Senaste kommentarerna i forumet

I vasken med det bara. Varför pinar du dig själv med att hänga upp det framför dig?

Läste nyss en artikel som handlade om bore-out. Bore-out är ett tillstånd, som i väldigt mycket liknar burn-out, men där den som drabbas inte har jobbat för mycket, men haft för tråkigt. De som har undersökt tillståndet märkte till sin förvåning att det inte drabbar bara mänskor med enahanda jobb, utan också många "vitkragar" som utför kreativt arbete. Ett speciellt problem med bore-out är att det följer ett stigma med det, den som har burn-out har i alla fall försökt att ge sitt alt, men om man har man bore-out stämplas man lätt som lat.

Usch, så jag kände att det där träffade mig. Både på jobbet och hemma. Och usch så lätt det har varit att dricka för att dölja tristessen. Det blir väl som så många säger: att lämna spriten är bara början, sedan får man lov att ta tag i sitt liv. Inte för att jag har en aning i vilken ända jag skall börja.

Jo, förresten. Jag skall börja med att googla på avslappningsövningar. Dem kan jag ha nytta av i allt det andra, och så är de ett direkt motgift mot alkoholbegär.

Ja, det tar verkligen tid! Och det är bl.a. det som är så bra med forumet. Gå tillbaka och läsa gamla inlägg och faktiskt se att en och annan pollett trillat ner, det kan ju kännas bra då och då, när det känns tröstlöst. När jag slutade med alkoholen för snart ett år sedan så var det också impulsivt, jag hade fått nog en dag helt enkelt. Och min man var verkligen inte med i tankegången just då, med att jag faktiskt menade allvar och att det skulle vara på allvar en längre tid. Jag minns att vi stod i köket och pratade och han undrade lite försiktigt, när jag hållit uppe någon vecka hur länge jag tänkte... en månad, fram till jul? Jag vet att jag grät och sa att jag har ingen aning, bara att jag kan inte ha det som det varit och att uppehållet måste vara länge. Typ minst ett halvår... men att jag inte ville tänka i några tidsperspektiv eftersom det då känns meningslöst att hålla uppe alls - om jag ändå ska dricka på fredag så kvittar det om jag dricker på torsdag. Det var ju så det blivit alla andra gånger jag slutat. Nu har det snart gått ett år och jag har inga planer på att börja dricka. Däremot tänker jag inte "aldrig mer". Jag tänker inte så om... läsk, jag dricker nästan aldrig läsk, men jag har inte fattat något beslut om att jag aldrig ska dricka läsk mer. Jag gillar inte sushi, men jag har inte fattat något beslut om att aldrig äta sushi. Jag har heller inte fattat beslut om att jag aldrig ska prova några droger eller röka. Jag VILL däremot inte prova några droger eller börja röka (eller dricka alkohol). Jag vet inte heller om jag kommer att dricka kaffe resten av livet, eller äta kött, eller bo i stan eller i Sverige, eller vad vet jag överhuvudtaget om vad jag vill eller kan eller gör om 5, 10 eller 15 år. Däremot är jag livrädd för att om jag skulle börja dricka ett glas vin då och då, skulle trilla tillbaka fortare än kvickt till gamla vanor och att behöva göra den här resan en gång till. Därför känns det inte alls lockande att prova och riskera detta.

Ja, det var ett långt inlägg i din tråd, Akvariet, hoppas att det är ok... Känner med både dig och din hustru och hoppas att hon kommer ifatt dig tankemässigt när det gäller alkoholen.
/m

... det är att inte ha mer, ibland, att sätta emot sitt sug. Jag har alltid varit en quick fix-are. Livet ska vara lätt att leva, ah, ha-ha, ha... :/

När jag vill ha något så ... ja, det heter väl dålig impulskontroll, kanske, det här på studs-beteendet. Och nu har jag börjat snegla på det här rosévinet. För goddammit, vad duktig jag har varit idag! Och jag blir så fascinerad av mig själv. Inte går jag omkring och mår dåligt just nu, ingen ångest, ingenting. Men det är ju fredag, goddammit! Och än är jag inte sugen på allvar. Jag iakttar mitt eget resonemang och blir närapå full i skratt över att jag frivilligt kan tänka mig att styra över på andra sidan när jag så många gånger förr fått det bevisat för mig att det är mycket bättre att hålla sig kvar på den ena sidan. Man är inte speciellt smart då. Det finns inte tillstymmelse till sensmoral, att lära sig av sina misstag. Hur kan detta komma sig, undrar jag för mig själv, och där går jag bet. Är det för att jag är alkis? Eller bara totalt ologisk? Eller inte mer rädd om mig än så? Är det ens intressant varför?

