Senaste kommentarerna i forumet

Jag har också börjat med D-vitamin. Kan inte säga att jag är kanonpigg, men klart mindre trött.
Tycker också att jag repade mig från förkylningen snabbare än jag brukar (eller om det var en släng av någon av vinterns flunsor..)

Eftersom jag är rökare och tillåter mig att fortfarande vara det, så har jag inte haft så stora problem med humöret. Höll upp med rökningen för flera år sedan och det var en riktig pärs!
Då var jag verkligen folkilsken!(så jag har funderingar på att börja snusa istället..)

Nikotinersättningsmedel, tror jag bara att man lurar sig själv med.. Det är ju som att be en alkoholist trappa ner med lättöl som kostar 50 spänn flaskan ;-D

Ha det gott och håll ut!kram/trollis

Ja du Stigsdotter, som du själv konstaterar så går det inte att vänta ut "rätt tidpunkt".
Det slutar oftast med att man följer lögnens gärdsgård längre än man tänkt.(och det går inte att hoppa över, vet för jag har försökt. DET var smärtsamt!)

Det är aldrig lätt att lägga korten på bordet, men det är ännu svårare eftersåt, om man inte varit riktigt ärlig i att berätta vad man vill.

Om tillfälle ges, under familjeterapin, så tycker jag nog att du ska säga att du vill ha åtminstonde en "time out" med separata bostäder.
Det är bättre att ni båda är medvetna om att ni inte kommer att bo under samma tak under en period eller kanske resten av livet.

Det är mycket svårare, om den ene fortfarande slår knut på sig själv(eller kanske båda) för att få ett förhållande som egentligen är slut att fungera..

... Det var mitt lilla bidrag till svamlet... Om tofflan inte passar får du gärna skänka den till hednamissionen ;-D

tröst & styrkekram /trollis

Som jag ser att du gör nu, allt görs nu för sista gången. Men håller med ovanstående, jag tror att maken måste med på tåget redan nu. Inte få det droppat som en bomb efter sportlovet. Ser att du har en förhoppning om att han ska prata med sin syster på resan men tror du verkligen han gör det?, han verkar ju inte vara den som vill prata om sådant och dessutom vet han ju inte vad du planerar. Ni kommer att måsta ha med varandra att göra en lång tid framöver och barnen ska må bra i detta, den chansen ökar om han får känna sig delaktig i det som sker istället för att en bomb kommer efter sportlovet. Att ta in han i planerna så att han får känna sig delaktig i det som sker ökar chansen för att ni två ska kunna ha en bra relation efteråt så att inte barnen far illa.

Styrkekram!

Jag ser ju att du har kommit till vägs ände...och jag personligen tror att nu får det vara slutpratat. Både med olika "hjälpare" och försök att kommunicera med surfarn. Det är dags att börja agera. Du har förhoppningsvis ett långt liv kvar att leva. Det ska levas i värdighet och sannhet tänker jag. Kanske blir det inte alltid så lätt...men det blir sant. Håller med de ovanstående att du kan hinta för chefen att det är lite tufft på hemmaplan just nu. Detta kan köpa dig lite "utrymme"...även om det aldrig är kul att hänga ut sitt privatliv.

Sen när det gäller AAs råd om första året; AA gör ett fantastiskt jobb på de flesta sätt. Men sånna råd ska man inte slänga ur sig. ALLA sätt är bra. Vi är alla olika individer så samma toffla kan inte passa alla! Förbannad blir jag av sånt dravel...även om det är välment. Jaha...så du kanske mår pest i din tillvaro, vill förändra. Håller dig nykter i drygt elva månader och sedan får/tar ett litet återfall...ja, men vad fint; Då får du vänta ett år till på att ta tag i din livssituation?

