Senaste kommentarerna i forumet

önskar jag var där du är nu - på väg förbi bolaget med bakelse i sikte - men det kanske händer även mig om jag inte ger tappt…
och det gör jag inte!
även om det kan ta lite rid.

Tragikomiskt som man håller på för att tro att man döljer något som åtminstone Systembolagarna - som nog kan se även en finalkis på mils avstånd - ser trots tappra försök att låtsas. När jag går in på bolaget i vetskapen om att det var alltför kort tid sedan senaste besöket för att vara acceptabelt (för mig själv inte minst) så sträcker jag på mig när jag tar en korg och ser ut som 'nä vadå inte jag heller; jätteläääänge sedan ni såg mig sist; det var min enäggstvilling i exakt likadana kläder som var här igår'. Eller så intar jag en inre nonchalant attityd, 'vadå, jag är väl vuxen eller? Vem är ni att döma mina val? Jag tjänar egna pengar. Jag belastar ingen. Så det så!'
Åh detta gruvliga självförräderi som man jobbar så hårt med!

På tal om pengar så räknade jag ihop System-posterna på bankkontot sedan förra lönen i december. 4000 kom jag upp i! Inte illa. Det blir många flaskor även om jag håller mig till lite dyrare varianter o inte dricker allt själv (men säkert 85%).

Igår drack jag 4 folköl eftersom jag bara inte kunde gå förbi dem när jag var och handlade mat trots goda föresatser. Min ursäkt: 'Inte lika illa som 2 vinare iaf', vilket i och för sig är sant, men jeezuz. Sådan dumhet. Men inte ger vi upp! Nej!!! It's not over until the fat 'hen' sings (vill inte hänga ut något visst kön som mer obest än ngt annat). ;)

Jag instämmer i funderingar om "strategier" och "hjälp" som man försöker skapa för sig själv och frustration över varför de inte fungerar. Känner mig liksom Filosofen också tvångsmässig mer än något annat - vet att jag kan hålla upp från en dag till en annan men att hålla i över tid… Som Leif GW kommenterade någon gång, hur han kunde hålla sig från excesser inklusive A när han skrev 6 månader per år, för att sedan släppa på fördämningar kommande 6 månader; "för att jag vet att jag kan/får börja igen". Ligger mycket i det.

Testade en "NEJ!"-lapp i fickan men slängde den snart. Att träna och äta väl för att också få det andra att lösa sig funkar ett tag men inte länge. Medicin - funkar så länge jag äter det men sedan då? Man måste ju klara sig själv i slutändan.

Jag kan inte säga att jag har hitta "det" som funkar för mig heller. Jag har fått hjälp i form av samtal i flera år av experter, vilket i och för sig varit jättebra för att få lyfta alla sina bryderier i livet för en extern person som inte dömer en utan känner igen och lyssnar framför allt. Men som jag skrivit i ett annat inlägg så har i alla fall A eskalerat. Jag 'skyller' på andra saker i livet som går mig emot och jag har ingen annan väg till snabb 'hjälp' i form av A för att minska trycket. Lurendrejeri och självbedrägeri säkert, men inte desto mindre. När jag höll upp över semestern förra året var det lugnt och skönt i relationen (nivå: 'trevligt') och jag blev visst mer uppåt, men var jag riktigt glad? Nä, det har jag bara blivit på artificiell väg rätt länge nu.

Beundrar alla här som kämpar och ni som lyckas, grattis. Jag önskar jag kunde dela er glädje i de små tingen i vardagen. Försöker. Försöker VERKLIGEN.

Hej Filosofen!
Jag känner igen allt du skriver. Lapparna. GUD så många lappar jag skrivit till mig själv. Som jag sen tänker att jag ska kolla på när suget blir för stort. Men som sedan fungerar föga när väl suget är som störst. Skiter i dom helt enkelt och går ut och super mig full.

Jag har också nämnt mina problem till nära vänner samt familj någon gång. Men inge tror mig riktigt. Känns det som... Ska tillägga. Jag är en sån som kan vara utan alkohol i säkert två veckor utan större problem. Men när jag sedan tar första glaset dricker jag helst tills jag knappt kan stå på benen.

