Senaste kommentarerna i forumet

Hej!

tack för väldigt kloka tankar m-m, du har helt rätt. Varför lägga energi och tanka på det när jag ska ta en dag i taget helt enkelt. Känns befriande att inte dricka på kvällarna och framförallt känns det befriande att vakna på natten utan att ha lite småont i magen, lite ångest och så denna trötthet fast man sovit sina timmar.

Jag känner mig som en bättre mamma nu för jag änner mer närvaro. Min koncentration går ut inte ut på att smyga och "halvlyssna" som det lätt blir efter ngr glas. Jag kommer ihåg allt vi pratat om på kvällen när vi sitter framför tv:n och jag behöver inte orora mig för att mannen ska känna att jag luktar alkohol eller koncentrerar mig på att verka "spiknykter"..

Känns lite pressande med alla högtider framöver; magen pirrar till när jag tänker; julbord med jobbet, jul med familj, nyår med vänner, och alla andra tillställningar som man vill dricka på.

Jag tror att jag måste lära mig att ta en dag i taget och inte redan nu börja måla upp bilden av hur tråkigt jag kommer ha på alla dessa fester som kommer, bara för att inte jag kan dricka..

En sak vet jag, träningen hjälper mig. Jodå m-m det känns att man lever, men jag gillar träningsvärken bättre än värken i kroppen som man får av att ligga deckad i sängen då man knappt flyttat på sig på hela natten..

Idag är det dag 7 och det trodde jag baske mig inte för en vecka sedan! Jag tänkte faktiskt köpa hem ngr alkoholfria öl till tacosen imorgon, lägga dem på kylning och njuta som om det vore stark öl, jag gillar smaken av öl och dom är faktiskt helt ok!

Kram på Er idag, nu laddar vi för en pigg alkoholfri helg!

Det där med att ha en bra terapuetkontakt är kanonviktigt!
Någon som tror på en, kan stötta och ge vägledning.

Många gånger när jag var helt under isen (har flera psykiatriska diagnoser) kunde våra samtal ofta sluta med att vi skrattade åt mitt fyrkantiga tankesätt. Det var så befriande.

Nej, vindimman löser inga problem. Tvärtom!
Det gäller att kämpa för allt man är värd mot det där alkoholsuget som förstör livet både för en själv och andra.

Styrkekramar!
Tanten

Hällde aldrig ut de där flaskorna som blev över vid min bjudning i onsdags.
Igår blev jag tillsammans med några vänner bjudna på hemlagad lunch. Tog då med mig vinflaskorna som en liten present, tyckte det var en bra ide.

Nåja, till maten serverades, vin, öl eller vatten.
Skäms över mig själv, men jag valde ett glas vin. Till kaffet och tårtan slank det sen ner en stor congac.
Vet inte hur jag tänkte, kanske, varför får dom och inte jag?

Efter lunchen gick jag som planerat till affären. Handlade det som stod på listan samt en flaska vin. Alkoholen innan hade trissat igång ett sug.
Drack senare upp hälften vinet i samband med kvällsmaten.
Så onödigt!

Nu har jag alltså en halv flaska vin hemma. Idioti!
Saknar karaktär och misstänker att jag kommer att dricka ur resten ikväll.

Sen blir det till att börja om från början igen......
Hur många månader ska det ta innan jag klarar mina 30 dagar?

Surfina:
Skrev i din tråd att jag önskade dig all styrka och allt gott!
Jag menar det verkligen!

Kramar
Tanten

Jo jag hoppas att det här är en vändpunkt även om det kommer att trassla sig på vägen igen.
Gällande alkoholterapeuten så har jag inte ställt frågan men det är säkert inga problem. Jag pratade in ett meddelande på hans telefon igår och han ringde upp efter bara en liten stund. Känns hur som helst skönt att han finns och att han ser min situation från min sida och inte bara genom barnen som den andra socialkontakten gör. Barnen har aldrig fel enligt henne, vet inte om jag håller med om det. Jag som vuxen har absolut ingenting att säga till om när det gäller min relation till barnen just nu utan jag ska bara sitta stilla i båten och vänta. DET känns som en omöjlig uppgift när jag egentligen vill slåss med näbbar och klor.
Ja ja...veckorna går och det händer ingenting och jag känner mig så galet frustrerad. Det är lätt att fly in i dimman men det löser ju inga problem det heller som bekant.
Nej, det blir till att kämpa.
Hoppas att du har det bra tanten och att din väg är lite rakare än vad min är just nu.
Vi förtjänar att få må lite bra nu, eller hur! :)

Kram och ha en fin dag.

