Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner igen delar av din berättelse. Just att hitta på orsaker, så att man får vara i fred, för att hinna ta en slurk eller två. När det känns som tyngst, så får jag tänka på alla fördelar med att vara nykter. Nackdelen är väl att jag inte orkar vara en powermama, som lagar mat, donar, fejar hela tiden. Det är litet punktering i den här mamman just nu. Men jag tror och hoppas att jag är mer närvarande. Sen är det förvisso tråkigt just nu, men jag är säker på att det vänder, för jag har varit där förr. När kroppen är hel och sinnet klart. Då har jag kunnat känna en glädje över livet, naturen, hopp om världen.
Kämpa på! Kram/
Minz

Hej Berra, jag skriver på din sida eftersom jag som ny inte kan skapa en egen. Jag har inte varit på din sista sida tidigare men ser nu att den har nr 93. Dina sidor har hjälpt mig i 1,5 veckor och jag har läst tom sid 34, har även varit inne på andra sidor o läst men hela tiden återkommit då du har en vision o levnadsvilja som jag önskar att jag också får ngn gång. Jag hoppas att de sidor jag inte läst fortsätter i samma anda som de jag läst. Är bara så att jag hamnat i skiten igen, blir förbannad på mig själv, hur kan jag vara en sån idiot, klarar jag inte av någonting.... mm mm det jag tycker o tänker om mig själv är inte lämpligt att skriva

Din berättelse låter så väldigt lik min egen. Värsta tiden absolut 17-19 vid matlagningen. Även jag drack ur kaffekopp...jag hoppas att du ska finna styrka i att läsa och skriva här. Ett tips från mig är att hitta en annan dryck som du gillar och försöka dricka den istället. Jag gillar tex sura drycker med lime och citron. Sen handlar det nog mycket om att hitta små saker i vardagen som gör det värt att fortsätta kämpa, tex att inte lukta vin när man nattar/sluddra mitt i sagan. Och att sova gott...

Ett steg i taget. Håller gärna hand.

kram
Nossan

En annan fråga. Jag har haft lite högt blodtryck de senaste åren. Ingenting som medicinerats (ännu). Läkare trodde på stress inför mätning mer än någonting annat ffa eftersom trycket hemma var betydligt lägre än på vårdcentralen (gjort 24 h mätning).

Är likväl nyfiken på om någon ev er andra haft problem med högt blodtryck och om ni märkt av några positiva effekter av nykterheten? Hur mycket sänktes i så fall ert blodtryck? Hur lång tid tog det? Tacksam för alla svar.
/N

Ja, det får nog ärligt erkännas att det är i "trallala-stadiet"'som jag befinner mig just nu. Bra och klok lista, förresten. Tack mnbv098! Men samtidigt... Mina tankar handlar ju inte om att måttlighetsdricka dvs att som "normala" människor ta 1-3 glas vin ett par ggr i veckan (typ vad jag tror är normalt i mitt umgänge) utan snarare att någon enstaka gång under året tumma på nykterhetsprincipen givet att beslutet är noga genomtänkt innan och konsumtionen begränsad. Fast, inser samtidigt hur naivt detta måste låta i mångas ögon. Skulle kanske då också vara en "svikare" mtp att det ju var jag som startade den här tråden om vitt 2014...

Hursomhelst, till skillnad från vad det kanske verkar när man läser detta inlägg så är frågan om det där ev glaset vin någon gång faktiskt ingenting som jag tänker särskilt mycket på. Hade nästan glömt att jag tagit upp frågan sist jag var härinne. Är väldigt nöjd och trygg i min nykterhet. Tackar nej till vin var och varannan dag känns det som. Och det går utmärkt. Och, som någon av er kloka personer förutspådde, har faktiskt maken också påverkats i positiv riktning. Det händer allt oftare att han dricker folköl istället för vin på vardagskvällen. Nyss kommenterade han det själv fast sa lustigt nog att "fast folköl är ju det jag alltid druckit mån-tors" YEAH RIGHT -en flaska vin per kväll gällde minsann för honom också. Men, jag var "stor" och rättade inte. Viktigast är ju den positiva utvecklingen (men lite retar det mig ändå att det i hans huvud bara är jag som har överkonsumerat).