"Jo, förstår du, LenaNyman, när du häller upp den där rosén så vaknar du och mår skit på söndag."
"Va? Är det sant?! Nej, det kan inte stämma! Måste testa." (Testa igen.)

Men än är jag här på forumet. Spikans nykter. Och glad över alla människor som är dess förutsättning. Tack!

Ja, Muränan. Det där med att skjuta upp gör jag. Fast inte tillräckligt länge för att det ska bli dags att gå och lägga sig utan vin, suck. Jag får träna mer på att skjuta upp och distrahera mig.

Belinda: ja, jag börjar bli väldigt trött på detta tjatiga vindrickandet (både drickandet och förhandlingarna med mig själv). Tack för tipset om att säga till på skarpen!!!

Och Stingo: tror på det med regelbundna vanor med mat och sömn. Fast det har jag redan... Jag kanske borde testa ditt chilitrick. ;)

En kvart till....och sen en till...

... i en lång, lång tråd. Och där kommenterar Adde på följande sätt: "Inuti varje alkis finns en mycket rädd och vilsen liten, pytteliten, människa som inte vet att handskas med det som händer." Orden tog sig in som skälvande cymbaler, rätt in. För visst är det därför jag är där jag är nu. Den här rädslan jag försökt maskera i den här människan jag inte velat vara; den tvåstegsraketen har jag försökt komma tillrätta med genom alkohol. Det går så mycket lättare att vara modig och med sig själv då. För just det ögonblicket.
Som jag tidigare ville skämta till det: "Jag har inte problem med alkohol, jag har problem utan."
Och nu, go'vänner, har jag problem både med och utan den. Och det är inte roligt längre.

Bara en sån enkel sak som att jämföra min egen reaktion på dom svar jag fått i min tråd när jag läst dom påverkad (då) och ickepåverkad (nu) säger mig mycket om hur min hjärna ballar ur när jag super. Den misstänksamhet jag kände då, den här mendraduåthelvete, fientligheten. Och nu den tacksamhet jag känner inom mig över detta forum. Ojojoj...

Jag är mycket orutinerad inom det här gebitet att skaffa sig och vidmakthålla rutiner. Mina föräldrar hade inga heller. Och jag känner så starkt att det är vad jag behöver och vill lägga fokus på. Att vidmakthålla rutiner innebär motstånd (men faan, måste jag nu igen..!) vilket får en outmejslad gråsten som jag att utvecklas en smula. Och att falla tillbaka på rutiner när livet stormar är en trygghet. Alltså: mer rutiner till det orutinerade folket!

Tack, Ebba! Hoppas din förkylning är i avtågande. Sätter lite försynt en kvast färgstarka tulpaner i en vas nära dig. :)

En annan sak som slår mig är hur jag känner att jag skriver lite "von oben", lite kontrollerat sådär, fastän det alls inte matchar innanmätet. Någon annan som känner igen sig? Eller så kanske det bara handlar om att hitta sin egen röst i ett nytt forum.

Fredagshälsningar till er alla från en nykter LenaNyman som seriöst funderar på att inte alls öppna den där rosédunken jag har hemma när aftonen kommer. Man mår ju så himla bra utan!