Över att du hörde av dig.
Du skriver väldigt fint och välformulerat.

Bra att du känner stöd från alkoholterapueten, att han tar ditt parti och förstår din frustration över de övriga mötena.
Hoppas du får en tät kontakt med honom.
Finns det möjlighet för dig att ringa upp honom, typ, lämna ett meddelande i växeln om att du vill bli kontaktad så fort han får en stund över?
Den möjligheten fick jag tidigare, både hos psykologen och psykiatrikern. Det kändes tryggt att veta varje gång jag förlorade fotfästet.
Och efter varje samtal kändes marken lite stadigare under fötterna.

Starkt gjort att du rensade bort alla BiB och flaskor.

För visst är det lätt att vända sig till vår "vän" vinet som samtidigt är vår värsta ovän. Den där ovännen som det är så tufft att säga upp bekantskapen med, men på något sätt måste det gå.

Hoppas du har kommit till vändpunkten nu.

Önskar dig styrka och allt gott.

Varma Kramar från Tanten

Låter härligt kära tant.
Den typen av sömn behöver jag också nu.
Ja varje dag är en utmaning men du gör det bra. Du kommer att fixa de där 30, det är jag helt säker på.
Kram

Det har varit några riktigt tuffa dagar. Mycket motgångar och möten som absolut inte varit bra på något sätt. Fick igår kontakt med alkoholterapeuten jag träffade förra veckan och han blev häpen när jag berättade om de andra mötena jag varit på och hur jag har blivit bemött. Kändes lite skönt att han tog mitt parti och förstod min frustration och den hopplöshet som jag känner.
Nya möten inbokade, jag känner mig så jäkla trött bara.
Har varit sjukskriven ett par dagar för jag känner att jag haft fullt upp med att andas just nu. Självklart så har jag vänt mig till min gode vän och mår just nu värre än någonsin.
Sitter på jobbet och skakar och vill få bort den här känslan ur kroppen, vill få ut alkoholen så att all ångest ger sig. Har inte vetat om det varit natt eller dag de senaste dygnen. Har sovit och druckit om vartannat i många timmar. Kroppen är helt slut och det känns som att hjärtat värker men jag vet att det är ångesten som härjar. Är det här vändningen tro? Vill gärna tro det men samtidigt så vet jag ju hur det funkar.
Träffade mina älskade barn i fredags och vi åt middag tillsammans. Fan vad jag saknar dem, det var så skönt att få ha dem hemma en stund.
Nej, nu blir det nya tag. Jag vill inte må så här. Huvudet känns som att det ska sprängas, stora mörka ringar under ögonen, panikångesten som river på insidan, stressutslag över hela ryggen som kliar så att jag håller på att bli tokig. Rensade bort tomma bib-förpackningar och flaskor på morgonen, det är ju skrämmande hur mycket jag lyckats hälla i mig.
Det här är en livskris som jag inte önskar min värsta fiende och det är jag själv som satt mig i situationen.
Har än så länge jobbet kvar och jag hoppas att jag inte låter det gå längre nu. Jag måste styra upp min situation nu. Jag har alldeles för mycket att förlora.
Det blir inget vin idag!!!
Kämpa på allihopa, kramar till er.

Skriv om du vill och orkar.
Skriv även om det inte fungerat så bra.
Ingen sätter fördömmer dig i så fall.