Nu har surgubben talat! För övrigt så tycker jag att dina tankar går i rätt riktning. Du börjar fundera på boende etc. Har fått en sportlovsvecka med egentid...utnyttja den! Puss min svanflicka! /R

Jag vet inte om det är rätt eller fel men det är väldigt vanligt när det kommer till en separation att parterna är på helt olika station. Så var det också för mig när jag skilde mig för väldigt länge sen. Jag levde länge i en tydlig bild att jag stod på en trampolin - och så en dag hoppade jag! dvs ringde en advokat. Då hade jag väldigt klart hur jag skulle klara mig och barnet och hur jag ville ha det. Han var överrumplad trots att vi hade pratat om brister i vårt liv - men det var liksom på ett helt annat plan.... När jag tänker bakåt var det inte så bra alls - men tiderna var också helt andra då.

Annars tycker jag att du gör det "bra" - har tänkt igenom både det ena och det andra. Var finns familjeterapin? Är inte det en bra plats att tala om hur ni ska planera varsitt liv - med barnen som är gemensamma. Vore det inte bra att ta mannen med på tåget? Men det är svårt att råda så det gör jag inte - bara funderar lite i arla morgonstund. Kram på dig! / mt

Tack för ditt inlägg! Blir så fruktansvärt ledsen för din skull! Att förlora sitt barn....finner inte ord. Den sorgen är nog ojämförbar, går inte att förklara och går inte över (även om den går att leva med den så småningom). Förstår verkligen att han saknas dig varenda dag...

Min anhörig var en vuxen person som oväntat dog, i onödan, för tidigt. Den sorgen är hemsk, men är nog av en helt annan "art" än sorgen efter ett barn.

Tack Morla (kramar oxå familj och är tacksam för att jag har dem), A (absolut, är redan uppe på pålen igen) och Trollis (du har nog rätt, hade jag inte druckit i går hade jag nog gjort det ngn dag snart, bara för att se om det kunde få mig att känna mindre...nu vet jag att det inte funkar!)

Kram!

Hej Anli! Ta du Andreas i handen, för ni har/är båda "duracell-kaniner", fast av lite olika art!
Jag tror faktiskt att ni kan stötta varandra..
Var inte ledsen över ditt beslut!
Utan det, hade du fortfarande undrat, vad alkoholen skulle föra med sig. NU vet du.. Det tar inte bort sorger, det dränker inte bekymmer(dom djävlarna tog simborgarmärket innan du, eller någon av oss kunde gå..)
Som sagt, upp på kusen igen, så ses vi framgent!

Tack för din ärlighet och en stor varm tröstkram!/ trollis

Jag miste min äldsta son i en olycka 2009, vet inte om jag förstått innebörden ännu, kommer aldrig att acceptera det, han fattas mig varje vaken stund. Sorgen visar sig på olika sätt, aldrig densamma, nya vinklar varje dag. Svårt att förklara, svårt att leva med....Blir aldrig densamma. Önskar ingen detta hemska. Värst är att fortsätta leva utan honom, han fattas mig....oavbrutet.

Du är en sådan kämpe.
Så upp på pålle igen!
kram/A

Det är en så fruktansvärd känsla när det händer. Jag tyckte det blev ännu värre när jag verkligen fattade att det var sant, efter ca 1-2 dagar. Efter det var det ältande och fram och tillbaka mln sorg och fina minnen. Viktigt var att jag hade stöd runtomkring och att jag pratade och pratade. Nu kommer det över mig ibland, när jag minst anar det. Det var ett väntat dödsfall, men det kom ändå som en chock. Jag kände inget sug efter a när det hände, var alldeles för ledsen. Är fortfarande full av sorg, men jag tror att jag gjort mkt av sorgearbetet innan. Jag lovar att det blir bättre med tiden, det är bara att låta tiden gå och älta gott och ont och älska de som finns kvar. Så har jag gjort iaf.
Hoppas att du inte sparkar på dig själv på grund av vinet, se framåt och ta hand om dig! Jag tror att du helt enkelt tappade fokus i den kaos du upplever just nu. Jag tänker på dig och önskar dig allt väl. Stor varm kram!!

Käre Fenix,
Att hitta harmoni och glädje är kanske det svåraste som finns i våra vuxna liv?
Det är så lätt att tala och skriva om det, mycket värre att finna det i vardagen.

