Senaste kommentarerna i forumet

Jag tryckte på gilla för att jag håller med Dompa, men jag tycker ju inte om att det är så. Lite uppgiven känner jag mig också inför alla nya och har dessutom svårt att roa och skratta nu. Kan också bero på att jag börjat fundera mycket på resten av livet. Nå, krisar det så finns vi för varandra. Det känns skönt!

Ta hand om dig, det låter jobbigt det du åtagit dig och du måste vara rädd om dig och lyssna ordentligt på ditt hjärta och kroppen. Och du. om du skulle få det minsta sug att ta ett glas, så slänger du dig in här eller på FB och skriver en rad till oss först så kan vi hjälpa dig att fundera ut om det är en bra idé eller inte! Kramar om!

Ta hand om dig, det låter jobbigt det du åtagit dig och du måste vara rädd om dig och lyssna ordentligt på ditt hjärta och kroppen. Och du. om du skulle få det minsta sug att ta ett glas, så slänger du dig in här eller på FB och skriver en rad till oss först så kan vi hjälpa dig att fundera ut om det är en bra idé eller inte! Kramar om!

Jag känner verkligen igen det där, man åker ned i en djuuuup dal. Först är allt så kvittrande bra, man har kommit till insikt om det ena och det andra, mår bättre, reser hem från konferenser med lätt hjärta och skrattar inombords åt kollegorna som kommer att vara bakis imorgon.

Och så händer det. Nån liten himla motgång (omedgörlig make är väl klassiskt!) Den där å-vad det är synd om mig!-känslan späs kanske på lite extra av att man mådde så bra innan - kontrasten blir så stor. Och så blir man lite rädd: vad nu då, ska jag må så här nu?

Men vet du sommar12, det är livet som knackar på. Numera tar vi hand om oss och löser saker när de dyker upp istället för att slänga oss på flaskan. När jag läser din rubrik tänker jag också på HALT. Det är situationer när vi måste se upp lite extra: hungrig, arg, ledsen, trött. Se till att tillfredsställa de behoven först så ska du se att du inte är så sugen sedan. Öppna en flaska god äppelmust till matlagningen - det fungerar faktiskt lika bra (blir det för jobbigt när ungjäklarna kommer och tjatar får man ställa sig i ett hörn och dra ett par djupa andetag alternativt slänga fram en morot till ungarna.

Kram på dig, vi grejar detta!!

och gå absolut inte till systemet eller någon bar på vägen hem. Rekommenderar dig återigen att ta en Antabus om du har det hemma. Annars kanske vården kan fixa det till dig på kort varsel. Omöjliggör återfall OM du tar den.

Svik inte dig själv och barnen, ni är värda bättre!

Två inlägg från mig på 10 min men din situation är så lik min förra helgen att jag bara måste varna dig igen!

Din beslutsamhet lyser igenom. Kapitulation är ett av de första stegen - grattis! Håller med Trollis, det är modigt att be om hjälp faktiskt!

Kanske sågs vi på konventet, jag var ju också där ;-) (om det var det i Stockholm vill säga...)

Kram på dig

Om maken är iväg på sitt så unna dig och barnen ngt extra roligt.
Vet inte åldern på dem, men gå på bio och ut och ät.
Besök en djurpark eller ett bad.
Sätt guldkant på eran tillvaro.
Lyssna på TrötteHarry.
Du mår inte bättre, för även om det bara är ett litet glas så stoppar du inte där.
Du vill! ha berusningen.
Men tala med demonen på axeln och tala om att
-INTE IDAG, inte imorgon........

Jag hoppas att du fixar det, eller jagf VET att du klarar biffen!
DU ÄR SÅÅÅ BRA JU!
//A

är väl dessvärre inte den bästa vännen, även om jag också tycker så de flesta dagar. Jag är ny här och har läst många av dina inlägg och känner igen mig i oerhört mycket.

Om det varit mycket på jobbet och relationen inte är på topp är nog ändå inte vinet det som löser det (nu lät jag som en moraltant, jag kände det själv...). Genom att komma in här och skriva visar du styrka! Ta en timme i taget. Försök att fokusera på barnen, hitta på ngt med dem som kräver att du inte druckit. Det är onödigt att straffa dig med alkohol när det är jobbet och din man du är arg/ledsen över.

