Senaste kommentarerna i forumet

Anar att det är du, min fru, som skrivit under pseudonymen "sorgsenmedberoende". Om det inte är du som skrivit det så kanske du, min fru, läser det ändå och förhoppningsvis vaknar upp ur din villfarelse. Villfarelsen om att det är bara du som lider och bara jag som är skyldig. Kanske andra medberoende läser detta och frågar sig om det verkligen är ok att i medberoendets namn häfta fast all möjlig skuld och skit på den missbrukande för han/hon är ju onekligen en som ska stå till svars.

Jag förstår att du, min fru, fått lida för mitt missbruk. Jag har gjort dig och många nära och kära illa. Det är jag mer än ledsen för och önskar att jag kunde ändra på. Vad synd att du inte sagt till mig att du tror att jag inte varit våldsam för att du sover. Hade du vågat visa omtanke och kärlek alla gånger jag mått under isen nykter då? Vad synd att du inte hållt om mig när jag gråtit mig till söms och tröstat mig med alkohol som napp för att jag får mer varma ord från kollegor och kunder på jobbet än från dig. Vad synd att du inte visade glädje när jag för en timme sen berättade för dig att jag ska kämpa för att inte dricka mer alls. Vad synd att du i samma stund berättade att du ska söka hjälp för att du är medberoende men förnekade bestämt att du har någon som helst del i att vi haft det så jobbigt bitvis i vårt förhållande. Vad synd att du inte velat försöka prata med mig när vi varit ovänner. Vad synd att du vill att jag ska jobba bort att jag visar ilska i konflikter men att ditt sätt att nonchalera folk fullständigt då du är arg eller ledsen är en del av dig och inte går att ändra på. Vad synd att du inte ser det fina i mig som vill fram istället för det spriten missfärgat. Vad synd att du inte torkar mina tårar nu när jag skriver detta och hoppas att min nykterhet från i måndags ska hålla i sig. Vad synd att du inte delar min tro på att människan inte är ens ord, inte är ens handlingar utan ens ambitioner och att det är nu jag behöver dig som mest.

Jag tänker på Winston Churchill. Han sa till en kvinna som påpekade hans onyktra tillstånd: Visst, jag är full. Men du är ful och i morgon är jag nykter!
Missförstå mig rätt! Churchill beter sig illa. Ens utseende kan man inte hjälpa, men ens alkoholhalt kan man styra. Men om den fulle kan bli nykter och bibehålla det tillståndet så bör endast den utan synd kasta första stenen. I vilket fall, jag älskar dig min fru. Du har all rätt spy galla över mig, även om det sårar mig att du gör det med andra, men döma mig för alltid och rentvå dig själv har du inte rätt till eller fog för!

Bastu med Kosken vilka frestelser. Samma här jag gillar bastu och Kosken men Kosken hoppar jag över för tillfället.
Jag har själv varit i 1000flaskorslandet 3 omgångar efter semestern.
Gräddvitt ska det bli fram över och kanske vitare en så, är riktigt peppad för att hålla mig borta från krökandet på längre sikt känner att det ger ingen tillfredställelse men det visste jag ju innan. Det är som du säger när det ingår i jobbet så lever man farligt. Tragiskt att det så ofta när det är övernattnings inblandat så skal det Krökas, man hinner inte klappa igen lapptoppen fören det är dags att ta en pilsner eller fem.
Rullskidor funkar bra i brist på snö! Men vist kan det vara lite spännande i bland när det går utförs och det dyker upp en T korsning eller en trottoar kant. Det gäller att planera turerna.
Bisarr kanske! Hoppas jag inte låter helt galen, försöker bara se saker och ting från den "tragikomiska" sidan!

