Senaste kommentarerna i forumet

Idag är det med lättare hjärta jag packat jobbväskan.. Jag har svårt att logga in under helger när jag jobbar..
Har nog ett för kvinnor lite ovanligt yrke, som jag inte tänker skriva om (vore för lätt att bli igenkänd..)
Numera jobbar jag mest på en sorts frilansbasis och mycket i våra grannländer. (jodå, jag tjänar bra!)
När jag jobbar, gäller det att vara skärpt, så alkohol kommer icke på fråga!(har aldrig gjort, när jag jobbat)
Visst finns det de som velat bjuda ut mig, i yngre dagar.. Men gudskelov, är man inte lika attraktiv som förr. Det underlättar, eftersom en viss regelbundenhet ändå är nödvändig. Får jag inte tillräckligt med sömn, blir jag som en zombie..
Just nu känns det som jag tagit tillbaks kontrollen och ansvaret över MITT liv. Hur gubben gör med sitt, får bli hans sak..
Kände mig väldigt stöttad av en sak Adde skrev om att hans liv var hans ansvar (Tack Adde!)
Lite fånigt, men för mig är det lite av en frihetskänsla, att den enda jag behöver bry mig om, är MIG, den här helgen..
Även om gubben (mot förmodan, för han verkar ha börjat tänka till) skulle "supa bort sig själv", så är det inte mitt ansvar. Han är vuxen nog att ta hand om sig själv.
Ha en underbar helg därute vänner (nya som gamla) vi hörs nästa vecka!
Trollis

precis det jag menade. Det där filtret jag satte upp mellan mig och verkligheten förut. Mellan mig och mina barn, mellan mig och andra människor, ständiga denna vilja att fly därifrån.
Det är sorgligt.
Idag ska jag försöka att inte låta tankarna vandra åt det hållet utan istället åt det håll där jag är nu. Det liv som har börjat nu.
Och i det livet ingår att göra de viktiga grejerna FAST de är tråkiga! NU kopplar jag ner internet för idag. Sköt om er!

Vad glad jag blir, när jag läser ditt inlägg!
Och vad skönt, att du är upptagen med ditt liv istället för A *ler*
Ha ett fortsatt bra liv!
trollis

Vet inte om jag skrivit här. Men var är ni?

två steg fram och ett steg bak, kanske vi tar men i så fall går det ändå framåt. Du gör framsteg. För mej har det tagit ända tills nu, 3,5 månader, innan sömnen blivit bättre. Beror kanske inte bara på vinet att sömnen varit dålig. Det bästa är ändå att jag aldrig vaknar vid fyratiden på morron med ångest över kvällen innan. Kanske största vinsten. Ta en dag i taget, friskt framåt som du säger. Du kan också!

tack för hälsningen! Jag har också läst runt ikväll och slås än en gång av hur lika vi är och haft det. Skönt att se, det lindrar skammen att inse att det är nåt kemiskt som ligger i botten.
Man kan få försöka flera gånger innan det lyckas men nu tänker jag verkligen inte ge upp mitt nya lyckliga liv. Kämpa på Tilde, det är värt det. Kram!

Jag lyckas inte lika bra som jag vill och jag har inte en strikt linje som jag följer när det gäller a. Jag slarvar med det här. Vill jag inte lyckas? Jo det vill jag.
Inte stora snedsteg men små. Tillräckligt för att jag ska bli missnöjd med mig själv och det stärker inte mig.
Nu ser jag framåt och ser de misslyckanden jag gjort för vad de är. De är steg på vägen mot något bra.
Jag läser i andras trådar om vindlande vägar som i många fall rätas ut. Det stärker mig och gör att jag tänker "friskt framåt". I morgon är en ny dag. En bra dag.

Jag har läst bakåt i min egen tråd och ser att jag skrev hela tiden om mitt destruktiva tänk och förståss min sömn som inte var bra.

Där har jag gjort framsteg. Jag tänker mera positivt, mycket mera positivt. Inte destruktiva tankar, livet känns skönt och jag har släppt många tankar och oro som gjorde ont. Nu handlar det mest om slarv.