Annars är jag mest förundrad över att jag inte går ner mer i vikt. 1 flaska vin per kväll är väl åtminstone 500-600 kcal? Dessutom har jag ju börjat träna! Finns ju eg bara en förklaring till detta dvs att jag input ökat av annat. Men SÅ mycket äter jag ju inte... Är inte överviktig så jag vill inte förstora problemet, men det hade ju varit kul med lite snabbare träningsresultat.

Sov så gott alla fina.

/Nossan

PS Det går ingen hiss till nykterheten, så vi får alla ta trapporna :-)

ett bidrag till normaliseringsbekräftelsen. Under flera år levde vi på olika platser och träffades på helgerna. Visserligen var det hela tiden tillfälliga lösningar och vi hade ett gemensamt hem... Men det var lång tid och en mycket bra tid i vårt liv. Den gemensamma tiden ägnades i ringa grad åt sånt som tvätt eller städning - den gemensamma tiden var vi tillsammans. Det enda som verkligen har betydelse är ju att de två det berör båda är så tillfreds med levnads- och boendeformen att man kan komma överens om hur man organiserar livet. Frid till dej Fia, forums fräsch fläkt:) / mt

Tack Nike för att du normaliserar mina känslor. Får mig att inse att det är ok att inte alltid välja grannarnas väg. Vilket även markatta och m-m förmedlar. Även jag och min man talas vid varje dag via telefon. Hur många äkta makar gör egentligen det? Talas vid. Lyssnar på den andras/andres svammel istället för att bara le och nicka? Jag ser på mina grannar och blir inte direkt avis. En vacker japanska som är smart men ändå har valt att sätta bo med en karl som jag inte ens skulle känna igen på gatan. Han ser på bedrövligt trist ut, men är antagligen en spirituell kille eftersom en vacker smart kvinna har valt att sätta bo med honom. Man vet aldrig hur andra har det.

Jag är en lång ranglig kvinna som faktiskt gillar att dra på gasugnen på fullt och tassa omkring i linne och trosor. De flesta män kan inte hantera det utan tror att det är en jävla invit. En invit? Till vadå? En chans till en korv utan senap? Nej tack...du är snäll och snygg men just nu vill jag läsa/äta/städa hallen. Kickboxas, smeka katt. You name it. Jag är ingens smutsig strumpa som man kan runka i. Jag skiter uppriktigt i dina behov! Sånt kan vara svårköpt i ett äktenskap även om mannen har de vackraste ögon man sett.

Fia

Förr när jag slutat har jag upplevt en eufori. Allt har flutit på så lätt. Har känt att det inte varit några problem att vara utan A. Ingen glad dag idag. Mest tom och trött. Glädjen är borta och jag har ingen susning om när den kan tänkas hitta tillbaka. Jag gör det jag ska punkt. Jag är utåt sett så himla lugn. Barnen har kaosat runt. Jösses, vad de kan skrika, även bara för att skrika. Mina öron är trötta. Jag ifrågasätter kvinnorollen. Inte alls nöjd med den. Jag ifrågasätter samhället. Jag är en pusselbit med tvära kanter. Faller inte riktigt på plats i pusslet. Kanske är jag på fel plats. Det finns väl fler med andra värderingar? Jag tror på frihet att bestämma över livet och att välja hur man vill leva. Jag tror att vi borde vara mer involverade i varandra, istället för att snurra runt som små mikrokosmos runt solen. Men jag är inte bättre själv. Har svårt att släppa människor nära. Tack för idag.