Ha det gott!
Kram
Tanten

Jag har sovit ut nu. Jag känner mig stärkt av snedsteget och är redo och motiverad att köra på nu. Nu vill jag verkligen inte dricka nått på ett bra tag! Gårdagens baksmälla känns fortfarande av och jag vill verkligen aldrig mer uppleva en sådan. Ser fram emot kvällen. Idag hade jag vanligtvis köpt hem öl då min tjej jobbar över till kl 22.00. Idag ska jag träna på gymmet. Städa lite och kolla på film i soffan. Ta hand om mig själv.

Hela cirkusen är igång här och jag måste iväg till jobbet, men ville att du skulle veta att du blir sedd härinne och att du säkert kommer att få respons, så ta det lugnt och läs vidare i trådarna när du har tid. Det är ett rätt juste sätt att lära känna tilltuffsingarna härinne, mig inklusive, för jag antar att de flesta är som ärligast här på forumet.

Återigen Hej! Och givetvis välkommen ifrån mig också!/NM

Hmm, inte somnat ännu. Lyssnar på P4 Karlavagnen, som handlar om missbruk.

Hej! :)

Alkisjävlar, ja det var kanske att ta i. Klart inga av er är "jävlar", det kan ju inte jag veta :-)

Mjo, det blev lite dåligt med svar i min egna tråd. Trodde jag egentligen inte, hade hoppas på en del reflektioner och åsikter. Men, men.. skitsamma. Att jag är berättare/talar ut, och andra svarar - det händer nog nästan aldrig i min vardag ändå.

Men av nån anledning har det alltid varit så att bekanta, och väldigt "ytliga" sådana så fort dom hamnar i sina "kriser" alltid kommer till mig för att tala ut, även om vi kanske inte haft nån kontakt alls på många år. Jag har dock inte direkt många vänner som jag anser som "nära", det är kanske 1-2st. Jag verkar intressant först då dom jag känner har problem? Känns väldigt synd. Skulle väldigt gärna vilja surra över en kaffe på nått fik, och TALA UT. Men det finns ingen jag känner till som jag tror skulle lyssna och ta mig på allvar. Och jag är ju inte den som direkt öppnar mig heller. Folk verkar ta för givet att mitt liv är superduper. Har försökt några gånger, men blir nästan "bortviftad" att det är fullt normalt....och så får man lyssna nån timma eller två på enligt mig "världsliga" problem från personen i fråga.

Mina föräldrar flyttade ett par gånger, och jag hamnade där jag är idag i gymnasieåldern. Inga släktingar finns då troligen farsan skrämde bort varenda jävel under mina yngre år med sitt beteende, inte heller några personer jag känner sedan "barnsben". Så jag har ingen som jag är "tight" med sedan länge egentligen att surra med.

Låter som jag är en "kuf", men det är jag inte. Har en sambo, och vi har 2 barn tillsammans. Men jag vill inte prata om detta med henne. Jag vill bara att dom skall se mig bli en bättre människa. Även om vi är sambos, jag älskar ju såklart henne och våra barn. Men för mig så duger inte hon att "surra" med. Är jag hemsk då?
Min sambo vet ju såklart vad som gäller. Hon vet att jag är alkis, och jag har erkänt det för henne och vi har pratat om det. Hon är också mycket medveten om mina föräldrars, farmor å farfars till våra barn ganska kraftiga alkoholism som orsakat mycket bråk å stök. (som min sambo även varit dödsfiender med under en period, men då jag "försvarade"). Det skulle jag dock aldrig göra idag. Idag står jag på min sambos sida mot dom. Tycker mest synd om våra barn som inte har nån egentlig kontakt med sina farföräldrar.

Jaja, nu måste jag försöka sova. Det är skitmycket just nu...både jobb å hemma. Egentligen vill jag bara lägga mig ner å grina skiten ur mig å tycka så jävla synd om mig själv... Men det kan jag inte, för jag hatar mina föräldrars jävla tycka synd om sig själv snack, varför dom sitter där dom sitter. Jag vill verkligen inte bli en sån som dom.

Nån dag, ska jag bli bättre.

Jättevarma kramar till er som läst och svarat. Uppskattar det jättemycket, tycker om att nån lyssnar.

Må väl
/Nationalteater.

Tack för tipset kära Konstnär.

