Senaste kommentarerna i forumet

Hittade det här på nätet. Bra rader om vad som händer, och eventuellt varför man tar ett återfall. Och hur man kan gå vidare.

För eller senare kan du hamna i en situation där du trots allt överskrider dina gränser. Det är ingen katastrof, bara du har rätt inställning till det. Människor uppfattar ofta denna typ av händelser mycket svartvitt. När de tagit en drink anser de att spelet är förlorat och då ger de efter för sina begär till fullo. Det beror inte så mycket på alkoholen, utan på de allmänna uppfattningar som man kopplar till drickandet.

Om du alltså trots dina motsatta försök ändå har gått över gränsen, är det bättre att inte ta det hela som ödets makt. Det betyder inte omedelbart att "sjukdomen har återkommit", det är inte det slutgiltiga beviset på din svaga karaktär, det är inte ens en omfattande kollaps. I stället för att klandra dig själv kan du tolka det som en lärorik erfarenhet.

Det viktigaste är att du sätter stopp för drickandet direkt. Om du fortsätter att dricka i flera dagar är det avsevärt svårare att återgå till nykterhet eller måttlighet.
Känner du någon som kan stötta dig i en situation som denna? Ring den personen.
Utforska noga händelserna, dina tankar och sinnesstämningar före återfallet, så att du i fortsättningen kan undvika motsvarande situationer.
Om du inte kan sätta stopp för drickandet och inte får hjälp i din närmaste omgivning, sök vård.
Vissa gånger kommer återfall oväntat som ur tomma intet, andra gånger föregås återfallet av en allt mer spänd situation, obalans i livet och också att man bäddar för ett återfall. Individen kan omedvetet förebereda sitt återfall genom att utsätta sig för sådana frestelser som är omöjliga för honom eller henne att motstå. En del köper alkohol hem för "gäster", andra "råkar" stöta på sina supbröder, med åter andra startar ett familjegräl som lämpar sig för avsikten.

Om du noga tänker tillbaka på dina tidigare återfall, upptäcker du kanske att du någon gång gjorde sådana till synes oväsentliga drag som i fortsättningen oundvikligen lett till att du förlorat kontrollen. Var alert för sådana drag.

Lär dig att förutse eventuella återfall och identifiera sådana val och beslut som du tar som leder till farliga situationer.
Gör upp en "ruttkarta" för dig själv; en beskrivning av ett händelseförlopp som ledde till återfall. Vägskälen på kartan beskriver sådana till synes oviktiga val och beslut som ledde till att du bröt mot dina regler om drickandet.
Positiva förväntningar på berusningen spelar ofta en mycket avgörande roll när det gäller återfall. Du kan balansera dessa förväntningar genom att alltid ha med dig kortet där du listat negativa följder av drickandet. En titt på kortet i det kritiska ögonblicket kan hjälpa dig att hantera den problematiska situationen.

Dubbelt

Heja m-m hoppas du aldrig kommer före mig, så förstår du vad som hänt mig.
Bamsekram
Konstnären

Innan jag hittade din tråd här så kunde jag verkligen inte förstå hur jag kunnat må så dåligt. Men nu inser jag, alkoholen ger mig ångest, inte det jag gjort eller inte gjort eller sagt eller inte sagt. Utan själva alkoholen. Att alkohol är ångestframkallande visste jag ju men poletten har inte trillat ner. När jag var 20 drabbades jag av depression och ångest vilket jag nu inser vidmakthölls av att jag festade flera gånger i veckan. För att döva, säkert, men också för att jag verkligen gillade att dricka. Men då kopplade jag inte ihop alkoholen och ångesten. Nu, när jag inte dricker så ofta, och mestadels är fri från ångest, blir det så tydligt! Tack, Berra, för att du hjälpt mig inse detta!

Härligt m-m!
Hoppas jag aldrig kommer ifatt dig!!!
Ha det - kämpa på!

själv ligger jag på 16 och en halv :-) fyra månader nästa vecka. Visst är det skönt?
/m

Riktigt bra!5 månader är mer än en tillfällighet!!!!
Min 5 månadersdag blir i alperna v8. En riktig prövning då alpresorna brukar vara synonymt med ett högt intag!