I stort så tror jag helt enkelt man måste sätta sig ner och fundera över vilka saker som gör en glad, lycklig, nöjd, tillfreds, osv. Sen fråga sig om de saker man faktiskt gör i livet gör en gladare eller mer harmonisk. Att fråga sig själv innan man häller upp det där förödande glaset med vin eller sprit en fredagskväll, eller morgon. Kommer jag bli lyckligare av det här just nu, eller i morgon?
Är detta bra för mig?

Jag har ofta sagt högt "NEJ, det är inte bra för mig!" så många gånger, men ändå inte orkat stå emot. Kortsiktigt är det ju så härligt att fyllna till. Men väldigt kort lycka och lång ångest är det.

Vägen är väldigt krokig och svår, men jag tror vi kan nå dit. Vi måste bara träna oss själva så gott vi kan.

LP

Allt är sorgligt och eländigt, men den mest akuta sorgen har nog lagt sig. Men jag har ingen aning om hur man reagerar (lyckligt lottad och sluppit uppleva detta tidigare), kanske ger den mig en käftsmäll till snart. Troligen, sorg kanske är just så, det går upp, ner, fram och tillbaks.

Morla (om du läser), du som gått igenom ngt liknande nyligen, hur mår du nu?

I alla fall, 3 v nykter i går. Klappa inte i händerna än för detta "firades" med en flaska vin i min ensamhet. Jag vet inte varför, förutom den "lilla" detaljen att livet är upp och ner just nu. Under den mest akuta ångestfyllda sorgen vågade (ville!) jag inte dricka en droppe! Vågade inte riskera att det skulle göra ännu mer ont. Men i går så drack jag.

Det var som en stor beslutsamhet sänkte sig över mig, IDAG skulle jag dricka. Har varit stolt och nöjd m mina vita veckor, njutit av mitt kvällsthe, men nu var det som en kraft som inte gick att stoppa. Hur det kändes? Ja, vad ska man säga. Halvtrevligt? Gott? Jo kanske lite. Tror jag tog till flaskan som tröst efter vad som hänt, ingen ursäkt men det är nog så det är. Efter 30 min var duracellkaninen tillbaks, den som legat i dvala 3 v. Jag fixa, städa, tvättade, laga mat i rasande tempo. I 3 v har jag ej haft lust/ork till detta, så duracellkaninen var iof välkommen men synd att den kräver vin som bränsle!

Detta ska inte hända igen. Sorgen blev inte bättre, inget blev bättre, förutom huset som såg trevligare ut efter kaninens framfart ;)
I kväll återgår jag till the, o får ta mig igenom verkligheten, så som den är, utan bedövning.

Kram

jag läser men har inget klokt att komma med. Jag önskar dej bara styrka och mod. Du är förståndig så du kommer att lösa det här bra. Lycka till med allt.

pojkar och flickor! Jag tycker personligen att den här tiden på året är en jäkla tid. Kallt mörkt och trist. Jag vet inte vad jag ska föreslå som livar upp. Men en sak är säker, alkohol är inte svaret, lösningen. Så håll ut, kämpa på. Visst är det så att man tappar fart efter ett tag. Allt blir inte automatiskt lyckligt och underbart bara för att man slutat dricka, som Maria också påpekar. Tvärtom så kan man tvingas se på saker med nyktert huvud, sån man låtit försvinna i dimman. Man blir tvungen att se verkligheten. Många får också problem i sina förhållanden eftersom man tvingas se sånt man dövat. Men klarar man sej igenom så är det en fantastisk väg till förbättring. En sak som rent konkret kanske kan hjälpa är D-vitamin. Jag läser rätt mycket och det verkar vara ganska bortglömt att vi får för lite D-vitamin i vår mörka nord, på vintern. Jag tar 50 mikrogram 2 ggr om dan och är faktiskt onormalt pigg, om det nu är det som gör det. Värt att försöka.