Sömnkursen ger resultat. Jag är inte orolig om jag ligger vaken, jag mest konstaterar faktum "jaha här ligger jag" och känner efter hur det känns.

Det ska nog bli bra det här.

När du tänker "på det som varit", menar du då på när du drack eller någonting annat?

Jag blir fortfarande väldigt sorgsen de gånger jag tänker på hur mycket jag utsatt barnen för både direkt och indirekt genom mitt drickande. Att jag låtit A vara som en mur mellan mig och dem många gånger, flytt från att vara mamma istället för att finnas där. Jag försöker att inte låta tankarna vandra dit alltför mycket, men det är klart.. det fungerar inte alltid.

Nu vet jag inte om det är sådana tankar som vandrar hos dig, men oavsett är det viktigt att komma ihåg att det inte är farligt att tänka och känna. Ibland känner man sig bara minst och sämst, kanske skulle vi vara heeelt odrägliga om vi ALDRIG någonsin kände så ;)

Det vi gör är bara handlingar, det definierar inte att vi ÄR vare sig bra eller dåliga. Vi ÄR bara människor, och vi ÄR oss själva.. Och det är faktiskt helt okej. Kram

...jag har läst hela din tråd just nu och sett din resa. Den inspirerar ska du veta. Härligt att livet kan bli så bra. Jag ser i din och många andras trådar att "upp och nedgångar" får man räkna med och det är bara att ge sig på det igen för oss alla som inte kommit lika långt som du. Att kämpa på, det är vad det handlar om. Upp på hästen igen när man faller. Det ska bli riktigt bra för mig och för alla oss som kämpar så tappert.

Kram och grattis till ditt nya liv.
Tilde

dag idag. En massa viktiga måsten (riktiga, inga duktighetsmåsten) som jag bara inte får undan och det stressar mig och får mig att känna mig dålig. Dålighetskänslan i sin tur ger mig en lätt ångest som bara gnager och gnager. Är ensam hemma med barnen några dagar pga av tjänsteresa och det känns också oroligt. Inte för att jag inte litar på mig själv vad gäller drickeriet men det ger mig stunder att tänka på allt som varit och då känner jag mig ännu sämre. Dumma onda cirkel.
Nu ska jag helt enkelt bara ta tjuren vid hornen och beta av några punkter på min lista så att det vänder. Kanske borde man lära sig att ta hand om sig själv också och vara lite extra snäll mot sig själv när man mår dåligt men det har jag inte lärt mig än. Men det kommer kanske.
Uff. Vilket meningslöst inlägg men jag skriver ju trots allt det här för mig själv.

"Efter helgen har det fortsatt.. Jag har skrattat tillsammans med mina barn och skrattat för mig själv när jag läst eller tänkt på någonting roligt. Och det känns alldeles, alldeles underbart att upptäcka att jag fortfarande har den förmågan."
Gör mig alldeles varm i hjärtat.
Vad fint att läsa och vilken underbar känsla. Jag har precis som du resignerat och tänkt att jag nog är en sådan person som inte skrattar 'på riktigt' längre. Tänk om det inte är så? Jag ligger 6 dagar efter dig i nykterheten så då förväntar jag mig en helg fylld av fniss.. :D
(Även om svärföräldrar och tentaplugg möjligtvis kommer dra ner magskrattsfaktorn lite.)

Och för övrigt tycker jag inte alls att dina tankar angående din sambo låter hemskt, de låter snarare väldigt logiskt. Frågan är så klart om man kan hitta andra anledningar och drivkrafter och det är väl det som du ska leta efter nu.

Åh. Det här inlägget gjorde mig verkligen glad. Välkommen tillbaka till livet Vinter!

En hel vecka sedan jag var här inne! Och det beror inte på något återfall eller så utan helt enkelt på att jag mått bättre. Lite trist egentligen, att strunta i forumet när saker och ting känns bra. Under helgen tänkte jag flera gånger på att gå in och skriva, men det var så fullt upp hela tiden att det aldrig blev av.