Ha det - kämpa på!

Grattis till dina 15 veckor. Var stolt det har du all rätt i världen att vara.
På tisdag firar jag 5 månader. Inne i en bra period nu.
Kram
Konstnären

Tack PP du är en vänlig själ!

För mig är det anledning att tillägga att det är fantastiskt.
Jag ser för egen del fram mot tremånaders "gränsen"
Du föll inte, det är stort!

Grattis

//PP

Hur går det för dig Cicero?
Ett tag sedan du skrev.

Ha det - kämpa på!

Ja, tappa vikt är en obehaglig följd av att inte pimpla öl... ;-)

Ha det- kämpa på!

Nämligen att jag ju har tänkt att tillåta mig själv att dricka lite öl helgen som kommer här nu, men ju närmare jag kommer den desto mer känns det som att jag ska hoppa över den ändå.
Jag har inte haft såna där ångesttankar alá jag är alkis och kommer aldrig att kunna dricka igen utan har tagit de här hittills 16 dagarna med ro.
Har haft en viss rastlöskänsla, men det är inte kopplat till något fysiskt behov. Inte heller är jag stressad eller har något annat som jag mår dåligt över, tvärtom så funkar allt just nu och dagarna flyter på i rasande takt.

Däremot så känner jag inte alls den där euforiska känslan över nykterheten som jag gjorde de första gångerna när jag hade min nyvfunna insikt om mina alkoholproblem för en sådär 6-7 år sedan. Då kunde jag gå helt lyrisk över hur snabb hjärnan blev och att jag helt plötsligt lade märke till så mycket detaljer, kom ihåg allt osv. osv. Idag vet jag att det helt enkelt är mitt vanliga HSP-jag och den vetskapen har sjunkit in och lagt sig väl tillrätta i mitt sinne.
Jag finner mig faktiskt inte alls i något lyckorus på något sätt, utan är precis lika bra på att inte göra någonting alls som nykter, precis som när jag befinner mig i mina drickaperioder, skillnaden nu är att jag VÄLJER att inte göra nånting. Gott så, så småningom så infinner sig tristess och jag börjar göra lite mer saker än de vardagliga, men det får vi se när den tiden är här.

Jobbade kväll igår och på väg till bilen så kommer jag på mig själv att tänka att "det hade varit jävligt gott med en öl när jag kom hem. Jag har ju bevisat för mig själv att jag kan sluta att dricka när jag vill, så jag är normal!".
I nästa sekund kommer jag på mig själv att tänka att "hur många normala människor diskuterar över huvud taget med sig själv om att man kan sluta att dricka när man vill?". Ingen - konstaterade jag för mig själv och tog två smörgåsar i stället och kollade på en film som heter "Smashed" som handlar om en alkistjej som går med i AA och slutar dricka, men hennes lika alkoholiserade pojkvän gör resan ganska besvärlig.
Sevärd film faktiskt. Går att se här:

http://www.swefilmer.com/smashed-2012/smashed-2012-video_b0216d884.html

Det faktum att jag fortfarande letar efter alkisfilmer gör att jag blir säkrare och säkrare på att det enda vettiga för mig just nu är att hålla liv i nykterheten tillsvidare. Jag går inte miste om något, eftersom jag aldrig går ut och festar utan bara sitter hemma och klipper öl efter öl och gör exakt samma saker som jag gör när jag är nykter. Skillnaden är att det där som jag gör vanligtvis blir något roligare, ja... jag intalar mig det iaf, men ska man vara ärlig så är det faktiskt bara de två-tre första ölen som är något att ha, resten åker i per automatik och blir gärna 8-10 stycken halvlitrar innan kvällen är slut. Ångesten dagen efter är inte värt det och eftersom jag inte vill dricka två öl så låter jag bli dem med.

