Senaste kommentarerna i forumet

var det så att mina första år med alkoholen var hur kul som helst. Jag drack inte mycket, snarare väldigt sällan,så när det var alkohol på bordet så var det vid speciella skojiga tillfällen. Men nånstans mellan 25-28 års ålder tog monstret över helt. Då blev det precis tvärtom, för att kunna ha skojiga tillfällen så var alkohol ett måste, och det blev bara värre. Min resa utför ser likadan ut som er så den behöver jag inte upprepa. Men som för många av er så blev jag också sorgsen, under min aktiva tid, när jag insåg att för att överleva var jag tvungen att sluta dricka, skippa "kompisen". Många gånger skulle jag sluta hade jag bestämt och lika många gånger återvände jag till alkoholen. Dess makt är stor.

När jag väl kom till vägs ände och bestämde mig för att sluta kämpa emot och acceptera att jag inte kunde dricka så fick jag äntligen sinnesro. Jag var helt överens med mig själv att jag inte klarade att sluta dricka själv utan sökte hjälp, och..det är viktigt för mig, jag tog emot hjälpen som erbjöds. Att jag lät min kropp och knopp bestämma takten på mitt tillfrisknande var, och är fortfarande, viktigt för mig. Att låta lärdomar komma till mig och inte jaga efter dem är en lärdom jag haft mycken nytta av. Jag är inte alltid mogen att ta in allt som jag får mig till livs utan det trillar ner en tid efter, ibland en verkligt lång tid efter.

För mig tog det långt över ett år innan jag hittade mig själv och vem jag egentligen är, jag hade ju så att säga supit bort min identitet. Och var skulle jag ta vägen med denna nya person ??? Jag har berättat förr hur jag fick min framtidstro presenterad av en medberoende på avslutningsmötet på Gullbranna 1,5 år efter jag valde nykterheten. Jag var vilsen och visste inte alls hur min framtid skulle se ut och jag hade letat frenetiskt efter en väg, en lösning.
Så kliver då denna kvinna upp på scenen och säger exakt det jag behövde höra.
I denna stund kunde jag ha blivit religiös :-)) Det var så stort och mäktigt att jag blev helt snurrig så jag tappade bort henne i trängseln efter avslutningen, jag ville ju tacka och krama om henne för att hon delade om sitt liv på ett sätt som även gjorde mig till en deltagare i det "riktiga" livet och inte bara en åskådare eller sökare.

Ett forum som detta är bra men jag vill inte välja bort möten i verkliga livet med människor som har erfarenheter som kan hjälpa mig, och, kanske även jag kan hjälpa nån annan. Och en fysisk kram kan aldrig ersätta en skriven text.

När livet gungar återvänder jag till min önskan varje morgon : Oavsett vad som än händer i dag så ska jag inte dricka. Det valet har gett mig en stabil grund att stå på.

om att sommaren triggar igång tankarna på alkohol. Den här tiden förra året drack jag ännu alkohol men det var ingen lycklig tid, det var början till slutet. Ändå, igår när jag satt i solen på altanen kände jag också lite saknad efter rosevinet. Jag drog i mej fem stora glas bubbelvatten och tänkte med galghumor att det är ju tur att det inte är vin. Det är precis som du beskriver det, en kärleksaffär, destruktiv men ändå svår att komma över. Man måste få ta tiden att sörja och låta det vara ok. Man tänker bara på de trevliga stunderna men vi vet ju att det är en psykopat vi hållit ihop med. En som inte vill oss väl egentligen. Hur du ska komma ur det nu, ja. Skriv här och läs om andra. Håll ut, det går om. Tillåt dej att sörja skulle jag säga. Men ge inte efter. Jag tror på dej. Nästa år den här tiden har du kommit mycket längre. Mina sug och tankar på alkohol är väldigt korta numera, går fort om. Jag vet att jag har allt att förlora på att ge efter. Att jag inte vet M jag orkar börja om från början igen. Så kämpa på.