Jag har även som du tänkt... Ska jag kontakta aa, är det något för mig verkligen? Osv. Dealat med dessa tankar i flera flera år. Första gången jag var in på denna sida var säkert över fem år sedan.

Vart bor du? I sthlm? Vi kan gå på ett möte ihop.

/ Plationides

...ja, jäklar. Inte DEN kassörskan igen! Hjälp!! Haha!
Eller att man hoppar över fulölen vid något tillfälle. Dyr öl är det inga alkisar som dricker ju! Eller?
Ibland om man är lite förkyld och har hosta så kan jag komma ihåg att om jag hostade precis innan jag skulle kliva ur bilen, så brukade jag vänta lite grann. Anledningen är att jag lätt får röda ögon när jag hostar. Man vill ju inte se onykter ut när man går in på bolaget ju!

Har t.o.m åkt till grannkommunen bara för att slippa gå på samma bolag två gånger samma vecka... friskt? Näe, inte direkt.

Forumet är bra. Det är nödvändigt att hålla tankarna på ett förändrat drickande vid liv. Påminna sig om hur det blir liksom.
Ingen historia är exakt som den andra, men igenkänningsfaktorn är hög oavsett vem som skriver kan jag tycka.
Kämpa på!

Mycket humor i din text och mycket ikännande för mig. Jag var oxså livrädd
för abstinensen därför var jag maktlös och fortsatta dag ut och dag in för
att komma undan. Så dum jag var jag kom ju inte undan tvärtom slutade eländet
med en total katastrof. Det har inte varit lätt men jag sitter här idag efter
drygt fyra månader och det är stort för mig. Jag har lagt lika mycket pengar
på A som du, men man ska inte gråta över spilld mjölk. Nu har jag varit med om
att slå i botten, och kanske fanns det något bra med det. Går ibland förbi Systemet.
Hade varit i september hade jag gått in som en robort men nu kan jag glatt gå förbi.
Jag tror jag fick en chans till och den ska jag vårda. Ibland kan jag tycka att
vardagen är så vacker, så tänkte jag aldrig innan. Ibland som du skriver dyker
A-jävulen upp och säger här är jag, men numer är det bara ett flyktigt besök.
Jag hade Antabus första månaden men blev så trött av dom och magen krånglade.
I går kväll gick jag till vårt lilla kvarterskondis och köpte en bakelse, belönar
mig själv nästan dagligen med något litet.
Ha det bra Fia
Konstnären

Jag har tidigare i min tråd berättat att jag besökt ett AA möte. Kan således inte se mig som varken AA frälst eller avvisande mot AA eller gemenskapen som Mulleman valde att kalla det. Du beskriver att du som jag kämpar mot A-djävulen, ditt förnuft. Hur upplevde jag då skillnaden i att berätta det här i skrift, eller på mötet i "livesändning"? För mig var det just det som var den största behållningen av mötet. Det känns nu efteråt som att jag har gjort det svårare för A-djävulen att "övertala" mig framöver och förringa mina problem. Jag har ju varit där tillsammans med andra alkisar och berättat för dom att jag är som dom när det gäller drickat. Du blir inte frälst enbart genom att delta, och det var faktiskt inget att vara rädd för. Om inte annat kan man ju gå en gång för att utmana sina rädslor, eller hur ;-)

Vi kämpar vidare!

//PP

Ett steg i taget. Du har ju nämnt för familjen, så det är ju redan i sig ett stort steg. Jag hade kanske inte riktigt fixat att nån håller koll på mig. Jag vill bestämma själv. Även om min man har försökt hålla koll, så gjorde jag som jag ville ändå i smyg. Tyvärr har jag inga råd att ge mer än att forumet här verkar bra och jag har mycket svårt att tro att någon här skulle vara fördömande. Kram!

