Senaste kommentarerna i forumet

..kan låta tungt på alla sätt och vis...
Men en tveeggad kniv som delar smärtan i tvål helt olika delar...
Glad för att det är över trist för att det är ett faktum...
Ni som kanske minns tidigare inlägg, jo morsans gubbe har vandrat vidare på solbetstrukna vidderna...

Mamma messade mig i fredags eftermiddag, de hade tillsammans med de anhöriga bestämt att alla livsuppehållande åtgärder skulle tas bort och bara behålla de smärtstillande.
Sjukdomen var obotbar och det fanns bara en utgång, varför dra ut på det?
Dessutom hade han själv sagt att han inte var rädd för döden, tvärsom så välkomnade han den, detta var inte honom ett värdigt liv.
Mamma pratade redan om honom i dåtid, om hur hon skulle städa ut honom, och hur livet skulle bli, ensam igen, praktiskt tänkt men kanske en sorgbearbetning i sin helhet.
Vi skjutsade ut henne till lasarettet, jag som är lika "praktiskt" i mitt tänk frågade frugan om hon inte skulle följa med och ta ett sista farväl medan han levde, det är få förunnat egentligen...
Men det var ett svårt beslut för henne, hon kunde inte bestämma sig och jag vaknade upp på lördagsmorgonen av att hon grät, ...' Jag vet inte hur jag ska göra'.
Hon följde med och trotsade sin rädsla inför döden, hon skakade och grät ju naturligtvis, men genomförde trots allt det hela, en otrolig prövning för henne.
I bilen till sjukan satt jag och övade på replikerna, jag skulle tacka honom för alla de år han hade tagit hand om min mamma, att jag respekterade hans beslut osv...
Inget av dessa ord passerade mina läppar, han var tvärsom väldigt glad och uppåt, precis som om nu var beslutet fattat, och jag har vid flera tillfällen just fått uppleva detta, de piggar till sig strax innan de lämnar jordelivet, en sista ansträngning och sedan så är det....klart.
I natt så dog han, han hade sovit allt sedan vi lämnade honom, trött av alla sina barn, barnbarn, barnbarnsbarn och svågrar och svägerskor som tagit farväl av honom...

Vet ni vad?, jag tror han dog lycklig, han hann med att göra precis allting, leva sitt liv och tog sitt beslut och hann att ta ett farväl från de sina, ingenting var bortglömt.
Han hade t.om skrivit i det vita arkivet om hur han ville hur hans begravningscermoni skulle vara, in i minsta detalj, så hans barn behövde bara följa han sista önskan.
Så han hann t.om ta en del beslut en liten tid efter sin död.
Dog han ensam, nejdå omgiven av nattpersonal på intensiven som hörde honom ta det sista rosslande korta andetaget, han var inte ensam.
Kanske skönt för hans barn att inte få med sig det sista kanske mindre behagliga dödsögonblicket som det sista man minns av honom.
Döden är inte helt så fridfull som många vill ge sken av.

Han hade ett rikt liv trots att han inte hade så mycket penningar kvar, rikt på många anhöriga, rikt på kärlek, rik på att vara älskad.

Han dog när mina barn båda två var ute och festade som bäst, det känns så konstigt, tveeggad...
Två har det roligt och partar på som mest, medans en anhörig till dom precis tar sitt sista andetag...
Dagen efter skäms de, att de hade det roligast då när en annan dog, men de kunde inte veta...
Och hade de fått veta det då, så hade det nog bara blivit en sorglig sorti på natten...

Allting har sin tid, glädje sin, sorg sin, men ibland kommer det varandra väldigt nära, högt och lågt inom en kort tidsperiod...
Alkoholen gör oss väldigt omedvetna, vi tappar tidsbegreppen och samtiden.

Vad jag känner?, mig alldeles slut.
Tanketrådarna har trasslat till sig i en enda härva igen, måste bromsa tiden för att hinna reda ut nystanet igen, jag som var så nära att lyckas...
En mamma som behöver tröst av de tröstlösa, en ekvation som inte går ihop sig riktigt...
En buss som kommit i rullning i en nedförsbacke och jag letar febrilt efter en handbroms...

