Senaste kommentarerna i forumet

mig som katten Gustaf och hatar måndagar. Jösses vad hela familjen var trött, det gastades ända in i sömnen ikväll. Nåja. Jag gastade inte utan behöll mig själv så lugn och redig. Tycker mycket om att jag fått tillbaka mitt gamla tålamod med barnen och inte går omkring och är konfliktsökande och grinig. Usch, blir ledsen när jag tänker på det.
DET är förresten en annan sak jag lagt märke till och undrar om det är likadant för någon annan.
Jag har blivit så blödig! Går inte en dag utan att mina ögon tåras vid ett par tillfällen. Huden är så skör på något sätt.
Allt går rakt in.
Det är väldigt olikt mig men inte heller det tycker jag särskilt illa om, snarare tvärtom. Jag gillar att inte vara den isdrottning jag alltid varit. Någonstans längst inne har jag nog alltid vetat om att jag är en mjukis men bara jobbat så väldigt hårt för att förneka det. Nu förstår jag inte längre varför.
Och angående vinet i kylen, inte var det mitt. Vi hade folk på middag igen och om de inte hade druckit upp den under kvällen hade jag hällt ut den. Släng din flaska, höstiga lilla troll! Bättre att inte ha den där nu när ingen ska dricka den eller hur?
Imorgon är det tisdag och jag har slutat räkna dagar och räknar istället veckor. Längtar tills det blir månader.
Kämpa på mina vänner.

andning :-))

Frågar man inte får man inget veta! Det är en andningsteknik man använder vid ångest tex. Man letar upp en fyrkant, kan vara ett fönster kanske, och så följer man varje sida av fyrkanten medans man andas in-håller andan-andas ut-och håller andan. Är du riktigt vass kan du bara visualisera en fyrkant.

Jag har egentligen ingenting att tillägga, jag vill mest säga att jag tänker på dig.
Du ska inte skämmas för att du snokat och du ska inte skämmes för att du inte vågar lita på din magkänsla utan ber om ett tecken.
Att gå på magkänslan innebär ju att man måste stå till svars alldeles själv och bära allt på sina axlar och det är för tungt ibland. Be om hjälp, vägledning, tecken - innerst inne (i själen om man så vill) så vet man nog redan, precis som du skriver.
En liten fråga bara, vet maken om att du ogillar det han gör så till den milda grad att det kan vara det som kostar honom hans äktenskap?
KRAMAR!

Om skorna skaver så ska du ta av dig dem! Yep! Bara rakt av... (Återkommer om detta som är ett mkt intressant och smärtsamt problem, men nu ska jag utfodra flocken). Du ska inte behöva gråta i duschen. Kram och så/R

med relationer första året är att de stjäl fokus från mig själv och min nykterhet.

Jag var/är ju gift (fortfarande :-)) ) och jag hade inte tid med att kolla min fru och det var så kymigt att jag runt första årsdagen funderade över varför vi egentligen var gifta. Jag hade en egen relationskris där ett tag innan jag blev överens om att detta var min alldeles egna lilla fru som jag faktiskt älskade. Och gör så fortfarande. Hon var omedveten om min lilla kris och jag är glad för att jag inte drog in henne i den.

Det finns ju en anledning till att man rekommenderas att hålla byxorna på första året men i en fast relation kan ju det bli lite knepigt. Jag själv hade inga som helst problem med att leva i celibat första året för jag hade mer än heltidsjobb med att jobba med mig själv och upptäcka den man som jag faktiskt är. Och hustrun gick igenom ungefär samma utveckling så när vi återigen förenades så var vi som 2 fjortisar första gången.

Men jag förstår dig Stigsdotter och problemet kan växa och bygga bo i skallen så......vanliga rekommendationen............gå på möte och häv ur dig.

Var försiktig nu vännen ♥

Ps Hur gör man för att andas i fyrkant ?? Svar till En som aldrig frågat förr :-)) Ds

Du behöver verkligen komma iväg och tänka på hur DU vill ha det. Ibland lever man med en en fantasi om hur bra det var förr, men tittar man på det så är förr också en fantasi.
Finns ingen som kan råda dig och tecken kan man tyda hur man vill, så ta dig tid under din resa att hitta dig själv och ta fram målbilden hur du vill att livet skall vara.

