Senaste kommentarerna i forumet

i största allmänhet, inte om A men om livsmönster och om att hitta sig själv

Karin Alvtegen: En sannolik historia

Mycket far omkring i huvudet på mig just nu...och jag är inte riktigt vaken än. ( Så seeeg på mornarna, behöver flera timmar för att börja fungera). Alltså måste jag nog smälta lite...smälta det jag har fått lära här på morgonkanten.

Vad tror jag mig då ha lärt mig? Jo, att miserabel uppväxt kan förvandlas till ett arvegods. Tänker på VVs mamma som hade det svårt som barn och inte fick de rätta verktygen med sig, för att göra kloka/klokare val i vuxen ålder. Men även de knepiga syskonen...finns ju säkert en anledning till att de blev knepiga.

Sen...att man kan förändra/förändras. Att man kan resa sig trots en jobbig barndom/ungdom eller en strulig början. Till kategorin "ungdomsmisstag" kan jag lägga till att jag rökte kopiöst mkt gräs/hasch...men det gick ju någorlunda ändå. (kanske?)

Lärdom nummer tre; Förlåta...det går också. Den styrkan kommer nog med år och livserfarenhet. Jag är glad att du och din mor har det bra nu VV.

Att man kan tänka om; Marias man som lade sig platt. När drivkraften (behålla Maria) är tillräkligt stor så finns kraft att förändra.

Att vänskap är en jävla gåva. Maria och Stigsdotter som funnit varandra IRL. Jag som funnit er här.

Säkert en massa mer...men detta måste läsas minst en gång till när jag är klar i huvudet. Tack för att ni finns hela bunten! Återkommer. /R

PS: En extrakram till Maria som så generöst har låtit oss ta plats här!

och viktiga samtal ni för! Jag vill också tacka dig VV för att du delar med dig av din berättelse. Du bär på minnen som delas av många. Så bra att du hittat en samtalsväg till din mor - inte minst för hennes skull. Det är mycket tungt att bära skuld för vad man brustit mot sina barn om man kommit så långt att man inser det.

Jag berörs när du skriver om ditt tonårsglid och din inre styrka och drivkraft - där kan vi ta varann i hand! Till min bild hör en tidig graviditet, äktenskap barn och småningom skilsmässa. Hela vägen har jag haft lyckan och turen av en stödjande familj som alltid funnits som hjälp med det praktiska och inte fördömt. Jag håller med dig fullständigt om att barn inte ska behöva var födda med tur för att få en bra uppväxt - men i verkligheten är det nog så att lite tur och inre styrka är en bra kombo.

Min stödjande familj inrymde förvisso en alkoholiserad far som utvecklades i en alltmer destruktiv riktning men jag har aldrig tvivlat på att jag var ett önskat och älskat barn och att han ville mig det bästa - fast det blev så fel. Det betyder.

Jag ser fram emot din egen adress här på forumet VV - du har mycket att tillföra! Kanske också din innersta skada läker en dag och blir ett ärr i livsmönstret.

Ursäkta om jag blir lite sentimental här i ert samtal - men ni rör mitt hjärta. / mt

Jag blir lite full i skratt när jag läser om din ordväxling med vinprovnings fantasten (kollegan). Jag har heller aldrig fattat vitsen med dessa vin och whisky provningar och alltid sett det som om folk på något sätt försöker legitimera sitt supande genom att göra det "finare". Dom som har problem kan ju då också i lugn och ro spä på "provningen" med en plunta för det skulle ju inte märkas så mycket när alla luktar sprit. Vem behöver prova vin på jobbet innan en julfest??