Stigsdotter! Vi har ju följts åt en lång tid och det känns lite som att jag traskat efter dig på vägen till ett bättre liv. Nu står jag här helt vilsen och vet inte åt vilket håll jag ska gå. Hur hittar du dina kurser? Finns det någonstans att ta vägen? Behöver få hjälp med att gå vidare! Min andlighet och "gudstro" sinar just nu, och tron på ett nyktert liv blir hela tiden ifrågasatt.

Resten av familjen sover, smyger ner med datorn, gör en kopp kaffe med mjölk och häller i min största och "godaste" kopp. I morgonrocken och med två stora filtar om mig sätter jag mig i min nya fina gungstol på altanen. Det doftar ljuvligt, allt är tyst förutom fåglarna och en uggla långt bort. Tror att jag börjar få fatt på vad den här krisen grundar sig i. Det är sommaren, sommar12 och blivit sommar13 och jag vet inte hur jag ska bete mig. Förra sommaren var en kamp fram till den 4 augusti när min nyktra tid tog vid. Vid den här årstiden brukar jag vara den som är först fram med grillen, har godaste tillbehören, kallaste rosévinet, mest spännande semesterplaner osv osv. I år är jag helt vilse, vet inte vem jag är längre. Nu och här på altanen med björkarnas susande som sällskap och gungstolens gungande känner jag mig trygg, men sedan, vad gör jag då?

hittar nån musik som passar din sinnesstämning? Det finns en hel del - välj själv:)
Du är på väg åt rätt håll, ett liv i frihet. Kram och ha det gott / mt

Länge sedan jag var här, så skönt att ni finns. Behöver slå mig ned och vila en stund. Började min kamp för nästan ett år sedan och tvivlar på mig själv och mitt beslut. Helt utmattad efter gårdagens kamp. Längtar till huset vid havet så jag sätter mig ned med en kopp kaffe med mjölk och låter blicken vila på havet där borta medan jag försöker få ro.

I går var jag helt säker på att det var slut på det här med att inte dricka för mig. Arg, ledsen, självömkande och "livet är så orättvist" slösade jag bort hela dagen. Slet upp varenda maskros i hela trädgården och åt upp alla sötsaker som fanns i hela huset, satt och surade för mig själv i ett hörn i stället för att umgås med min fina familj. Allt detta bara för att jag inte kan dricka. Vill så väldigt gärna ha det där glaset rosé fram på eftermiddagen och det där fylliga rödvinet till maten. Men jag vet, vet, vet att jag inte nöjer mig med det utan kommer vilja ha mer och inte ge mig förrän allt är slut. Egentligen när jag tänker på det idag vet jag nog vad det är som gör mig så ledsen. Det är ren och skär sorg över att det är slut mellan mig och A. En kärlekshistoria som började så bra men slutade riktigt illa. I dag när jag vaknar är jag så tacksam över att jag inget drack igår. Men oxå helt slut efter all ilska, sorg och alla surrande tankar. Har drömt hemska drömmar och sovit oroligt. Hur gör jag nu?...

och tänker på alla nätter jag skrev här på två år sen... Du har haft stor betydelse för mig som ett konkret hopp om förändring. Hoppas du har en fin försommar, som jag och att ditt liv är gott, som mitt:)!
/ mt

...skriver, försök leda samtalet till det hon finns där för.
Det är minsann inte lätt när du söker hjälpen.
Adde och de flesta andra här vet och har upplevt mycket mer än jag omkring detta men jag har ju fått del utifrån min make.

När min make hamnade på beroendemottagningen, självmant och akut blev han behandlad som boskap och hemskickad mitt i natten trots att jag bad dem att inte skicka hem honom eftersom jag var rädd han skulle göra sig själv illa (ta livet av sig). Mycket arrogant och otrevlig läkare hade jag i telfonen som undrade "varför min man var där och varför jag skulle prata med honom, läkaren". Jag var på en av mina resor och just då for jag mellan två länder så maken hade sagt jag var där eller där. De hånade honom för han inte visste var hans fru var. Han var totalt blockerad av rädsla vara med sig själv, totalt blottad och ville ha hjälp och de körde över honom med pansarvagn. De människorna som finns för hjälpa, det gör mig lika upprörd nu som når det hände i höstas.