Skickar kramar, styrka och lite sund ilska//Kalla

Åh vad härligt det låter med skogsutflykt! Såg ett program på tv för längesen som handlade om hur viktigt det är för kroppen att få vara ute i naturen, eftersom den då slipper vara i ständig beredskap. Är alldeles för många intryck i stan för våra stackars små hjärnor tydligen...Känner att det är dags för en hjärnsemester för mig också snart, har hört att trattkantarellerna är på väg?

Kramar!

Vill börja med att tacka för raderna du skrev om ilska, jag är en person som lätt triggar igång den där "sölkorven-i-kön-ilskan" och behöver ständigt påminna mig om att tagga ner. Så tack igen för det, ska strax gå från jobbet och då är det som värst, då retar jag mig på allt. Ska andas i fyrkant hela vägen hem.

Trist att läsa om din situation med din man, relationer är banne mej det svåraste som finns tror jag. Att veta om man ska stanna eller lämna...jag är egentligen fel person att komma med råd, är en sån som alltid velar, går och studsar tillbaka som en jojo tills jag till slut får tummen ur att lämna på riktigt. För det är så jäkla svårt att veta om man gör rätt. Och så vill jag alltid ha en liten glimt av framtiden, är gräset verkligen grönare? Kommer jag leva ensam i en stuga i skogen med 28 katter om tio år?

En väninna frågade mig i veckan om jag tror på ödet, om saker som händer har samband och kan visa hur man ska agera. Jag svarade att jag tror på tecken, om man vill se dem. Om jag har ett beslut att fatta men inte riktigt vågar, är det lättare att tänka att det var ödet som bestämde åt mig. Så får jag en liten gratisskjuts framåt. Nu köper du ju inte flummet rakt av som du skriver, men du verkar ändå vilja ta något beslut, eller få någon slags vägledning? Jag förstår dig, det där velandet skapar ångestklumpar i magen! Du undrar varför det är så svårt att ta till sig sin magkänsla. Jag tror att det kan bero på att man är van vid att smita undan ifrån den, eller att man inte riktigt litar på att man känner rätt. Men det är ju det vi håller på att komma tillrätta med nu när vi inte dricker. För varje dag växer självkänslan lite, och jag vet att du så småningom kommer att komma fram till ett beslut. Det kanske behöver få ta lite tid bara?

Skäms inte för att du snokat, har tilliten fått sig en törn innan är det väl inte så konstigt att du försöker försäkra dig om att det inte händer igen? Jag kom på min förra pojkvän med en massa trams i och med att jag snokade i hans telefon och det är jag glad över att jag gjorde, vill inte slösa bort mitt liv på en idiot! Sen får det ju finnas gränser naturligtvis, men att man ser om sitt hus tycker jag inte är konstigt alls.

Jag vet inte alls om det jag skriver ger något, försöker att inte styra åt något håll, det är ditt beslut. Men så vill jag bara säga en sista sak: att du står och gråter i duschen...känner så väl igen känslan. Ta den känslan på allvar, sopa inte bara undan den med ett "överkänslig" eller "PMS" eller liknande.

Kram på dig!

Jodå, man FÅR vara arg... egentligen är det ju sig själv man är arg på eller skäms för..
Det är inte så himla lätt, det där med tilliten.. Speciellt inte om man blivit förd bakom ljuset några gånger.. (då skäms man ÄNNU mer, eftersom "alla andra" visste men inte jag)
Man tycker att andra skrattar bakom ryggen åt en, men så tror jag faktiskt inte att det är i verkligheten!
Vill också tacka för kommentaren om alkodansen! känns skönt med "okända" som bryr sig! Tack hjärtat, det värmde!!!!
Ta du nya tag, vi är här tillsammans och måste inte vara så förb*t perfekta och duktiga hela tiden.
Själv har jag stunder då jag vill be alla "klämkäcka" dra så långt pepparn växer.. Tills jag inser, att det är för att jag trycker ner mig själv, som "alla andra" verkar klämkäcka...
Strunta i att vissa saker verkar flummigt, en bön från hjärtat sätter igång, om inte annat, ens egen inre kraft..
Visst, ingen kan bevisa att Gud finns, MEN det finns ingen som med säkerhet kan bevisa att hen INTE finns heller..!
kram trollet

Känns skönt att läsa och skriva här på forumet igen, har inte hängt här så mycket senaste dagarna, det är ju så mycket som måste fixas med småttingar i skolan och ambitiösa chefer.