Ja herregud, vad lätt det är att skriva kloka saker när man själv brottas med liknande tankar. Lycka till och håll dig undan från bolaget.

/m

Hade en väldigt liknande situation i helgen. Frun och barnen reste iväg och jag var ensam hemma. Har varit väldigt stressigt på senaste så jag valde att ta ett återfall - men bara ett litet.

Det blev givetvis ganska stort och jag har mått kass i flera dagar trots att jag inte druckit sedan i lördags. Tro mig - det är inte värt det. Jag hade hållit upp flera månder innan och kände mig kanon.

Har du Antabus hemma?

Allt går dåligt på jobbet just nu, men har ledigt to-sön. Mannen reser bort igen och jag är ensam kvar här hemma med ungarna. Känner ingen glädje inför ledigheten. Saknar "laga-mat-och-dricka-vin-känslan", vill bara komma bort från allt. Pratar knappt med mannen som gör sitt och jag mitt. Försökte mig på att spontant ta mig och ungarna med på hans resa i helgen, men då tyckte han att det inte passade in och att det var för sent att komma på det nu. Jag känner mig så jävla ledsen, sårad och arg. Vill bara bli av med honom och åka till bolaget och handla. Varför blev det så här för mig? Varför kan inte jag vara som alla andra? När ska jag få ett andrum, komma ifrån och bara fri? Tårarna skymmer sikten just nu och jag vill bara ha tillbaks min vän vinglaset.

....är nog så skrämmande att tänka på. Känsla av misslyckande som man inte vill ha. Det är viktigt att inte fastna och skuldbelägga sig för det, (är ju lätt att säga, men kanske svårare att göra själv...)

Det är nog så som vill.sluta skriver att andra tycker kanske inte att det är så konstigt men jag förstår på ett sätt din fru. Alla är vi väl mer eller mindre rädda för att visa upp vad vi har bakom våra fasader. Jag också. Det är väl därför det är lätt att skriva relativt öppet här ist för att prata med familjen eller de vänner som man har. Rädslan för att bli dömd av andra ska nog inte underskattas i det här läget. Man slår ju tillräckligt på sig själv utan att behöva klander från någon annan.

Men det är ju såklart viktigt för att du ska kunna lyckas i långa loppet viktigt att du har hennes stöd fullt, ut utan att hon skäms om du avstår helt.

Tack, jag skriver kanske mer, och detsamma, viktigt att resonera lite om demonerna....

/m

Förstår hur DU känner dig. I början på oktober var jag sååå på och ville förändra världen.
Men sedan springer livet och tiden ilapp en och man blir bara såååå tröttt. Vill sjunka genom jorden!
Så viskar kompisen som häckar på axeln...... (men vafaaan, vad kan hända? det är bara du....njut lite i lugn och ro...)
Så smäller det till, minst när det skulle hända.
Och vad gör vi sen?
Som Flink skrålar man att "Jag reeeeser mig igen".
Men sen då?

Så otroligt skönt med detta forum. Bara vara........ och för sig själv så försöker jag intala mig...
INTE IDAG, och hellst inte imorgon heller.

Det är jobbigt, tufft. Känns i bröstet. Men jag SKA INTE!
Till er alla, happy halloween!
//A (Inte idag......eller ikväll.....)

Det känns bra att ert stöd här på forumet och dessutom kunna prata med folk som förstår. Det känns helt klart ensamt ibland när man bara har sina demoner att umgås med.

Förklara att du har utveklat en allergi mot alkohol som gör att när du väl börjat. ett glas en mun etc.
Så slår din allergi till och du vill ha mer. Kanske inte dpå för stunden utan du tar det när du sedan kommer hem.
En person som är nötallergiker får väl ALDRIG höra.
-Allergisk? Ska du inte prova en liten bit, det kanske inte är så farligt.
Nä för alla vet att nötallergiker brukar svullna upp i halsvägarna. Och därigenom få problöem.
Men alkoholallergi är lite värre.