Det enda jag kan säga är att man inte får vara för sjuk för söka hjälp på vissa ställen inom sjukvården.
Du är stark som söker hjälpen.
Sätt på dig så många skyddslager du kan och be om hjälpen du söker för.
Lycka till!

Ett förslag från mej är att du börjar med en vit månad.
Vita månader har många normaldrickare då och då. Under den månaden kanske du kan kasta Stesoliden?
Mvh MB

och jag håller med Grodan, den hoppfulla.

Mitt största utbyte av forumet är alla erfarenheter som redan är gjorda av så många olika individer, känns onödigt att t.ex testa ännu en vända om en alkis kan bli måttlighetsdrickare. Det har gjort att jag precis som du skriver har gett upp kampen.
Amen! :-)
/MB

Hmm... Sanningen är nog den att jag inte har någon plan med min medicin, mer än att jag har den som vi har en livboj på rufftaket på båten, eller kanske mer likt en flytväst som man tar på om man förväntar sej skitväder.

Jag vet var mina veka punkter finns- ledigheter - och grundar med antabus en bit innan. Burkens utgångsdatum är i juli nästa år, innan dess hoopas jag ha lärt mej simma själv ...

Jag tror att du måste ta dej tid till reflektion, tror nämligen att en del av lösningen på problemet ligger i att man vet hur man själv tänker, vart de vilsegångna alkoholkidnappade tankarna tar vägen och varför de viker av just där och då. Jag har ett arbete som ger gott om tid till reflektion, och det har nog hjälpt mej en bra bit på vägen.

Lyssnade på P1 för några månader sedan, det handlade om idrottspsykologi, och det gav mej en tankeställare.
En stavhoppare som bara halvhjärtat tror att han kommer att klara höjden kommer med största sannolikhet att riva. Idrottspsykologin där då går ut på att man ska leta upp de tvivlande tankarna och ändra dem.

Hittills har det funkat, trots att jag väger över hundra och aldrig har idrottat, hihi!

/MB

Att jag tror du också är redo på riktigt för nykterheten nu.

Hej MB och markatta - tack för kommentarer.Så du tar också medicin MB. Hur länge har du hållit på och hur ser din plan ut?

Har inte riktigt tid för reflexion idag. Slinker bara in för att säga at solen skiner även på denna min 16 dag. Snart kanske jag kan börja sluta räkna dagar och istället se det i veckor - stort i så fall. Dessa dagar säger min erfarenhet mig att jag måste vara särdeles uppmärksam på mitt luriga sug men än så länge har det varit lugnt.

Brödfödan kallar

En nykter Groda som tycker att maten har börjat smaka bättre - kan det vara så?

Idag var pastorn särdeles inspirerad och inspirerande.

Jag tror precis som du är inne på att man nog inte kan överskatta det här forumets betydelse. För egen del är det så att ni är med mig under hela dagen med alla era konstiga nicks och härliga hejarop.

När ni benar och drar i ert beroende och er nykterhet och försöker förstå och hantera så gör ni det också åt mig. Det betyder inte att allt som sägs stämmer in på mig även om det ofta är så. Men, att läsa andras upplevelser och kommentarer gör att jag får perspektiv på mina problem, förstår hur dom funkar för mig och på något sätt blir de mer hanterbara och jag känner mig inte helt ensam om att vara sådan som jag är. Tvärtom inser jag att det finns många människor med mina problem och dessutom finns det människor med samma problem som lever ett gott liv som de själva är nöjda med. Det ger trygghet och hopp.