En riktig skitdag har det varit idag. Började liksom fel från början och har inte rättat till sig alls under dagen, som man hade kunnat önska sig. Mycket att göra från början, mycket som dök upp och inget har gått smidigt, hjärnan är på högvarv... Maken är bortrest med jobbet, inga barn hemma - vare sig egna eller bonusbarn... ja, ni hör själva - kvällen skulle varit som upplagd för en runda om bolaget och ta ett (ha ha) glas vin ikväll. Börjar dessutom lite senare imorgon bitti så det hade till och med varit ok med två... Men, nope, inget vin blir det... Kanske en godispåse som tröst efter träningen, där jag tänker få ur mig stressen och irritationen över dagen. Är faktiskt inte ens sugen på vin.
Mer på att kasta något hårt i golvet och stampa ordentligt på det... :/

Kanske är tur att det bara är jag och hunden hemma ikväll, honom har jag inte hjärta att snäsa åt... MEN, det som är positivt med den här eländiga dagen är trots allt att känna att det inte finns något sug efter att döva något med alkohol. Inte idag i alla fall. Ibland får man glädjas åt det lilla. Hellre än nykter skitdag, som åtminstone kan bli bättre i morgon, än en som ger en dålig dag i morgon också...

Sura hälsningar
/m

Fia! Det är inget knas med att vara gift men inte bo ihop. Jag och min man är särbos sedan några år och det var precis vad vår relation behövde. Vi flyttade isär, hade siktet på skilsmässa men med små myrsteg och ett konstaterande att det var OK att inte dela boende (och inte heller ett mål för en ev. återförening) - så var det solklart att vi ville fortsätta tillsammans. Man är inte mindre ihop eller mindre en del av varandras liv för attt man inte bor ihop. Sedan så är ju såklart praktiska aspekter viktiga - vi har i stunder av lite tajtare ekonomi pratat om att flytta ihop just för att det skulle bli bättre rent ekonomiskt och mer praktiskt med barnen. Men, vi landar oftast i att det är nog såhär vi ändå trivs bäst, uppskattar varandra (så jääävla skönt att slippa se min mans tråkiga hobby t ex) - och ffa att kunna värna sin tid, ha sitt eget utrymme såväl mentalt som fysiskt. Vi bor nära varandra, hörs varje dag och brukar oftast ses under helgerna och sova hos varann 1-2 ggr i veckorna. Visst innebär det att göra avkall på saker, t ex kan jag inte skaffa en sommarstuga bara sådär utan får spara målmedvetet bra många år, men för oss så överväger fördelarna nackdelarna, iaf just nu där vi befinner oss i livet. Det kan ju komma att ändras (som så mkt annat), men då är det ju bara att omvärdera beslutet tänker jag. Omgivningen däremot fattar ju oftast inte riktigt grejen, det märks, men vad spelar det för roll? I could not care less :-) Precis som det faktum att jag alltid dejtat både kvinnor och män - varför begränsa sig utifrån andras (ofta rädda) idéer om vad som är ordning och reda och rätt sätt att göra ngt på? Det gäller ju allt i livet, tänker jag.

Stor kram och pepp i dina funderingar./Nike

Hej Platonides! Jag har ingen som helst erfarenhet av AA-möten, men det finns en bra beskrivning i Pellepennans tråd "Vill sluta nu" om första gången på ett sådant. Läs och begrunda.
/m

Jag själv brukade först gå till bankomaten för att sedan betala mina inköp med kontanter. Jo, vad är fördelen med det kanske någon undrar?. Har man sin husbank på en liten ort, så innebär det ju att man även måste se till att bankpersonalen inte kan se hur mycket man handlat på bolaget... Kan ju inverka negativt om dom får för sig att pröva min livs vandel i samband med huslån eller nå´t. Förföljelsemani kan någon tycka? jag tyckte det var helt rimligt ;-)

Bulk drickat i form av "plåtisar" inköptes gärna i mängd på främmande bolag. Sedan var gömmorna fyllda så att ingen kom på när det var nödvändigt att grunda med ett par innan middagen

Fast de´va´då de´
;-)

