Senaste kommentarerna i forumet

Fia! Det är inget knas med att vara gift men inte bo ihop. Jag och min man är särbos sedan några år och det var precis vad vår relation behövde. Vi flyttade isär, hade siktet på skilsmässa men med små myrsteg och ett konstaterande att det var OK att inte dela boende (och inte heller ett mål för en ev. återförening) - så var det solklart att vi ville fortsätta tillsammans. Man är inte mindre ihop eller mindre en del av varandras liv för attt man inte bor ihop. Sedan så är ju såklart praktiska aspekter viktiga - vi har i stunder av lite tajtare ekonomi pratat om att flytta ihop just för att det skulle bli bättre rent ekonomiskt och mer praktiskt med barnen. Men, vi landar oftast i att det är nog såhär vi ändå trivs bäst, uppskattar varandra (så jääävla skönt att slippa se min mans tråkiga hobby t ex) - och ffa att kunna värna sin tid, ha sitt eget utrymme såväl mentalt som fysiskt. Vi bor nära varandra, hörs varje dag och brukar oftast ses under helgerna och sova hos varann 1-2 ggr i veckorna. Visst innebär det att göra avkall på saker, t ex kan jag inte skaffa en sommarstuga bara sådär utan får spara målmedvetet bra många år, men för oss så överväger fördelarna nackdelarna, iaf just nu där vi befinner oss i livet. Det kan ju komma att ändras (som så mkt annat), men då är det ju bara att omvärdera beslutet tänker jag. Omgivningen däremot fattar ju oftast inte riktigt grejen, det märks, men vad spelar det för roll? I could not care less :-) Precis som det faktum att jag alltid dejtat både kvinnor och män - varför begränsa sig utifrån andras (ofta rädda) idéer om vad som är ordning och reda och rätt sätt att göra ngt på? Det gäller ju allt i livet, tänker jag.

Stor kram och pepp i dina funderingar./Nike

Hej Platonides! Jag har ingen som helst erfarenhet av AA-möten, men det finns en bra beskrivning i Pellepennans tråd "Vill sluta nu" om första gången på ett sådant. Läs och begrunda.
/m

Jag själv brukade först gå till bankomaten för att sedan betala mina inköp med kontanter. Jo, vad är fördelen med det kanske någon undrar?. Har man sin husbank på en liten ort, så innebär det ju att man även måste se till att bankpersonalen inte kan se hur mycket man handlat på bolaget... Kan ju inverka negativt om dom får för sig att pröva min livs vandel i samband med huslån eller nå´t. Förföljelsemani kan någon tycka? jag tyckte det var helt rimligt ;-)

Bulk drickat i form av "plåtisar" inköptes gärna i mängd på främmande bolag. Sedan var gömmorna fyllda så att ingen kom på när det var nödvändigt att grunda med ett par innan middagen

Fast de´va´då de´
;-)

Tack för seriebokstipset markatta. Ska absolut köpa. Och känner så igen mig i det m-m skriver. Även jag har blivit lite sjävvalt isolerad. Ser inte så mycket nöje i att gå ut och halsa en ramlösa medans de bekanta sveper i sig A. Utan stannar gärna i katthemmet och läser. Men även det tycks provocera vissa. En vän sa för många år sedan att det var en flykt från det verkliga livet men han hade inga problem med en FylleFia som dansade på borden och hånglade upp kreti och pleti? En pojkvän/man berättade i efterhand när vi gjort slut att han avskydde mitt läsande. Min nuvarande man har inga problem med det men jag har problem med hans slötittande på TV. Han känner till varenda okänd/obskyr "kändis" och har åsikter om dessa. Kanske ett oförargeligt drag men irriterande.