Tack Santorini för att du ser min beslutsamhet - det värmer - och återigen - jag finns. Jag skulle jubla och brösta mig om det inte vore för att jag är så oerhört rädd för att bli övermodig. Detta övermod är tyvärr en av många ingredienser i min knökiga personlighet som hänger samman med en väldans rastlöshet och otålighet. Jag vill helst redan vara du och ha din långa nykterhet bakom mig. Försöker som motvikt påminna mig om att detta är min nykterhet och att jag i stället för att hasta måste försöka uppskatta var dag av den. Och faktum är dagarna liksom svischar förbi och nykter dag läggs till nykter nästan fortare än vad jag hinner med.

Många varma kramar och tack för att ni alla finns.

En trösterik Groda

Visst är det skönt med alla insikter som kommer med tiden. Forumet var också min räddning, hoppas bara att det öppnas snart för så många behöver hjälp.

att få dela dina erfarenheter. Tack! / mt

Sträckläste igårkväll boken "Det är hur enkelt som helst, det är bara att förändra hela sitt liv" skriven av Cecilia Svensson. Många aha-upplevelser och igenkänning trots att hon slutat dricka med hjälp av AA och massor av möten. Känns främmande för mej att byta alkoholen mot ett eller två möten per dag i flera månader. Det första som slog mej var i alla fall att jag inte slutat på egen hand som jag tror utan med hjälp av mina nya vänner här på forumet. Ni har varit mina möten. Ni här och att jag skrivit ner mina tankar och även fått tips om böcker, tvprogram osv.

Hon beskriver en sak som jag själv kommit fram till, orsaken till att man faktiskt en dag lyckas sluta för gott. Man har nått "sin personliga botten". En dag är man faktiskt färdig med det här, får nog av konsekvenserna. Hon säger att det är nödvändigt att nå sin botten för att kunna sluta. Jag vet också att det kändes annorlunda förra våren för mej. Några incidenter som kunde fått allvarliga konsekvenser, en stark känsla av att det här går inte längre, på fullt allvar känna att det här går bara inte. Sen tog det ändå några veckor att verkligen lämna bort flaskan men då kändes det att jag fått nog. Inte en dag i taget utan för gott. Där tror jag Fenix och Grodan nu är! Författaren förklarar också så bra varför det fungerar sen: när man accepterar och slutar slåss emot då upphör kampen. Det blir lätt när man gett upp.

Det boken gett mej är igen bekräftelse på hur lika vi är i våra försök att sluta, att det är svårt men att det går. Att vi måste acceptera att vi har ett missbruk som inte kommer att försvinna, dvs vi kommer inte att kunna dricka alkohol igen. Och sedan lära oss hantera det eftersom kulturen i samhället är så alkoholvänlig. Man får försvara sitt beslut att inte dricka istället för tvärtom. Att inte i början när vi är sköra låta oss intalas att vi nog inte har problem av såna som själva har problem men inte vill inse det. Vartefter vi lär oss leva med detta blir vi starkare och får ett bättre liv eftersom vi tvingas utvecklas. Rikare har det också blivit för mej ekonomiskt. Jag tyckte att jag hade råd att dricka men nog ser jag nu att det kostade en hel del. Kan köpa trevligare saker för dom pengarna.

Det var dagens predikan. Jag önskar alla en bra dag. Boken skulle jag gärna skänka bort och skicka vidare till nån om vi kan lösa det praktiskt på åt sätt utan att bryta anonymiteten.

hur mycket enklare livet blir utan detta ständiga planerande för drickandet och paniken om vinet tar slut. Så lugnt nu.

skriver du, och du har på ett poetiskt sätt på pricken beskrivit hur det var även för mej. Resten med planerandet och ångesten stämmer också.

Så jädrans skönt att slippa det och känna att det är JAG som bestämmer, att jag inte är som ett löv i höstblåsten...

Tack för påminnelsen om hur det var, får aldrig glömma det!
/MB

För fina ord, detta behövde jag idag!! Nu åker jag och tränar!