Tack för seriebokstipset markatta. Ska absolut köpa. Och känner så igen mig i det m-m skriver. Även jag har blivit lite sjävvalt isolerad. Ser inte så mycket nöje i att gå ut och halsa en ramlösa medans de bekanta sveper i sig A. Utan stannar gärna i katthemmet och läser. Men även det tycks provocera vissa. En vän sa för många år sedan att det var en flykt från det verkliga livet men han hade inga problem med en FylleFia som dansade på borden och hånglade upp kreti och pleti? En pojkvän/man berättade i efterhand när vi gjort slut att han avskydde mitt läsande. Min nuvarande man har inga problem med det men jag har problem med hans slötittande på TV. Han känner till varenda okänd/obskyr "kändis" och har åsikter om dessa. Kanske ett oförargeligt drag men irriterande.

Det där med att flytta/inte flytta ihop är inte så lätt. Om två månader åker jag ut från katthemmet som jag hyr i andra hand. Att flytta "hem" då blir ju ett enkelt val. Jag tycker ju om människan trots TV-ovanor och egen lägenhet till rimligt pris är inte direkt enkelt att hitta i Stockholm. Men sen finns den där - inte bristen på genen kanske, men det obstinata i mig - som tänker att en bra kvinna/en vuxen person kan och ska klara sig själv. Sen är jag inte dum heller. Jag ser ju att han drar in mer pengar än jag. Trots att han aldrig påpekat det så känns det obekvämt att inte kunna bidra på samma villkor. Min mamma som -by the way- var ett riktigt pucko brukade säga att det ar precis lika lätt att förälska sig i en framgångs rik man som i en looser. Och så blev jag tyvärr fostrad. Att aldrig känna efter. Men nu när jag var börjat tänka till så vill jag lämna alla utvägar öppna. Tänk om jag hellre vill ha en katt? En kvinna? Ett eritreanskt flyktingbarn?

Ja nykterhet kan vara en spännade resa.

Fia

önskar jag var där du är nu - på väg förbi bolaget med bakelse i sikte - men det kanske händer även mig om jag inte ger tappt…
och det gör jag inte!
även om det kan ta lite rid.

Tragikomiskt som man håller på för att tro att man döljer något som åtminstone Systembolagarna - som nog kan se även en finalkis på mils avstånd - ser trots tappra försök att låtsas. När jag går in på bolaget i vetskapen om att det var alltför kort tid sedan senaste besöket för att vara acceptabelt (för mig själv inte minst) så sträcker jag på mig när jag tar en korg och ser ut som 'nä vadå inte jag heller; jätteläääänge sedan ni såg mig sist; det var min enäggstvilling i exakt likadana kläder som var här igår'. Eller så intar jag en inre nonchalant attityd, 'vadå, jag är väl vuxen eller? Vem är ni att döma mina val? Jag tjänar egna pengar. Jag belastar ingen. Så det så!'
Åh detta gruvliga självförräderi som man jobbar så hårt med!

På tal om pengar så räknade jag ihop System-posterna på bankkontot sedan förra lönen i december. 4000 kom jag upp i! Inte illa. Det blir många flaskor även om jag håller mig till lite dyrare varianter o inte dricker allt själv (men säkert 85%).

Igår drack jag 4 folköl eftersom jag bara inte kunde gå förbi dem när jag var och handlade mat trots goda föresatser. Min ursäkt: 'Inte lika illa som 2 vinare iaf', vilket i och för sig är sant, men jeezuz. Sådan dumhet. Men inte ger vi upp! Nej!!! It's not over until the fat 'hen' sings (vill inte hänga ut något visst kön som mer obest än ngt annat). ;)

Jag instämmer i funderingar om "strategier" och "hjälp" som man försöker skapa för sig själv och frustration över varför de inte fungerar. Känner mig liksom Filosofen också tvångsmässig mer än något annat - vet att jag kan hålla upp från en dag till en annan men att hålla i över tid… Som Leif GW kommenterade någon gång, hur han kunde hålla sig från excesser inklusive A när han skrev 6 månader per år, för att sedan släppa på fördämningar kommande 6 månader; "för att jag vet att jag kan/får börja igen". Ligger mycket i det.

