Senaste kommentarerna i forumet

Sova...det får du vara beredd på den närmsta tiden.
En "liten" tupplur kommer att vara några timmar.
Då tror man att...shit kommer inte att somna inatt...sover som ett barn!
Tar några veckor innan kropppen rensat ut skiten!

Kämpa på - Ha de!

Jag drack också ur en kaffekopp. Och jag hade alltid alkohol gömd. Drack heller inte speciellt mycket eller anmärkningsvärt i sociala sammanhang. Tror nog att de i min omgivning skulle bli förvånade om jag "kom ut" som alkoholist. Jag är inte den som blev fullast på fester, men är den som ensamdricker... Man blir expert på att smyga och smussla, tyvärr. Och skammen över att behöva gå med den hemligheten är inte rolig.

Nu är jag inne på min 10e dag och allt har blivit så mycket bättre. Njuter av friheten av att inte vara en slav under A. Nu är det här forumet min livlina för att inte glömma varför jag slutade och för att hålla förhandlingstankarna borta. Även om jag har haft det lätt att sluta så måste jag hela tiden vara vaksam för det är så lätt att trilla dit igen. Allt jag behöver göra nu är att låta bli det där första glaset, och det finns ingen förlust i att avstå det.

...eftersom min nykterhet inte har något direkt slut.
Förut åkte jag baklänges åt fel håll och vantrivdes.

Nu försöker jag vänja mig vid att trivas med färden, och lära känna andra medpassagerare, som de som finns här på forumet.

Och bara luta sig tillbaka, kolla ut genom fönstret för att se att inte tåget har ändrat färdriktning då och då...

Bläddra i en tidning fundera på att gå till restaurangvagnen och ladda på en fika. ..
Det är min definition på min resa.

Berra

Kör med Mariestad eller Clausthaler smakar mest enligt mig trots avsaknad av alkohol.
"Rödvin" smakar svartvinbärssaft, tror fan imig det är det man betalar för.
Men som du skriver Buzz....man vänjer sig. Tur inte vi delade en flaska whisky....blivit strid om dropparna till slut!
Ha det - Kämpa på!

Jättebra exempel med tågresan! Det har jag fått bevisat för mig själv då jag haft nyktra perioder och trott att jag i och med det ska brutit ett mönster för att sedan kunna börja på nytt och dricka måttligt. Det händer inte när man väl blivit biten av beroendet. Man lyckas kanske hålla det måttligt ett tag men sedan är man tillbaka på samma ställe oftast något djupare än innan.

Blev så berörd av ditt inlägg. Ja, jag tror att det kan gå så fort. Tror oxså att vi får ha
garden uppe hela tiden som någon skrev här. Jag har aldrig varit så nära som för några dagar
sedan och även igår var en orolig dag. Bara såg iskallt vin framför ögonen. På något sätt
lyckades jag mota bort A-jävulen som ju är en elak faan. Kan bara trösta med att jag var inte
alls beredd, har inte känt så sedan i början. Vet inte om det är en kritisk period runt fyra
månader. Har själv varit på AA men passade inte mig så det som hjälpt mig är forumet.
Någonstans inne i järnan tror jag att det funkar så att jag, vi i många fall måste gå till
botten för att sedan resa oss igen även om det är olidligt svårt så går det.
Jag hade inte heller någon botten och jag vet om det nu, allt skulle ner i strupen. Glömmer
aldrig min sista natt med A-jävulen drack upp en 75a ren sprit gick sedan ut med hunden, kan
bara hoppas ingen såg mig.
Försök att lägga det bakom dig det kommer att bli bättre bara du vill.
Ge din fru kärlek, prata, prata.
Bamsekram
Konstnären