Fan vad långt det blir varje gång... ja, jag har ingen att diskutera detta med på riktigt. Eller egentligen har jag det, men jag klarar det här på egen hand. Forumläsning är också en form av terapi. Det gäller att hålla medvetenheten vid liv, annars vet jag hur det slutar med fler och fler öl och oftare. Inte bra.
Folkölen har jag insett nu efter två veckor utan dem - är egentligen bara ett sätt att stå ut mellan de tillfällena som man kan gå "all in". Man underhåller alkoholismen på det sättet. Vet inte vem jag försökt att lura egentligen.

Sa jag att jag tappar i vikt och omfång? Känner mig SNYGG!! Haha!

Ha det!

15 veckor. Inget att tillägga. Bara en god påminelse till mig själv!

Jag såg oxå inslaget och kvinnan som sa det var ju hon som skrivit boken AnsvarsFULL vilken många här har sagt att den är bra. Kanske skulle beställa den boken eller låna på biblioteket.

God morgon. Tittar på TV4 god morgon idag. Där var en kvinna som varit nykter
sedan 2005. Hon berättade om hur människor reagerar när hon numera säger nej tack
till ett glas. Vid ett tillfälle sa en kvinna till henne men ett glas kan du väl ta.
Nej tack sa den andra. Gick en liten stund sedan kom frågan igen. Samma svar. Tredje
gången svarade hon så här visst jag kan ta en glas, men det kommer att sluta med
att jag dricker upp ditt vin oxså plus allt som finns i det här rummet. Varpå kvinnan
lämnade henne. Efter en stund kom hon tillbaka lite småsluddrande och frågade, tyckr
du att jag har problem då. Det vet jag inte, det vet du bara själv.
Hon menade på att man inte är med i gruppen om man inte dricker alkohol, fruktansvärt.
Så rotat är alkoholen i vårt samhälle. Där gällde jantelagen, du ska inte tro att du
är något. Kanske tryckte hon på en öm tå. Blir förbannad när jag hör sånt här.
Lugn och fin nu Konstnären inte bli arg, du är ju nykter sa jag till mig själv.
Ett litet inlägg bara.
Kramar
Konstnären

att vi slutar tänka på våra lågvattenmärken, det mår man bara dåligt av. Man kan dra sej till minnes om man nån gång skulle få för sej att man kan dricka igen. Men jag mår bara dåligt att tänka på dom värsta tillfällena. Jag skulle vilja glömma och sudda ut men för varje nykter dag tycker jag att jag sonar det. Tyvärr finns det semesterresor jag inte ens vill tänka tillbaka på, jag skäms för mycket. Istället tänker jag på dom jag varit nykter på. Tyvärr alltför få men fler såna ska det bli.

Gläd dej åt att du ändrat livsstil och var stolt istället!

Måste få ner mina tankar. Försöka förstå hur allt hänger ihop. Hitta ledtrådar om varför jag är litet annorlunda. Varför allt blev så fel. Fast mina föräldrar redan i sig anses som annorlunda, så mycket kommer väl därifrån. Åh, vad jag har försökt att passa in, men jag måste nog ge upp den biten. Acceptera att även jag har en plats här oavsett. Det hade varit så lätt att begrava sig i A. Förmodligen hade jag gjort det också utan min familj. Mitt nästa projekt är att försöka bjuda in. Inte backa när någon kommer nära. Försöka slappna av och strunta i att ibland säger jag fel saker vid fel tillfälle. Det gör väl andra också, eller? Det är konstigt, en "olycka" kommer sällan ensam. Så många som mår dåligt just nu, är sjuka eller annat knas. Suck, det hade varit så lätt att fly, slippa känna annat än självvållad smärta. Men det finns en hake med allt, så jag stannar kvar och känner efter. Imorgon bär det av till terapeuten igen. Känns inte lika jobbigt som förra gången. Det är väl positivt.