Jag har vid de få stunder jag mediterat tänkt mig ett litet orange värmeklot i skallen som jag ska "tänka ner" till centrum för obehaget.
Oftast mitt i magen.
Där nere växer sig klotet större och varmare, samtidigt som det sakta snurrar och dess strålar smeker mitt inre.
Lugn, lugn härliga lugn.

Vi hörs!

LP

Jag känner precis igen dina känslor, i går morse hatade jag allt vad alkohol står för, var fast besluten att inte dricka något men när jobbet slutat så blir jag fjärrstyrd till bolaget och hämtar 4st Sofiero 7,5or. blev naturligtvis yr i huvet. Vaknade i morse med den vanliga ångern hur fan man kan bete sej så jävla korkat. Nu är jag fast bestämd att följa rådet som någon skrev "man ångrar aldrig en nykter dag/kväll"

Hej alla

Har inte hittat tillbaka på år, och trodde att forumen var borta. Har sökt någon gång, men då var allt under bearbetning. När jag nu lyckats hitta tillbaka, efter att ha provat en massa olika inloggningsuppgifter, och hittar min tråd blir jag mörkrädd när jag ser hur länge sedan det var den startades. Jag läser hur otroligt glad jag var över att vara på rätt väg, strax innan jag tog mitt första återfall, där och då. Jag minns hur mycket det betydde för mig då att läsa om era erfarenheter, och att det var stöd jag kände från er i dom svar jag fick. Kanske, kanske kan det vara vägen som gör att jag kan klara ett nytt försök. Naturligtvis har jag kämpat till och från.

Jag bläddrar i trådar från "nya" som hittat hit och alla svar från dom som varit med länge. Tänker att det säkert även finnas sådana som jag. Som var på väg, men kom av sig. Och så finns det säkert dom som jag som kom av sig, men inte ens kan logga in längre...

Ytterligare tre år av livet har passerat och naturligtvis är ju oddsen att det ska gå inte bättre idag. Men vad ska man göra? Att försöka med beslutsamhet är väl det enda man kan göra, och det gör jag nu. Strategin blir som sist. En dag i taget. Försöka stå ut dom första veckorna, det gick ju sist? Hoppas bara inte att det händer något otäckt under veckorna som kommer den här gången. nytt försök, bygga motivation och göra det jag kan för att återerövra livet.

Så går mina tankar när jag kommit till dag tre.

Möjligen om du kan hålla dej till ett, två glas om du blir bjuden, men se upp... Jag vågar inte heller testa, jag är alldeles för rädd om mej nu. Alternativet att "ha roligt" en timme eller två då och då ställt mot risken att jag åker tillbaka i missbruk och fortsätter utförsbacken där jag var - då vågar jag inte chansa. Jag mår hellre stadigt och jämnt bra utan några överraskningar.

Kram!/MB

Jag längtar hem! Jag vill hem till badkaret och till min säng. Hem till min tjej. Jag har den värsta baksmällan på länge. Jag hatar mig själv för att jag gör så här! Jag skulle ju inte dricka. Jag ska klara mig utan resten av veckan! Jag måste, måste måste klara det! Jag vet ju att jag blir så här dålig efter varje gång. Varför kan jag inte minnas den känslan när suget kommer smygande om några dagar?

Jag är så äcklad av alkohol nu. Känner ett sådant obehag inför att dricka igen. Jag hoppas jag kan hitta motivationen att stå emot nästa gång suget kommer.

Dagarna går och jag mår riktigt bra. Känns som jag har läget under hyfsad kontroll nu men är inte så dum att jag inte förstår att jag kan vara tillbaks på noll hur enkelt som helst. Men ändå, just nu njuter jag, uppskattar det vanliga i livet, älskar min underbara nyktra sömn, mitt kvällsthe och börjar till och med längta efter att gå snabba promenader (då har det gått långt ;), jag som vanligtvis är slöheten personifierad).

Jag känner inte så ofta sug och kan se fram emot kvällen och riktigt längta efter tv och te. Tidigare har jag mest bara velat sova de gånger jag hållit upp, sova bort det grå tråkiga alkoholfria livet som kändes påtvingat. Så känns det inte, just nu iallafall. Nu VILL jag inte dricka, det är stor skillnad! Vinsterna är större än förlusterna.