Tack för ditt inlägg, det fick mig att våga skriva trots mina misslyckanden.
Jag är känslig för kolhydrater och äter inte bröd och är väldigt sparsam med
pasta, potatis och ris, speciellt pasta. Dock kör jag 2:5 metoden och då fungerar
det inte att dricka de dagarna så det är helgerna som är det största problemet för mig.
Jag har levt med IBS sedan jag var liten och fått råd att äta fibrer, grovt bröd och
gudarna vet allt. När jag efter en del googlande läste mig till att just fibrer
kan vara boven när man har IBS så slutade jag med bröd helt och hållet och fick en ny mage.
Jag har alltid tyckt lite synd om mig själv för jag är känslig för mjölk, socker
och bröd. Jag kan inte dricka söta drycker eller snaska godis. Under en period för
en 15 år sedan när jag mådde riktigt dåligt och bara rasade i vikt och hade svårt att
äta över huvudtaget så upptäckte jag att det gick lättare om jag drack rött vin till maten.
Jag kan inte dricka öl, vitt vin eller sötsliskiga drinkar men rött vin och whisky går bra.
Så det blev liksom min grej, rött vin och ostbågar, det fungerade och blev min njutning.När jag
är nykter så kan jag bara dricka vatten, vilket iofs är den godaste drycken.
När jag sedan hamnade i en separation så blev det röda vinet också ett sätt att dämpa ångest
och jag tänkte att jag unnar mig det under en period. Trots missbrukargener i släkten så trodde
jag aldrig att jag skulle bli beroende.
Jo, förresten, kaffe kan jag ju dricka ett par muggar på morgonen så det är ju egentligen
inte ett dugg synd om mig ;)

Hej!
Jag har inte mått bra och redan halkat dit tre gånger, förra helgen och igår.
Men jag har ändå varit nykter i 7 dagar i januari. Allt kändes så bra men
så förra helgen ramlade jag ner i ett hål, allt blev svart och jag bara grät.
Min man visade ingen empati utan tog bilen och stack i väg och jag tröstade mig.....
Jag har dock inte druckit så mycket som jag brukar och jag har ändå hoppet kvar.
Varför drack jag i går. Jo, jag har ont i kroppen och lite feber och huvudvärk och
vad säger då vanans makt, bota dig med lite whiskey och det gjorde jag.
Hur än det nu är så har jag fortfarande en stor arbetsbörda och
ett par resor som jag måste göra i januari. Januari ska dock bli så
vit som jag bara orkar, jag får väl skynda långsamt.
Jag kan inte bara se mig själv som misslyckad. Trots allt så
har jag en känsla av att det går åt rätt håll.
Är också rädd för att levern tagit stryk vilket ger mig ångest.
Jag läser och läser här och är verkligen glad för att det går
så bra för så många.Passa er för att hamna där jag är nu, det är inte att rekommendera.
Spes

att du kan en hel del om saker.

Du är väl ett typexempel på det som jag läste om bara för några dagar sedan, att man kan bli beroende av en drog, sluta med den, skutta vidare till nästa drog, fimpa den etc. Det handlade om dopamin tror jag, det jag läste om. Kroppens eget belöningsgodis. Jag läste den för att den handlade mycket om kolhydrater, min son är nämligen höggradigt beroende av kolhydrater.

För en del människor är kolhydrater lika beroendeframkallande som alkohol eller heroin, och om man har ett beroende är det inte ovanligt att man ersätter det med ett annat beroende, beroende på att kroppen måste göra om/ bygga om dopamin- receptorerna för att kunna hantera den högre mängd dopamin som behövs för att känna tillfredsställelse, det funkar ju likadant som mängden alkohol till exempel, man måste ju dricka gradvis mer och mer alkohol för att få samma fyllnadsgrad, det måste till mer och mer dopamin också för att få samma lyckokänsla.

Äsch, nu MÅSTE jag gå och lägga mej, jag gör tyvärr samma med forumet som jag gör med en bra bok - jag sträckläser tills boken tar slut - forumet tar aldrig slut... :-)

Ta hand om dej!
MB

som så att man är livrädd för att släppa sin airbag, man vet ju vad man har, men inte vad man får. Man har ju vant sej vid livet såsom det ter sej med glaset i näven, man vet att man mår på ett visst sätt. Skillnaden är väl att man om man krökat några år inte kommer ihåg hur man mådde INNAN man började på allvar. Om man kunde snabbspola tillbaka livet till innan drickandet börjar och kolla hur man mådde då, så tror jag man snabbt hade märkt skillnaden, man blir trött, har en dov huvudvärk och "bomull i huvudet", okoncentrerad och allmänt i sämre skick av att dricka för mycket under lång tid, men förfallet kommer ju inte över en dag. Hade man plötsligt vaknat en morgon och mått såhär hade man sökt läkare kvickt som tusan.