I helgen umgicks jag konstant med vänner som drack. Men jag upptäckte till min förvåning att folk inte alls dricker så mycket som jag alltid har intalat mig att de gör (för att själv ha en ursäkt att hälla i mig, förstås). En eller två personer i sällskapet drack sig märkbart berusade, men de allra flesta sippade på sina vinglas och satt med tomma glas de sista tre timmarna av kvällen, dessutom (något som aldrig har hänt mig, av någon anledning ;)).

Något helt underbart hände, kanske låter det som en liten sak för någon annan men inte för mig. Flera gånger under helgen som gick skrattade jag helhjärtat, äkta och innerligt åt saker. Jag skrattade inte ett fylleskratt åt något skämt som jag sedan glömt dagen efter, utan skrattade verkligen på riktigt. Jag minns inte ens när det hände senast, måste ha varit åratal sedan.

Efter helgen har det fortsatt.. Jag har skrattat tillsammans med mina barn och skrattat för mig själv när jag läst eller tänkt på någonting roligt. Och det känns alldeles, alldeles underbart att upptäcka att jag fortfarande har den förmågan.

Många gånger, särskilt under de senaste åren, har jag resignerat inför tanken på att aldrig mer kunna känna äkta glädje eller förväntan inför någonting. Och så har det blivit ännu en anledning att fortsätta dricka.

Tilde, och ni andra som skrivit (tack!), visst är det så att det kanske inte var rätt tidpunkt för förändring eller bearbetning förut. Så tänker jag också. Som sagt, ibland är det bara att kriga på och då har man inte tid eller ork. Sedan kom alkoholen och liksom sade "hej, jag tar hand om det där åt dig så kan du bara köra på som vanligt". Och det blev ju, med facit i hand, inte så bra. Men alla trampar vi snett, för oss var A den lurigaste fällan.

Jag har fortfarande inte fått tillbaka känslorna för sambon. Vet inte riktigt varför, jag har ju alltid känt starkt för honom. Vågar inte riktigt tänka alla tankar till slut just nu vad gäller detta. När jag drack så fanns han där som en trygghet, han hjälpte mig att handskas med ångesten. När jag var rädd för att förlora honom på grund av mitt drickande så kände jag mycket starkare för honom. Att ha sex var en ångestventil. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ha honom till, eller varför jag ska ha sex med honom - det finns inget spännande i det alls längre. Jag har alltid upplevt "relationstrygghet" som tråkigt och oinspirerande, men när jag drack fick jag spänningen därigenom och kunde stå ut med tristessen. Nu är jag inte alls säker på om jag kommer att hitta en tillräckligt bra anledning att stå ut med den.

Usch, det låter ju hemskt :(

Men så känns det just nu. Strategin är att inte ta några förhastade beslut, att bara låta det vara ett tag nu. Många av er har skrivit om förändrade känslor gentemot era respektive när ni slutade dricka, och att det lika ofta kan förändras till det bättre bara man ger det tid. Så - det kommer jag att göra.

Nu har jag mycket att läsa ikapp här i era trådar!

jag tycker att det är bra att du provar med LCHF. För mej känns det rätt att göra en ordentligt förändring, inte "bara" sluta med vinet. Det har inte fungerat så bra förut utan jag måste känna att det är en del i ett större sammanhang. Och det sporrar ju när man får positiva resultat. Jag har dragit på mej en massa övervikt av allt vinpimplande och jag vet ju att ingen diet skulle fungera om jag fortsätter med det. Så det blir bäst med hela paketet. Hoppas nu att det fungerar för dej. Jag har prövat GI förut och det gick också bra men jag upplever det som svårare. LCHF är så enkelt sen jag föstod att jag inte behöver äta en massa grönsaker om jag inte vill eller har hemma. Jag behöver inte heller motionera en massa om jag inte vill. Såklart underlättar det ju och det är bra för välbefinnandet. Det blev också en lättnad att inse att jag inte måste äta flera mellanmål, det är inte ens önskvärt. Det fungerar med enkla medel när man kommit underfund med det. Jag har bakat sesambröd men saknar faktiskt inte alls brödet på morron utan ser riktigt fram emot min goda yoghurt med blåbär och nötblandning.