Testade en "NEJ!"-lapp i fickan men slängde den snart. Att träna och äta väl för att också få det andra att lösa sig funkar ett tag men inte länge. Medicin - funkar så länge jag äter det men sedan då? Man måste ju klara sig själv i slutändan.

Jag kan inte säga att jag har hitta "det" som funkar för mig heller. Jag har fått hjälp i form av samtal i flera år av experter, vilket i och för sig varit jättebra för att få lyfta alla sina bryderier i livet för en extern person som inte dömer en utan känner igen och lyssnar framför allt. Men som jag skrivit i ett annat inlägg så har i alla fall A eskalerat. Jag 'skyller' på andra saker i livet som går mig emot och jag har ingen annan väg till snabb 'hjälp' i form av A för att minska trycket. Lurendrejeri och självbedrägeri säkert, men inte desto mindre. När jag höll upp över semestern förra året var det lugnt och skönt i relationen (nivå: 'trevligt') och jag blev visst mer uppåt, men var jag riktigt glad? Nä, det har jag bara blivit på artificiell väg rätt länge nu.

Beundrar alla här som kämpar och ni som lyckas, grattis. Jag önskar jag kunde dela er glädje i de små tingen i vardagen. Försöker. Försöker VERKLIGEN.

Hej Filosofen!
Jag känner igen allt du skriver. Lapparna. GUD så många lappar jag skrivit till mig själv. Som jag sen tänker att jag ska kolla på när suget blir för stort. Men som sedan fungerar föga när väl suget är som störst. Skiter i dom helt enkelt och går ut och super mig full.

Jag har också nämnt mina problem till nära vänner samt familj någon gång. Men inge tror mig riktigt. Känns det som... Ska tillägga. Jag är en sån som kan vara utan alkohol i säkert två veckor utan större problem. Men när jag sedan tar första glaset dricker jag helst tills jag knappt kan stå på benen.

Jag har även som du tänkt... Ska jag kontakta aa, är det något för mig verkligen? Osv. Dealat med dessa tankar i flera flera år. Första gången jag var in på denna sida var säkert över fem år sedan.

Vart bor du? I sthlm? Vi kan gå på ett möte ihop.

/ Plationides

...ja, jäklar. Inte DEN kassörskan igen! Hjälp!! Haha!
Eller att man hoppar över fulölen vid något tillfälle. Dyr öl är det inga alkisar som dricker ju! Eller?
Ibland om man är lite förkyld och har hosta så kan jag komma ihåg att om jag hostade precis innan jag skulle kliva ur bilen, så brukade jag vänta lite grann. Anledningen är att jag lätt får röda ögon när jag hostar. Man vill ju inte se onykter ut när man går in på bolaget ju!

Har t.o.m åkt till grannkommunen bara för att slippa gå på samma bolag två gånger samma vecka... friskt? Näe, inte direkt.

Forumet är bra. Det är nödvändigt att hålla tankarna på ett förändrat drickande vid liv. Påminna sig om hur det blir liksom.
Ingen historia är exakt som den andra, men igenkänningsfaktorn är hög oavsett vem som skriver kan jag tycka.
Kämpa på!

Mycket humor i din text och mycket ikännande för mig. Jag var oxså livrädd
för abstinensen därför var jag maktlös och fortsatta dag ut och dag in för
att komma undan. Så dum jag var jag kom ju inte undan tvärtom slutade eländet
med en total katastrof. Det har inte varit lätt men jag sitter här idag efter
drygt fyra månader och det är stort för mig. Jag har lagt lika mycket pengar
på A som du, men man ska inte gråta över spilld mjölk. Nu har jag varit med om
att slå i botten, och kanske fanns det något bra med det. Går ibland förbi Systemet.
Hade varit i september hade jag gått in som en robort men nu kan jag glatt gå förbi.
Jag tror jag fick en chans till och den ska jag vårda. Ibland kan jag tycka att
vardagen är så vacker, så tänkte jag aldrig innan. Ibland som du skriver dyker
A-jävulen upp och säger här är jag, men numer är det bara ett flyktigt besök.
Jag hade Antabus första månaden men blev så trött av dom och magen krånglade.
I går kväll gick jag till vårt lilla kvarterskondis och köpte en bakelse, belönar
mig själv nästan dagligen med något litet.
Ha det bra Fia
Konstnären