Ja, det är inte lätt och jag är villrådig. En sak som jag inser när jag läser om dina och andras erfarenheter är att det tar tid. Vi har också pratat om vår alkoholkonsumtion under många år: satt upp olika regler för drickande och inte drickande. Och när jag, efter att misslyckats att hålla mig till uppsatta regler om att bara dricka si eller så mycket på vissa dagar etc, verkligen tröttnat på att misslyckas att minska/sluta, bara bestämmer (mycket spontant) att nu dricker jag inte på ett tag (och inte börjar igen efter ett par dagar) så slår det ner som en mindre bomb hos oss. När beslutet nu, senare, mer lutar åt "aldrig mer", jag kommer inte att kunna dricka normalt, så famlar jag. "Aldrig mer" har jag inte pratat med min fru om, men vet att jag måste göra någon gång, men jag tycker det är otroligt jobbigt. Det kryper i kroppen bara att skriva "aldrig mer". Det är mycket mer befriande med en dag i taget - 44 dagar idag :) - och skjuta "aldrig mer" framför mig.

Och någonstans inser jag att det bara att chilla och ta en dag i taget (44 dagar är trots allt inte så lång tid, även om det känns om en evighet) och få varje dag att fungera så bra som möjligt, för mig, för min fru, för vår relation och för allt som "hänger ihop med oss" (barn, hus, kombi, husdjur, jobb)

Ha en härligt helg.

Stora delar av min tankekraft går till att resonera om hur det eventuellt kommer att bli efter att månaden är slut. Jag har dock gjort det ytterligare lite enklare för mig och det är att efter att min månad är slut så kommer jag, hur jag än väljer att göra med alkoholen i övrigt, att ha absolut nolltolerans med alkohol om jag jobbar dagen efter. Mitt arbete och prestationer får aldrig igen påverkas av att jag varit onykter. Det har jag sagt till mig förut och fallit, men det är jag å andra sidan övertygad om att jag måste klara av. Trots att noll alkohol för all evighet fortfarande känns något svindlande i min värld så kan jag absolut leva med och försvara att jag inte dricker om jag ska upp dagen efter. Det är de små löftena som ger mig hopp om att jag ska våga klara den stora uppgiften.

Idag är det fredag och jag har funderat på vad jag ska göra. Kanske virka klart min halsduk? Titta på skräp-tv? Eller åka söderut och fira en av mina bästa vänners födelsedag. Och vet ni vad, jag tror nog att jag ska åka ner och överraska henne. De ska ha en överraskningsmiddag och hon förväntar sig inte att jag kommer i och med att det är 60 mil som skiljer oss åt. Men jag har energi, så jag kan lika gärna jobba vidare på tåget och dessutom bokar jag ett sjukt tidigt tåg imorgon bitti (jag ska springa ett lopp i sthlm imorgon) vilket jag kan eftersom jag inte kommer dricka något (wooohooo!!). Tänk hade jag varit ute igår så hade jag antagligen varit seg idag och gjort allt för att slippa jobba, skitit i att åka och överraska min fina vän som fyller jämt samt haft ångest. Idag lever jag fullt ut.

framkommer inte detta mer i nyhetsrapporteringen ??

http://www.mynewsdesk.com/se/umea_universitet/pressreleases/vanligt-med…

Det var kloka kommentarer (som vanligt) m-m. Önskar er båda en fin helg!

God morgon I,

Hur går det för dig?

Jag önskar dig en fin fredag!

Grattis till 7 veckor underbart tycker jag. Och vilken fest du varit på, starkt jobbat. Det blir ju lättare med tiden. Jag har ju gått till det vidare livet och det känns mycket bra.
Fin fredag till dig
Konstnären

och dag 20 idag.
Veckan har gått ganska bra hittils. Fort framför allt. Förstår inte att det är helg nu igen.
Men känner att små "planeringstankar" börjar dyka upp nu igen redan på morgonen. Eller kanske redan i går kväll.
Så kände att jag var tvungen att skriva ner det här nu för att motarbeta dem.
Har annars inte haft energi att skriva så mycket utan mest bara lunkat på i vardagen..
Ansträngande att sätta ord på allt kanske. Alla trista små vardags-måsten kan jag tycka är svåra att hitta orken till. Men trots allt är de ju mycket snabbare undanstökade utan A än med :)

Härligt Tjalle!

Vad roligt att det går så bra för dig! Det glädjer mig verkligen!