Tack Filosofen och m-m :) Ska ta till mig det där om halvtidsjobb. Känns litet lättare att försöka tänka så. Vissa dagar är det så lätt att bli övermodig och tänka att allt är som vanligt igen, innan A styrde. Det här fixar jag själv, lätt som en plätt, men jag är ju bara i början än. Trots alla uppehåll jag haft, så har jag ju inte tagit problemen helt på allvar. Så jag läser här och tar till mig.
God natt och sov gott!

Det här med endorfiner och belöningssystem... Ja, det är lite som du skriver - det tar nog tid att lära hjärnan och kroppen nya vanor och sätt att fixa det där "extra" vi hade alkoholen till innan. Vissa dagar känns det som att man är stark och klarar det här bra, och det kan ge en känsla av - ja, jag vet inte, inte eufori kanske men en självkänsleboost. Andra dagar känns det lite... inte hopplöst precis, men mer som att när ska det gå av sig självt i åtminstone nästan alla situationer?
Men för min egen del känner jag mig överlag mycket mer psykiskt välmående nu än jag gjort på länge.
Ja, jag vet inte riktigt om jag kom någonstans med detta... men skönt är det verkligen att kunna räkna nyktra dagar, och mindre behagligt att tänka på hur få de varit de senaste åren...
/m

Tack för era svar! mulleman, jag ska verkligen fundera mer på aa..låter som ett bra stöd! Just nu kämpar jag med min Adjälvul och mitt förnuft.. fattar inte att det ska vara så svårt att se sitt eget bästa. Det svåraste för mg är nog att ta steget och göra det, att gå på ett möte. Är jätte rädd för vad det innebär, kanske för att jag måste erkänna för mig själv att jag verkligen är beroende, vilket innebär inget mer alkohol! Jag vill ju gärna se att jag kan klara det själv..
Tack för allt stöd!

Bra jobbat med 14 veckor. Låter som en utmaning med alperna - men utmaningar är ju till för att klaras.... Ibland känns det som att man vill utsätta sig för lite rejäl frestelse för att få känna vad man "går för". Tror att du fixar det.

Tror inte heller att du saknar någon gen :-) Dessvärre tror jag att alkoholen, både tidigare, och nu, i förändringsarbetet gör oss självupptagna. Nu, i nykterheten förhoppningsvis på ett konstruktivt sätt, men likväl tror jag inte att det finns så mycket utrymme för andra just nu. För min egen del har jag alltid haft mycket ensambehov, men nu finns det inga gränser. Håller alla lite på avstånd, inga inbjudningar, eller initiativ till umgänge. Maken och jag pratar mycket med varandra, men det är också mycket tystnad tillsammans, inte negativ, jobbig tystnad, utan mer i egna tankar båda två. Kanske en del av processen, men jag kan förstå om det känns som att du måste fatta någon form av beslut. Känn efter vad magkänslan säger... om den inte knorrar av hunger vill säga (det var väl du som skrev om den nyupptäckta hungerkänslan :-)?)
/m

Vet inte riktigt vad en Stjärnglänsare är, men det låter fint och en sådan har vi säkert glädje av här på forumet. Du är i gott sällskap här, och att skriva här har iaf hjälpt mig mycket. Bra att gå tillbaka och läsa det man skrivit, både när det varit en bra eller dålig dag.

Även jag har tänkt att jag vill tillbaka till den jag var tidigare, före alkoholen tog över, men den tanken får vi nog släppa. När vi kommer ut på andra sidan är vi någon annan, med en massa saker och erfarenheter och ny kunskap om oss själva. Och förhoppningsvis mycket klokare :-)
/m

Nej, det är inte så lätt att veta vad man vill alltid. Ibland är det lättare att definiera vad man inte vill... Du vill ju t.ex. inte tillbaka till gamla vanor... ta fasta på det. Och låt det bli lite onda ögon om du sitter med plattan. Att jobba med nykterhetsprocessen är nästan en halvtidstjänst... eller kanske t.o.m heltid? Ska du till terapeut imorgon kräver ju det energi både ikväll och imorgon, det sätter igång många tankar, men jag tror att det är en viktig del i arbetet.