Att ha sökt sej hit är en bra början, fröet är sått.
/MB

...det var ingen rolig läsning. Förstår om du är upprörd och ledsen.

Pröva att ta all skuld, skam och ilska och rikta den mot det som ju faktiskt är orsaken till ditt problem - alkoholen. Det är ju DEN som gör att du faller igenom, hade inte alkoholen funnits, hade du inte haft problem. Lägg ilskan där den ska vara. Skammen likaså, för ska du orka ta tag i detta måste du må hyfsat själv, och det gör du inte om du slår dej själv i huvudet och tycker att du är en helt bedrövligt dålig människa som inget klarar. Du fixar det, men bara om du själv tror på det.

Jättekram och ett stort plåster till själen får du av mej!
/MB

tanken som kommer flygande "nu vill jag ha en kall öl" är så jobbig. Ofta kommer den i racerfart och kör hål i huvudet på en.

Det är nog därför jag hänger kvar här...

Simma lugnt eller så. :-)

Kram!
/MB

lämpade att komma med förslag på hur man blir normal- drickare - jag är ju själv ett slående exempel på att det inte går. Hade jag backat i din ålder KANSKE jag hade klarat det, men det kan jag inte svära på. Vill minnas (trots att det är tjugofem år sedan) att det även på min tid var raka rör och full som fan som gällde, mesdrickare kan stanna hemma hos mamma.

Vad jag skulle ge dej för råd om jag tänker efter hur jag själv hade det, hur min dotter nu ska hantera det, så säger jag såhär: minst tre månader spik nykter, där du som jag sagt till min dotter lär dej att ha kul ute och med kompisar utan sprit. Om man inte vet hur man gör det, så kan det vara oerhört jobbigt. Det var enda sättet för mej att få igenom alkoholförbud för min dotter, jag ville att hon skulle kunna vara ute och dansa, käka, fika, på fest och så vidare nykter innan hon börjar dricka så att hon VET att det går alldeles utmärkt att ha kul utan alkohol.

När du greppat det, och inte saknar det, då kan du kanske ta ETT glas eller EN öl. Men vad vet jag? Jag är en för tillfället nykter alkis, en alkis som jobbat sej till sin sjukdom under många år, så jag kanske inte är rätt person.

Ha det gott!
/MB

Efter att jag nu skrivit först en gång ett tämligen långt inlägg och det raderades ut med endast två rader återstående och sen skrev jag om det ungefär likadant. Också borta! Så Adde min vän, det kanske är en bild av sånt som gått förlorat och inte kan repareras direkt! Hälsar dig i alla fall så gott Adde och God Natt. Gör nytt föröka en annan gång.
En sak i alla fall... det där med vårt möte. För mig var och kändes som så att efter allt ni skrivit och delat med varandra här på Forumet under lång tid, så förkroppsligades, materialiserades allt det plötsligt i en fysiskt levande person där ute i solskenet. Så självklart, att omsluta och veta att man mött på riktigt det man på olika sätt skapat en inre bild av. Det är så fint och äkta, det är ögonblicket bortom orden. Jag både fattade, kände och unnade er det mötet. Lev väl, vi ser till att finnas kvar för egen del och om så önskas, även för andra ute i Kampen värld. KRAM till dig Adde /Mullemannen.

till dig Adde! Nejdå, inte kramade du mig för mycket när vi träffades... men hur var det riktig med Mt!!! Skrattar gott för mig själv. Ser framför mig hur det plötsligt stod en vilt främmande mansperson där ute i solskenet vid vår bil och inte vara tilltalade min fru utan direkt bara ramlade ni i armarna på varandra!