Hej så länge //Paron//

Jag är så glad för din skull Santorini, det märks att det är på ett annat sätt för dig nu, kampen är över och du har accepterat känns det som.
Känner igen det där med att du känner att du är ok som du är, jag upplever samma sak.
Har precis som du gått ner ca 14 kilo och det gick rätt snabbt med LCHF första månaderna, sedan slutade jag med det eftersom jag fick för höga blodfetter av den kosten. Har stått still i vikt sedan dess och skulle egentligen gå ner 10 kilo till för att vara i samma vikt som när jag var 20. Men jag känner ingen brådska, jag har också upptäckt att jag duger som jag är, går jag ner lite till så är det bra men gör jag inte det så gillar jag mig själv ändå. Jag är ändå inte 20 längre, jag är 40+.
Det är en ovan tanke att duga ändå men det är härligt att känna så.
Kram på dig!

Fenix: kloka ord! Då förstår jag dig helt! Klokt också att läsa din gamla tråd tror precis som dig att man behöver "lära känna sig själv" för att finna sina mönster och på det sättet undvika fallgropar.. Lycka till!!!! På tal om något helt annat såhär en tid utan alkohol har jag fått massor småfinnar känna de igen? Så trött på huden som reagerar phär.

för era svar! Är nog dags att börja skriva igen, men först ska jag läsa i min gamla tråd ordentligt för att hitta mitt mönster och lära mig av mina gamla misstag. Känns rätt hemskt att göra om samma sak gång efter gång, år efter år.
Minime: jag menade inte att ge upp och lägga mig platt och dricka, utan att ge upp försöken att förhandla med djävulen. Om man inte förhandlar kan han ju inte vinna.
/Fenix

snart fredag, lördag igen. Det känns bara bra. Jag har läst mycket i andras trådar och fått många bra insikter. Ni alla hjälper mej att förstå missbruket bättre vilket gör att jag lättare kan acceptera att det blev så här. Att man kanske måste falla flera gånger innan poletten trillar ner och att man för varje gång lärt sej lite mer. Trist att det ska vara så svårt. Nu vågar jag tro på att det ska hålla för mej. Det finns en annan känsla inom mej, svårt att förklara. Flera saker har också hänt i min omgivning som gör mej tacksam för var jag är idag. En bekants fru, strax under 60 år, dog helt plötsligt. Sportig, jobbade inom sjukvården. Efteråt har det kommit fram att hon drack för mycket. Kände att det lika bra kunde hänt mej. Tacksam att jag slutat dricka.

Maken gör också framsteg. Han har slutat dricka starksprit utan köper vin istället som han klarar bättre. Han har kollat med mej att det är ok att han köper hem vin och det är det. han köper hur som helst inte mer än han dricker upp, eller om han dricker upp det han köpt, hur man nu ser det! Det är i alla fall ett framsteg.

En annan helt otrolig sak har hänt med mej. För första gången i mitt liv tror jag, så är jag nöjd med mej själv. Jag är ok som jag är! Jag har gått ner 14 kg men har ändå kvar att gå ner, kanske 10 kg till. Men jag bryr mej inte om det. Det får ta den tid det tar och jag tycker att jag duger ändå. För mej är det stort för fast jag vägde 20 kg mindre som ung så var jag ändå aldrig nöjd.

höst trollet: Jag var sur då, men inte särskilt sur dagen efter. Som sagt, jag har själv varit den där personen alltför många gånger. Och i ärlighetens namn, min sambo dricker inte särskilt ofta eller mycket. Det kanske är fel forum att skriva detta på, men någon fylla någon gång känns inte som jordens undergång för min del (jag pratar alltså om honom).

För mig själv däremot.. Ja, delvis handlade det nog om avundsjuka. Jag hade så gärna velat dricka själv den kvällen och det kändes förbannat orättvist att alla andra kunde göra det.

vill.sluta: När jag började skriva här hade jag tänkt mig ett uppehåll från A. Hur kort eller långt visste jag inte, och vet fortfarande inte. Jag har inte lovat mig själv "aldrig mer", inte lovat någon annan heller. Men en vecka blev en månad, en månad blev två. Och livet känns så mycket lättare utan A. Fördelarna är så många att jag inte längre riktigt kan föreställa mig att jag skulle kunna ta det där glaset med gott samvete.