Jag tar en dag i taget och har lyckats bättre senaste tiden än jag någonsin gjort. Även om jag haft ett par uppehåll på 2-3 veckor som mest tidigare så har jag aldrig klarat mig så här långt (även om jag har haft ett par dagar då jag druckit även denna gång) och jag har tidigare inte klarat uppehållen utan antabus vilket jag gör nu. Det känns som om min hjärna är på väg (på väg!! inser självklart att jag har långt kvar) att omprogrammera sig själv. Från att ha haft totalt fokus på alkohol så finns det nu plats för annat. Härlig känsla!

Har läst klart Anfäkta och AnsvarsFULL och det är skrämmande och bra läsning för mig. Känner igen mig i en del, men framförallt är det där jag skulle hamna om jag fortsatte som jag gjort. Det vill jag inte!! Skulle så gärna ha fler böcker att läsa, är det inte märkligt hur det finns tusentals 5:2 och LCHF böcker men när det gäller ngt så viktigt och vanligt förekommande som alkoholism så får man leta länge. Skumt och dumt!

Igår var jag på ölen igen. Var hos en kompis. Ville vara avhållsam men samtidigt ville jag dricka. Vi åt middag och drack. 5 öl. Blev ganska full. Bakis som satan idag. Så sjukt djävla onödigt! Hur fan kan det vara så svårt?!?!
Det som var positivt var att jag tog upp mina problem och tankar för min vän. Han sa att han inte hade samma sug efter alkohol som jag och att han bara drack för att jag drack. Vi lovade att vi skulle köra alkoholfritt när vi ses i fortsättningen. Tog i hand på det. Det känns bra. Då vet jag att det inte blir något när vi ses. Vi gör det vi brukar fast utan ölen. Innan har man alltid överlagt med sig själv inför varje möte med min vän. Ska vi dricka eller inte? Nu behöver jag inte undra mer.

Hade varit skönt att kunna säga att man varit helt vit sedan i torsdags men nu blev det inte så. Nu börjar vi om.

God morgon
Tänkte bara säga till dig att jag mediterar 9 minuter varje dag.
Har lärt mig det på nätet. Hjärnan får vila och man känner ett inre
lugn.
Sätter mig på en stol handflatorna på låren, blundar och tänker att
jag sitter i en solstol i ett varmt land, blundar ser för mitt inre
en stor solnedgång, ser hur den sakta går ner. Låter solstrålarna smeka
ansikte först, över-underarmar, bröstkorgen, magen, låren, vader fötter.
Upprepar detta sakta och tänker på att andas lugnt. När solen gått ner
över horisonten är jag klar att ta itu med vardagen.
Du kan ju prova om du känner för det
Ha det bra
Konstnären

Jag skrev i någon tråd att jag "aldrig" dricker annat än för att förhöja mitt goda sinnesmod ytterligare.
Det stämmer inte alls.
Jag är en Person som bär på mycket frustration och ser så mycket amatörmässigt på min arbetsplats, på TV, på jorden.
Vaknar på nätterna och ältar saker till förbannelse.
Hjärnan på högvarv både natt och dag.
Små saker som blir stora under natten.

Jag vet att sinnesro är mitt mål. Jag jobbar på det.
Mitt mod att förändra där jag kan blir kanske lite för stort och övermäktigt för mig.
Jag ger mig inte i första taget.
Bra egenskap ibland, men jobbigt för mig. Väldigt ofta.

De stora och små tingen jag inte kan förändra försöker jag helt enkelt släppa numera.

I vilket fall som helst så är min frustration och maktlöshet en trigger till att fly in i det som kortvarigt ger mig avslappning.
Bra att veta, eller hur?

Det där med meditation är nog ett rätt bra verktyg för mig.
Inte bara springa sig trött i skogen.
Jag måste få vila ibland också.