Ha det Gött

VV

Hoppas att du ursäktar Maria att jag svarar i din tråd. Min mor gifte sig när jag var 7 år och hade varit ensam med mig innan dess och jag hade under den tiden en ganska bra barndom även om vi fick vända på slantarna. Det var i början på 60 talet så det var ju lite skämmigt att vara ensamstående mor på den tiden och min styvfar uppvaktade både mig och min mor och var jätte sympatisk gjorde allt för att jag skulle tycka att han var en reko kille. Hon hade också en annan uppvaktare och frågade mig om vilken hon skulle välja och jag kände instinktivt att min kommande styvfar var falsk och tyckte inte hon skulle gifta sig med honom, men så blev det i alla fall. Nej, hon tog aldrig mitt parti utan höll sig neutral och i bakgrunden när min styvfar var jävlig mot mig och sedan hade jag ett kyligt förhållande till dom båda under större delen av mitt vuxna liv även om vi träffades ibland på födelsedagar och så. Hon valde senare att separera från honom när han hade urartat totalt och bara söp och hade förlorat både jobb och vänner. Han höll då ett litet privat skräckregemente med min mor eftersom mina halvsyskon också flyttade hemifrån så fort dom kunde. Nu lever han ensam i misär, hans egna barn besöker honom aldrig, och enda sällskapet är flaskan. När jag idag någon gång frågar om detta så säger hon att hon var kär och blind för det som hände runt omkring och eftersom hennes egen uppväxt hade varit miserabel så hade hon ju ganska vida referens ramar.

När man blir äldre så är det lättare att förlåta och jag har förlåtit både min mor och min styvfar, men jag har valt att inte ha något som helst kontakt med honom. Min mor och jag har kommit närmare varandra på senare år och hon är en helt annan människa nu, och talar ofta om hur fel hon valde och att hon önskade att hon hade kunnat vrida klockan tillbaka och fortsatt att leva med mig. Det är ju en utopi förstås och då hade ju hon inte fått sina två andra barn. Dom är dock lite knepiga dom också. En är alkoholist och utnyttjar min mor till 100% och den andra besöker henne i princip aldrig.

Jag har i stort sett lämnat detta bakom mig och försöker blicka framåt, men tankarna dyker upp ändå ibland och det betyder väl att man fick en skada i själen som aldrig kommer att läka helt.

Jag hoppas Maria att din man inser allvaret i de konsekvenser som kan bli om man växer kärlekslöst och under ständig rädsla. Jag var ordentligt på glid under tonåren men har tursamt nog alltid haft en inre styrka och drivkraft som hjälpt mig framåt i livet, och jag tror det är därför som jag aldrig sjunkit djupt ner i alkoholträsket utan har kunnat ta tag i det hela när jag märker att det har börjat spåra ur. Alla har inte det, och man skall väl som barn inte behöva bli född med tur för att få en bra uppväxt?

Alltid roligt att du är med Dompa, för dina frågor och funderingar betyder mycket för mig och även många andra här på forumet, tror jag, eftersom du försöker analysera relations och alkoholproblem på ett djupare plan. När det gäller egen tråd så skall jag skaffa en den dagen jag bestämmer mig för att bli nykter på riktigt, men jag har inte kommit dit än och än så länge så flyter det på bra.

Hoppas Maria att dessa rader hjälper också dig i ditt funderande över din relation och dina barns situation.

Kram/ VV

som om boken är ett bättre val av sängkompis Stigsdotter:-)
Eller som hon sa som står åtalad för att ha hållit på med en massa skelettdelar och prylar: Vem har väl inte haft en dödskalle bredvid sig i sängen?
Natti och så småningom hittar du din hantering av din livssituation, förstår om det är körigt i själen just nu. Men, så länge alkoholen inte tillsätts i systemet klara vi upp våra liv.
Kram
Fenix

2:a familjeterapitillfället. Jag vet inte. Häromdagen tänkte jag att mannen ju är bra, vi kommer att kunna skiljas och vara vänner. Jag får nämligen lite panik av att tänka att det ska vara han resten av livet. 40-årskris? Men samtidigt när vi sitter där och pratar tänker jag att vi kanske kan lära oss att få ett bra liv ihop. Vi triggar tydligen varandras dåliga sidor istället för de bra. Bra att det framkom att min svåger uttryckt en tanke som jag själv tänkt. Det är inte bara jag! Fast varför har maken försökt slå bort när jag försöker säga istället för att ge mig det erkännandet? Förvirrad och trött som sagt. Och lite sur. Men lite harmonisk också. Har en spinnande kisse här bredvid.