... och bugar djupt inför välkomnandet MB! Välkommen som Legenden värderar jag högt, tänker hur det skulle vara att bli benämnd Vålnaden istället... :-)))
Sorry, kunde ju inte låta bli att kommentera dig så här, det var Du som började! *skrattar för mig själv* Tänk så kul man har som nykter! Det ÄR faktiskt så att man kan ha glädje och mycket humör med i vårt stora och gemensamma arbete med nykterheten.
Jo, MB, jag är tillbaka här och ämnar förbli det också framöver, på sätt eller annat. Det är otroligt viktigt med gemenskap som skapas under inflytandet av strävan till ett så nyktert liv som möjligt, så besvärsfritt som möjligt. Då min vän, behöver vi varandra så mycket. Jag tror faktiskt att det är helt avgörande för de flesta av oss att verkligen bjuda på oss själva, för egen skull men inte minst för igenkänningsfaktorn för andra. Det är som att komma in i finrummet med dyblöta skör och inte riktigt veta hur, var och om man vågar ta ett steg till. Jag menar som nynykter, men siddu, det kan plötslig inträffa helt oförberett också! Då gäller, som någon skrev här, att inte sänka garden. Sanningen är att det verkligen inte bara den som önskar sig ett nyktert liv som påverkas. Vi behöver varandra, behöver veta att andra fattar hur man försöker beskriva att man har det och försöker göra. Andra som VET av egen erfarenhet att det minst av allt bara är att huxflux sluta. Samtidigt kunna se att DET GÅR, en dag i taget.
Vet du MB, jag blev så glad när Fia skrev och hälsade, Adde den rackarn (han ska få svar på kramandet...) skrev och hälsade mig välkommen och nu när du gjorde det också. Det är sånt som betyder.
Jagajaja... nu raderade jag visst bort en del av det jag skrev, som jag bara skulle korrigera lite. Men så här var det, nu smyger natten sig på mig och vill sluta mig i sin famn, det tar jag gärna mot med goda känslor och hälsar dig och andra så gott! Lovar att finnas kvar och dela med mig och med er. Kram från Mm (alias Legenden...) hihihi. God Natt!

Åh va jag känner igen det där med att dricka ur en kaffekopp! Så vidrigt med allt smusslande! Mina barn är stora så dom kände ju lukten av vin ändå.. usch va den meningen tog, just ordet kaffekopp.. Lycka till med allt, kram..

Är också stolt över mitt uppehåll so far. Samtidigt är jag lite förundrad över utvecklingen. Å ena sidan tycker jag att det känns som om man varit nykter mycket längre än en dryg vecka. Tiden har gått långsamt. Det är helt enkelt TRIST att inte dricka. Var lixom dagens höjdpunkt att hälla upp det där glaset vin när man kom hem från jobbet. Å andra sidan har jag ännu inte upplevt några direkta abstinensbesvär. Trodde de skulle komma direkt, precis som när jag slutade med nikotin. Men icke sa Nicke. Men märker dock att frånvaron av fysiska syntom stressar mig. Jag tänker mycket på det, känner efter och oroar mig för vad som ska komma- och när. Kanske slår det till i natt eller på jobbet i morgon under min stora presentation? Eller kanske blir det inte något mer än så här? Kanske blir utmaningen "bara" att stå emot den där lilla rösten som just nu försöker övertala mig att testa normaldrickande när den första vita månaden är över. (Fö är det en tanke som slagit mig ca 10 gånger idag...) Är dylika tankar att klassa som psykisk abstinens? Eller överanalyserar jag som vanligt? Vad spelar det eg för roll egentligen vilken etikett man sätter på sina tankar och känslor...Oj vilket kvällssvammel det blev idag...

Lexi: låter klokt att prioritera jobb och mysig promenader med valpen. Promenader är väl dessutom, tillsammans med simning, typ den bästa motionen som finns. Organiserad träning mycket överskattat enligt min mening även om min viktuppgång den sista tiden (6 kg sedan nikotinstopp 1 nov) gör att jag måste försöka pallra mig i väg. Om man bara kunde hitta på någon KUL träningsform, suck. På lördag ska jag testa zumba.

Sov gott alla ni fina!