Inom AA talas det om harm, att man harmas över någonting. Ofta en annan människa. Man kanske irriterar sig på alla idioter som står på fel sida i rulltrappan (om man är 08:a ;-) eller på sölkorvar i kassan på Ica. Det var faktiskt först nu i helgen som jag riktigt insett varför man pratar om detta och om sinnesro, vad viktigt det är och vad sådana känslor gör med dig. Som alkis måste man vara aktsam, man har inte råd att tillåta sig för mycket av vissa känslor, t.ex. ilska, eftersom de ofta triggar igång ett sug efter alkohol. Åtminstone får man inte låta känslorna härja fritt, man måste ge akt på dem, släppa fram dem och släppa iväg dem (alltså, detta är min egen tolkning av sinnesro osv. baserat på lite mindfulnessflum inser jag nu).

I helgen blev jag arg, ledsen och besviken på min man. Där var också känslor av skuld eftersom jag gjort något man egentligen inte ska göra (snokat). Men när alla känslor virvlade runt där när jag gått och ställt mig i duschen, gnisslade tänder av ilska och grät över allt som inte är bra, så kände jag att "fasen vad gott det skulle vara med ett stort glas vin nu". Till och med tanken att "det är ju ingen idé att jag ändrar mig och blir nykter, det gör ju varken till eller ifrån för allt det här dåliga" flög förbi, och slutsatsen av den var ju naturligtvis att jag ju lika gärna kunde dricka något.

Som tur är kan jag numera tänka tanken ut: ja och på vilket sätt skulle alkohol hjälpa? osv. Varje gång jag känner ett sug så kommer det ett rungande "nej tack!" i tanken strax därefter. Ibland blir det jobbigt för det dyker ju bara upp ett nytt "dryckesargument".

Men, de går att avfärda de tankarna. Värre är det med de ledsna och arga tankarna.

Varför är det så svårt att ta till sig sin egen magkänsla? Som ni vet har ju jag funnit att AA är bra för mig. Det är, kan man väl säga, ett andligt handlingsprogram som handlar mycket om att "lämna över sig". Att bli, och fortsätta vara, nykter är inte alltid något man klarar av själv utan det krävs hjälp av en "högre makt". Låter lite flummigt men alla medel är tillåtna tänker jag och har därför köpt detta. Eftersom jag ju redan är medlem i svenska kyrkan så har jag tänkt att jag ju kan passa på att utnyttja medlemsskapet fullt ut: jag försöker lära mig att be och ta till mig lite av kyrkans budskap (alltså, som jag ser det är det väldigt mycket samma-samma i olika religioner, filosofier och livsmetoder (yoga, mindfullness, buddhism, kristendom you name it) - det handlar om att lyssna inåt och att öppna sitt sinne utåt. Och det fungerar ju. Min vilja att dricka blir mindre och mindre. Jag känner mig rofylld och glad på ett sätt som jag inte gjort på länge!! Inte jämt förstås, men ofta. Jag försöker känna tacksamhet, jag känner en glädje när jag vaknar på morgonen och inte är bakfull.

Nå, det jag nu har gjort är rent konkret, ja ja, konkret, men ni fattar. Jag har bett att få bli vägledd. Det handlar om mitt äktenskap. Det är så mycket som inte är bra, mycket som skulle kunna vara bra. Jag inser att jag ju inte bara ska lägga benen på ryggen för det är ju aldrig ens fel att två träter. Visst. Jag har bett att få bli visad hur jag ska göra, eller snarare vad jag vill. Att jag bestämmer mig för vad jag vill och inte bara låter tiden gå. Att inte agera är också att acceptera. Livet blir vad man gör det till. Lever jag det liv jag vill leva? Och så vidare... Jag glömde för en stund bort att det ju är det här jag ska fundera över på min kommande resa, fick visst lite bråttom där ;-)

Nå, kort därefter fick jag för mig att jag skulle göra det där som man inte ska göra (snoka). Jag har inte gjort det på ett tag, jag har bestämt mig för att lite på min karl, jag har talat om för honom vad jag tycker om det och, vad viktigare är, jag har sagt till mig själv att händer det igen så vill jag inte mer, då släpper jag honom, i vart fall om det inte sker samtidigt som det skett en förbättring i vår relation i övrigt eller han inte visar vilja att förbättra. Men, nu fick jag alltså plötsligt för mig att göra det igen, och fick då bekräftat att han inte har upphört med det. Några förbättringar i övrigt har inte skett annat än att vi bråkar mindre vilket jag tror är en följd av att jag inte drar igång gräl på samma sätt, dessutom sätter jag ned foten på en gång när jag tycker han beter sig illa eller grälsjukt. Numer kan jag göra det för jag behöver inte skämmas för mig längre, jag behöver inte oroa mig för att jag sagt något som jag inte kommer ihåg osv.