Fick ta bilen hem från stan och råkade hamna mitt i en korsning när trafiken framför utan förvarning stannade. En blåslagen idiot tutade och hötte med näven åt mig när han krånglade sig förbi framför mig. "jävla fyllo" tänkte jag, han såg ut som ett sånt. Sen tänkte jag att jag skulle slängt en kyss till honom, då hade han blivit paff. Sinnesro, lugna och fina tankar.

Imorgon ska vi ha julfest på jobbet. Först ska det vara vinprovning på kontoret. Jag tar långlunch, går till frissan och jobbar sedan under vinprovningen. "Dålig stil" tyckte en kollega. "Tänk om alla gör så, blir ju trist för den som kommer och leder provningen". Jag har meddelat den som arrangerar att jag inte ska vara med sa jag. Utgår från att alla andra som inte heller vill vara med gör det. Och dessutom dricker jag ju inte längre, varför ska jag sitta där och sukta efter vinet? undrade jag. Hon visste det mycket väl. "Tänkte inte på det, det förstås". Nu känner jag mig inte alls upplagd för fest. Tänker på den gången, första julfesten efter föräldraledighet, när jag druttade omkull med höga klackar på is, drog iväg alla till efterfest nånstans på stan, köpte drinkar åt hela gänget, drack för många drinkar. Nå, jag var väl inte den enda, men i alla fall. För att inte tala om den där andra festen när jag fick med mig en kollega upp på hotellrummet. Tur han inte jobbar i min stad. Fast han fick sig nog också en tankeställare gällande alkoholintag då vi var minst lika i gasen båda två. Så här kan jag inte hålla på sa han senare... nä inte jag heller tänkte jag. Det var en av mina ögonöppnare...

Nä nu går jag och lägger mig med en bok.

Bra att ge hela bilden, det kändes väldigt rätt att göra det, ut med skiten bara, annars kommer det inte ge någonting.
Jag skulle också bli tårögd om vi pratade om min barndom, men det får man väl bli, det behöver nog komma ut. Var inte rädd för tårarna, det läker.
Har skickat en länk till dig på FB Stigsdotter, jag tyckte den var tänkvärd, få se om den gör dig något klokare.
Kram!

Vad skönt att ni kom till någon bra. Jag tar till mig det du säger om "hela bilden". Vi ska ju försöka lära oss att kommunicera här hemma så nästa gång vi lyckas göra det ska jag ta upp just det där med hela bilden, att vi borde slänga fram allt skräp på bordet inte bara låta henne ställa frågor och dra ut saker. Fast jag tycker det är lite jobbigt. Idag frågades det om barndom och jag tycker det är svårt att tala utan att bli tårögd av någon anledning. Känner mig mer och mer förvirrad och vet än mindre vad jag vill. Vi ska gå nästa gång efter jul. Vi får se...

Kram!

På en timme så lyckades hon snappa upp allt bra, maken överraskade mig, han lade sig platt fall, inget tjafs, lugnt och sansat så tyckte han att jag hade rätt i det mesta och verkade inse att hans agerande inte är ok och måste ändras.
Tror inte han insåg förrän igår kväll att jag går om inget händer och det vill han inte.
Vi har ett nytt möte dagarna innan jul, det blir bra.

Förstår att det inte var riktat till mig, men tanken har ju funnits där ändå. Detta har ju inte kommit nu, varför har jag låtit det fortgå och inte satt ner foten tidigare.
Jag har sagt ifrån tidigare men inte följt upp det och skrämmande ärligt så har jag inte velat se exakt hur det har påverkat barnen. De har alltid snabbt försvunnit till sina rum och jag har inte kollat hur de mår. Det är så hemskt att jag alltid tyckt det var lite skönt att de inte var i närheten för då har jag kunnat fylla på mitt glas utan ngn som misstyckt. Att de var ledsna på sina rum valde jag att inte se, jag hade fullt upp med mitt.