Berra

Det har blivit söndagstradition att titta på Babel. Idag var det säsongsavslutning. Nästa drar igång till våren, när solen lyser när man går hem från jobbet och syrenerna börjar blomma. Under nästan hela denna babel-säsong har jag varit nykter. Tänk när programmet drar igång igen så har jag varit nykter ännu längre tid. Då är jag redo att ta mig an våren.

Om man kunde skriva emoijs här så hade de du både fått händer som klappar, tummen upp och en knuten näve (BOOM). Bra jobbat F! Jag är också stundtals orolig över att bekanta som vänner ska truga och tjata på att man ska dricka. Men om jag ska vara helt ärlig så har det fan inte hänt en enda gång. Är man säker på sin sak när man blir erbjuden och säger nej tack, ja då brukar det stanna vid det. Kanske att man får någon följd fråga. Men vuxna människor som skulle börja tjata och alkoholhetsa? Är det så att vi projicerar våra egna problem på andra, så skulle jag kanske reagera när jag drack. Att jag inte vill dricka själv och försöka övertala andra att dricka med mig. Men de flesta av mina vänner har inga problem med att jag inte dricker. Det skulle vara patetiskt om någon började tjata på mig att dricka. Jag hade nog allvarligt tittat på den personen som att hen var en idiot då, kanske också frågat om så var fallet. För det är de som ska känna sig knäppa och inte du om du väljer att avstå alkohol och DE har problem med det. Vi tjatar inte på vegetarianer, glutenintoleranta eller icke-rökare. What's the difference?!

Bra att du vågade berätta. Starkt gjort att gå ner igen. Om dom gillar dig så gör dom det oavsettdu missbrukar eller ej.

"Den här tråden är inte min, den är allas som varit med här och gjort den till vad den är." Fint Stingo!

"Den här tråden är inte min, den är allas som varit med här och gjort den till vad den är." Fint Stingo!

Det verkar som att jag har ett behov av att prata med mina vänner om att jag inte dricker alkohol. Det känns nästans om att jag försöker öva på mina anledningar och ursäkter. Idag körde jag "det känns som att jag har festat upp min kvot gånger fem vid det här laget" när jag åt lunch med mina underbara killkompisar. Jag testade även "jag vet att jag inte blir en bra människa under tiden som jag dricker eller dagarna efteråt." En annan av dem som slutat att dricka berättade att han kör med "jag blir ingen trevlig person när jag dricker". Det får de flesta att sluta truga och tjata.

Denna vecka kommer dock mitt stora eldprov, kanske den största utmaningen hittills. Jag reser iväg på tisdag och blir borta på semester tills söndag. Tillsammans med en av mina mest partyglada väninnor. Tjejen som en gång personifierat nattlivet.. Som jag har älskat att leva det dekadenta livet med henne. Hon vet ännu inte att den här resan iiiiiinte riktigt kanske blir som hon tänkt sig. Ho ho ja ja. Jeezuz hon väntar sig bubbel, party och häng. Hon kommer få stickning (har redan googlat "yarn stores" i staden vi ska till), tidig sänggång och långa promenader. Äh vid det tillfället kommer mina antideppressiva få agera ursäkt, tror jag. Fast om jag känner min glappkäft rätt så kommer jag nog sitta och orera om hur reeeen och staaaark jag känner mig utan alkohol, bla bla bla. Ni som börjat tröttna på mitt svammel, det är INGENTING mot vad jag börjar göra. Kram på er.

Kopierar hit den också, för senare (miss:-)bruk. Inte bra att hitta sånt där vid läggdags en söndag kväll.

http://urplay.se/Produkter?q=Beroendedagen%202014

Och jag fick ju givetvis frågan.. Varför inte även jag TOG ETT GLAS??? Sa som det var. Att jag är missbrukare och inte kan hantera alkohol. VILKEN ÅNGEST. Ville bara försvinna. Sprang upp på övervåningen och sysselsatte mig med barnen. Försökte verkligen att fly och började tappa upp ett bad åt barnen. Sa till våra gäster att jag strax skulle komma tillbaka ner till köket igen… Men ville bara stanna på övervåningen… Efter ett tag kom min man upp och sa att han kunde byta av mig med barnen och att jag skulle gå ner. Jag stålsatte mig. Och kvällen blev jätte trevlig trots allt. Lugn och fin. Jag gillar att vara nykter!!! Jag hoppas jag kommer att kunna vara lika stark fortsättningsvis också. Det här var trots allt vänner till familjen. Människor som jag känt i hela mitt liv. Hur blir det när man träffar mer ytliga bekanta? Kommer jag våga säga som det är? Eller falla för grupptrycket och ta ett glas.. DET VILL JAG INTE!!!