Jag har det bra! Pratade precis med min särbo som jag besöker varannan helg att det blir ingen alkohol i helgen, han sa ok bara god mat o sex då alltså? Ja precis sa jag:) Ska prata lite mer med honom i helgen han vet en del men inte allt. Jag är en person som gärna kryper in i ett hörn o slickar mina sår själv för att prata om det senare när det inte gör så ont. Tänkte faktiskt skriva ett lite längre inlägg om mig själv idag. Jag har vad som kallas en missbrukarpersonlighet, har missbrukat pengar, sex, droger och alkohol sen jag va i sena tonåren. Fast jag har varit ifrån skiten i långa perioder, har varit gift, har två underbara barn (jag har dom o tacka för mycket utan att dom vet om det!) Och ska jag vara riktigt ärlig så har jag inte fattat vidden av mina problem förren rättså nyligen. I tidiga tjugoårsåldern blev det en del amfetamin och hasch sen höll jag uppe i många år o trodde att allt va historia. Jag va otrogen mot min man, skiljde mig (har aldrig varit trogen i något förhållande) träffade en kille som rökte lite maja och tog lite extasy, det gjorde jag med, jag gick in i väggen o var sjukskriven i 5 år. Tog dock ingenting när jag hade barnen. De tyngre drogerna var aldrig något för mig mer än när det va fest däremot gillade jag att röka hasch. Fick diagnosen Borderline när jag var 25 och det rätade ut en del frågetecken men jag har oxå haft glädje av min diagnos, jag är ju den jag är, måste liksom bara lära mig nån gång vad jag triggas av! Fick tillslut ett jobb o samtidigt träffade jag en man som slog mig o blåste mig på pengar MEN oj va jag har lärt mig!! Tillbaka till mitt missbruk: Slutade röka hasch i ett år, fick smaka några bloss efter ett år o PANG så va jag tillbaka! Det var första gången jag förstog att drogerna har betydligt större makt över mig än va jag trodde. Jag slutade igen efter ett tag o då va jag uppe i större konsumtion än va jag va när jag slutade första gången. Det som hände var att jag bara bytte drog, alkoholen gjorde sitt intåg på ett mer destruktivt sätt än innan, jag kom på rätt tidigt att jag drack i samma mönster som jag rökte. O nu har jag druckit på tok för mycket o på tok för ofta i ca två år o vill/måste lära mig att leva utan rus. Jag gillar mig själv nykter o är stolt över min historia, att jag klarade av att resa mig efter en lång sjukskrivning, men jag gillar INTE den jag är på väg o bli pga alkoholen! Förlåt om jag är otydlig o "hoppig" i min historia, hoppas att ni förstår kontentan iallafall. Åhh va jag är glad att jag har ER alla här, kram på er <3

Heja dig var du är duktig som tar tag i vindrickandet! Är själv ganska ny här på forumet och det låter lite som vi också kan ha liknande historia (verkar vara många här som har det). Tex har jag också haft ett tryck på höger sida under revbenen ibland. Gjorde mig Tokrädd. Samtidigt har ingen läkare kommenterat mina levervärden, så jag antar att de är OK. Efter bara någon dags uppehåll så brukar det onda i sidan också försvinna.

Känner igen mig precis i det du beskriver. Och bara vin här med, förstår heller inte varför?
Jag är heller inte speciellt aktiv här för att jag helt enkelt inte klarat av att ta steget fullt ut, fruktar tomheten, tristessen och rastlösheten som kommer, att genomlida och uthärda vardagen utan airbag (läs bag-in-box).
Kan heller inte klaga över någonting i mitt liv, jag har allt man kan önska sig!

Förvisso har jag halverat mitt alkoholintag det senaste året/halvåret, så det går iaf åt rätt håll och jag mår bättre, dvs är mer sällan bakfull och det där klassiska 'kl 04.00-ångest' uppvaknandet sker inte så ofta längre!

Det där diffusa trycket på höger sida har jag också haft i perioder, konstigt nog så är alla mina värden perfekta!? Levern är ett
starkt organ som klarar väldigt mycket men när den väl tar slut så tar allt slut :( Kanske borde du gå och kolla?