Det där med att flytta/inte flytta ihop är inte så lätt. Om två månader åker jag ut från katthemmet som jag hyr i andra hand. Att flytta "hem" då blir ju ett enkelt val. Jag tycker ju om människan trots TV-ovanor och egen lägenhet till rimligt pris är inte direkt enkelt att hitta i Stockholm. Men sen finns den där - inte bristen på genen kanske, men det obstinata i mig - som tänker att en bra kvinna/en vuxen person kan och ska klara sig själv. Sen är jag inte dum heller. Jag ser ju att han drar in mer pengar än jag. Trots att han aldrig påpekat det så känns det obekvämt att inte kunna bidra på samma villkor. Min mamma som -by the way- var ett riktigt pucko brukade säga att det ar precis lika lätt att förälska sig i en framgångs rik man som i en looser. Och så blev jag tyvärr fostrad. Att aldrig känna efter. Men nu när jag var börjat tänka till så vill jag lämna alla utvägar öppna. Tänk om jag hellre vill ha en katt? En kvinna? Ett eritreanskt flyktingbarn?

Ja nykterhet kan vara en spännade resa.

Fia

önskar jag var där du är nu - på väg förbi bolaget med bakelse i sikte - men det kanske händer även mig om jag inte ger tappt…
och det gör jag inte!
även om det kan ta lite rid.

Tragikomiskt som man håller på för att tro att man döljer något som åtminstone Systembolagarna - som nog kan se även en finalkis på mils avstånd - ser trots tappra försök att låtsas. När jag går in på bolaget i vetskapen om att det var alltför kort tid sedan senaste besöket för att vara acceptabelt (för mig själv inte minst) så sträcker jag på mig när jag tar en korg och ser ut som 'nä vadå inte jag heller; jätteläääänge sedan ni såg mig sist; det var min enäggstvilling i exakt likadana kläder som var här igår'. Eller så intar jag en inre nonchalant attityd, 'vadå, jag är väl vuxen eller? Vem är ni att döma mina val? Jag tjänar egna pengar. Jag belastar ingen. Så det så!'
Åh detta gruvliga självförräderi som man jobbar så hårt med!

På tal om pengar så räknade jag ihop System-posterna på bankkontot sedan förra lönen i december. 4000 kom jag upp i! Inte illa. Det blir många flaskor även om jag håller mig till lite dyrare varianter o inte dricker allt själv (men säkert 85%).

Igår drack jag 4 folköl eftersom jag bara inte kunde gå förbi dem när jag var och handlade mat trots goda föresatser. Min ursäkt: 'Inte lika illa som 2 vinare iaf', vilket i och för sig är sant, men jeezuz. Sådan dumhet. Men inte ger vi upp! Nej!!! It's not over until the fat 'hen' sings (vill inte hänga ut något visst kön som mer obest än ngt annat). ;)

Jag instämmer i funderingar om "strategier" och "hjälp" som man försöker skapa för sig själv och frustration över varför de inte fungerar. Känner mig liksom Filosofen också tvångsmässig mer än något annat - vet att jag kan hålla upp från en dag till en annan men att hålla i över tid… Som Leif GW kommenterade någon gång, hur han kunde hålla sig från excesser inklusive A när han skrev 6 månader per år, för att sedan släppa på fördämningar kommande 6 månader; "för att jag vet att jag kan/får börja igen". Ligger mycket i det.

Testade en "NEJ!"-lapp i fickan men slängde den snart. Att träna och äta väl för att också få det andra att lösa sig funkar ett tag men inte länge. Medicin - funkar så länge jag äter det men sedan då? Man måste ju klara sig själv i slutändan.

Jag kan inte säga att jag har hitta "det" som funkar för mig heller. Jag har fått hjälp i form av samtal i flera år av experter, vilket i och för sig varit jättebra för att få lyfta alla sina bryderier i livet för en extern person som inte dömer en utan känner igen och lyssnar framför allt. Men som jag skrivit i ett annat inlägg så har i alla fall A eskalerat. Jag 'skyller' på andra saker i livet som går mig emot och jag har ingen annan väg till snabb 'hjälp' i form av A för att minska trycket. Lurendrejeri och självbedrägeri säkert, men inte desto mindre. När jag höll upp över semestern förra året var det lugnt och skönt i relationen (nivå: 'trevligt') och jag blev visst mer uppåt, men var jag riktigt glad? Nä, det har jag bara blivit på artificiell väg rätt länge nu.