Stor kram till dig

Hur jobbigt det än är - prata med din man. Visa att du inte vill detta längre och att du behöver hjälp. Annars kommer det bara bli smygdrickande, ångest och dåligt samvete i en ond spiral. Tänk istället - vad har du att förlora på att inte prata med honom? Ganska mycket... MEN jag förstår också att det är skitjobbigt. Been there done that.

När det gäller helgen - AVBOKA. Du är inte i skick för att utsättas för alkohol, frågor, undrande vänner. Inte på långa vägar. Om mannen tjurar över det, så får han göra det. Du måste vara rädd om dig själv nu.

Du kan faktiskt också kontakta typ vårdcentral, alkoholmottagning, för att få hjälp. Du har allt att vinna.

Tänker på dig Moa. Skickar styrkekramar

Hej lilla fågeln och välkommen hit! Tack för din fina hälsning i min tråd! Blev alldeles rörd, och som Ebba skrev, fick tårar i ögonen.

Vad bra att du har tagit dig mod och börjat skriva här. Tror att det för många blir det första, riktiga steget att verkligen ta tag i sina problem. Tror att det finns både för- och nackdelar med "tidsgräns" på en månad. Fördelen är att det blir hanterbart och att man kan orka ta sig fram i den tuffa början. Nackdelen är om man går och tänker att om en månad så får jag dricka igen. Har skrivit en till med Incognito 66 om det där med tidsgränser. MEN det är egentligen inget du ska tänka på nu i början. Nu handlar det om att ta en dag, en timma och ibland en minut i taget.

Du skriver också om din resa. Jag hade en två-veckors-solsemester inbokad och var helt livrädd för det. Tänkte nog också att jag kanske kunde dricka två veckor och sedan fortsätta hemma. Det kan jag redan nu säga - går inte bra. Men, min resa gick bra och jag var nykter. Vad jag vill säga är att du behöver inte tänka så mycket på den än, utan ta nu en dag i taget.

Vill i alla fall önska dig välkommen hit. Det är en investering i ditt liv och dig själv. Att ge f-n i drickan är det bästa jag gjort! Som jag skrivit tidigare: det är inte enkelt, men det är värt det.

Bamsekram

Lite fler tankar i ämnet...förstår precis vad du menar med mer fokus på matcherna. Jag och min man kollar mycket på SHL-hockey på tv. Innan var det ett skäl att hälla upp vin eller öl, det hör ju till. Numera är det ingen alkohol till, och matcherna är mycket lättare att följa... Även gamla filmer kan framstå som nya numera eftersom sist man tittade på dem var efter tre glas vin - tv-tablån blir helt plötsligt mycket mer intressant :-)

Angående dina bekymmer - pratar ni ngt om det? Vad är din frus reaktion på att du faktiskt gjort slag i saken och håller uppe med drickandet? Har hon egna funderingar? Jag och min man började prata om för ett par tre år sedan om att det var för mycket alkohol för vår del. Han drog ner på sitt drickande markant, direkt, medan jag fortsatte. Köpte hem, försåg både honom och mig, hällde upp och fyllde på glasen. Han drack ett glas, eller sa nej ibland, men sa aldrig något till mig, eller ställde krav. Tror inte att han ville se... Poängen jag skulle komma till var väl att även om han inte sa något så blev mitt eget beteende så tydligt när han minskade sitt drickande och mina skuld- och skamkänslor ökade med typ 500%. Det är svårt att råda dig, men jag tycker nog ändå att du behöver ställa någon form av krav på henne. Vänd på det och fråga hur hon upplever situationen. Är hon nöjd?
Ja, det är svårt när man går vidare och utvecklas i olika takt i en relation.
Hoppas att det löser sig för dig/er!
/m

..när man inte mår så bra, då är behovet större att behöva skriva av sig...

Så är det inte nu, jag mår för bra för att behöva trösta mig i skrift.
Skulle kunna dra någon historia för att lätta upp stämningen lite, men det har jag varvat ner med på sistone.
Upptäckte att det dränerade mig på min egna energi, det liksom sög ur mig att behöva måste få andra att skratta och trivas.
Jag var för tjugo trettio år sedan ett dragplåster i fikarummet på rasterna, folk samlades runt mig för att få höra något roligt,
De ville höra någon gammal sak i repris, det blev till slut för tjatigt och det tömde mig på självkänslan.
Man blev som den ledsna clownen, glad på utsidan och tom inuti...