Vissa kvällar/dagar känns bara som skit, men låt dem vara det. Åtminstone nyktra skitkvällar. De tråkiga kommer förhoppningsvis bli färre än de bra nyktra kvällarna. Lycka till imorgon!
/m

jag har läst vad du skrivit och tycker du är såå stark!! Härligt att du kämpar på, se det som en utrensningsprocess. Kom i håg att det är lättare att inte falla tillbaka än att ta nya tag om man väl fallit tillbaka! PÅMIN dig själv om varför du slutade dricka! jag försöker tänka så.. det gör en starkare att motstå A djävulen som för mig fortfarande sitter på axeln! Ta inga risker innan du känner dig tillräckligt trygg i din nykterhet!
Styrkekramar till dig

Viktigt för mig också att samla lite av de tankar jag haft . Efterhand som en tanke kommit och jag har skrivit i någons tråd.

Ordlös...

Skrivet av Mulleman den 27 januari, 2014 - 16:29.

Yogi, det tar bara så ont att läsa dina förtvivlade rader. Vad skall man med ord säga? Jo förstås som andra skriver, ge dig styrka, berätta om egna vägar man valt efter att man prövat allt. Tålt det mesta, hoppats och klamrat sig fast vid minsta lilla hopp. Eftersom jag kommer från "andra sidan" är det så lätt att identifiera mig med honom i eftertankens kranka blekhet. Känna igen ångesten, ångern då när sinnet för en stund är större än alkoholens makt (om sinnet nu någonsin är det...) Man fattar inte hur det har blivit så här, ville inte det men ändå är man där. Det är högst troligt att han just då tänker och känner allt det där MEN det är nog inte tillräckligt. Inte för en förändring bara så där. Inte den här gången heller. Det låter säkert hårt men det är bara så att du i första hand idag skall ta hand om och värna om dig själv. Det betyder verkligen inte att du känslolöst överger honom, det betyder bara att du får acceptera att det du försöker ge och göra för att hjälpa honom också drar ner dig själv. Den verkliga förändringen bor i honom själv och han måste göra den själv, på sitt sätt.
Det är ju inte den förändrade mannen du tidigare älskat, kramat och delat liv och så mycket med som du egentligen lämnar. Det är den förändrade person alkoholen gjort honom till som du lämnar. Det är väl inte mannen som är problemet, det är spriten och vad den gör med honom som är det förändrade i ert liv och det valde du säkert inte då... tidigare.
Om jag bara kunde så skulle jag göra något som kunde stilla din stora oro, men jag kan i alla fall säga... Du är inte den som lagt glaset till hans mun och bett honom dricka. Det valet, i den mån man i senare skedet av alkoholberoende kan tala om val, ligger hos honom och skulle i den bästa av världar inte få dig som medberoende att dras med i den utsiktslösa spiralen av att det så sakteliga blir värre. Därför är det helt krasst också han som skall fatta beslutet om att sluta och be om hjälp, finna en annan väg. Du kan inte göra det i hans ställe och du skall inte heller det!
Det är ingen lätt känsla att inse att man inte räcker till, hur förtvivlat gärna man än vill. Men det visar bara tyvärr än en gång vilken makt och kraft alkoholen har.
Men läs här och på andra ställen så ser du att det är precis exakt så hela bilden ser ut för de allra flesta i din situation. Alltid.
Jag vet självklart absolut ingenting om dig men jag vet om andra i liknande situation och därför vågar jag påstå att även du har försökt "stå på huvudet" för att kunna hjälpa honom och därmed er båda ut ur detta förstörda liv.
Jag kan bara gå till mig själv och min fru Mt, vi har varit där på vårt sätt. Läste också vad flygcert skrev bland andra.
Alkoholen är listig falsk och stark. Bara alltför sant. Ett exempel på det är att man inte tror det själv innan man är långt inne där redan, det finns uttrycket "den kapade hjärnan" och det stämmer nog på sitt sätt.
Egentligen ville jag bara säga, Stå på dig i ditt beslut, ingenting blir värre för honom i alla fall, kanske mera då att det blir på ett annat sätt. Men viktigt att inte du går under! Faktiskt tror jag för egen del att om du bara förmår ta vara på dig själv och göra vad du kan för att inte ta på dig skuld så kan det vara ett steg i en förändring. Läs här bland alla som av egen erfarenhet vet hur det känns, alla tankar, våndor och alla alla besvikelser.
Blev nog för mångordig nu Yogi, men jag ville bara skicka dig mod, styrka och titta på dig själv nu i första hand. Det äger du rätten till och det kan inte vara fel!
Styrkekramar från Mm.