Egentligen blev jag väl bönhörd där. Jag har ju nämligen sagt till mig själv att händer det igen så går jag. Men eftersom jag ju faktiskt är en skeptiker kan jag inte bara köpa det där flummet rakt av utan tänker naturligtvis det ena och det andra som kastar skuld dels på mig själv, dels ursäktar honom, och, den här var ny - tanken att det kanske är ett beteende som han inte kan sluta med, för att han är beroende eller sjuk.

Varför kan inte livet vara enkelt? skulle vi tröttna på det med kanske? Tack till den som eventuellt orkade kämpa sig igenom detta som jag inser att snudd på obegripligt eftersom jag skäms för mycket för att skriva i klartext. Suck.

...sa han som låg under tåget. Förlåt. Den bara poppade upp här i skallen när du citerade min morfar, Dompa! Lilla morfar som nog drack för mycket han med. Mormor gjorde det definitivt. Hon tuggade nejlikor för att det inte skulle märkas. Men å vad jag saknar mormor. Jag förstår inte riktigt hur jag kan sakna henne så mycket eftersom hon dog när jag bara var två-tre år gammal. Men jag kommer ihåg hennes kärlek och värme, jag minns många saker som vi gjorde tillsammans. Konstigt.

Ja nu blev det ju himla muntert här i din tråd! Det var ju inte riktigt meningen... Det finns inga gemensamma mallar skulle jag ju säga, bara ett gemensamma problem.

Det är härligt att läsa att du har kommit i ordning med minibalkong och lusig katt. Hur blir det med ongarnas skolgång, får de börja i lokal skola eller hur gör ni?

Tillit är bra. Jag som inte trodde att mina barn märkte så mycket har insett att de vaktar lite på mig när de frågar, vad är det där, kan barn dricka det? och pekar på mitt glas. Det är otroligt skönt att kunna räcka fram glaset och säga "javisst, vill du smaka?".

Varma kramar till dig, snart får jag också åka till varmare breddgrader!!

Gått av efter alldeles för många pass på jobbet, men solen skiner och det är en fantastisk höstdag så det är bara att njuta.
Förr hade detta varit en dag då jag druckit mig full tidigt på dagen för att kunna koppla av, men nu är ryggsäcken packad och skogen väntar så spöket får fladdra vidare.
Men det är konstigt hur gamla vanor kan sitta så hårt, för igår på jobbet så tjatade spöket rätt bra. Klart att du måste kunna koppla av, du har ju jobbat dygnspass och då hjälper vinet till när du går av.
Tur att jag fortfarande inte har något hemma för det skulle vara så lätt att falla, tackar Adde som lärde mig HALT det har hjälpt mig många gånger.

Hoppas att ni alla har det bra där ute, så går vi vidare med styrka, stolthet på vår stig//Kram Kalla

Har jobbat många nätter på raken och har då läst igenom många av våra trådar och inser att vi växt som människor och hur otroligt mycket klokare vi är idag. Så var stolt över dig själv och betrakta din resa med mycket stolthet//Kram Kalla

Här är det också katten och kaffe ;-p Läste om vinet i kylen, och känner mig träffad... Jag har också en flaska.. Dividerar med mig själv, om det är för att jag är snål (avskyr att kasta saker) eller om jag har den som en nödfallsutväg.
Ja du vet som när man ska sluta röka och sparar en nödfallscigg..?
HÅller tummarna för oss båda! Jag har lyckats avstå, trots att gubben tog en öl igår och "frestade".. Typ: du kan ju ta ett halvt glas "för sällkaps skull"...
Jag orkade inte kommentera hans öl (och det blev bara en, åtminstonde i min åsyn) utan tog en loka-vatten istället och kände mig skitduktig inuti.
Ha en underbar dag!
kram trollet

Kaffe och tystnad, bara jag och katten är vaken.
Idag tar jag inte det första glaset.

Grattis till dina 2 veckor! Bra jobbat, förstår att det var tufft
med vin i kylen det skulle inte jag klara. Ha det gott/ kram V

idag!
Varit en jobbig helg med vitt vin ståendes i kylen. Var tvungen att gå upp och gråta en skvätt och sen gick det över. Känna känslorna var det ju, inte döva dem.
Men nu är vinet slut och jag har varut den som utan gnäll hoppat upp vid sju varje morgon. Sömnig - ja, men inte vresig och fylld av ångest och självhat.
Nu ska jag lägga mig med mina kursböcker och invänta nattens barnvandringar.
Imorgon ännu en icke bakfull dag! Bara det är värt ett stort hurra och en källa till glädje. Det finns hopp om livet.