Det har förstås hänt att jag hamnat på nåt kalas och inte kunnat undvika att ta en bit tårta t.ex. Det är helt ok och inget mer med det men nog fasen kommer sockersuget lätt fram om man ger efter. Så för mej får det nog bli största möjliga avhållsamhet från socker och mjöl också förutom vinet då. Det fina är att jag inte saknar nåt! Jag tar lite 86% choklad, det ger inget sug och är alldeles lagom. Jag har faktiskt inte ätit en frukt på 13 veckor, det är lite konstigt men jag saknar inte det heller. Fast det ska jag nog äta lite sen när jag nått min målvikt. Lycka till!

kilo ??? Det är väl svajigheten på vågen det ?? Säger tjockisen :-)

Har inga barn att krama längre nu ju.. Jag vet att det är en illusion, måste vara det, men varför är det då så verkligt. Jag vågar inte gå ner och äta, tänk om jag inte kan stå emot

Vet inte vilken tråd du tittat i som bara hittat inlägg från 2009-09 för här dräller det av oss i nutid!

Ett förslag är att ta en dag i taget, ibland en timme, en minut i taget. Vad som än händer idag ska jag inte dricka. Jag kan dricka sedan , men just nu ska jag inte dricka. När du står där och lagar mat - häll upp ett glas av någonting annat och ha där vi spisen. Släng ut alkoholen, om jag var som du skulle jag inte ha något hemma just nu. Jag har fortfarande ingenting hemma, det går inte.

Allt det där goda som du tillskriver vinet är endast en illusion, vi tror att allt känns bättre av lite vin. Och det gör det. I början. Sedan får vi ångest av ATT dricka. Eller om vi inte dricker. Drick te för värmen, krama barnen för tröst, skriv och läs här. Det ska gå ska du se!!

Jag e ny här. Jag behöver stöd i massor. Jag har läst runt lite innan jag tog steget att bli medlem. Det finns ju fler som jag! Fast det var inlägg sen typ 2008 - 2009 .. Jag dricker vin. Min man har lämnat mig på det mest vidriga sätt. I ett enda slag miste jag alla mina bonusbarn o all den framtid jag o min själsfrände skulle ha. Nu har jag druckit vitt vin varje kväll, typ 4-5 glas tror jag, BaginBox e ju smidigt... Fyller på en skvätt i glaset då o då så att det välfyllt. När magen känts för sur har jag tagit en, två whisky i stället, eller rättare sagt, också. För man blir ju full på wisky. Och det vill man jnte bli när man ska jobba dan efter. Bäst att ta ett glas vin i stället...visst yeah right
Grejen är väl under de att min nu snart fd man e gammal s.k nykter missbrukare, både alkohol o droger. Drogerna har han helt slutat men inte alkoholen. Jag har alltid varit den klassiska medberoendetjejen - Ska du dricka, vill jag med...
Och det HAR blivit alldeles för ofta med honom. Mitt i veckan. Tidigare och tidigare på dagen, typ efter jobb. Laga mat utan vin gick ju knappt till sist. Han resonerade enl principen " nu ska jag inte köra mer i dag så nu ska jag ha en whisky" Då var jag antingen med på banan, eller tyckte jag skulle vara duktig o hålla mig till ett glas vin. Sådär kl 3-4 på em om det var helg eller semester. Ingen av oss drack så att vi raglade eller så, jo ok i bland om vi var själva o det var fredag för då är det ju tillåtet ju... Under semestern hade vi inte en enda helnykter dag. Allt detta har jag försötkt förtränga. Haft fullt upp ändå med att hantera hans vredesutbrott pga ADHD, lillpojken likaså. Jag fann lugn o ro i att på kvällen dricka vin. I veckorna, eftersom vi särbos då vi gemensamt var/är en stor familj hade vi svårt hitta boende som var stort nog, var det frustrerande att inte träffa honom, men jag drack ju faktiskt inte särskilt mycket då när jag var ensam hemma. Eller gjorde jag det? Men nu sen en månad tillbaks, sen dagen han i vredesmod lämnade mig, har jag druckit vaarje kväll. Av sorg, en otrolig sorg. Av ensamhet. Av bitterhet. Men till syvende o sist för att jag inte kan låta bli. Jag vill inte sluta helt, jag vill göra som förr - hålla det till helgen, hoppa över en helg, låta det kvitta. Men vinet har blivit min stora tröst. Och min stora ångest. I går var jag på undersökning o fick veta att mina levervärden var för höga. Det var larmklockan. Hon var underbar att prata ut med. Jag grät som ett barn. Jag vet att jag åtminstone måste låta bli i veckorna - min rädsla är att Aldrig mer få. Varje morgon har jag tänkt att " Nej minsann, det här duger inte. I dag ska jag skippa vinet till middagen" Läs= före, under och efter. Så kommer kvällen, som blivit som klockan 3 halv 4 de senaste dagarna, o middagen ska göras och jag är så sugen så desperat efter det där goda vinet som läker mig, värmer mig, tröstar mig. Som får mig att inte känna mig så övergiven och ensam. Som får mig att kunna sova ett par timmar. Nu vet jag att det här inte går längre. Hon jag pratade med ville jag skulle söka upp AA, men jag vill inte. Inte nu. Men jag behöver någon därute. Hjälp mig. Snälla. Klockan är eftermiddag och styrkan börjar vackla. Vill, vill inte. Skit. Vad dagen är lång.