Trollis berättade om en bekant eller vad det var som var nykter i 8 år.Samme person hade sagt att hen klarade inte en droppe alkohol.
Efter 8 år hände ngt, hen provade och sitter nu tyvärr på bänken..............
Även jag tycker det är jobbigt, jättejobbigt att bara tänka tanken.
Men men, saknar man den där genen i skallen så blir man lätt allergisk.
Även du!
Din fru borde vara mer förstående, och det är en villfarelse att tro att folk skulle rynka på näsan över att man inte dricker.

DOM BRYR SIG INTE!!!!!

Möjligen att dom tycker det är bra, fler borde pröva ett uppehåll.
För att sedan snabbt konstatera:

-Men inte JAG! Jag har inga problem.................................. tjena!

Du är grym Harry, rätt ensam på din väg. Men var inte orolig, vi sitter en hel bunt i kupéen här på tåget.
Hoppa på vid nästa station när tåget dundrar förbi.
Med oss är du aldrig ensam!!!!!!!!
//A

...att avstå helt. Det har tagit mig flera år att komma fram till att det inte går att dricka alls för mig. Det är så integrerat i vårt sociala liv att dricka alkohol och det går inte att komma ifrån att det är lite annorlunda att vara absolutist.

Alkoholen är dessutom så förrädisk mot vår hjärna. Efter att man gått igenom den svåra perioden med bakfylla, ångest mm så försvagas sakta men säkert de dåliga minnena - men de positiva minnena finns kvar och man börjar fundera på att bara ta en liten drink. Det borde jag väl kunna hantera?

Dock måste jag säga att min personliga erfarenhet är att det inte alls är så svårt att ta bort alkoholen från helglivet, man anpassar sig mycket snabbare än man tror till alkoholfria alternativ. Det är också otroligt skönt att vakna helt nykter en lördag, man känner sig pigg, stark och tycker om sig själv.

Vill tillbaka dit nu efter att jag tog ett återfall i helgen. Det var inte värt det, tro mig. Kommer att vara lite kämpigt nu ett par veckor framåt men jag vet att till slut kommer man fram till målet och finner ro. Jag har gjort den här resan förut - alltför många gånger. Min förhoppning är att det blir den sista.

Lycka till och skriv gärna om du vill diksutera något!

Jag tror att det är svårt för någon anhörig, precis som för oss, att tänka att man måste helt avstå från alkohol.

För vem är man om man inte kan dricka en öl, en drink eller ett glas vin tillsammans med andra? Det är ju en del i ett sätt att leva. För mig känns det jättetufft att tänka på att helgkvällarna med tillhörande alkohol inte kommer att vara desamma. Då tänker jag ju inte hela tanken med ångesten, och bakiskänslan mm utan bara det positiva med alkoholen. Jag tror inte min man heller riktigt inser hur jobbigt det är, eller hur stor del alkoholen faktiskt tar i mitt liv.

Samtidigt är det nog precis som du säger att, det måste tas upp och prata om. Jobbigt.

/m

Jag har ok stöd hemifrån, men det finns fortfarande lite att jobba på. Min fru har förstått att jag inte kan hantera alkohol och att det är som om jag är allergisk emot det eftersom jag inte kan sluta när jag väl börjat.

Dock tycker hon att det är lite pinsamt om jag helt avstår från alkohol när man är bortbjuden osv. Detta eftersom det då blir uppenbart att jag är en av dem som inte kan hantera det, vilket fortfarande tyvärr är lite av ett socialt stigma i vårt samhälle.

Hon tror också att det går att lära sig att hantera att dricka - och man får nog ha förståelse för att det är svårt för någon som inte har problem med alkoholen - att förstå att det inte går för en alkoholist (det har uppenbarligen varit svårt för mig att inse det så det är kanske mycket begärt att min fru ska förstå).

Jag planerar att inom kort prata med henne igen om att det får bli så att jag avstår helt framöver och att hon snarare borde se det som en styrka om jag lyckas med det. Tror att jag får ta upp allegi-analogin med henne igen, den ger en bra bild av hur det faktiskt är.

Låter som bra strategi. Har du stöd hemifrån?