LillPer

God morgon fia
Skrattade här på morgonen när jag läste din text. Tror att jag oxså
ska ta en svängom ibland. Du verkar så positiv och glad piggar nog upp
på arbetsplatsen.
Men visst känner man sig gladare utan alkohol har tänkt på det mycket
hänger inte upp mig på småsaker längre. Idag är det 9 veckor och en dag
sedan jag var i närheten av en flaska. Fattar knappt att det gott.
Men jag tror vändningen kom när jag lyckades styra tankarna bort från
den där tjatiga rösten, 2 små glas är inte så farligt.Visst har jag
sug ibland men inte värre än att det går att hantera. Det enda som
gnager lite i mig är julen. Jäkla alltså att den är så förknippad med
drycker. Men det får bli en antabus kvällen innan julafton.
Önskar dig och alla en skön dag
Spegeln har blivit min vän tittar i den varje morgon och säger högt
VAD SOM ÄN HÄNDER IDAG INGEN ALKOHOL.
Min man sa till mig i går att han tycker jag har blivit tio år yngre
sedan jag la av spriten. Jag lapar i mig som en katt.
Dansa på nu jag ska göra detsamma
Kram
Konstäre

Jag är också snart 50 och spelar fortfarande luftgitarr offentligt och försöker låta som Ian Gillan i Deep purple.
Det skär sig ibland, men så befriande att vara sig själv.

Jag möts oftast av väldigt glada ansikten och skrattande människor pga min "galenskap"
Det är rätt gott att kunna vara lite galen i nyktert tillstånd!

I´m a highway staaaaaaaar!

Ride on, ride on everybody!

LP

Vaknar så utsövd! Före 04 på morgonen och börjar inte jobba förrän 08. Härlig morgontid med långkaffe och forumläsning.

Igår var det så vidrigt väder ute så till slut gav jag upp promenadtanken. Det fick bli en lunch med mannen istället (där vi än en gång fastnade i den där trista resebråket) och sen kröp jag i säng redan vid 16-tiden med katter och böcker. Så skönt att ligga där och lyssna på regnet.

Jo du, LillPer. Du har nog förstått det mesta rätt. Jag vet inte mannen medvetet vill locka tillbaka fyllot i mig. Det tror jag dock inte, han är ingen elak man. Men han saknar mig och den "gamla goda tiden". Fattar inte riktigt fast jag förklarar om-och-om igen att jag har förändrats, jag vill förändras. Jag har aldrig sagt att vi aldrig mer ska resa tillsammans, eller för den delen ta en drink. Bara inte än.

Resandet har alltid varit vårat stora delade intresse. Barnlösa som vi är och med hans relativt fria arbete har vi rest mycket och ofta. Men aldrig till ställen med för lång flygtid. Min mans smärtgräns har gått på max 8 timmars flygtid. Men nu försöker han locka mig med sånt jag velat, men inte tidigare gjort tillsammans med honom. Respektlöst? Eller bara dumt? Desperat? Jag vet inte.

Precis som du har jag varit/är likadan. Själva upplevelsen har aldrig "räckt" utan ska toppas. Har exempelvis legat 300-400 meter ut till havs på en luftmadrass med en kall öl. För havet, solen och vågrörelserna räckte inte till? Galenskap.

Nu kattlådor och dusch. Tror det blir en bra dag idag.

Fia

Hej Santorini och NyMan! Även jag gör det. Dansar ensam hemma i nyktert tillstånd. Ibland lyfter jag upp en kisse och svingar runt. Men jag har inte vett att släcka eller dra för gardinerna. Efter att jag börjat nyktra till har jag blivit ganska skamlös. Skam-lös i ordets rätta bemärkelse. Jag kan även rocka loss på arbetet. Om radion spelar något bra så höjer jag ljudet. Dansar och ylar med falskt i texten. Vilket kanske ses som normalt om man är 20 år och jobbar i en bar. Jag är strax 50 och har en slags ansvarsposition. Men nu dansar jag för att kan utan att skämmas. Jag vågar "göra bort mig" och min eventuella värmehöjning alstrar inte fyllesvett. Och jag har märkt att om man är glad så blir andra bara glada. Dans är som Santorini konstaterat också en jättebra träning. Ett mycket bra drogfritips!

Fia