Okej, såklart.
Fan.
Jag har skrivit så mycket.
Känns nästan som att jag har varit full och gjort något jag inte borde.
Tänk om skriva är ett beroende jag borde ta itu med.
Jag vill radera alla mina ord här och du vet, som om jag aldrig hade skrivit något.

Jag tror nog att admin talar sanning, då de säger att de inte vill att diskussioner och saker andra skrivit skall bli hängande i luften. Den här tråden är inte min, den är allas som varit med här och gjort den till vad den är. Med vilken rätt skulle jag få radera allt det som du har skrivit här?

Det här med att man inte kan radera sin egen tråd och inte heller redigera den,
tror du det är tänkt så för att man inte ska kunna fly som man brukar göra?

Ja då var jag inloggad igen. Har insett att jag blivit någon slags vampyr, så fort mörkret faller så behöver jag blod( rött vin). Nu när det är mörkare ute så börjar man även dricka tidigare. Håller mig på nivån 1/2-1 flaska per kväll men det är konstant och livsviktigt. Var hos läkaren på hälsokontroll. Frågan kom - hur mycket dricker du per vecka? Jag svarade 3 flaskor per vecka, Läkaren sa att jag kommer få stora leverproblem om jag fortsätter i denna takt. Jag känner spontant en besvikelse mot dom flesta inom läkarkåren. Jag är inte rädd för att dö eller för leverskador. Från födseln till döden så handlar det om livskvalitet. Alkohol kan förgylla men i stor konsumtion eller konstant förtärande så är det psykiskt nedbrytande, om hjärnan inte är med så lever man inte, inte på riktigt. Allt sitter i huvudet, man har inte tid att analysera sig själv och sitt eget beteende längre. Hur som haver, tänkte bara säga att jag lever och tittar till er regelbundet.

Du har absolut inte skjutit pilar åt mitt håll.Jag är bara så rädd att kränka dig/någon då det här är så komplext.
Istället för att tycka att det var fel forum så tror jag att det är rätt forum du skrev i då vi ju alla är sidor av samma mynt.Du behöver absolut inte be om ursäkt.
Jag tror att det är precis som du säger,till slut når någon fram.Vare sig det är en alkoholterapeut,ett av barnen eller den man lever med och förhoppningsvis nånstans älskar.
Som medberoende så är det väldigt svåtr att vara öppen och klar med varför man vill att den som dricker ska sluta.Vilka argument man använder sig av,hot och skrik är ju inte ovanligt då man är så frustrerad.
Sen är det nog en hel del sanning i påståendet om att den som dricker själv måste ta till sig insikter,hot eller vad det nu kan vara som gör att de på allvar ifrågasätter sitt agerande.

Det som vi medberoende kan må bättre av och kanske också ge den som dricker lite andrum är just detta att släppa taget.Vända blicken åt vårt eget håll och börja se var vi kan ägna vår energi.
Men sen att helt släppa taget och vända ryggen är i många fall en omöjlig uppgift om man fortfarande älskar eller bryr sig om väldigt mycket.
Vare sig det är rätt väg eller inte.Och då kommer ju just frågan-vad kan jag då göra för att nå fram till den som dricker utan att göra det på ett osunt eller skadligt sätt?
För mig kvarstår ändå frågan,varför vilja dit där det kan hetta till så fb.annat och medför så stora risker?Du har gett ditt svar och det ska jag ta till mig,det stämmer säkert för fler än dig.

Har varit inne här och läst lite då o då för att få styrkan att helt sluta med A men har inte klarat det fullt ut. Allt är som vanligt, går jättebra periodvis men sen kommer de galna tankarna tillbaka, "du har inga problem", "klart du ska unna dig ett eller två glas gott vin till den fina middagen", mm mm.
Det har ju visserligen gått mycket bättre nu men det beror nog på att jag numera inte köper BB utan bara flaskor.
Har en massa disk. med mig själv om vilken dag som är bäst att sluta, fredag kanske...jag klarade ju tre månader när jag slutade en fredag men måndag är ju bra då jobbar jag hela veckan o kommer hem sent o det är inte så lång tid innan sängdags och saknaden efter A är mycket kortare. Jag provar imorgon igen!!!