Beundrar alla här som kämpar och ni som lyckas, grattis. Jag önskar jag kunde dela er glädje i de små tingen i vardagen. Försöker. Försöker VERKLIGEN.

Hej Filosofen!
Jag känner igen allt du skriver. Lapparna. GUD så många lappar jag skrivit till mig själv. Som jag sen tänker att jag ska kolla på när suget blir för stort. Men som sedan fungerar föga när väl suget är som störst. Skiter i dom helt enkelt och går ut och super mig full.

Jag har också nämnt mina problem till nära vänner samt familj någon gång. Men inge tror mig riktigt. Känns det som... Ska tillägga. Jag är en sån som kan vara utan alkohol i säkert två veckor utan större problem. Men när jag sedan tar första glaset dricker jag helst tills jag knappt kan stå på benen.

Jag har även som du tänkt... Ska jag kontakta aa, är det något för mig verkligen? Osv. Dealat med dessa tankar i flera flera år. Första gången jag var in på denna sida var säkert över fem år sedan.

Vart bor du? I sthlm? Vi kan gå på ett möte ihop.

/ Plationides

...ja, jäklar. Inte DEN kassörskan igen! Hjälp!! Haha!
Eller att man hoppar över fulölen vid något tillfälle. Dyr öl är det inga alkisar som dricker ju! Eller?
Ibland om man är lite förkyld och har hosta så kan jag komma ihåg att om jag hostade precis innan jag skulle kliva ur bilen, så brukade jag vänta lite grann. Anledningen är att jag lätt får röda ögon när jag hostar. Man vill ju inte se onykter ut när man går in på bolaget ju!

Har t.o.m åkt till grannkommunen bara för att slippa gå på samma bolag två gånger samma vecka... friskt? Näe, inte direkt.

Forumet är bra. Det är nödvändigt att hålla tankarna på ett förändrat drickande vid liv. Påminna sig om hur det blir liksom.
Ingen historia är exakt som den andra, men igenkänningsfaktorn är hög oavsett vem som skriver kan jag tycka.
Kämpa på!

Mycket humor i din text och mycket ikännande för mig. Jag var oxså livrädd
för abstinensen därför var jag maktlös och fortsatta dag ut och dag in för
att komma undan. Så dum jag var jag kom ju inte undan tvärtom slutade eländet
med en total katastrof. Det har inte varit lätt men jag sitter här idag efter
drygt fyra månader och det är stort för mig. Jag har lagt lika mycket pengar
på A som du, men man ska inte gråta över spilld mjölk. Nu har jag varit med om
att slå i botten, och kanske fanns det något bra med det. Går ibland förbi Systemet.
Hade varit i september hade jag gått in som en robort men nu kan jag glatt gå förbi.
Jag tror jag fick en chans till och den ska jag vårda. Ibland kan jag tycka att
vardagen är så vacker, så tänkte jag aldrig innan. Ibland som du skriver dyker
A-jävulen upp och säger här är jag, men numer är det bara ett flyktigt besök.
Jag hade Antabus första månaden men blev så trött av dom och magen krånglade.
I går kväll gick jag till vårt lilla kvarterskondis och köpte en bakelse, belönar
mig själv nästan dagligen med något litet.
Ha det bra Fia
Konstnären

Jag har tidigare i min tråd berättat att jag besökt ett AA möte. Kan således inte se mig som varken AA frälst eller avvisande mot AA eller gemenskapen som Mulleman valde att kalla det. Du beskriver att du som jag kämpar mot A-djävulen, ditt förnuft. Hur upplevde jag då skillnaden i att berätta det här i skrift, eller på mötet i "livesändning"? För mig var det just det som var den största behållningen av mötet. Det känns nu efteråt som att jag har gjort det svårare för A-djävulen att "övertala" mig framöver och förringa mina problem. Jag har ju varit där tillsammans med andra alkisar och berättat för dom att jag är som dom när det gäller drickat. Du blir inte frälst enbart genom att delta, och det var faktiskt inget att vara rädd för. Om inte annat kan man ju gå en gång för att utmana sina rädslor, eller hur ;-)

Vi kämpar vidare!