Jag kan inte göra det ogjort men jag vill absolut inte hamna där igen.
Därför blev det återigen bubbelvatten idag, älskar min Soda Stream.

Kram, kram!

Min första "barndomsvän" här på Forum. (Barnet var jag) En vuxen kvinna som lotsade (inte så) lite... I den tanken tänker jag stanna idag; Min vän lever och frodas!!! Gissar att Fenix tänker detsamma :-). /R

103 nya inlägg sedan jag var inloggad senast... Tur att jag har vänner som kan sammanfatta och ge mig de viktigaste nyheterna: nykter, Italien och rätt ok!
Stämmer det?! Ja just det, cirkus!! =)
Hoppas allt är bra, och att livet leker?
Stoooor kram!!
/k

Du är min människa du med!!! Yep! Kram/R

Nu får ni väl båda försöka smälta/ventilera tankar lite. När ska ni tillbaka? Låter som mannen tog till sig mötet bra...hoppas att det är så. Men...det tar väl tid för honom med att förstå. Vad hände? Vad sas? Varför sade hon så? Kan tänka mig att hans tankar också snurrar. Men huvudsaken är att nu har ni iaf. börjat lite smått att försöka närma er varandras tankegångar. Det får räcka för idag...tänker jag. Glad att mötet kändes bra, att ni fick ngn som ni kanske kan känna förtroende för? Kändes hon bra?

Villervalle; Din styvfar låter hemsk. Förstår att han är en patetisk gubbe nu och du inte bryr dig. Men nu kommer en lite knepigare tanke/fråga...som du bara ska besvara om det känns ok för dig. Jag vet att jag ÄR närgången men jag vill så gärna förstå. Fråga; Hur kände/känner du inför din mor som lät denne man göra/säga så mot dig? Kan man (du) förlåta hennes val att stanna den tid hon stannade. Vad jag förstår lever de väl inte ihop fortfarande. Som skrivet...om lite FÖR personligt så svara ej.

Mina föräldrar var ju biologiska bägge två, när jag och syrran var i lägre tonåren slängde mamma äntligen ut mannen. Tyvärr hann jag aldrig fråga varför han fick stanna så länge...då hon dog för elva år sedan. Först nu det sista året har jag och min syster börjat diskutera och undra? "Hur kär får man vara?", var tar föräldraansvaret vid? Kanske var det ju andra tider då (rent ekonomiskt/socialt jobbigare kanske att skiljas) men jag tror inte det? Kärleken är nog den största drivkraften men var går gränsen?

Maria; Detta är givetvis ingen kritik mot dig. Snälla, läs inte fel mellan raderna... Jag ifrågasätter inte dina motiv utan tar upp det här för var/hur når man VV? Han har ju ingen tråd!
/R

För att du delar din bakgrund, vilket fruktansvärt beteende av din styvfar. Nej, barn ska inte behöva uppleva eller känna så.
Det är mina barn men vi har levt tillsammans i över 9 år.
Mötet gick bra, tror det blev en riktig ögonöppnare för honom, får hoppas det.
Maken var förvånad att jag själv tog upp mitt tidigare drickande för han skulle aldrig sagt något sa han. Men för mig var det självklart, ska vi kunna få hjälp måste den andra personen få hela bilden av våran situation.

Blev lite en ögonöppnare för mig också, hon ifrågasatt lite saker som vi inte gjort och jag hade inget riktigt svar på det.
Det är bara att hoppas att detta hjälper oss framåt , har varit tydlig med att jag går om ingen förändring sker. Det kräver att vi båda jobbar för det.

