig, jag flyr och nu står plötsligt allt här och smutsar ner mig och gör mig patetisk, lortig, galen, dålig, äcklig, fånig, fjantig, hopplös, dålig, dålig, dålig, ful, naken,patetisk, vidrig, äcklig, förvirrad.

Jag vill "få bort" det, jag vill inte synas, beröra eller förstöra något endaste på hela jordklotet det är bara som att jag vill förklara för hela världen och jag är rädd.

Det var otäckt i Slottet och jag känner mig så jävla dålig som hamnade där.
Jag är rädd.

Brukar du känna dig rädd?

Kram Ebba

du är en bra människa, men inte Messias! Du kan inte ta på dig allt vad andra behöver genomlida. Du behöver inte dra i någon handbroms, för det finns inga andra på bussen utom du i det här avseendet.
Kram
Fenix

Lena: Absolut, jag tror på att fokusera på andra saker. Tyvärr så har jag druckit i helgen då jag varit på resa, och jag hade nog undermedvetet tänkt att jag skulle dricka då. Det fanns sociala förväntningar och jag hade inte satt upp garden. Otroligt dåligt samvete för det nu, det som började så bombastiskt i den här tråden har ju bara blivit ett bevis för hur patetiskt dålig kontroll jag har på mitt drickande.

Men - jag är kvar här. Och jag ger absolut inte upp. Det är nya tag imorgon! Det är en process, där jag pratar mycket med mina vänner och verkligen försöker se mitt beteende för vad det är. Jag måste montera ner alla rationaliseringsmurar ("Det är rocknroll", "alla andra...", "inte så farligt...") och bara ha den nakna sanningen kvar.

Det är sjukt bra att ha det här forumet att skriva av sig i. Jag får be om ursäkt för att det är lite navelskådande.

... Av mig. Klart att det är ledsamt också.

Önskar styrka till dig, Berra. Det kom kanske inte heller fram ur min förra text.

Jag tycker iaf att det är ledsamt att stå bredvid någon som sörjer, å inte veta vad man ska säga....

Tack för din omtanke, Muränan.
Just nu lugn o trygg. Tidigare idag superstressad och rädd. Sprang 10 km i regnet på mina kära stigar i skogen som börjar bli leriga nu. På min runda möte jag två fd. Arbetskamrater som också var ute o sprang. Vi stannade snabbt och slängde ur oss några fraser innan vi fortsatte igen åt varsitt håll. Mina tankar började omgående snurra runt vad jag sa, hur jag betedde mig, vilket intryck jag gett. Allt skedde på kanske 45 sekunder men det fick min låga självkänsla att ifrågasätta mig själv och analysera mitt beteende. Jag kom fram till att jag är en märklig kuf. Varför gjorde jag si, varför sa jag så?
Allt sånt här smått som bara borde passera obemärkt förbi blir stort i mitt huvud. Väldigt stort.
Jag har en tendens till att fastna i små detaljer och vill alltid försöka göra allt, precis allt lite bättre.
Det är så in i helvete jobbigt att inte kunna släppa alla dessa små oviktiga saker. Jag är samtidigt rätt grym på att se helheten i stora saker och får väldigt mycket gjort men kan som sagt gå och älta småskit i evigheter.
Jag är impulsiv, kanske inte lika impulsiv som Tobias i " Morran och Tobias" om någon sett den serien på SVT flow?
Nä, det är överdrivet men lite åt det hållet. Kan hålla på med tre grejer samtidigt och det är ju jobbigt i sig men jag reder alltid ut det.
Jag vet att alkoholen fungerat som en ångestdämpare för mig. Självmedicinering med väldigt dåligt resultat.
Skönt först, sedan pest dagen efter.
Jag är inne i en period då det skaver i själen och jag finner inte ro riktigt.
Vet inte vart jag är på väg men längtar efter någon slags händelse, förändring, harmoni.

Jag var ett barn som ständigt blev utsatt för kränkningar och övergrepp. Det har inte gjort att jag slutat älska min mor, men troligen slutade jag älska mig själv ganska tidigt.
Vad jag vet idag är att alkohol inte hjälper mot något.
Sköt om er.
Kram LillPer

Toppen att du hittat hit och har bestämt dig. Det var väldigt bra av dig att sätta ner foten och dra en gräns mot översittaren på jobbet! Bra där Fjonkan, det gillar jag.
Ingen ska få sätta sig på dig. Sen blev jag rörd och imponerad av ditt raka besked till vännerna. Att du flydde upp till barnen förstår jag mycket väl. Gott att du vågade komma ner senare. Det är alltid värst i början. Din insikt över hur mycket plats A har tagit i ditt liv blir oftast ett brutalt uppvaknande och för egen del är jag fortsatt häpen och förundrad över mitt tidigare liv och beteende.
Sådana mängder och vid alla möjliga och omöjliga tillfällen. Givetvis på helger och resor i första hand.
Vi vet både du o jag att det sabbar så många dagar och vår kropp o själ mår skit av det!
Du fixar detta, jag skickar en stor bamsekram med kraft o glädje till dig.
Lillper

... När någon nära går bort. Men jag kan inte riktigt hålla med Meredith, att det där låter så väldigt ledsamt. Han fick gå, så som han ville, vara glad och omgiven av sina närmaste i slutet, som han var färdig inför.

För mig låter han, som om han skulle vara förtjänt av en Afrikansk begravning, en sån där med sång och dans och glädje. Men han hade ju bestämt själv...

Håller helt med dig, SL!

Och fortsätt fundera över hur du förklarar.
Jag funderar på ett "jag är så känslig, mår så lätt dåligt av alkohol, och jag behöver verkligen mina krafter nu den här stressiga perioden" oj,vad lång o omständlig den blev...

Vad ledsamt det låter. Delvis fint också att få säga farväl.
Hur kan man ens trösta? Bara finnas i närheten? Lyssna? Fråga?
Tänker på dig,
Kram

Vill gärna kämpa tillsammans med dig. Hattat fram o tillbaks, men behöver, skulle må så bra av tre vinfria månader.
Vinfri idag är en bra början!
Lycka till till oss!
Kram