Häng kvar här och läs om inte annat! Och du, var inte hård och elak mot dig själv, din resa har precis börjat! Och vem har sagt att vägen mot nykterhet skall vara spikrak? Det tog dig 5 år att ta dig dit du är idag, hjärnan behöver tid att omgruppera sina resurser helt enkelt så du kan hitta den rätta motivationen ;)

Jag hejjar på dig!

Tack för svar Eken. Jo, jag har prövat antabus men mådde inte bra av dem. Det stämmer att jag kämpat länge och "slarvat" med AA-möten. Jag får nu ta till alla medel som finns och det inkluderar att "gå tillbaks" till AA men också att vara betydligt mer aktiv på forumet och läsa min bedrövliga historia för att påminna mig själv om hur illa det står till/Tjalle

Att läsa tycker jag egentligen fungerar ganska bra. Det är rutan man skriver inläggen i som är alltför bred för att rymmas på displayen. Har oxå Nokia (nyare modell). Kanske där felet är? :)

Eller något som Magnus kan åtgärda?

Oj, du fick verkligen i dig mycket på kort tid då om du blev så redlös.
Vet att du kämpat länge och minns bl.a inlägg då du var på AA första gången. Såg verkligen upp till hur du kämpade den perioden. Antabus, har du prövat det? Kan inte det vara något som hindrar dig om infallen att dricka dyker upp så snabbt?
Kanske detta som behövdes. Ett minne för att komma ihåg och som du t.o.m. kan vara tacksam för så småningom..

Hej MB och alla ni andra. Jag vet inte om jag har mått sämre i hela mitt liv än idag. Världen slogs i spillror igår. Jag var ute och flög igår med min fru (inte på semester utan det är (var?) tänkt i övermorgon.

Väl framme på flygplatsen i alldeles för god tid hamnade jag i loungen. Där är fri tillgång till alkohol och igår bara brast alltihopa. Började hinka vitt vin från tappkran, gick över på rött och har ingen aning om hur många glas jag fick i mig och som vanligt gick det med blixtens hastighet. Jag blev inte bara full utan snarare redlös. Jag släpptes inte på, på planet. Min fru åkte själv. Någonstans just före detta ögonblick svartnar allt och det är bara ett stort svart hål.

Vet att jag en stund senare ramlar pladask på golvet och har sönder glasögonen och blöder i panna och vid sidan av ögat. Nästa minne är att jag vaknar till inne hos en läkare på flygplatsen. Ca fem timmar senare sätts jag på sista planet hem med två vakter som följer mig in på planet.

Ni kan bara ana hur jag mår idag. Vad är det jag har utsatt min fru för?? Ingen människa ska behöva gå igenom det jag gjorde henne och hur många andra tillfällen har det inte varit där oerhört pinsamma situationer uppkommit. Jag vet inte om hon kommer att gå ifrån mig efter detta,jag antar att det vore konstigt om hon inte gjorde det.

Semestern i övermorgon har vi inte med ett ord berört. Ångesten jag har just nu är obeskrivbar. Jag är så fruktansvärt fylld av skuld och skam. Jag föraktar mig själv något så oerhört. Jag har kämpat mot alkoholen i så herrans många år. Oavsett vad som händer i mitt privatliv efter detta kan jag aldrig någonsin mer ta så mycket som en lättöl. Hade jag inte blivit stoppad av vakterna igår hade jag supit ihjäl mig. Jag har inga som helst spärrar längre. Det har eskalerat och jag blir som en helt annan människa när jag dricker. En väldigt tragisk figur. Så långt bort från den person jag är när jag inte dricker. Jag kan inte förstå att det är jag som har ställt till allt detta. Jag är inte riktigt säker på var jag ska hämta kraften att kunna fortsätta mitt liv. Däremot så kände jag att jag helt enkelt var tvungen att skriva ned detta på forumet. Det bara måste ut. Jag hoppas med er hjälp kunna få fason på mitt resterande liv och också gottgöra alla de människor som jag gjort illa. Jag vet inte var jag ska börja men detta forum kommer att vara en viktig del.

Ursäkta ett långt och rörigt inlägg från en förtvivlad
Tjalle