Senaste kommentarerna i forumet

Kom att tänka på oss här, vi kanske är droppar :-)Några kloka ord av en man som lämnade oss alldeles för tidigt.
Tage Danielsson
"En droppe droppad i livets älv
har ingen kraft till att flyta själv
Det ställs ett krav på varenda droppe:
Hjälp till att hålla de andra oppe!"

Tror som Myyran och kalla, att ditt nya jag är lite ovant och skrämmande.

Även förändring som är till det positiva brukar vara skrämmande för dem som står närmast, det finns en märklig trygghet i att allting är som det alltid har varit, även om det är dåligt. Man får nog bara låta det passera, de vänjer sig tids nog..

Hej alla,

Tack för att ni peppar och kommenterar! Konstigt att en sådan sak är till så enormt stor hjälp egentligen, jag kan garantera att jag hade skjutit alla goda föresatser åt sidan för flera dagar sedan om det inte varit för forumet och er som skriver här.

"Detoxa", tack det ska jag komma ihåg :D

Jobbmiddagen gick bra, tack! Till en början kändes det lite stelt från min sida, jag tänkte "vad gör jag här egentligen?" flera gånger. Men sedan lät jag bara allt bero och allt eftersom de andra började bli lite lagom påverkade och pratsjuka, märkte jag att det bara var att hänga på.

Det är väl så i naturliga fall, att det kan ta en stund innan det "släpper" i sociala sammanhang - med eller utan alkohol. Men jag har ju blivit så van vid att inte vänta in den där naturliga avslappningen så jag hade nästan glömt bort att det är så det funkar!

Det blev ingen direkt festkänsla för mig, ingen dekadens eller galen utgång efter middagen.. men inte heller någon ångest och baksmälla morgonen efter. Det var en trevlig kväll, och det var helt okej.

Visst är det sjukt att man måste ursäkta sig för att inte dricka! Först spenderar man så mycket tid med att ursäkta ATT man dricker i tid och otid, sedan får man plötsligt göra det motsatta.. Men jag har märkt att det är lättare att inte bry sig så mycket (menar det på ett positivt sätt), när självkänslan är starkare och man inte har ett gnagande dåligt samvete och latent ångest hela tiden.

Idag är det Dag 8 och för första gången sedan jag bestämde mig känner jag rastlösheten komma krypande på allvar. Behöver helt klart sätta igång med någonting igen, träningen måste återupptas snarast :)

Skönt att ha er här, helt ovärderligt!

eller snarare, jag läser dig. Och du har en väldigt viktig poäng.
Att gilla att styra och ställa och skynda på processen, man skulle nästan tro att du kände mig..:)
Tack.

Och idag tar inte jag heller första glaset.

var det enormt viktigt för mig att ta enbart en dag i taget, mer klarade jag inte att överblicka och jag hade inte heller satt ett mål som kändes som värsta alptoppen. Jag har vänner som tagit en timma i taget i början och nu har ett bra nyktert liv.

Att låta kroppen ta tid på sig att ställa om från en akuttillvaro och anpassa sig till ett liv i lugn och ro tar sin lilla tid och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att skynda på den processen. Jag hade rätt mycket jobb med att hitta mig själv i den processen men jag litade på dem som gått före mig och som lite stillsamt påtalade att det tagit åratal för mig att komma ner i träsket och att det inte är en quick-fix att hoppa ur det igen. Jag lärde mig att jag inte skulle styra och ställa för mycket utan ta dagen precis som den kommer och då lärde jag mig också att jag underlättade för mig själv om jag tog ett beslut varje morgon om att just idag ska jag inte dricka oavsett vad som än händer.

Och idag tar jag inte första glaset.

Därför att det har gjort det alla de andra gångerna jag har haft planer på att sluta och när suget kom, ja då förlorade jag.
Jag vågar inte tro att denna gång ska bli annorlunda mer än på ett enda sätt: när suget kommer ska jag vara förberedd och veta vad jag ska göra. Och då ska jag göra något annat än att dricka vin.

Är rädd att min hjärna kommer börja köpslå med mig och när det händer vill jag vara redo. Som en scout.

Tror att det funkar ganska bra om man ser detta som ett projekt, antagligen ett livslångt sådant, men i vilket fall ett projekt jag leder och då vill jag vara beredd på alla eventualiteter.
Att visualisera att jag aldrig mer kommer bli sugen på att dricka vin när jag känner mig ledsen eller stressad är i mitt fall nog ganska naivt.