Vi har ett par stycken SB i stan, men lik förbannat var jag nojig. Funderade mycket om de förde någon form av bok, för jag kunde inte fatta varför det kändes som om vissa såg rakt igenom en. En del var säkert i mitt eget huvud. Välkommen förresten :) Har själv inte varit med så länge, men det känns skönt att läsa runt och veta att man inte är ensam.

Jag är inte helt tillfreds. Jag vill någonting annat, men vad vet jag inte. Hemma vill jag ingenting just nu. Blir så stressad av allt som ska göras. Ju mer jag gör desto mindre gör de andra. Tar jag det lugnt med plattan i hand, så blir det lätt onda ögat. Jag orkar inte feja varje dag! Idag var jag så sugen på en öl. Tänkte ta en alkofri, men tog litet godis istället. Verkar funka lika bra. Snart ska jag sätta mig med min tekopp och försöka tömma huvudet, så att jag kan sova. Imorgon ska jag till terapeuten. Inte alls sugen på att sitta och prata om mig själv och livet. Jag vet, är så neggo idag. Det blir bättre imorgon. Tränar för sällan.

Jag tror inte alls att du saknar en gen. Överhuvudtaget tror jag inte detta med tvåsamheten är genetiskt betingat utan en social konstruktion.

Jag vet inte om du gillar serieböcker men tänker att det egentligen är skit samma för du verkar inte rädd för att prova nya saker numera. Vill i alla fall tipsa om en riktigt bra seriebok, "Prins Charles känsla" av Liv Strömquist. En mycket rolig och historisk granskning av parrelationen som form.

Se till vad som är bra för dig och skit i sådant som "hur det ska vara". Även sådant förändras ju historiskt sett. Mår du bra så är det bra!

Kram

och hög igenkänningsfaktor. Jag kan hålla med och känna igen mej i allt du skriver. Jag är också alltmer öppen med mitt val att vara nykter. Det märkliga är att det faktiskt känns som ett VAL, det som började som nåt jag var tvungen att göra. Nu känns det självvalt. Jag tror som du att problemen är större än vi vet bland vänner och bekanta och att kanske fler får upp ögonen för att det finns andra sätt. Läste att det börjat bli "inne" att inte dricka alkohol så vi kan ju låtsas vara lite trendsetters :)

det skadar inte att dra sej till minnes. Lite komiska så här i efterhand. Just om inhandlandet. Jag vet att jag sa om jag träffade nån på systemet på måndan eller tisdan att det är lika bra att handla i början på veckan och undvika fredagsrusningen. Ha! Som om det skulle räcka över helgen. Också så jbörjade jag köpa det vin som fanns i plastflaska för det skramlade inte när man köpte fler. Och man behövde inte bärs ut tomflaskor, kunde gömma i soppåsen. Om jag nu inte köpte box förstås. Ja herregud vad pengar man sparar nu och funderande. Vi har bara ett systembolag på min ort så jag kunde inte gå till nåt annat heller. Jag cirklade flera varv runt butiken nån gång då det var "fel" kassör på jobb, det var nån som såg igenom mej mer än andra. Som såg fördömande ut. Tyckte jag. Så klart ser dom vem som har problem. ,

...åtta dagar sedan den sista droppen A intogs. Gick snabbt och smärtfritt.
Nu är jag ledig några dagar från jobbet (skiftare) och det brukar innebära att man tar "fredag" liksom.
Det finns vin hemma i en BIB som frugan lämnade efter sig. Hon har rest bort några dagar till släkt.
Den BIB:en skakade jag på av ren vana och konstaterade att "däri är nog två flaskor åtminstone, det räcker!"
Sen ställde jag upp den i skafferiet. Jag vill inte se den.
Har inga planer på att dricka något iaf, men det är ju onödigt att ha den framme IFALL den kraxande kråkan helt plötsligt och utan förvarning hypnotiserar min hjärna till att hälla upp ett glas och ta en klunk.