//PP

Ett steg i taget. Du har ju nämnt för familjen, så det är ju redan i sig ett stort steg. Jag hade kanske inte riktigt fixat att nån håller koll på mig. Jag vill bestämma själv. Även om min man har försökt hålla koll, så gjorde jag som jag ville ändå i smyg. Tyvärr har jag inga råd att ge mer än att forumet här verkar bra och jag har mycket svårt att tro att någon här skulle vara fördömande. Kram!

Tack Filosofen och m-m :) Ska ta till mig det där om halvtidsjobb. Känns litet lättare att försöka tänka så. Vissa dagar är det så lätt att bli övermodig och tänka att allt är som vanligt igen, innan A styrde. Det här fixar jag själv, lätt som en plätt, men jag är ju bara i början än. Trots alla uppehåll jag haft, så har jag ju inte tagit problemen helt på allvar. Så jag läser här och tar till mig.
God natt och sov gott!

Det här med endorfiner och belöningssystem... Ja, det är lite som du skriver - det tar nog tid att lära hjärnan och kroppen nya vanor och sätt att fixa det där "extra" vi hade alkoholen till innan. Vissa dagar känns det som att man är stark och klarar det här bra, och det kan ge en känsla av - ja, jag vet inte, inte eufori kanske men en självkänsleboost. Andra dagar känns det lite... inte hopplöst precis, men mer som att när ska det gå av sig självt i åtminstone nästan alla situationer?
Men för min egen del känner jag mig överlag mycket mer psykiskt välmående nu än jag gjort på länge.
Ja, jag vet inte riktigt om jag kom någonstans med detta... men skönt är det verkligen att kunna räkna nyktra dagar, och mindre behagligt att tänka på hur få de varit de senaste åren...
/m

Tack för era svar! mulleman, jag ska verkligen fundera mer på aa..låter som ett bra stöd! Just nu kämpar jag med min Adjälvul och mitt förnuft.. fattar inte att det ska vara så svårt att se sitt eget bästa. Det svåraste för mg är nog att ta steget och göra det, att gå på ett möte. Är jätte rädd för vad det innebär, kanske för att jag måste erkänna för mig själv att jag verkligen är beroende, vilket innebär inget mer alkohol! Jag vill ju gärna se att jag kan klara det själv..
Tack för allt stöd!

Bra jobbat med 14 veckor. Låter som en utmaning med alperna - men utmaningar är ju till för att klaras.... Ibland känns det som att man vill utsätta sig för lite rejäl frestelse för att få känna vad man "går för". Tror att du fixar det.

Tror inte heller att du saknar någon gen :-) Dessvärre tror jag att alkoholen, både tidigare, och nu, i förändringsarbetet gör oss självupptagna. Nu, i nykterheten förhoppningsvis på ett konstruktivt sätt, men likväl tror jag inte att det finns så mycket utrymme för andra just nu. För min egen del har jag alltid haft mycket ensambehov, men nu finns det inga gränser. Håller alla lite på avstånd, inga inbjudningar, eller initiativ till umgänge. Maken och jag pratar mycket med varandra, men det är också mycket tystnad tillsammans, inte negativ, jobbig tystnad, utan mer i egna tankar båda två. Kanske en del av processen, men jag kan förstå om det känns som att du måste fatta någon form av beslut. Känn efter vad magkänslan säger... om den inte knorrar av hunger vill säga (det var väl du som skrev om den nyupptäckta hungerkänslan :-)?)
/m

Vet inte riktigt vad en Stjärnglänsare är, men det låter fint och en sådan har vi säkert glädje av här på forumet. Du är i gott sällskap här, och att skriva här har iaf hjälpt mig mycket. Bra att gå tillbaka och läsa det man skrivit, både när det varit en bra eller dålig dag.