Ska försöka springa nu i snön och ventilera tankarna.
Tack för erat stöd, mina människor!
Kram

Hej Nilali! Jag har precis bestämt mig för att ha en period utan vin. Senaste veckan har jag börjat ha koll på mig själv, men också på hur mycket maken dricker egentligen.
Jag är ju ny här, men har smugit in och läst här i ungefär en månad.
Jag tycker att det känns svårt att kolla, för jag har dåligt samvete över att jag dricker själv. Dessutom har vi haft våra vanor så länge, att jag har svårt för att sätta ner foten nu i början.
Eftersom jag ska jobba ikväll är det inga problem idag men jag funderar på hur jag ska orka säga nej i längden./ R.

och jag funderar mycket. Det tar liksom inte slut. Nya saker kommer upp hela tiden och man funderar på sitt liv. Hur det är nu, hur det har varit, vart vill jag. Mannen tror att jag är sur hela tiden bara för att jag funderar. Märker att han blir nervös av att jag inte berättar för honom om allt som pågår i mina tankar men jag måste ju reda ut allt själv först.

Märker hur jag går och retar mig på att han dricker. Tycker att han kanske dricker lite för ofta. Går sällan en dag utan att han dricker även om det ibland bara blir en starköl men ändå. Jobbar han hemifrån vilket han gör ca 2 dagar i veckan så dricker han alltid något. Har märkt att jag börjat kolla antal på ölburkar och känner på BIB för att ha koll på hur mycket han dricker. Varför är jag sån? Jag har ju inte varit guds bästa barn själv. Varför måste jag ha koll?

Imorgon är det julfest med mitt jobb. Jag kör som vanligt. Mannen frågade om han skulle hämta mig efter julfesten. Vad har han inte förstått??? Jag dricker ju inte längre. Jag kör själv. Behöver ingen skjuts.

6 nyktra veckor på söndag. Mitt mål att nå denna vecka. Längtar efter vill inte känslan!!!

Kramar N

Att veta sitt eget värde, att våga stå upp för sig själv, ökad självkänsla datta upplever även jag att nykterheten fört med sig. Fantastiska framsteg Santorini, så roligt att läsa! Vad gäller maken är mitt råd (oombett;-) tid, ge det tid. Kommer han efter så gör han, däremot tycker jag du gör helt rätt i att inte underlätta för honom att dricka, handla hem osv. Önskar dig allt fortsatt gott!

och roligt att höra av dig!
Det är så sant det du skriver om nykterheten - oanade processer sätter igång.
Kram o ha det fint! / mt

men har inte så mycket att komma med. Mitt liv som nykter känns helt naturligt och rullar på och det är så skönt. Det behöver kanske inte komma nån svacka ens. Tvärtom känns det väldigt bra att inte behöva ge sej ut i snön och skaffa mera vin eller planera inför helgen hur mycket som behövs. Före och även efter vår semesterresa talade jag allvar med maken om hans alkoholbruk och vi var överens om att han måste skära ner. Nu blir det snart upp till bevis i helgen. En sak har jag bestämt och det är att jag kommer inte att köpa hem nåt mer, varken öl eller annat. Jag har verkligen varit lite dubbeltydig på den fronten tidigare. Har han bett mej köpa hem en BiB så har jag gjort det. Sen blir jag förbannad när han dricker för mycket. Dubbelmoral och dubbla budskap. Medberoende i högsta grad. Jag får lära mej mycket om mej själv på den här vägen och det är ju inte alltid så smickrande. Men det känns som en utveckling, det går framåt. Och jag mår så himla bra i alla fall. Jag har fått ett helt annat självförtroende och självkänsla och det gör att jag vågar ställa krav. Tidigare tyckte jag nog inte att jag var värd bättre men nu kräver jag faktiskt kvalitet av livet och samvaron med maken. Alltså den här nykterheten sätter igång såna förändringar så det är inte konstigt att våra partners inte känner igen oss!

jag lider med Villervalle i berättelse om styvfadern, "du hör inte riktigt hit", så förfärligt! Så hemskt när barn ska behöva känna så och lida. Maria, stå på dej och jag hoppas verkligen du kan få maken att inse och ändra sitt beteende. Så tråkigt men som VV och andra säger, barnen måste gå först. Så skönt att du nu alltid är nykter och "med". Jag vet att du är klok och omtänksam så det löser sej på nåt sätt, så bra för barnen att veta att du ser problemet. Stigsdotter, lycka till du med. Starka kloka kvinnor!