Idag håller jag inne med sakerna, men kan någon enstaka gång dra igång någonting, men högst kortvarigt...
Älskar att dra ut på sakerna i absurdum, börjar med en knappnål, slutar med en silverskål.
Ofta använder jag sexanspelningar som isbrytare, det är det enklaste verktyget för folk blir så generade fortfarande och börjar garva av bara det.
De som inte känner mig vill det säga, de andra vet hur lätt jag triggar någon annan.
Tänk er då vilken ångest man kan få dagen efter, när man vet att man kan vara fräck i munnen nykter, hur har det då inte låtit när man varit packad?
Jo då skäms jag, ordentligt, har jag dessutom dragit ut på det i absurdum så vet jag att jag borde skämmas, alla har inte samma humor som jag...

Sådant slipper jag idag, det får man tacka nykterheten för...
Ja det finns mycket man kan tacka nykterheten för, det gäller att släppa fram tankarna så man ser det positiva.
Det gör man knappast till en början, man bara jämför med hur trevligt det kunde ha varit om man drack,
Men med sanningen, erfarenheten och handen på hjärtat, hur ofta blev det så där glamouröst trevligt som man hoppades på?
Aldrig, eller nästan aldrig, någon enstaka gång klickade det väl till, och då oftast när min inte hade druckit några enorma kvantiteter.
Det blir sällan som man hade tänkt sig med alkoholen inblandad, ibland bättre men oftast mycket mycket sämre.
Det är att avslöja det bedrägliga tänket för mig när det gäller alkoholen, den luras!
Och ju mer och längre tid man har druckit, desto mer indoktrinerar den hjärnan att tro på dess lögner, den är falsk också!
När man försöker utesluta den ur sin bekantskapskrets så upptäcker man också hur otroligt starkt den förankrat sitt fäste.
Vad man än tänker på så vill den hamna någonstans där alkoholen finns med på något sätt, listig också.
Det löser sig bara man dricker lite, den första sopar banan för den andre, den andre såpar banan så det inte längre finns någons styrsel.
Och så är ruljansen igång igen, man tappade fotfästet ännu en gång, och tänker....jag ger upp!
Alla dessa tankar om att sluta dricka till ingen nytta, down in da drain...

Njae, inte var de väl helt i onödan heller, det är en långsamt mental anpassning med vissa avåkningar bara, upp på hästen igen!
Oftast så blir det längre och längre uppehåll mellan bakslagen, mer och mer tid att hinna känna på fördelarna med att inte dricka alkoholen.
Därför...ska man inte ge upp, envis som en ettrig iller, på't igen bara!
Den som ger upp sina försök är en quitter, jag är ingen quitter, tänk så...så brukar det lätta lite i de dunkla molnen.
Efter regn kommer solsken, man vet bara inte exakt NÄR det kommer.

Har alltid spelar på lotto, insatsen är låg och vinsten blir hög, jag ger aldrig upp tanken om en storvinst, den kommer nog en dag.
Ibland får man sätta horisonten längre fram, men att ge upp...aldrig!
Men satsar jag för mycket, äter den upp förtjänsten, det är ett evig avvägande vad som är rimligt..
När det gäller spel har jag alltid tänkt så solklart, men inte när det gällde mitt forna drickande, hjärnan var kapad.

Att ta tillbaka makten och göra besluten till mina egna är nog den bästa högvinst jag har fått.
Det har blivit mindre stormigt, men var det inte det som man önskade när det var som värst?
Aldrig blir man nöjd, men en återgång till mitt förra leverne, aldrig i he..te!
Där är jag fast besluten, så länge jag håller mig till det jag handfast tror på, så får åtminstone jag en inre tillfredställelse.

Nä, det händer inte så mycket tragiskt nu med mitt liv längre, förut så vande man sig med alla olyckor, anpassade sig på något sätt.
Därför mår jag heller inte så dåligt i mitt inre längre, borde inte ha något att skriva om för att ventilera med er andra....
Men är nog lite för dum i huvudet för att fatta det, så jag skriver på forumet ändå...