Även jag har tänkt att jag vill tillbaka till den jag var tidigare, före alkoholen tog över, men den tanken får vi nog släppa. När vi kommer ut på andra sidan är vi någon annan, med en massa saker och erfarenheter och ny kunskap om oss själva. Och förhoppningsvis mycket klokare :-)
/m

Nej, det är inte så lätt att veta vad man vill alltid. Ibland är det lättare att definiera vad man inte vill... Du vill ju t.ex. inte tillbaka till gamla vanor... ta fasta på det. Och låt det bli lite onda ögon om du sitter med plattan. Att jobba med nykterhetsprocessen är nästan en halvtidstjänst... eller kanske t.o.m heltid? Ska du till terapeut imorgon kräver ju det energi både ikväll och imorgon, det sätter igång många tankar, men jag tror att det är en viktig del i arbetet.

Vissa kvällar/dagar känns bara som skit, men låt dem vara det. Åtminstone nyktra skitkvällar. De tråkiga kommer förhoppningsvis bli färre än de bra nyktra kvällarna. Lycka till imorgon!
/m

jag har läst vad du skrivit och tycker du är såå stark!! Härligt att du kämpar på, se det som en utrensningsprocess. Kom i håg att det är lättare att inte falla tillbaka än att ta nya tag om man väl fallit tillbaka! PÅMIN dig själv om varför du slutade dricka! jag försöker tänka så.. det gör en starkare att motstå A djävulen som för mig fortfarande sitter på axeln! Ta inga risker innan du känner dig tillräckligt trygg i din nykterhet!
Styrkekramar till dig

Viktigt för mig också att samla lite av de tankar jag haft . Efterhand som en tanke kommit och jag har skrivit i någons tråd.

Ordlös...

Skrivet av Mulleman den 27 januari, 2014 - 16:29.

Yogi, det tar bara så ont att läsa dina förtvivlade rader. Vad skall man med ord säga? Jo förstås som andra skriver, ge dig styrka, berätta om egna vägar man valt efter att man prövat allt. Tålt det mesta, hoppats och klamrat sig fast vid minsta lilla hopp. Eftersom jag kommer från "andra sidan" är det så lätt att identifiera mig med honom i eftertankens kranka blekhet. Känna igen ångesten, ångern då när sinnet för en stund är större än alkoholens makt (om sinnet nu någonsin är det...) Man fattar inte hur det har blivit så här, ville inte det men ändå är man där. Det är högst troligt att han just då tänker och känner allt det där MEN det är nog inte tillräckligt. Inte för en förändring bara så där. Inte den här gången heller. Det låter säkert hårt men det är bara så att du i första hand idag skall ta hand om och värna om dig själv. Det betyder verkligen inte att du känslolöst överger honom, det betyder bara att du får acceptera att det du försöker ge och göra för att hjälpa honom också drar ner dig själv. Den verkliga förändringen bor i honom själv och han måste göra den själv, på sitt sätt.
Det är ju inte den förändrade mannen du tidigare älskat, kramat och delat liv och så mycket med som du egentligen lämnar. Det är den förändrade person alkoholen gjort honom till som du lämnar. Det är väl inte mannen som är problemet, det är spriten och vad den gör med honom som är det förändrade i ert liv och det valde du säkert inte då... tidigare.
Om jag bara kunde så skulle jag göra något som kunde stilla din stora oro, men jag kan i alla fall säga... Du är inte den som lagt glaset till hans mun och bett honom dricka. Det valet, i den mån man i senare skedet av alkoholberoende kan tala om val, ligger hos honom och skulle i den bästa av världar inte få dig som medberoende att dras med i den utsiktslösa spiralen av att det så sakteliga blir värre. Därför är det helt krasst också han som skall fatta beslutet om att sluta och be om hjälp, finna en annan väg. Du kan inte göra det i hans ställe och du skall inte heller det!
Det är ingen lätt känsla att inse att man inte räcker till, hur förtvivlat gärna man än vill. Men det visar bara tyvärr än en gång vilken makt och kraft alkoholen har.
Men läs här och på andra ställen så ser du att det är precis exakt så hela bilden ser ut för de allra flesta i din situation. Alltid.
Jag vet självklart absolut ingenting om dig men jag vet om andra i liknande situation och därför vågar jag påstå att även du har försökt "stå på huvudet" för att kunna hjälpa honom och därmed er båda ut ur detta förstörda liv.
Jag kan bara gå till mig själv och min fru Mt, vi har varit där på vårt sätt. Läste också vad flygcert skrev bland andra.
Alkoholen är listig falsk och stark. Bara alltför sant. Ett exempel på det är att man inte tror det själv innan man är långt inne där redan, det finns uttrycket "den kapade hjärnan" och det stämmer nog på sitt sätt.
Egentligen ville jag bara säga, Stå på dig i ditt beslut, ingenting blir värre för honom i alla fall, kanske mera då att det blir på ett annat sätt. Men viktigt att inte du går under! Faktiskt tror jag för egen del att om du bara förmår ta vara på dig själv och göra vad du kan för att inte ta på dig skuld så kan det vara ett steg i en förändring. Läs här bland alla som av egen erfarenhet vet hur det känns, alla tankar, våndor och alla alla besvikelser.
Blev nog för mångordig nu Yogi, men jag ville bara skicka dig mod, styrka och titta på dig själv nu i första hand. Det äger du rätten till och det kan inte vara fel!
Styrkekramar från Mm.