LillPer, men hur hittar man harmoni och glädje. Känner att jag skulle behöva en lång period av återhämtning. Får fundera hur jag ska kunna lösa det.
Fenix

jag känner likadant, tack för att du skriver om hur du känner. Uttråkad, less, trött, till och med yr ibland. Känns som om jag gått in i den sk väggen, ändrat rutiner på jobbet och får sova för lite. Vill helst åka på ett hälsohem i flera veckor och bara vara. AA-möten är enda stunden av stillhet.
Fenix

Mitt undermedvetna kan dra åt helvete eftersom jag inte tillåter mej att dricka. Antabusen.

Men. Nu jävlar får nåt hända, positivt som negativt, känner mej som en Kafka-typ utan mål och mening. Utan familjen vill jag inte ens tänka på var detta kunde sluta.

Mammy Blue: Mitt problem tror jag är att jag tror på det du skriver. Jag tror att min hjärna och kropp inte vill detsamma som min "förtappade själ". Kroppen vill vila, jag vill ha kickar. Min kemiska hjärna behöver stimulans som inte ens träningen kan ersätta. Jag har lurat mej själv för länge. Ersatt med sprit.

Nu skriker varje cylinder. Jag är uttråkad!! Jag är som ett stort jävla barn som skriker, det låter fånigt, men hela min kropp skriker, ge mej stimulans, detta trista liv tar livet av mej. Jag orkar inte med livet, kunder, handla, vardagen, tristessen, stressen. Ett stort jävla barn! och jag är så förbannat trött på mej själv!

Men jag har ju tagit på mej ett ansvar...så jag fortsätter. Barnen. Barnen. Men hur mycket jag än älskar dom är jag uttråkad. Intill döden.

Hur går man vidare?

Det är lätt att hamna i grubbleri över livets mening, framtid och ifrågasättande av allt möjligt efter ett tag på tåget. Jag upplever det själv väldigt ofta, allt för ofta ibland.

Det blir mycket energi över till kropp och hjärna då den inte behöver bearbeta bakfylla och ångest.
Den här energin kan vi använda till så mycket bättre saker. Problemet är ibland att man inte finner något vettigt att stoppa denna energi i. Men jag lovar dig att det kommer.
Man kanske ska ge sig en spark där bak och göra det man ibland drömt om då man börjat fyllna till. Då har de mest storslagna planer infunnit sig, för att dagen efter bara bli en fånig tanke man hade dagen före.

Man kan börja smått och se vart det leder. En hobby man gillar eller brinner för är guld värt.

Fortsätt tänka rätt och undvik tankefällorna och det allt för stora grubbleri som oftast gör en nedstämd.

Jag tror vi ska försöka nöja oss med det lilla. Då mår vi bäst. Att bara sträva efter mer ger ingen harmoni eller glädje. Jag vet dock hur lätt det är att inte vara nöjd. Jag har hela livet haft den gnagande känslan av otillräcklighet och att hela tiden vilja göra bättre. Just nu försöker jag finna harmoni i dagen och inte vara hård mot mig själv.

Kämpa på, tänk rätt, det kommer bli bra!

LP

Sitter på tåget som rusar fram. Har börjat berätta för fler och fler att jag inte dricker, och varför. Känns bra. Hemma har det varit rätt dåligt. Börjar återgå till det normala igen dock. Funderar mycket på livets mening och sånt. Vad ska man nöja sig med, och vad ska man förändra? Men det mesta sitter ju i skallen. Det är inte hur man har det, utan hur man tar det...

Åkt på en förkylning som inte vill ge med sig, efter varit nykter i ett år är man van att må bra. För den förkylning känns som ett rejält bakrus och när jag tänker på att detta var ett konstant tillstånd förut blir man ju rädd.

Tycker att det blir vanligare med folk som inte dricker, eller också är det så att jag lägger märke till dem nu.
Vi tar ett steg till//Kram Kalla

Risken är att man exploderar när man minst anar det, för tänk att du har planerna klara i ditt huvud men han har ingen aning. Vilket gör att man oftast bara flyttar helt plötsligt enligt ens partner.
Mitt ex förklarade att han kände det som om matchen redan var spelad när han kom dit och det är nog sant. Jag hade redan haft alla diskussioner i huvudet och var klar med honom, nu efteråt kan jag tycka att jag skulle förberett honom bättre.