En nyårsafton utan champagne? En födelsedag utan drinkar? Så långt har jag inte ens tänkt.

De senaste dagarna har jag funderat över den där magiska gränsen. När slutade det vara roligt med A, när tog det negativa överhanden? När jag föreställer mig att jag dricker går det inte att komma ifrån att det inte kommer att bli kul. Om jag tar ett glas så vet jag att jag bara kommer att jaga nästa. Reptilen gånger hundra alltså.

Om jag tar mig en fylla, är det inte bara onödigt när jag vet att jag då kommer att vilja dricka nästa dag också? Trots att jag egentligen inte vill. Och så kommer jag vara där igen, i ångestsörjan. Inte veta vilka känslor som är jag och vilka som är A.

Jag vill så gärna få lära känna mitt nyktra jag på riktigt. Mitt autentiska jag. Och då får A inte plats i ekvationen längre.

Fenix: också intresserad av din historia och kanske kan vi stötta varann i kampen mot djävulen .. För jag vill inte ge upp och lägga mig platt

Ja, det är j-a skit helt enkelt. min man dricker på kvällar i perioder, ibland inte alls och ibland ganska mycket. Delvis beroende på vad som finns hemma - jag dricker så gott som aldrig, jag köper aldrig alkohol, men min man ser alltid till att det finns när vi ska ha gäster och då gärna "lite extra - man vet ju aldrig vad gästerna vill ha"...

Nu har jag försökt sätta hårt mot hårt: han har lovat så många gånger (både pga mina krav och på egna initiativ, när det riktigt gått åt skogen och han skäms) att han ska sluta dricka, men denna gång räcker inte det: jag vill att han söker hjälp, annars vill jag inte ha detta liv. Han svarar med att jag borde söka hjälp. Han har kallat mig så mycket hemskt, beskyllt mig för så mycket hemskt att jag knappt vet hru jag ska kunna komma över det, även om han vore nykter.

Vi har liksom inte kaos, han dricker inte och gapar och skriker eller är våldsam (jag sover ju), men det blir väl ändå kaos antar jag; det är ju inte för inte som jag nu gåter över detta varje dag, ringer socialen, AA, Al-Anon, familjerådgivning osv.

Men oj, vad jag önskar att vi hade en situation mer lik din! Du är stark!!

Berätta din egen historia och lite om ditt liv
Ur ditt perspektiv, jag VET att det finns massor
med personer här som vill veta hur det går för
dig osv.
Varför inte börja en ny vit period nu?
Lycka till!
/A

Även jag instämmer. Bra artikel. Tack Adde...utan dig hade jag missat den då jag alltid trott att tidningen var en "ansiktslyft" porrblaska ;-)! Man lär sig ngt nytt varje dag. /Dompa

Bra och tänkvärd artikel.

VV

Tilde, troll-vännen!
DU betyder väldigt mycket också! Det känns lite som en "tvilling" i tänket..
Tyvärr har jag ingen möjlighet att åka på konventet, annars skulle jag göra det (iklädd i trollkläder*fniss*)
Jag tror att vi är ett härligt, brokigt gäng, som säkert skulle "rocka ändan" av dem Helt utan alkohol ;-D
Kram /trollis

Ja, jag gillar mina forumsyskon! Hela den brokiga cirkusen ;-D
Jag är så lyckligt lottad att jag själv bestämmer över ganska mycket av min tid..
Men sanningen att säga har jag blivit allvarligt BEROENDE...
Ja, FORUM-BEROENDE alltså... Även när jag inte har tid att skriva (eller kan) så försöker jag ta en "smygtitt".
Jag tycker att ALLA människor är värda att bli sedda..
Och ibland behövs bara att någon "tror" på en, för att man ska våga förändra saker i sitt liv..