Jag har tidigare i min tråd berättat att jag besökt ett AA möte. Kan således inte se mig som varken AA frälst eller avvisande mot AA eller gemenskapen som Mulleman valde att kalla det. Du beskriver att du som jag kämpar mot A-djävulen, ditt förnuft. Hur upplevde jag då skillnaden i att berätta det här i skrift, eller på mötet i "livesändning"? För mig var det just det som var den största behållningen av mötet. Det känns nu efteråt som att jag har gjort det svårare för A-djävulen att "övertala" mig framöver och förringa mina problem. Jag har ju varit där tillsammans med andra alkisar och berättat för dom att jag är som dom när det gäller drickat. Du blir inte frälst enbart genom att delta, och det var faktiskt inget att vara rädd för. Om inte annat kan man ju gå en gång för att utmana sina rädslor, eller hur ;-)

Vi kämpar vidare!

//PP

Ett steg i taget. Du har ju nämnt för familjen, så det är ju redan i sig ett stort steg. Jag hade kanske inte riktigt fixat att nån håller koll på mig. Jag vill bestämma själv. Även om min man har försökt hålla koll, så gjorde jag som jag ville ändå i smyg. Tyvärr har jag inga råd att ge mer än att forumet här verkar bra och jag har mycket svårt att tro att någon här skulle vara fördömande. Kram!

Tack Filosofen och m-m :) Ska ta till mig det där om halvtidsjobb. Känns litet lättare att försöka tänka så. Vissa dagar är det så lätt att bli övermodig och tänka att allt är som vanligt igen, innan A styrde. Det här fixar jag själv, lätt som en plätt, men jag är ju bara i början än. Trots alla uppehåll jag haft, så har jag ju inte tagit problemen helt på allvar. Så jag läser här och tar till mig.
God natt och sov gott!

Det här med endorfiner och belöningssystem... Ja, det är lite som du skriver - det tar nog tid att lära hjärnan och kroppen nya vanor och sätt att fixa det där "extra" vi hade alkoholen till innan. Vissa dagar känns det som att man är stark och klarar det här bra, och det kan ge en känsla av - ja, jag vet inte, inte eufori kanske men en självkänsleboost. Andra dagar känns det lite... inte hopplöst precis, men mer som att när ska det gå av sig självt i åtminstone nästan alla situationer?
Men för min egen del känner jag mig överlag mycket mer psykiskt välmående nu än jag gjort på länge.
Ja, jag vet inte riktigt om jag kom någonstans med detta... men skönt är det verkligen att kunna räkna nyktra dagar, och mindre behagligt att tänka på hur få de varit de senaste åren...
/m

Tack för era svar! mulleman, jag ska verkligen fundera mer på aa..låter som ett bra stöd! Just nu kämpar jag med min Adjälvul och mitt förnuft.. fattar inte att det ska vara så svårt att se sitt eget bästa. Det svåraste för mg är nog att ta steget och göra det, att gå på ett möte. Är jätte rädd för vad det innebär, kanske för att jag måste erkänna för mig själv att jag verkligen är beroende, vilket innebär inget mer alkohol! Jag vill ju gärna se att jag kan klara det själv..
Tack för allt stöd!

Bra jobbat med 14 veckor. Låter som en utmaning med alperna - men utmaningar är ju till för att klaras.... Ibland känns det som att man vill utsätta sig för lite rejäl frestelse för att få känna vad man "går för". Tror att du fixar det.