Skulle mycket väl kunna dricka två-tre glas bara, det funkar. Jag vet att jag klarar av det, men dels så vill jag vara snäll mot levern, dessutom så är det inte fel att vänja sig av med slentriandrickandet som sakta brukar bli mer och mer. Dit vill jag inte.

Så, jag tycker det går över förväntan denna gång och det gläder mig.

Går ned i vikt på en gång också, ser piggare ut och får enormt mycket saker gjorda hela tiden. Varför byta ut det för ett par glas avslappning?
Inte idag.

:)

Och jag har letat upp tre citat ifrån min tråd (september 2013) för att påminna mig själv om det jag behöver påminnas om, livet levs på bästa sätt så här:

"Jag har inte skrivit och delat i den utsträckning som jag hade föresatt mig, men livet, det riktigt levda, kommer emellan hela tiden och många gånger sitter jag och stirrar på ett tomt kommentarsfält och tänker: Jaha, men vad ska jag skriva då? Jag gör inget revolutionerande eller omstörtande på något sätt. Jag vet inte om jag har några goda tankegångar som kan förändra resan för någon annan och jag är ganska säker på att goda råd och tips är rätt överflödiga, eftersom så mycket handlar om viljan till förändring, ett påtagligt mod och förmåga att hålla sig till planen.
Jag lever ett liv utan alkohol och det är ett bra liv. Det är ett liv som jag mycket varmt rekomenderar och det är inte ett liv att vara rädd för, tvärtom. Allting är på riktigt och dagarna blir långa, i absolut positiv bemärkelse.
Jag älskar livet och försöker vara rädd om det, både för min egen och för min omgivnings skull.
Det finns inget jag saknar eller sörjer, men allt blir annorlunda."

"Har väldigt sällan något större sug och om jag någon gång har det, så går det över rätt fort. Blir aldrig skärrad av sug och väntar bara ut det utan att störas så särdeles mycket. Att leva det här alkoholfria livet känns mestadels naturligt och jag pratar med de människor runtomkring mig som visar någon typ av genuint intresse för det, om mitt beslut att leva så här. Jag aktar jag mig för att måla upp alltför groteska bilder av hur alkoholmonstret ser ut i verkligheten, det förstår nog inte så många som inte har varit nere på botten av hålet. Men jag har inga problem med att förtälja människor som jag bryr mig om och som jag tycker att jag har en nära relation till att; jag mår bättre så här - alkoholfritt. För mig känns det viktigt; Om de visar en medmänsklig vilja att förstå, kan jag försöka förklara hur jag resonerar. Om de sedan har svårt att acceptera hur läget är, tycker jag det är deras problem. Jag har bestämt mig för att inte hamna i situationer av förvirring och missförstånd. Smyget och ljuget finns inte på menyn längre."

"Det börjar närma sig årsdagen av när jag började skriva här på Forumet och det känns som om det har varit ett år fyllt av personlig utveckling och definition av vem jag egentligen är, givetvis uppblandat med en kort, men ack så intensiv, period av kaos, mörker och ångest. Mestadels har dock det här året varit ett år då jag har upptäckt en styrka och ett mod som jag absolut inte trodde att jag var ägare till. Men så är det: Jag tycker att det är jävligt modigt att försöka leva sida vid sida med ett monster som kan försöka förgöra, inte bara mig själv utan även alla runtom mig som jag älskar och bryr mig om. Just nu befinner sig monstret utslängt ur kroppen min och så är mitt absoluta mål att det ska förbli. Jag möter i princip varje dag med samma ambition, att med en lugn nyfikenhet och med ödmjuk tillförsikt se vilken riktning resan tar i nästa vägskäl. Ingen ånger, ingen bitterhet, inga illusioner om att livet ska levas enkelt och smärtfritt. Närvarande och orädd. Vi vet inte hur många dagar vi har, men vi har ansvar att fylla de vi får med drömmar,mening och kärlek. Då finns alla chanser till att det blir smått fantastiskt!"