Sedan finns det dagar, när jag inte hiner.. Och jag är inte oumbärlig.. Dessutom har jag en massa kloka forum-syskon, som ägnar minst lika mycket (och ibland mer) tid på forumet..

Föresten, så tror jag att du har "gåvan" själv, eftersom du lägger märke till småsaker..:-)
kram /trollis

...och kan bara instämma, Adde. Jobbigt att läsa, men väldigt givande och nyttigt. Mmmmm...
Vi är ju faktiskt också bara vanliga grabbar, som har samma inressen och försöker leva samma liv som alla andra grabbar. Skillnaden är att vi har försvårat allt så otroligt mycket under, ofta, en förhållandevis lång tid, att det förmodligen tar minst lika lång tid att lära sig leva på ett annorlunda sätt, fast med samma längtan, drömmar och framtidsplaner som alla andra grabbar.

"Jag vill bara leva ett vanligt liv..."

Jag själv vill leva ett Ovanligt liv, ett liv där inte A-guden bestämmer vad jag kan/vill/orkar göra! Och i mitt fall har det inte varit särskilt vanligt den sista tiden.

Undrar hur många av grabbarna runtomkring en själv, i den närmsta omgivningen, som hade behövt en ordentlig kramm och den genuina titta-in-i-ögonen-undran: Hur är det med dig, egentligen?

Ingen sa något till mig. Ingen alls. Ska jag ta det som ett tecken på att ingen tänkte tankarna eller märkte något?? Nä...tror inte det...
Men vi är förbannat rädda för att klampa in i andra människors liv, jag är också det! Hur kan man bry sig om någon på ett ärligt sätt när det gäller det svåra med överdriven alkoholkonsumtion, utan att komma med pekpinnar och förmyndarattityd? Det ÄR ju jättesvårt, fast ändå livsviktigt kanske...

Jaja, länken ovan ger förmodligen upphov till en hel del reflektions- och självutvärderingsarbete i e.m. men nu måste jag sluta, för att ta mig vidare till min terapeut, där jag kan fortsätta mitt arbete med att bena ut mig själv.

Må så gott, så hörs vi senare!/NM

Urbra och stark artikel!
/ trollis/

den var häftig, riktigt bra! Tack för tipset.
Fenix

vilken bra artikel !!

http://cafe.se/till-botten-med-spriten/

jag känner igen mig i den jobbiga kampen med alkoholdjävulen. Den förlorar man ju till 99 procent av gångerna, så det bästa är förstås att ge upp så fort den börjar och lägga sig platt. Vi vet ju så väl att det bara slutar på ett sätt om man tillåter sig det första glaset. Jag känner mig så frustrerad nu att jag fick för mig att prova en helg efter åtta månaders nykterhet. Det var i maj och jag har ännu inte kommit in i en riktig nykterhet igen, något jag hoppas ska komma väldigt snart. När jag läser här mår jag så bra, för du och alla andra som är som jag och berättar. Det ger mig hopp igen, och en förvissning om att det finns ett bättre liv utan alkohol som kan påbörjas när som helst. Kanske idag!
Kram,
Fenix

Jag blir ledsen av det du skriver, för jag förstår att du lever i ett kaos eller iallafall har en levnadssituation som inte alls är bra. När man har ett beroende är man tyvärr destinerad att utsätta sin omgivning, främst den närmsta, för stora prövningar och påfrestningar. Det är inte något jag önskar att någon ska behöva genomleva och uthärda, speciellt inte barn.