Jo, jag gillar ordet sunt bondförnuft. Försöker göra livet enkelt. Och det var ju faktiskt därför jag valde bort alkoholen. Det blev för mycket. Jag drack bara på helger och semestrar så det var nog inte ett riktigt beroende utan ett missbruk om det nu är någon idé att skilja på det.

Problemet var att det aldrig räckte till. De sista åren kände jag hur jag efter glas ett bara ville vidare. Som om en vind tog tag i mig och drog mig mot nästa och nästa och nästa glas.

Det var därför jag bestämde mig för att sluta. Livet har blivit enklare. Behöver inte planera, planera, planera, försöka klara en helg utan att dricka för mycket, misslyckas, ha ångest, ha ångest, ha ångest, planera, planera och planera om och om och om igen.

Tack för era inlägg som får mig att tänka ett steg längre. Känns bättre idag.

Allt väl kompis? Några nya texter? Du vet väl att en del av ditt gamla gäng hänger på fb...om du vill. Killkram liksom! /R

Jag läser i dina kommentarer att du tar dina antabus i försvar. Bra, hihi, du kommer inte att glömma ta dem då. :-)

Mycket klokt om sektliknelsen, det stämmer märkvärdigt väl! Utsparkad ur sekten kan man nog bara bli om man blir det som folk i allmänhet betraktar som RIKTIG alkis, alltså en sån där parkbänksalkis, socialfall, annars får man försöka krångla sej därifrån själv.

Håller med Dompa, att läsa trådar från början är oerhört nyttigt, man får väldigt många aha- upplevelser, samtidigt som man kan knycka bra ideer för hur man ska övertyga sej själv om fördelen med nykterheten.

Du verkar vara mycket bestämd och på god väg att klara detta, sätter en peng på det. Kom på nu att jag glömt ta antabus idag, så nu blir det attkravla sej ur bingen igen.
Sköt om dej!/MB

Inte är alkohol ett mänskligt behov. Syre, vatten och näring är mänskliga behov, sådant vi inte kan leva utan. Alkohol kan man leva utan, dessutom längre. Visst har människan berusat sig på olika sätt sedan långt tillbaka i tiden men till en början var det nog snarare en nyfikenhet som drev oss.

Jag som inte är alkoholist(hänger mest på anhörigdelen av forum) känner inget behov alls av alkohol. Däremot känner jag ett behov av att vara delaktig och accepterad i olika sociala sammanhang. För mig, i mitt val att inte dricka, så har det nog varit det svåraste, att ställa sig utanför den norm vi har skapat där alkohol har blivit en etablerad del i de flesta ritualiserade umgängesformer. Nu när jag valt att inte dricka, inte för att jag inte kan men för att jag inte vill, så har jag förlorat en del vänner(?) och bekanta men också vunnit och kommit närmre andra och, som mulletant påminde mig, börjat skapa nya sammanhang att trivas i.

Är det normalt att vilja dricka alkohol? Det är norm i vårt samhälle att dricka alkohol då och då. Jag kan nog påstå att det är norm att kunna dricka, de flesta ser nog alkoholister som "onormala". Det är fortfarande norm att vara heterosexuell men det betyder inte att homosexuella är onormala. Jag tror att den person du pratade med inte kan skilja på ordet "norm" och "normalt".

Sedan jag slutade dricka alkohol så har jag funderat mycket på det här då jag märkt jag plötsligt blev den "onormala", hon som inte gillar att festa. Jag gillar ju visst en rolig fest, det är bara det att jag inte tycker det är så festligt alls med en massa fylla, varken att vara full själv eller att umgås med fulla personer.

Det som är normalt för någon kan vara onormalt för någon annan, människor är olika och kulturer ser också olika ut i olika delar av världen. Jag hoppas och eftersträvar att det som är normalt för mig är att göra det som jag mår bra av och skippa det som får mig att må dåligt. Inte är det lätt alla gånger men är jag ärlig mot den jag är innerst, innerst inne så kommer jag att gå rätt väg.

Du verkar ha kommit en bra bit på väg Grodan.

/Markatta