Sen tycker jag du är mycket klok som försöker göra det på ett lugnt sätt för barnens skull, för trots allt får du ju ha denna man i ditt liv fast på ett annat sätt i framtiden.

Hoppas att allt löser sig för dig//Kram Kalla

En spontan kommentar är att man ska göra som man vill och absolut inte för att andra förväntar sig något av en, t.ex. en jättefest! En nackdel med fest är ju att gästerna gärna har med sig "fina drycker" i present, det är inget vidare om man har PMS :-) Nä, jag röstar för riktigt tjusig middag, kanske prova avsmakningsmenyn på http://www.frantzen-lindeberg.com/se/?

Vi är också hamstrar, allihopa i familjen...
Men som jag skrev, vi har våra städhelger där toleransen mot bra-att-ha-grejor är väsentligt lägre.
Minns hur jag sparade min första dator på vinden, den var snuskigt dyr och hade skapat en enorm lyckokänsla i mig..
Men idag, femton år senare, är min telefon vassare än vad den var då...
Så affektionsvärdet är större än det verkliga värdet och nyttan, men jag vet hur det känns, som den gamle kommissarien som inte ville kasta sin gamla pärmar när de datoriserade hela poliskåren, han kunde inte slänga sitt livsverk utan det kom andra och slängde dem i sopvagnarna...
-men snälla, kan ni inte åtminstone ta en kopia på allt innan ni slänger det?
Förståelsen för honom hade inte gått in i skallen...

Det var en förändring han inte kunde ta till sig...

Här hemma har vi en regel, har vi inte använt prylen på senaste året åker den upp på vinden eller i garaget, och där lever den farligt vid nästa röjning.
Det är väldigt få gånger de får komma tillbaka, och sedan kastar vi skoningslöst...
Det är faktiskt befriande att slippa ryggsäcken med obehandlade beslut.

När det är kastat finns ingen återvändo, bara möjligheten att skaffa ny skit.

/Berra

Födelsedagar skall alltid firas i hans familj och i slutet av januari fyller jag år, någon vecka därefter kommer de och firar mig (för sista gången?). Har bjudit några av "mina" släktingar så de som gillar varandra får träffas. Den sista julen blev nog den bästa, trots att maken och jag inte har det bra.

Jag tror att jag håller på att försöka vänja mig med tanken på att förlora familjen också kanske? Jag känner att jag måste sätta en gräns, en tidpunkt för mig själv så att det inte blir fel. Har varit på väg att kasta ur mig något vid fel tillfälle hela helgen. Ja, nej, jag vet! Det finns inga "rätta" tidpunkter för detta! Det blev efter sportlovet därför att för första gången har jag sagt nej till skidresa - jag har alltid följt med för husfriden trots att jag får ont i fötterna av att åka och hellre sparar pengar till solen. Han ska åka med den äldsta dottern sin syrra och hennes familj. Hans föräldrar erbjöd sig att ta hand om lilltjejen hela veckan så jag kommer att vara ensam med mina tankar då. Jag tänker att han kanske kan få något tillfälle att prata med sin syster under den veckan och så tänkte jag att det kan vara ett tillfälle för barnen att göra någonting eget med pappa eller andra fastän jag finns kvar hos dem fortfarande... jag vet inte, konstigt tänkt kanske. Men det känns bra att liksom inte ha det hängande över mig hela tiden på något sätt.

Varit på röntgen idag, hoppas få besked i slutet av veckan. Visst är det lätt att alla hemma tänker att det kan du göra som ändå är hemma, men jag ligger platt som en fisk i sängen och vägrar. Så de har gett upp, jag är hemma för att jag är sjuk och då tänker jag vila, jag orkar ändå inget annat.

Hoppas allt fortfarande går bra för dig.
Kram