Jag skapade nog aldrig något riktigt kaos runtom mig, drack mestadels väldigt disciplinerat. Att jag sedan själv insåg att allt hade gått över styr, drog i handbromsen och fattade mitt eget beslut, utan att någon annan sa till mig eller påverkade mig, gjorde att jag kände mig färdig att stå till mitt beslut och försöka att efterleva det. Det är, för mig, helt avgörande att jag har fattat mitt eget beslut: Jag bestämmer om jag VILL dricka och jag bestämmer om jag INTE VILL dricka. Ingen kan hindra mig om jag vill och ingen kan hindra mig om jag inte vill. Jag antar att samma gäller för de flesta och dit får man nog räkna din man också. Det måste vara hans eget beslut att INTE dricka alkohol. Ingen kan bestämma det åt honom, det är det som är det sorgliga.

Jag hoppas att han väldigt snart kommer till den insikten, för annars kommer han med säkerhet att förlora det mesta av det som är hans riktiga liv, alltså inte den i den där låtsasvärlden som skapas i alkoholskimret, utan det riktiga livet i den riktiga världen.

Man måste upp över backkrönet för att se den härliga utsikten, men först måste man ta sig upp ur den djupa grop som man har trampat ner sig i och det är rätt jobbigt i många fall, MEN DET GÅR!

Jag önskar allt det bästa för dig, dina barn (om de finns?) och även din man! Livet kan vara sååå mycket bättre, om man väljer att leva det på riktigt.

Många innerliga björnkrammar från mig och min familj!/NM

Trollis

Du är fantastisk med allt ditt engagemang. Så mycket tid och omtanke du lägger ner på alla här. Du läser och ser och svarar på trådar och du kan inte ana hur mycket det betyder i allfall för mig. Naturligtvis är alla svar och kommentarer lika välkomna men jag märker att du verkligen ger av din tid och till alla. / Kram Lisbet

Hösttrollet tack! Jag hoppas det ska funka!

härlig läsning att du kommit ut från ditt skydd !!

Jag blir underbart glad att du kommit så långt och att du hittat din väg och ser en lösning :-))

Tack för att du skriver och delar med dig Tilde !!

Kramar i massor ♥

Tidigt i augusti gav du mig rådet att öppna upp mig och börja prata.
Nu är det snart november och mycket har förändrats. Jag har börjat prata! Och framför allt att TILLÅTA känslor som sorg o rädsla... visste inte att jag hindrat mig själv från att släppa fram de känslorna. Det skedde succesivt under några år och allt stoppades in och slöts om hårt.
Sakta har jag hittat vägar att börja öppna upp och allt är på god väg. Jag fann vägar som jag tror är bra för mig, de känns "rätt" för det finns en livsglädje som jag känner igen från förr och det finns ett förtroende till mig själv.

Jag tror våra sätt att hitta rätt eller hitta fram dit vi en gång var eller dit vi aldrig var, men vill söka för vi vet det finns. Vägarna dit är alla olika. Du tipsade mig om AA. Jag är övertygad om att det är bra för många men för mig lockade det inte.
Jag har hittat flera olika sätt att bearbeta mina upplevelser och det som varit min livsresa de senare åren. Känner mig så mycket starkare nu.

Ni alla på Forumet är en jättestor del i att jag mår så bra som jag gör.
Vi tipsar i smått och i stora frågor, vi bekräftar varandra... vi blir sedda och vi bryr oss om varandra.
Minns så väl det du skrev om att jag skulle öppna upp mig och jag tyckte det kändes som ett berg att ta sig över. Nu är jag över toppen!
Ha det fint Adde!
Systerlig kram Tilde

Att vi finns tillsammans här på forumet betyder så oerhört mycket för mig. Det blev så klart för mig för en stund sedan då jag skrev i Stigsdotters "konvent-tråd", att ni är så väldigt viktiga i mitt liv. Här skriver jag o läser, tar emot era erfarenheter o ger av mina, funderar runt allt som händer. Och endel är sådant som jag ALDRIG pratar med någon annan om. Visst har jag några riktigt goda vänner som vet det allra mesta om mig men här skriver jag även om det som är omöjligt för mig att prata med dem om... så är det.

Era inlägg värmer ska ni veta.
Idag känns inte jag lika skör.