Håller med dig fördelarna överväger absolut. Kan berätta att mannen och jag skulle
gå ut och äta på vår kvarterskrog i går, och där har man lullat omkring en hel del.
Minsta intaget för min del har varit en flaska rött till maten och alltid kaffe och
avec. Har inte satt min fot där sedan jag blev nykter. Men det gick bra beställde en
citronsoda och mannen en stor stark. Kände ingen lust till alkohol. Gamla gänget var där
och jag kan bara säga att vad man ser och hör när man själv är nykter. Ett jävla
gaggande, saker ältade om.
Bra av dig med after worken. Nästa vecka 5 månader.
Ha det bra
konstnären

Läste om ett taget fall här på forum och blev ledsen. Ville skriva något klokt men inser att jag inte kan. Började istället tänka på mina egna lågvattenmärken. När jag gick ner på krogen i huset där jag och maken bor. En vardagskväll när jag fått "oväntade gäster" och behövde köpa en flaska rödvin, vilket gick bra till ett mycket högt pris. Krögaren som bara ville tjäna pengar skäms jag inte för. Men den yngre servitrisen som var med fick mig att känna skam. I månader efter så kved min själ när jag skulle ut eller in i huset och hon stod där utanför och rökte. Den kvällen jag köpte vinflaskan tyckte jag mig se förakt i hennes ögon, men kanske var det bara sorg, kanske var hon en anhörig? Oro.

Minne två: Vaknar att en snäll kvinnlig konstapel lägger sin hand på min axel och frågar hur jag mår. Bra Tack! Att jag somnat på gräsmattan i parken i en tydligen provokativ ställning - som hade fått en barnfamilj i närheten att larma - berodde ju bara på att jag var utarbetad!!! Nu ville jag bara sola. En liten festlig picknick i parken som gick helfel eftersom jag fyllt två halvliters läskflaskor med vin som jag tutat i mig. Polisen var snäll och lät mig vingla hem. Skam.

När jag en dag på förra jobbet mådde så dåligt av abstinens så jag var tvungen att ta min medicin på toaletten. Medicinen var en liten flygplansflaska med vodka som jag burit med mig i åratal ifall att...men den dagen svepte jag den. Lågvattenmärke nummer tre. Ångest.

Fia

Kan bara hålla med dig, det är ju mig du skriver om. Jag är alkoholallergiger.
Sist jag drack i september varade min ångest över 14 dagar, gången innan 10 dagar.
Blev alltså bara värre och värre. Det som håller mig ifrån nu är just denna ångest.
Tänker inte bjuda in honom eller henne. Själv gick jag till läkare och trodde jag
var deprimerad men allt det där och självmordstankar berodde på en sak alkohol.
Känner mig otroligt fri just nu, inga depressioner, inga tankar på döden, jag vill
bara vara. Nästa vecka blir det 5 månader, kanske inte så mycket men jag är glad och
stolt. Tänk att jag var tvungen att riktigt kraschlanda för att inse. På något sätt
är jag glad för det.
Ha det bra
Konstnären

Åter ny vecka. Min resa till Danmark kryper närmare. Vet ni, jag är inte orolig längre. Det kommer att gå bra.
Jag är mest arg och irriterad. Trött, men kan inte somna i tid ändå. Jag var snäll och rätt glad när jag drack. Och jätte trött förstås. Och bakis. Det saknar jag inte. Orkade inte tänka så mycket. Nu är jag arg och missnöjd. Har inget tålamod. Vet inte om det är så här jag vill leva. Nu menar jag inte att jag ska bjuda in A i mitt liv igen. Det ska jag inte. På den punkten är det kört och det har jag accepterat till fullo. Kanske är det en 40-års kris som tågat in i mitt liv. Hade ingen när jag fyllde 30, så det är väl dags. 30 var underbart att fylla. Det var som att kliva ut ur en dimma och för första gången se, alltså verkligen se människorna omkring en. Jag har mycket eländigt mående i bagaget. Men här jag fortfarande. Min man mår rätt dåligt just nu. Både fysiskt och psykiskt. Jag har inte riktigt ork ännu att träda in med en kapacitet på över 100%. Jag gör det jag ska, men jag skulle behöva få ta igen mig litet. Jag, jag, jag... Det kanske ligger något i det min man säger, men jag måste ta hand om mig själv först, för att orka ta hand om alla andra. Förresten, vågade på mig en alkofri öl med popcorn i helgen. Det gick hur bra som helst. Inget sug överhuvudtaget och inget halsande av drickat. Nu ska vi få familjen på fötter. Vår kamp har börjat.