Samma gamla Dompa? Men NN...jag tycker ju att jag har växt det sista halvåret framför allt. Jag mår bra nu....har nästan förlåtit mig själv för mitt patetiska återfall i sommras. Men du kanske har rätt...visst är jag fortfarande jag. Men ett gladare, piggare, bestämdare jag...om det går att förstå?

Nej, från min balkong ser jag inte Brunelleschis kupol, men bor dock ett kvarter ifrån ett av hans mindre kända verk: Capella de' Pazzi, tröstar mig med det. Från balkongen ser jag ut över Arno och Oltrarno...det får duga. Balkongen är sketaliten...men nu har du en ny bild. Beskriv hur du har det när du skriver...lite kinky? Oh yes ;-).

De där tvärsäkra uttalandena har också fått mig att backa ibland. Men som Stigsdotters morfar sa: "Var och en blir salig på sitt". Men visst är det ledsamt att även vi som kämpar mot detta konstiga behov...även vi ska passas in i en mall? Det var ju kanske inte exakt samma anledning till att vi hamna i missbruk? Då känns det lite skevt att botningen (finns det ordet? Boten?) ska vara exakt den samma....tänker jag.

Trist att exet tar till flaskan en vanlig vardagskväll? Var det så när ni var gifta? Eller märkte du inget? Nu kanske jag är för personlig? Men visst var de skön känsla att kunna sätta sig i bilen och plocka upp dotra? Det är det jag vill ge mina ongar. Tillit...
Ja, lusekatten går på luskur just nu...jag må vara alkis...men inte helt koko ;-)

Paron; Inte har du svikit ngn...annan än dig själv ett tag kanske. Den där förrädarhjärnan du skriver om...kanske var det första tricket att låta dig tro att du är klar nu? Skönt att ha dig tillbaka.

Sammanfattning: Jag mår ta mig fan OK! Mkt jobbig vecka med allt nytt, mycket trassel rent tekniskt, lite sömn...men jag fixar det eftersom jag varje tidig (!) morgon vaknar upp och är om inte jätteskärpt men iaf. inte bakfull och grinig. Good enough for me.

Drick med förstånd/R

tar sig olika uttryck av nån anledning. Vetenskapen är inte riktigt på det klara varför vissa blir beroende av exvis mat-sex-spel-alkohol-narkotika-piller-jobb-socker mm mm.

Gemensamt för oss alla är att vi hela tiden kräver högre och högre doser av vår stimulantia.

Jag har valt bort alkohol och tobak men är helt klart stundtals oerhört sockerberoende.

Ibland känner jag mig väldigt besvärad av suget efter socker, då företrädesvis choklad, men samtidigt går det i skov och är jag i varm solig miljö så är det helt borta. Och jag har dessutom en tendens att trösta mig med mat om livet kärvar.

Medveten om detta ser jag ju att jag är en beroendeperson och att jag har verktygen att göra något åt det men.....:-))) Motivationen är försvinnade låg så än har jag låtit det vara och njutit av min godispåse utan skamkänslor :-)

Lite skyller jag på att det är bättre att jag är fet än full men det finns ju gränser :-)

Förrädarhjärnan var här ett par gånger i går och ville att jag kunde i minstånde ta ett glas vin till maten och en Visky till kaffet.
Satan vad jag var nära att låtas övertalas.
Det gäller att vara på tå när förrädarhjärnan är på G den är så jäkla duktig på att övertala.

Kämpa på och passa er för förrädarhjärnan //Paron//

Om man undviker att göra något man vill men inte vågar, då tycker jag absolut att man ska fundera på om man kanske inte ska ta det där klivet iallafall och passa på att jobba med sig själv. Men om man känner att man inte vill, att man går emot sin magkänsla så tror jag man måste lita på sig själv och säga nej. Och man får fler chanser om man är öppen för det. Livskvalitet för mig är att välja, att inte hoppa på varenda tåg som rusar förbi. Intalar jag mig nu. Är nästan sjukligt rädd för döden, har varit det sedan jag var riktigt liten. I perioder har jag varit medveten om den i varenda steg jag tagit, vilket inneburit att jag levt ganska stressigt. Måste hinna uppleva allt innan det är för sent ungefär. Men det går ju inte att leva så, allt blir en enda röra. Visst har man roligt under tiden men det blir ju ingen riktig substans i det man gör, och jag orkar inte riktigt längre. Därför påminner jag mig då och då om att man inte måste göra allting samtidigt, att den här chansen kommer komma igen. Vet inte riktigt varför jag skrev detta, det bara kom :-)