Att vara beredd på ett sug tycker jag inte indikerar att man är mindre övertygad om att man kommer klara det. Är det kanske det?
Nej jag tycker nog inte det, men allt är fortfarande så nytt.

förutsätter att suget kommer så kommer det garanterat. Varför förutsätter du det ?

Jag är så impad av alla ni som kommit långt, veckor, månader, år.

När man är så duktig att man slutat supa då kan man göra precis som man vill. Hade jag varit din man Stigsdotter så hade jag också tagit på mig hörlurarna och slutat bry mig om ungar som lever rövare och saker som pajar och jag hade definitivt dragit iväg på någon go ensam resa för att hitta mitt inre lugn.

Ha det Gött!

Hur gick det på din jobbmiddag? Var det lättare eller svårare än du hade trott?
Jag tänker på dig, känner igen mig så mycket i det du skriver.
/Askan

Tack för dina värmande ord, och ja, hon är en mycket härlig liten person med mer livsglädje än någon annan jag träffat.
Jag håller helt med dig, bättre sluta älta det som är gjort och försöka hålla fokus på att det jag skäms för ägnar andra förhoppningsvis inte så mycket tanketid åt. Men ändå.
Skam i lagom mängd tänker jag är av godo, så att man inte trillar dit igen. Skam i okontrollerad form gör ju bara livet outhärdligt och då står man ju inte ut utan tröst.
Idag är det min tredje dag och det känns bra. Förbereder en stor kräftskiva med vänner på fredag och det känns lite obekvämt allting men jag tänker säga det som ni andra smarta har kommit på, nämligen att jag mår BRA när jag inte dricker vin/öl/nubbe så därför gör jag inte det. För övrigt så är det de två mest måttliga drickarna som finns, så måttliga att jag tidigare alltid blivit extremt självmedveten när vi bjudit hem dem eftersom det är så tydligt vems glas som behöver fyllas på i allt raskare takt. Med andra ord en idealisk familj att ha sin första nyktra kräftskiva med.
Vad jag funderar mycket på är vad jag ska säga till mig själv när suget kommer, för det kommer det ju göra, förr snarare än senare. Jag har läst att man ska tänka tanken ut, alltså spela upp hela förloppet och det verkar bra men finns det något annat man kan göra? Jag är övertygad om att min hjärna kommer börja säga fel saker till mig och det hade varit skönt att lägga upp någon typ av strategi för hur jag ska svara mig själv... :)

En annan sak som tidigare har varit viktig för mig var huruvida jag faktiskt ÄR en "riktig" alkoholist. Blev oerhört frustrerad när det inte fanns några lagstadgade normer och regler som kan klassificera mig. Nu känns det inte så viktigt längre. Jag har problem med att hantera det och JAG väljer att inte dricka mer. Känns hoppfullt. Meningsfullt.

Måste bara skriva att jag tycker du är helt fantastisk! Sju dagar!! Bra jobbat! Nu när jag fått mitt"lilla" återfall så är jag på dag tre. Jag tar rygg på dig och följer dig i din kamp. Hejja dig!! Smart jobbat att säga till arbetskamraterna att du skall vara nykter! Själv skall det vara kräftskiva på gatan på lördag och jag skall inget dricka. Undrar vad jag skall skylla på. Lustigt att man egentligen skall behöva försvara sig på något sätt för att inte dricka. Fan vad sjukt! Nä, denna gång skall jag låta de andra bli onyktra och vakna med ett leende på söndag! Massa kram

Det där med drömmarna, det har jag också märkt! Det är ju riktigt roligt att sova numera :-)

Och du, han är säkert bara avundsjuk på ditt lugn, tycker du ska skita i hans kommentar. Dina rader inspirerar mig att på nytt ta tag i mig själv, hitta det där lugnet. Känner att jag halkat tillbaka i gamla spår igen. Härligt att du mår bra, kram på dej!

Har som morgonrutin att läsa igenom trådarna här till kaffet och då är det lätt att bestämma sig för att vara nykter i dag.
Önskar ibland att livet var så enkelt som här, att man vågar säga när man inte mår bra och kunna dela lyckan när man vunnit en dag till över alkoholspöket med den riktiga världen.

Så till er alla där ute som kämpar med stolthet och styrka tar vi ett steg till//Kram Kalla

Jag tror att han blir skrämd av din styrka och ditt nya jag, låt honom inte ta ifrån dig din styrka genom att låta honom styra.