Det är rätt som både Stigsdotter och Dompa säger. Barnen måste alltid gå först och en tråkig uppväxt kommer att förfölja dom hela livet. Nu vet jag ju inte om det är era gemensamma barn, men om dom är det så är ju hans beteende mer än konstigt och om dom inte är det så måste han inse, som Stigsdotter säger, att dom liksom ingår i paketet.

Själv fick jag bittert erfara att jag inte ansågs ingå i "paketet" och speciellt inte när jag senare fick halvsyskon. Min styvfar var utstuderat elak och kunde när som helst säga att jag "inte riktigt hörde dit" och det var ju jävligt konstigt eftersom jag fanns där långt innan han kom in i bilden. Denna taggen har jag fortfarande kvar i mitt hjärta men numer tycker jag bara synd om honom när han sitter och super i sin skröpliga ålderdom och jag reste mig faktiskt efter en strulig tonårstid och fick en rent lysande karriär, så även en tilltufsad fågel kan senare i livet gå rakryggad.

Argumentera och gräla leder oftast ingen vart utan jag tror du gör rätt när du stillsamt förklarar att du inte längre accepterar detta beteende. Barn skall aldrig behöva gråta utom när dom slagit sig och gjort sig illa. Dom behöver en mamma och pappa som är glada och kramar om dom. Jag var själv dålig på att kramas och hålla om mina barn när dom var små, (vilket jag har dåligt samvete för idag), men förmodligen fick jag med mig min känslokyla hemifrån. Jag har dock blivit bättre på att visa känslor på äldre dar.

Stor Kram från

VV

...får det bli för nu har du förhoppningsvis somnat. Din man är nog lite brydd och ställd på alla vis nu när det är en annan Maria som dyker upp. Han är kanske rädd... Dompa och du själv säger det bra här ovan. Som du beskrivit honom finns alla bra känslor för dig där men han måste ju fatta att barnen ingår i paketet och att ny partner alltid bör väljas bort till förmån för barnen om det vill ig så illa att det valet måste göras. Vilken tur att ni fick tid snabbt, vill han gå med? Vi ska gå för andra gången imorgon också. Lycka till! Visst känns det bra att vara en ny, medveten och, framför allt närvarande mamma!!

Jag tror det har ökat, eller så är jag mer uppmärksam mot det nu, jag vet faktiskt inte.
Helt klart upplever han det mer som ett hot att jag blivit nykter, jag önskar mer av livet nu, vill göra saker och det gör han sur men egentligen orolig tror jag. Han är svartsjuk på barnen fast han aldrig skulle erkänna det.
Helt slut mentalt nu, ska sova och hoppas det blir ett bra samtal imorgon.
Jag häver inte ur mig saker i affekt, det gör han så bra så det kommer han att göra imorgon.
Hoppas bara att det blir någon vettig som får han att inse hur konstigt han resonerar.
Kan ju inte dra allt här men det är verkligen konstigt.
Tack för att du försöker få mig att må bättre avseende min skuld och visst förstår jag det och jag skulle själv säga samma till någon i liknande situation men skulden finns där ändå, den ska dock inte få hindra mig att framöver göra rätt.
Sovgott!
Kram

Ett stort Tack för din uppmuntran i mitt lite virriga pappaskap. Önskar dig allt gott och är glad att du finns här hos oss. Visst har du så rätt i att även de tråkiga dagarna behövs...kanske är det på just dessa man växer? Den var virrig...men du kan ju konsten att "plocka". Kram/R