Livet flyter på, känns riktigt bra nu. Firade årsdagen med pojkvännen i helgen och fick champagne i present av ett par vänner, med alkohol till honom och utan till mig. Kändes faktiskt bra, inte konstigt alls. Glad över gesten. Sedan var vi ute och åt och jag kan ärligt säga att det varken bekom mig att de andra drack eller att jag drack vatten, tänker knappt på det längre. Otroligt skönt, det var hit jag ville! Ibland dricker jag alkoholfri öl, ibland föredrar jag vatten eller läsk. Kan inte säga att jag tycker att ölen triggar igång något, ibland är det gott och ibland kvittar det.

En i sällskapet blev lite slirig, men det gjorde mig ingenting alls. Jag vet att jag kan gå hem om det blir för mycket, sitter inte kvar för att "vara trevlig". Och på något sätt har jag accepterat att alkohol är olika för alla, hon har inte problem så det är okej. Och har hon det är det hennes problem, inte mitt. Att gå och hata alkohol, som jag gjort emellanåt, tar bara energi. Folk dricker, så är det bara. Och man måste inse att ALLA inte har problem, att andra kan sköta det. Bara acceptera att jag inte kan.

Slutade förresten röka för ett par dagar sen, vet att man inte ska utsätta sig själv för stora förändringar första nyktra året, att ta en sak i taget, men nu var jag så förbannat trött på det. Kan ju alltid börja igen om jag nu skulle känna mig för duktig. Men det är så himla skönt att kunna ta djupa andetag och framförallt att få känna sig fri. Ibland får jag samma lyckokänsla som jag hade i kroppen när jag precis bestämt mig för att sluta dricka, ett lugn som sprider sig. Det blir väl så när man gör sig fri från ett tvång. Hur kommer det sig förresten att vissa blir beroende av precis allt? Jag har alltid varit sån, druckit för mycket, rökt mycket, ätit mycket socker, dricker mycket kaffe. Är min hjärna annorlunda? Dålig självdiciplin?

Nä på tal om kaffe, ska nog ta mig en kopp till. Önskar er alla en fortsatt skön söndag!

Tack alla för att ni finns, får tårar i ögonen när jag läser era inlägg, tänk att det finns tröst, hopp och inspiration för just mig bara några knapptryck bort. Det betyder så oerhört mycket. Har alltid varit oerhört hård mot mig själv och det är en lång väg att gå för mig att vara snäll mot mig själv. Men jag har i alla fall börjat och ni ger mig kraft att kämpa vidare! Idag ska jag bara göra saker jag gillar och mår bra av, nu far jag till färgaffären och köper mer oljelasyr, sedan ska jag stå på altanen och slipa gamla bord så det ryker om det (i solen till och med!!). Kanske jag sätter på hårdrock på högsta volym som jag älskar! Sedan är det 40års kalas på eftermiddagen och då har jag en lögn klar om det finns A nämligen att jag behöver åka till en jobbarkompis och fixa en grej inför i morgon (vilket faktiskt skulle kunna bli sant). Jag känner att ni håller tummarna för mig på kalaset och att ni ser mig "in full action" på altanen!! Kram och tack igen.

Maten från grillen blir ju så mycket godare om kocken är nykter också! För mig var det också så att jag först inte riktigt såg tjusningen med att grilla om man inte fick öla. Nu grillar jag på precis som förr, bara det att maten nog blir godare.

Jag håller med...vilken fantastisk läkkraft där finns. Även när jag söp som värst hade jag bra värden...men jag mådde inte bra. Alltid trött och oftast lite småarg. Nu kan jag ta en sömnlös natt eftersom jag vet att nya nätter kommer att komma och att inte ha sovit ut är inte hela världen så länge man inte är bakis.

Grattis till din seger över både spöke och energitjuv! Men det är klart att du fixade det...för du har ju byggt upp din styrka nu ett bra tag! Visst kan spöket ta vem som helst av oss. Men vi orkar slåss nu på ett annat sätt. Spring vidare Kalla! Godmorgon kram (men du sover väl)/R