Hoppas verkligen att du får tid att tänka och växa på din semester, för du är värd så mycket mer//Kramar Kalla

En bra grej är att säga att man bestämt sig för en hälsoperiod.
Jättemånga på mitt förra jobb ( trendig mediabransch) gjorde en "detox" på 1-6 veckor. Där det bla ingår att avstå alkohol.
Ingen reagerade på att dom avstog från alkohol. Fokus var HÄLSA och ingen ifrågasatte.

I branschen är det mycket fest ochndricka så när någon tog en vit period så var det bara respekt.

Kram Myyran

Varför är det så... Så fort vi kvinnor backar lite så blir det sånt jävla liv. Det är hälsosamt att ta det lite piano.
Man KAN INTE bråka hela tiden med allt och alla. För att må bra måste man VÄLJA SINA STRIDER.

Min dotter 25 år brukar fråga mig: "Hur kan du vara så lugn hela tiden?"
Jo, för att jag har TRÄNAT på det. Jag orkar inte gå,och irritera mig på skitsaket. Herregud!

Kan det vara så att din familj inte riktigt hänger med i din förändring. Dom känner inte igen dig, och vet inte hur dom ska förhålla sig till den "nya" mamman och makan.

Prata med dom om det. Förklara att du inte vill vara med och tjafsa.
Livet är kort ochnvi vill må så bra vi bara kan. Och vi väljer våra strider.

Stå på dig, annars gör någon annan det.

Kram Myyran

Mår du bra?!" frågar maken lite... jag tror knappt mina öron... lite anklagande! Jag mår jättebra säger jag med ett fånigt leende och undrar om jag kanske beter mig som om jag har börjat knarka istället för att dricka.

Tydligen har jag blivit mer "oengagerad". Barnen bråkade och jag satt med hörlurar på och njöt av en film. Jag är så trött på att gräla på mina barn, de måste lära sig att lösa konflikter. Sen hade jag ställt något fel i diskmaskinen. "jaha", säger jag, men det är ju bara att flytta på den", det är väl inget att bråka om tycker jag när han börjar gorma. I helgen hade jag sönder en lucka i frysen med ett "hoppsan, ja den där är ju egentligen mest i vägen i alla fall". Gräl då med. Orka gapa!

Jag känner mig mer harmonisk. Jag hetsar inte upp mig så som jag brukade tidigare, gapa och skrika och sedan lugna mig med ett glas vin finns inte riktigt lika nära till hands längre. Min harmoni ses visst som ett icke-engagemang!! Är det kanske det? För, faktum är att det han säger gör mig lite ledsen fast sedan tänker jag, "äsch, strunt samma om han tycker det, det är hans problem"

Suck, tänk att man aldrig får vara riktigt glad...

Du kan känna dig stolt över att du har en dotter som säger sådana saker - vilken självkänsla! Hoppas hon får behålla den.

Alla vi duktiga tjejer som går in i en ond cirkel där drickande leder till mer kompensationsdrickande, precis som Nynykter skriver. Vi skäms och ser ned på oss själva för att vi har druckit och då måste det kompenseras med mera duktigheter och då blir vi tröttare och det blir jobbigt/tråkigt och så dricker vi lite till...sedan blir vi deppigare och deppigare (för vinet som fungerade så bra som antistress/deppmedel i början leder så småningom till att vi BLIR deppiga)...osv osv i all oändlighet tills vi sätter ned foten. Och DET har du gjort nu. Vad bra, välkommen hit!

Fundera inte så mycket på vad du gjorde, gläd dig åt att värdinnan uppskattade ditt dansgolvsengagenmang! Ta till dig det som är bra och positivt, du kommer att behöva ett litet förråd att ta ur när det blir jobbigt. För jobbigt blir det. Men det är så värt det!!!