Idag nykter, igår nykter, imorgon kommer jag troligen vara nykter, och jag hoppas på en längre framtid som nykter.
Så länge jag inte dricker något med alkoholen i, kommer jag att fortsätta behålla kontrollen, det ni!
Kan det vara så enkelt, nej, men det är väl värt insatsen.

Berra

Det är inte längre socialt accepterat att röka. Röka ger dig cancermm. Att dricka, hälla i sig ett nervgift verkar vara helt normalt och man framstår som onormal om man inte dricker vilket är jäkligt konstigt. Jag skulle hålla mig ifrån vattenhålen, dvs där du jan tänkas dricka. Lycka till.

och försök hitta lugnet. Jag har mer och mer börjat fundera på att börja träna avslappning. Vet bara inte riktigt hur, ännu. Yoga tror jag inte är för mig. Det är ju avslappning vi så ofta söker ur alkoholen (åtminstone jag) och det finns bättre sätt att nå den.

jag undvek de jag var tvungen att prata med för 6 veckor sedan då jag var in din situation. Jag var arg, hade panik, ville dö för att komma undan och bort från det vidrigt jobbiga. Men jag gjorde det och gode Gud vad svårt det var. Jag är idag bara glad över det hemska som hände som ledde till mitt uppvaknande.
Det kan bli ljust igen Moa tro mig.
Tänker på dig.

<3

Ebba

Har bokat en resa i november med en av mina mest festglada vänner. Tis-sön ska vi resa iväg till ett land som är känt för "sitt grymma uteliv". Har velat åka dit av flera anledningar tidigare men det enda jag tänker på är hur jag ska göra med A. Ständigt denna rädsla att andra ska bli besvikna på att jag kanske väljer att inte dricka. Denna månad ska jag i alla fall inte dricka. Det är det enda jag behöver fokusera på just nu egentligen.

En middag som skulle gått av stapeln nu på lördag ställdes in och blev en lunch på söndag istället, känns skönt. Då behöver jag inte försvara mitt alkoholfria alternativ. Inser dock att det bara är en tidsfråga innan det är dags att infinna sig på middag/aw/barhäng. Då får jag besluta mig för om jag köper ett glas alkoholfritt vin och mörka eller säga som det är. För de allra närmsta har jag berättat att jag går på antidepressiva så jag kan alltid skylla på att jag inte vill blanda det med a (vilket jag faktiskt inte heller borde!).

Ibland tycker jag att vårt samhälle är så skevt när människor med alkoholproblem känner skuld och behov att försvara sig för sitt val att inte dricka alkohol. Påminner om hur skuld läggs på våldtäktsoffer för att hen varit för full eller lättklädd, felet är alltid allltid alltid gärningsmannen. (OBS! Här gör jag ingen liknelse eller jämförelse mellan att ha alkoholproblem eller bli våldtagen. Det är inte relevant, jag pratar bara om skev skuldbörda).

Riktigt jobbig dag på jobbet.... Svindrygt när allt går emot en! Har en kund (som jag skrivit om här tidigare) som emotsätter sig det mesta, vi kan bestämma en sak på telefon men gynnar det skrivna han så är det ändå det som gäller. Nu får man skicka mail direkt efter som ref. till samtal som tyvärr aldrig bekräftas = misstankarna var rätt.
Blir så trööööt på det!
Efter jobb var det dock en bra dag där jag var på bio med dottern.
Pappaledig imorgon vilket jag tyvärr tycker käns sjukt stressande för tillfället..
Mycket gnäll nu...
Ha en bra kväll.

det låter ljuvligt
nu har jag något att se fram emot.

Ebba, jag förstår att jag måste prata med min man. Jag sitter just nu och försöker samla mod. Det blir tyvärr bara svårare och svårare.
Jag förstår också att jag har hamnat i ett destruktivt beteende som jag måste bryta. Har under kvällen tittat på nätet var det finns AA-möten. Kanske är det dit jag måste. Jag vet inte. Men jag ska försöka att ta det där första svåra samtalet. Det ska jag Ebba.