Jag vill först komma med en förhoppning om att du inte upplever att jag skjutit giftpilar åt ditt håll. Om jag har, så ber jag uppriktigt om ursäkt. Själv känner jag mig definitivt inte kränkt över det du skrivit här, du skriver tänkvärt och ställer utmanande frågor. Sådant är nyttigt för mig.

Tyvärr har jag inga allmängiltiga svar att ge och sådana finns knappast. Vi är alla så olika och drivs på så olika sätt. Men bland dina varför, finns det ett jag stannade upp för och fick fundera igenom många gånger.

"Är det då i grunden ett sug efter att få vara som en människa?"

Jo, jag tror att för mig är det där en väldigt viktig del i varför jag vill pröva om jag kan återgå till ett normaldrickande. Jag vill inte vara den där som "drack frejdigt och sedan slutade helt" Jag vill inte vara en "torr alkoholist". Jag vill inte vara det i andras ögon, men framförallt vill jag inte vara det i mina egna ögon. Jo, 1000 gånger hellre torr alkoholist än våt alkoholist, men om det finns en chans att kasta av mig den där stämpeln helt, så är jag antagligen beredd att göra nästan vad som helst för det.

Sen finns det ju naturligtvis en massa positivt med alkohol också. Många här förnekar det, men alkoholen skulle inte vara så farlig, om den inte gav oss så mycket. Jag har beskrivit mig själv som en hedonist. Inte vill jag ge upp en av livets stora njutningar utan kamp. Skulle du kräva att en person med hiv helt ger upp sex, för att samlag aldrig kan bli helt riskfria? för att fortsätta med sexual-liknelserna.

När du frågar hur klara insikter en som druckit kan ha, så svarar jag att erfarenhet leder till insikt. Inte kanske för alla, men nog för dem som öppet går igenom sina erfarenheter och är beredda att bearbeta dem inombords. Därmed avser jag att jag nu har mera insikt om just den här frågan, än när jag började dricka och mera än de flesta som aldrig druckit för mycket. Det att några behöver alkolås och antabus betyder inte att "de flesta" skulle ha fel om sin egen förmåga. De allra flesta mänskor klarar trots allt livet bra utan bådadera.

Till sist en kommentar om varför jag skrev det jag skrev i din tråd. Jag har försökt hålla mig borta från den sidan av forumet, men då och då lockas jag att titta in. Varje gång jag ser någon skriva "Du kan inte göra något, hen måste göra sitt eget beslut" blir jag lika ledsen och vill skrika högt. Naturligtvis inser jag att det här ofta är sant och det att alkoholisten själv måste villa ändra sig alltid stämmer, men då när det här kastas fram till nya medlemmar, vars situation vi vet ytterst litet om, så blir det där "du kan inte göra något" bara så fel, fel, fel. Vi är många som har lämnat flaskan och en sak är säker, ingen har gjort det i ett vakuum. Vi har alla haft mänskor omkring oss, som påverkat våra beslut. Det här har jag varit skygg för att skriva rakt ut, så när det bjöds ett tillfälle, valde jag att i stället försöka få fram det via en historia om mina egna erfarenheter. Din tråd var helt fel plats att göra det, så inte särskilt snyggt av mig. Jag ber om ursäkt.

Allt det bästa till dig i din egen kamp. Hoppas den kan få ett drägligt slut.

Ska vi göra till sommaren, som nyutsläppta kalvar, när vi mår bra och det är sol o ljus igen:)

O kram tillbaks:)

En riktig psykopat. Lockar en till sig med löften om lycka och ett lättare liv. Lättare att prata, lättare att vara glad, lättare att tackla problem. Sedan när man tror att man funnit en bästis och livet leker så slår den till och visar sin rätta sida. Man upptäcker ångeste (vad hände i går egentligen), smygandet (bara en liten smutt i smyg för femteelfte gången på en kväll), smärtan (varför tittar folk konstigt och varför smärtar levern?) isoleringen (avböjer fika över en kopp kaffe för att kunna vara hemma och dricka) o.s.v, o.s.v osv.