/m

Hittat rätt väg att åka på.
Jag klappar händerna och gör vågen helt själv........
Ibland är jag knäpp, jag vet! Men en kul knäppis............
Du fixar detta //A

Nu inne på fjärde nyktra dagen. Känns lite bättre för varje dag, ångesten blir lite mindre men har inte släppt greppet helt ännu.

Är inne i hypokondri-stadiet nu, det brukar bli så efter en rejäl fylla. Jag tror just nu att jag har alla möjliga stökiga sjukdomar. Brukar få bli någon vända till doktorn för att säkerställa att så inte är fallet genom provtagning. Någon annan som känner igen sig i detta?

Bokade tid hos Beroendecentrum igår (ska dit på måndag) och var och tog blodprov för det mötet i morse. I morse bokade jag även tid hos en psykolog som jag ska träffa om en vecka, hoppas han kan hjälpa mig med återfallspreventionen som jag ännu inte fått ordning på.

Allt gott!

Allt är lugnt och stilla.
Otroligt mycket runt omkring just nu.
Jobb, fritid ungar, den stundande julen.
Mycket löstes igår rent ekonomiskt.
Firade med en god, riktigt GOD öl.
Ångrade mig redan när jag förde glaset
mot munnen. Men men, life is a bitch.
Marry one and you got it all life..........
Allt känns bra, det är huvudsaken.
Man skall må bra och vårda sig själv.
Tackar forumet som har fått bitarna på plats.
Kommer hänga kvar här, det ger ett bra stöd i den tunga vardagen.
/A

Jag tar mig friheten att hänga upp två tavlor med visdomsord ... vackert textade och inramade. Tvekar lite över ramen så jag lägger dem bara på bordet tillsvidare.

AA:s deviser - kan vara fem eller sex... välj själv

Ta det lugnt
Gör det enkelt
En sak i sänder
Det viktigaste först
Lev och låt leva

Endast genom Guds försyn

Sinnesrobönen

Gud ge mig Sinnesro
att Acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
och Förstånd att inse skillnaden.

Lägger också Olle Carlssons nya bok "12 steg för hopplösa" på bordet för den som är intresserad

har jag läst på forumet och skrivit nästan lika länge. Min ingång var medberoendesidorna men jag upptäckte snabbt att jag hade lika stort utbyte av missbrukarsidorna. Periodvis har jag varit uppsugen av forumet och engagerat mig i alla "alla" - nu följer jag min "familj" och de nya som "talar till mig". Kollektivet var en oförglömlig sommarlek, miljonprogrammet är den vackra skogen där Mulleholken är granne med Pianorow och Kallas stiliga holk. I Filosofiska rummet sjunker jag ner när jag behöver vila och kanske lyssna på musik. Här möter jag ofta en vän eller spår av en vän.

Forumet har varit mitt andningshål, en plats där jag fritt både kan överlämna bördor och hämta näring. Det finns teorier om det här, jag ska inte trötta er med dem. Verkligheten överträffar ibland både teorierna och dikten.

Tidig morgonkram! / mt

...så jag kokar sopppa och passar på att titta in igen. Ja, du frk Nynykter. Uppgiven och håglös? Jag förstår vad du menar...det är inte utan att jag känner detsamma. Samma historia upprepas till förbannelse...man blir less. Inte på alkoholisten...men på historien. Själv hänger jag kvar för att jag behöver fortfarande påminna mig om vad/vem jag är. Min historia är även den densamma...men ngn tröst finner inte jag heller längre. Bara en slags tristess och sorg.

Tycker inte du är egoistisk. Vi poängterar ju alltid att man ska vårda sig själv först...innan man är redo för nästa eventuella steg. Det är ju det du gör. Nu vet jag iaf. att du lever och mår bra. Det var skönt! Forsätt att ta hand om dig så ska jag fortsätta med att vårda Dompa. Krisar du, jag eller ngn annan familjemedlem...så finns vi andra kvar. Nästan som riktig familj/vänskap...man behöver inte alltid finnas där...men veta att det finns stöd vid behov. /R

PS: Det är nog skratten i kollektivet jag saknar mest...vi fick varandra glada. Nu sitter gapskratten ganska långt in. DS

Jättebra idé, detta skal jag börja med!
/A