Ingenting har förändrats och ändå förändras allt hela tiden, varje dag, varje liten stund. Allt blir klarare och mer begripligt, men jag måste fortfarande göra valet varje dag att leva livet fullt ut. Så enkelt, så självklart och så svårt.
Ju mer jag pratar med de som är intresserade om att man faktiskt har ett val hur man vill leva och att det inte finns någon naturlag som bestämmer att vuxna människor måste inmundiga alkohohaltiga drycker för att kunna umgås, desto fler i min närhet upptäcker jag brottas med samma funderingar och våndor, vilket får mig att tänka: Är det kanske så att inte speciellt många vill konsumera i den utsträckning som sker idag, men att vi är så jävla up-fuckade, otrygga och rädda för att visa vilka vi egentligen är och så paniskt skräckslagna för att bryta normen, att det krävs att vi som har tagit beslutet att leva utan A, får gå före och visa med tydliga exempel vad det innebär att göra det ställningstagandet? Jag vet inte, men det här känts så mer och mer under sista tiden med tanke på vilka samtal jag har haft med olika "normalkonsumenter" i diverse sammanhang. Senaste lördagsmiddagen var vi tre som satt och drack 0-öl, alkoholfritt bubbel och vin, därför att vi valde det. Inte för att vi var tvingade av yttre omständigheter, utan för att det var just ett val vi gjorde. Jag hade det mest förtroliga samtal och kom en av mina vänner närmare än vad jag någonsin kunnat förställa mig. Och vi var nyktra. Sedan tyckte jag mig märka att det sände små chockvågor igenom delar av församlingen, att mitt beslut verkade ha "smittat av sig" på fler. Helt ärligt säger jag till folk: Om du mår bra av att dricka, finns det väl inget som ska hindra dig ifrån att göra det. Det kan absolut vara trevligt och socialt och en sanslös stämningshöjare. Men för mig är det inte det. Inte i förlängningen och då väljer jag en annan väg. Men det är ingen fingervisning för andra än de som har samma effekter av alkohol som jag. Fast jag tror att dessa individer är betydligt fler än vad vi vid en första anblick kan identifiera. Och detta tror jag att jag lite försiktigt ska forska vidare kring, helt enkelt genom att våga prata med mina vänner på riktigt, utan feghet eller undvikanden när man märker att det är något de undrar över eller tänker på. Får väl se om man kan få på käften för det?...

Nä, back to work. 6 månader. Det är gott nog så./NM

Tack Sussie och Santorini för input. Jag smälter och tror att Santorini kan ha rätt. Om hur allt hänger samman som även Pellepennan var inne på. Jag var nog inte riktigt nöjd med FylleFia och den nya FriaFia kanske inte behöver en man även om jag verkligen älskar min gubbe. Men jag blir förvirrad. Man ska ju vara två. Ser det på de anhöriga som om och om väljer att ta tillbaka en (ursäkta franskan) skitstövel. Så då undrar jag vad det är för fel på mig som trivs ensam. Som föraktar mannens tv-tittande på idiotunderhållning och inte står ut med hur han låter på natten när hans stora kropp (nej inte fet men två meter,90 kg)går över parketten. Hur alla skåpdörrar alltid ska slängas igen? Vad fan handlar det om. Allt detta har jag ju påtalat men bemöts med falska anklaganden om hur jag snor täcket och ofta är sur om det inte är tvärtyst när jag vill läsa. Inget av det tycker ju jag är sant. Inser att jag är en toktant som föredrar att sova med katt framför make.

Sen läser jag om dessa kvinnor som väljer att älska sina minst sagt otrevliga män och undrar om jag kanske saknar en gen? Om det var de saknaden jag försökte dränka förr?

Lite morgontankar från en arbetande (07:00 idag) FörvirradFia