Nej bort med den! Inte lätt det heller med tanke på skammatämpeln runt alkoholberonde men man slipper stå där med all den ångest som alkoholen i sig för med sig!
Så ser jag på det hela.
Kram på dig och hoppas att du hittar en väg som passar dig, till ett liv utan alkohol !

Det fixar du! Håller tummarna! :)

Bra länk om det var den jag såg. Hoppfull också, saklig

Kommer du aldrig dansa igen Lena? Jag vill inte heller dansa nykter, men jag vill dansa. Jag skyller alkoholen på dansen vad det verkar ;) du är en källa till inspiration hur som helst!
Jeans

Hej Lena m fl, jo det var ett tag sen. Tack för att du tänkt på mig! Jag kämpar på och har lyckats att sluta med vardagsdrickandet men har druckit på middagar och fester. Har insett att jag då dricker för mycket, så det är nästa grej att ta tag i... Men jag tar en sak i taget. Har i samma veva gått ner i en mental svacka, känner stress över mitt jobb och ser mer bekymrat på det mesta jämfört med tidigare. Är mer kritisk till mig själv och mina beslut och värderingar. Vet inte om det är kopplat till det minskade alkoholintaget? Jag känner nog att jag ägnat mer tid åt att reflektera kring mig själv och det kanske är nyttigt men inte alltid upplyftande. Så, gällande A är jag ganska ok, i övrigt är jag rätt låg.
Hur mår du Lena?
Kram

av fylla och besvikelser.Nyktra perioder som varvats med onyktra.Dessutom står jag ju nu i ett vägskäl med en aktiv alkoholist.Han har tidigare mer haft något av ett riskbruksbeteende som eskalerat rejält i sommar.Det är väl egentligen så att jag funderar över resonemanget.:När ett drickande har blivit ett sånt problem att partners vid flera tillfällen tar upp det,man backar som du har gjort.
Men ändå nånstans har tankar kvar på att återgå till ett drickande. Detta trots att risken om att trilla tillbaka finns där.För om jag förstått det rätt så är det så många här på forumet gör,har gjort.
Varit inne i ett risk/missbruk hållit upp kort eller lång tid och sen gått tillbaka till att vilja prova/normalisera sitt drickande.Sen står de där ibland flera år senare innan de lyckats häva upp kantringen igen.Varför utsätter man sig själv och sin familj för den risken?
Är det då i grunden ett sug efter att få vara som en människa?
Att få känna alkoholruset igen?
Att få ingå i den sociala gemenskap som alkohol kan innebära om den sköts rätt?

Såklart är svaret olika för olika människor.Men jag tänker att eftersom alkoholism i grunden är ett förnekandets sjukdom,hur klara insikter kan en person som en gång druckit för mycket egentligen ha? Dvs ska man sätta tilltro till den egna förmågan att bedöma om man ska kunna återgå till drickande eller inte.
Ja svarar ju då de allra flesta.Men varför finns det alkolås?Varför finns det antabus?
Jo för att människor trots insikt väljer att meja ned de argument som talar för att de borde fortsätta avstå.

För att alkoholen är ett gift som trotsar allt förnuft och sätter normalt resonemang ur spel.
För att det forstätter att locka de som redan vet att de borde avstå och har sett alla avigsisdorna med drickandet.

Så kanske just därför blev det att jag riktade frågan till dig som kanske inte är värst drabbad eller har mest problem.Du är fortfarande i ett gränsland där det kanske går att återgå till ett sunt drickande,det vet du ju först efteråt när du testat.
De som är riktigt illa däran vet ju redan men är redan liksom fallna änglar som kan slå sin panna blodig för att inte återgå men likafullt gör det.

Jag vill avsluta med att säga Stingo att jag känner inte dig,känner inte ditt bruk eller missbruk känner inte din fru.Vet inte vilken styrka du besitter och har inte en susning om din framtid och heller ingen egentlig åsikt.Utan det är mer en fråga riktad från en olycklig medberoende till en som är lite på andra sidan staketet men inte riktigt har snubblat så rejält som många andra här inne.

Du får skjuta giftpilar tillbaka om du känner dig kränkt av mitt inlägg.Det är absolut inte min mening utan det är nog mer en chans att kanske kanske få svar varför vissa(inte du) väljer denna väg om och om igen trots vetskapen om alternativ.

http://urplay.se/Produkter?q=Beroendedagen%202014