att bära ett kors. Jag har alltid haft en barnatro, främst förmedlad av min mormor. Under ungdomsåren så var det tuffare attribut som gällde. Dödskallar och Torshammare bland annat skulle exponeras. Sedan tio år tillbaka så bär jag mitt lilla silverkors med stolthet, men kan samtidigt konstatera att jag är väldigt ensam om att göra det. Det stör mig dock inte alls, och jag har också sett många nyfikna blickar på mitt lilla halssmycke eftersom jag arbetar i länder med andra religioner. Varför försöka gömma något så naturligt som att man har en kristen tro?

Jag har inga som helst problem i att delta t.ex i måltider runt Ramadan och Eid i muslimska länder och har upptäckt att mitt deltagande har väckt både beundran och respekt. Precis som jag, intresserat, kan deltaga i andra religioners festligheter utan känna mig malplacerad. Dom respekterar mig och jag dom.

VV

Du har redan en väg och en metodik som inte är dig helt främmande. Be om styrka att klara av att låta bli att dricka! Tacksamhet är bra, att ta en stund då och då och tänka igenom det som är bra. Det sprider positiv energi i själen och är mycket bättre än att fundera över sådant som man är missnöjd med eller besviken på (hos sig själv eller andra). Sinnesrobönen (som används mycket inom AA) är väldigt bra.

Jag försöker lära mig det här med andlighet. Fast jag berättar det nog mest för er, inte för folk i min närhet. Jag köpte till och med ett litet kors för det kändes bra att ha en trossymbol nära. Men till korset köpte jag en lång kedja så jag kan ha det långt ned i urringningen utan att det syns och så hängde jag på en av mammas berlocker också så när/om någon frågar något så säger jag att det var mammas.

...att "nästan yoga ihjäl sig". Är det ens möjligt? Bäst att ta det lite lugnt. Varsågod NN, kanske kan du hitta lite inspiration men ta det lite lugnt ;-)

http://solhalsning.blogspot.se/2010/10/att-nastan-yoga-ihjal-sig.html

är konstant ;-P. Men hellre mer ofarliga laster än alkohol! ;-P
Jag tror inte att man bara kan sluta med något, utan att man medvetet eller omedvetet, byter ut det mot någonting annat..
Vi får väl se till att vi byter ut våra o-vanor, mot mer nyttiga sådana?
Tyvärr, verkar det vara svårt att få sådant som man förut tyckte/alltid tyckt, var tråkigt till vana..
Typ, putsa fönster, ta tag i den där högen med kläder som behöver småreparationer, städningen av förrådet.. *fniss*
Men jag tror att det är helt lugn att öka yoga-dosen.. Så länge du inte försakar hela livet, för yogan :-)
kram trollis