Hej. Är så trött på mig själv... Vaknar, ångest...tänker idag ska jag inte dricka vin. Men när klockan blir eftermiddag så vet jag att jag häller upp mitt första glas men kommer att tänka att jag bara tar ett glas. Men det kommer jag inte, jag kommer att dricka en halv bag in box. Så här har mitt liv sett ut i snart 3 år. Jag måste lägga ner. Tips på hur jag ska klara första dagen tack. Och anatbus, ja det har jag hemma men dricker på dom ändå...

För "alla andra" varar en normal bakfylleångest 1-2 dagar, för dig och mig en vecka, och man kan undra, vad är det för fel på oss?
Och jag tror på en del av den är precis som du säger, vi ställer (för?) höga krav på oss själva.
Vi tillåter oss inte att få göra fel, inte för många och inte för stora, eller inga alls...
När andra vispar bort alla fyllgrejor de har gjort som en fluga på armen, då genomborrar ångesten oss som en gigantisk korkskruv oss underifrån.
Vi bara väntar på att den till slut ska skruva sig genom huvudet och göra slut på det hela, men det gör den aldrig.
De säger att tiden läker alla sår, och visst de gör den väl, det mest intensiva bleknar väl med tiden, men helt försvinner den aldrig.

Jag har förstått att detta är inte normalt, det är sjukligt...på gränsen till att man tvistar över på den psykiatriska vägen.
Nästa fråga är den helt obesvarade, VARFÖR?, några av oss har det i oss från början, andra utvecklar den med tiden, och alkoholen tar fram den i oss allihopa, mer eller mindre, korta eller längre tid...

Orättvist?, tja livet är inte rättvist, vissa är rika andra är sjuka, en del är långa andra är tjocka, och kombinationerna däremellan är oändlig.
Återigen så hänvisar jag till en nötallergiker, klagar han eller hon på att det är orättvist, ja kanske till en början, men sedan, en vana och
hon/han är observant på att hon/han inte ska utsättas för det igen, rättvist eller inte, men man kan inte tvinga bort sjukdomen, de har lärt sig att leva med den istället och undviker framtida konfrontationer som faktiskt kan döda dem.
En person med svår ångest kan vara suicid, dvs självmordsbenägen och det kan döda dem, same same...

Men för att återgå till mig själv, jag kan inte tvinga bort fylleångesten, inte heller lära om den, inte nöta ut den osv.
Jag vet när den kommer, och den kommer BARA efter det att jag har druckit, all annan ångest är fjäderlätt i jämförelse.
Det kan låta lätt, men det är det inte, det skulle vara som att säga till en tjock person att det är väl bara att sluta äta,
eller säga till en rökare att det är väl "bara" att sluta röka, eller som att säga till vem som helst att sluta andas förih..vete.
Det är inte lätt, men vissa av oss verkar inte vara som gjorda för att kunna dricka alkoholen, vi är alkohol-allergiker,
eller låt oss säga att vi har utvecklat en sådan, nej det är inte heller rättvist.

Oavsett VAD vi nu har gjort på fyllan, så blir det en ångest, det kanske stämmer det de andra säger, ingenting hände..
Men vad spelar det för roll, hjärnan har bestämt sig att de har fel, de var ju också fulla, hur skulle de kunna avgöra vad som var rätt?
Drömmar (mardrömmar) och verkligheten vävs samman till någonting overkligt verkligt, och man vet inte vad som är sant eller inte.
Det verkar mer som om hjärnan i oss har bestämt sig för att vi ska straffas för det vi gjort kvällen innan, oavsett VAD.