nästan att jag känner en längtan idag, en längtan efter den där processen. Att ändra på de saker som har gjort att jag har känt ett så stort behov att döva och dämpa allt med vin. Döva och dämpa eller bara öka takten, göra livet lite roligare mitt i all den där trista vardagen mellan dagis och läggdags.
Har försökt vara mer närvarande igår och idag. Med mina barn. Att säga rakt ut när jag blir irriterad på något och det har funnits en sådan befrielse i att känna att det har varit riktiga känslor, inte några som jag har för att jag är bakis och inte har sovit ordentligt.
De blir mer värda, något att ta på allvar och inte något man måste skämmas över.
Har tänkt på allt detta nonstop sedan i lördags. Har knappt varit utanför huset eftersom det fortfarande bokstavligt talat hettar i örsnibbarna när jag försöker komma på vad fan jag gjorde mellan elva och halv tre.
Mötte värdinnan idag när det var dagislämning och hon var glad och härlig och tackade mig för att jag hade hjälpt henne att hålla igång dansgolvet så bra. Och en liten bit av mig dog.
Men. Idag har jag framtidstro och har börjat fundera på det befriande i att slippa dricka, inte det sorgliga i att aldrig mer få göra. Jag vill ju inte må så här mer. Få några timmar som känns lite mer intensivt för att sen förlora tredubbelt så många timmar på att må dåligt.
Tänk att bara gå omkring och vara nöjd med sig själv, Nynykter, det låter som en sådan obeskrivlig lättnad och befrielse. Att bara ligga och duga. Att bli som en av mina döttrar som brukar utbrista
- Jag är en så härlig person!
Det ska bli mitt mål. Att få lov att tycka att jag är en härlig person. Det låter som paradiset.

Det är en vanesak tror jag, det är ju så vi alltid gjort innan. Men det är ju egentligen känslan precis innan själva drickandet man vill åt, för mig iallafall, för så fort man svept första glaset startar jakten på nästa. Jag har två bilder av A, en romantiserad och en verklig. Den romantiserade dyker upp i huvudet ibland, kan komma av ett minne, att nån dricker på tv eller bara hux flux från ingenstans, och det är som om hjärnan trängt bort allt det fula. Men så tvingar jag mig själv att tänka igenom ordentligt, blir det sådär mysigt? Näe. Vet inte om det nånsin varit det, var väldigt längesen isåfall.

Hela livet nästan har vi förknippat fest med alkohol, det är ju inte konstigt att det blir lite vingligt och knaggligt när man ska vänja sig av med det. Men jag tror du fixar det, du vet ju vad som är bäst för dig.

Kramar

Varför blir det så svårt när allt känns så bra. Har ju inte druckit på tre veckor nu och klarade tom kräftskivan och känner mig så glad och stark. Börjar nästan tycka om mig själv.... Men så ser jag fram emot helgen då jag och mannen ska iväg själva. Då borde man ju fira eller i alla fall dricka något glas vin till maten tänker jag. Varför kommer dessa tankar, varför? Varför ska allt som ska bli roligt, trevligt och firas alltid höra ihop med alkohol. Sist jag var ute på restaurang med familjen drack jag 4 glas vin och funderade hela tiden på hur jag skulle kunna få i mig mer så jag vet att ett glas vin till maten räcker aldrig för mig. Är det längtan efter att "va som alla andra" som jag är ute efter eller är det helt enkelt ruset jag längtar efter? Jobbigt, känns som att jag aldrig kommer sluta sörja.

Ett helt halvt år! Jag tar rygg på dig, idag firar jag tre månader, jag räknar så fast jag haft två dryckestillfällen under den perioden, behöver vara lite snäll mot mig själv :-)

Skönt att höra att förbättringen fortsätter!

Det känns som om jag får tillbaka lite hjärnceller!!! Nu har det hänt för många gånger för att jag ska förkasta det som någonting annat än ett tillfrisknande: det känns som om mina tankar löper lite smidigare, min hjärna samarbetar!

Till exempel: Tidigare kunde jag glömma bort vart jag lagt en grej, springa runt och leta på alla möjliga och omöjliga ställen, bli mer och mer frustrerad och i värsta fall bara sätta mig ned och gnissla tänder eller gråta (och gärna stjälpa i mig ett par glas vin också!!!). Jag håller inte riktigt på så längre.

När jag kliver ut genom dörren så kommer tanken "ja just det bilnyckeln!". Den kommer då istället för när jag på eftermiddagen står vid bilen som maken ställt på infartsparkeringen.

Och så drömmer jag så mycket på nätterna. Kanske jag gjorde (säkert gjorde jag) det tidigare också, men nu är det som långa spännande filmer precis innan jag vaknar - vill bara glida tillbaka och fortsätta med vad det nu var jag gjorde istället för att vakna(igår morse var jag ute och åkte motorcykel med min lilla tjej i en sidovagn!).

Det är väl inte helt orimligt att hjärnan reparerar sig lite nu när den slipper bada i vin var och varannan dag?!

Visst är det så att det faktiskt är läskigare att be om hjälp än att inte göra det. Det har du faktiskts så himla rätt i! Jag har nog inte tänkt den tanken slut tidigare, men visst är det så. Det är inte duktigt och bra att klara allt själv, det är snarare fegt!

Kram!