Hej på er!
Jag blev så inspirerad av den där sidan om sockerberoende samt Santorinis lyckade LCHF-satsning, så nu äter jag enligt LCHF. En stor omställning för mig som är en riktig pasta- och brödmänniska! Men jag tänker att om jag har klarat av att sluta dricka, då klarar jag det här ocskå. När jag slutade dricka började jag unna mig en massa godis. Det kunde jag ju göra eftersom jag sparade in på vin-kalorier, eller hur..? Men tyvärr överkompenserade jag nog lite, så nu har jag dragit på mig ett par kilon för mycket. Det är väl inte hela världen, men det oroar mig mer att godis-begäret tycks bli allt större plus att jag uppvisar ett missbruksbeteende. Planerar för mitt ätande, äter i smyg, behöver allt större mängder...
Undrar just vad hjärnan ska hitta på nu...Kanske den lugnar ner sig? Eller så kan jag bli träningsberoende. Tycker att jag har börjat öka yoga-doserna misstänkt mycket :-)
Kram från Nynykter

Hej Villervalle!
Lite provokativt, kan jag säga att jag tycker att folk som är dyngraka, är patetiska oavsett ålder! Ungdomar, kan "förlåtas" eftersom de inte vet bättre/har lärt sig att hantera alkohol..
Kruxet är, att somliga av oss, på olika sätt, aldrig lär oss att hantera alkohol..
För en del, är första klunken en trestegsraket till paradiset.. För andra, som mig själv, blev det mer glidande..
Tonårens fyllor, var minst lika skämmiga, men alla drack, för att våga vara någon annan än sitt tråkiga, präktiga vardagsjag.
DET, tyckte jag man kom över ganska fort.. Sedan inträdde "statusdrickandet", med fina viner, spritsorter och middagar, där man skulle bjuda över varandra (och vara värst)
Helt plötsligt, upptäcker man att man iofs dricker, för att man tycker att det är dj*ligt GOTT, men att man inte kan hejda sig, förän varenda droppe är urdrucken!
Livet, börjar handla mer om att planera sitt drickande, än att leva det..
För att inte tala om, när man hamnar i situationer, som måste slätas över och bortförklaras..
Nej, för min del orkar jag inte med den delen längre.
För min del, har priset blivit för högt.

trollis

Hej fredde-s!
Jag antar att man då och då ställs inför valet att ta "alkoholvägen" när livet tjorvar.. För det är kanske vad många gjort tidigare?
Du vet gamla reflexer, sitter längre i kroppen än man tror..
Jag hoppas att du kan hitta någon att prata med, även om andra saker än alkoholproblem, för alkoholprobemet är ju många gånger bara ett symptom/en symbol, för det som är själva knuten i våra liv..
Om det inte blir för personligt för dig (så att du riskerar att bli igenkänd)så får du gärna skriva här.
kram / trollis

Ett år och 9 månader har gått...

Jag har haft några allvarliga återfallstankar den senaste veckan. Inte på att dricka normalt, utan att försvinna helt i en av mina barnlösa veckor. Jag har knappt varit hemma sjuk en dag senaste året, och ingen skulle ta illa upp om jag var borta en vecka... :(

Jag vet inte riktigt vem som styr längre. Jag har jobbat mycket med att inte ta på mig allt ansvar för barnens situation och hur deras mor agerar, men på något sätt så slinker även minskad ansvarskänsla för mig själv med in.

Det är bättre idag, men igår var obehaglig.

Det är ju inte ens alkohol det handlar om längre, utan när min hjärna vill fly från de dåliga känslorna så verkar den greppa efter alla medel tillgängliga.

Och vem orkar med bakfyllor och kräkkänslor egentligen? Kom igen nu.

Kramar.