Vi har ett par stycken SB i stan, men lik förbannat var jag nojig. Funderade mycket om de förde någon form av bok, för jag kunde inte fatta varför det kändes som om vissa såg rakt igenom en. En del var säkert i mitt eget huvud. Välkommen förresten :) Har själv inte varit med så länge, men det känns skönt att läsa runt och veta att man inte är ensam.

Jag är inte helt tillfreds. Jag vill någonting annat, men vad vet jag inte. Hemma vill jag ingenting just nu. Blir så stressad av allt som ska göras. Ju mer jag gör desto mindre gör de andra. Tar jag det lugnt med plattan i hand, så blir det lätt onda ögat. Jag orkar inte feja varje dag! Idag var jag så sugen på en öl. Tänkte ta en alkofri, men tog litet godis istället. Verkar funka lika bra. Snart ska jag sätta mig med min tekopp och försöka tömma huvudet, så att jag kan sova. Imorgon ska jag till terapeuten. Inte alls sugen på att sitta och prata om mig själv och livet. Jag vet, är så neggo idag. Det blir bättre imorgon. Tränar för sällan.

Jag tror inte alls att du saknar en gen. Överhuvudtaget tror jag inte detta med tvåsamheten är genetiskt betingat utan en social konstruktion.

Jag vet inte om du gillar serieböcker men tänker att det egentligen är skit samma för du verkar inte rädd för att prova nya saker numera. Vill i alla fall tipsa om en riktigt bra seriebok, "Prins Charles känsla" av Liv Strömquist. En mycket rolig och historisk granskning av parrelationen som form.

Se till vad som är bra för dig och skit i sådant som "hur det ska vara". Även sådant förändras ju historiskt sett. Mår du bra så är det bra!

Kram

och hög igenkänningsfaktor. Jag kan hålla med och känna igen mej i allt du skriver. Jag är också alltmer öppen med mitt val att vara nykter. Det märkliga är att det faktiskt känns som ett VAL, det som började som nåt jag var tvungen att göra. Nu känns det självvalt. Jag tror som du att problemen är större än vi vet bland vänner och bekanta och att kanske fler får upp ögonen för att det finns andra sätt. Läste att det börjat bli "inne" att inte dricka alkohol så vi kan ju låtsas vara lite trendsetters :)