Och vad kan vi göra åt det?, absolut ingenting, våra bakfyllehjärnor är funtade så, de blir sjuka av baksmällan, mentalt illamående?
Acceptera?, tja vad har vi för möjligheter annars?, att älta det fram och tillbaka lyckades vi ju inte så bra med.
Det som är dolt i smolk blir inte klarare av att vi försöker analysera sönder det i småbitar, ofokuserade bilder kan aldrig bli skarpa.

Gjort är gjort brukar jag tänka, det går inte att gå tillbaka i tiden och göra det ogjort, det kan jag acceptera.
Men...jag kan förändra framtiden, att inte göra det möjligt att i fortsättningen skapa mera interna hjärnspöken i form av bakfylleångest.
Det kan jag göra, det kan jag själv bestämma över...det enda som behövs...är att....acceptera...att jag har en form av....allergi.
Och vips så har jag uppfunnit en ny sjukdom, alkoholallergi, jaja skratta ni andra, men varför inte...

Tänk på att alkoholen får dig att...
må illa, spy, kräkas eller vad du nu vill kalla det för.
Gör dig omdömeslös...(missbedöma ett övergångsställe, pang boom)
kan göra dig medvetslös...(somna i en snödriva (frysa ihjäl), kräkas i sömnen(kvävas till döds)
får dig att ta andra droger...(då är rökning en ganska lindrig sådan..)
snubblar,ramlar och slår dig, trampar snett, skär dig och sticker dig på vassa saker...
Gör dig aggressiv, munhuggs, slåss och hamnar i diskussioner.
Missbedömer, tar bilen på fyllan, får ta emot eller är den som misshandlar andra.
Sociala påverkande, otrohet, gräl, svartsjuka, barn som far illa.
Ekonomiskt, taxi, krognotor, slip'ar ifrån okända barer/klubbar.
osv, osv...

Jämför det med pollenallergi som kan vara nog så j.vlig, det är ju ingenting emot vad en alkoholallergi kan skapa.

Men vår ångest går ju faktiskt att undvika, till skillnad mot en pollenallergi som återkommer årligen.
Jo vi kan faktiskt välja, vi kan fortfarande gå på krogen, äta en bit god mat, njuta av socialt umgänge osv.
OCH, vi kan välja vad vi tar i våra glas, och vi kan välja vilken typ av droppar som ska passera våra läppar.
Vi kan säga nej, och inte tillåta alkoholen göra en våldtäkt på våra sinnen, vi har vår fulla frihet att få välja.

Varje gång man tror sig att det har gått över, så är ett glas vin som att hälla olja på sin glödande ångest,
ibland kväver den det, men för det mesta så tar det husihelsike.

Jag känner det som att köra bilrally i 200km/h på en isad skogsväg en natt, du har full kontroll på bilen, du har ett bra handlag med underlaget,
du känner väl till vägen, allt funkar tills det dyker upp en oväntat hinder, en grop, ens sten, en älg, ett rådjur, en räv, ett nedfallet träd,
och det går åt hel..te, har du tur så överlever du, har du lite mindre tur så dör du, har du riktigt j.vla osis så sitter du förlamad som ett kolli i en rullstol för resten av livet, det mina vänner, så är det att vara drabbad av en riktig bakfylleångest.
Jag kör inte rally längre, håller mig lugnt i högerkörfältet i en fart som jag klarar av att hantera, oavsett hindren längre fram.

Berra

Det är precis hur viktigt som helst att räkna dagar, timmar, kvällar eller vad sjutton som helst, bara så stort tidsmått man på förhand tror sig klara. Trava dem sen i en prydlig hög på varandra så skall du se att en motvikt skapas till suget!
Det där med att se ölen eller vinet i butiken, jojo, det är väl nästan som att tvingas inse att man måste lämna bort sitt gosedjur till andra. Varför skall de få något jag så länge haft till mitt...
Det gäller nog min vän att ibland sätta "tagelskjortan" på. Sen är det skönare att byta till något mjukt och rart igen!
Ett skämt men med inslag av fullaste allvar.
Jag är glad för din skull att du klarat dessa dagar och situationen i butiken också!
Släpp inte taget, det är bättre dagar i sikte. Natti, Mm.