Senaste kommentarerna i forumet

För era kloka inlägg, jag tror umgänget vi har nu kommer försvinna, som jag ser det så har jag inget gemensamt med dem när alkoholen är borta och att umgås utan alkohol finns nog inte i deras världsbild. Maken tycker jag överdriver men han dricker ju vin med dem när vi träffas. Han dricker förresten mer nu på fester än vad han nånsin gjorde när jag också drack!. Tror även jag vet svaret även om jag inte frågat honom rakt ut. Förut kände han sig nog tvungen att hålla sig skärpt eftersom jag drack som jag gjorde, han litade inte alls på mig och var orolig över vad jag kunde hitta på.
Det har ju helt försvunnit nu och därför kan han tillåta sig att dricka mer nu. Eller vad tror ni? Kram

Hej igen!

Efter viss eftertanke vill jag komplettara min kommentar med följande:

Du och din make har levt ett flertal år ihop och har delvis fastnat i vardagen med städ, barnomsorg m m. Du måste känna efter djupt i ditt hjärta om din man fortfarande är den du vill leva med. Om så är fallet är jag övertygad om att ni behöver hjälp utifrån i form av samlevnadsexpert eller vad det nu heter. I annat fall är det nog bara att gå vidare med en separation. Alternativet är att ni fortsätter ett frustrerat liv som innebär att när barnen är i tonåren osvikligt leder till skilsmässa (hur mänga vänner imkl mig själv som har erfarit detta).

Stigsdotter, vill dej all gott och inte pressa dej men fundera på detta. / Leo

Ja du Stigsdotter, att leva tillsammans är inte lätt. Börjar med ”het kärlek” sen , barn, städning, tvätt , disk, vem skall var hemma när barnet är sjuk. vem skall ha sovmorgon? Jag gör mer än du, bla blaa!. Snacka om nedbrytning av ett förhållande. Mitt äktenskap hamnade till slut i att vi levde var siit liv parallellt, det som beskrivs som syskonliknande förhållande. Hon levde sitt liv med sina vänner och jag med mina.

Skilsmässa? Ja givetvis efter några år. Träffade efter ett par år (efter vald ensamhet, ville lära känna mig självI) ny kvinna som jag idag efter 8 år älskar högt och är älskad mer än jag nånsin kan komma ihåg.

Funderar ibland om jag och mitt ex hade kunnat hittat tillbaks till varandra genom att lägga all prestige åt sidan och försökt hitta saker vi kunde gjort tillsamman. Allt för vår dotters skull. Men som sagt: Har ett lyckigt liv med min nya älskade (får ofta kommentarer om att jag är sexig trots +50 ; . ).
Hoppas att ni alla i forumet har eller får den kärlek ni är värda

beskriver här så försvann de flesta när jag inte drack längre, jag satt ju nivån så att säga. När jag var nykter fanns ju inte längre nån att hänvisa till enl principen "kan han kan jag".

Det beror mycket på hur sällskapet är om jag känner mig bekväm eller inte, en del måste på nåt helt outgrundligt sätt "skydda" mig mot alkoholen och det så till den milda grad att det blir löjligt. Andra tar mig för precis den jag är och då känns det avkopplat och skönt, idag är jag ju helt mig själv utan några lögner framför mig som en mask.

Efter ett helt liv i dimma tar det ett tag att navigera ut från ovädret och hitta rätt kurs igen men å andra sidan har jag ingen större brådska. Det får ta den tid det tar.

Men Adde hur gjorde ni med era gamla vänner och bekantar? Problemet är ju att man inte vill byta bort sina vänner men man har inte någon större lust att festa med dom. Jag känner mig inte riktigt bekväm ännu på fester, men jag hoppas att det kommer ändra sig ju längre tiden går.

som varit på ett AA-konvent och speciellt vid lunch/middagstillfällena kan konstatera att det sitter absolut inga tråkmostrar vid de borden !! Satan vilket hallå det är och kvällsdansen är ett spektakel i sig som slår vilket Stadshotell som helst :-))

Välkomna i galenskapen :-))

som beskriver skillnaden mellan könen : http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9176088340

I vårt, min och hustruns, förhållande, eller vad man nu ska kalla det, så är det precis tvärtom. Jag är den som (numera) gärna pratar och ventilerar medan hustrun bygger på sig innan det exploderar och allt blir fel.

Kan bara hålla med dig om att man inte gillar fester, men det kommer säkert att ändra sig med tiden. Vi skickar frågan vidare till vise Adde, kommer vi alltid att vara tråkmostrar nu:D? Visst är det skönt att kunna säga att man druckit för mycket och de flesta vet ju redan det, men spöket krymper i dagsljus och det är skönt.

Fredagspyssel utan vin är mycket mer effektivt så nu går jag ut i solen igen och njuter//Kram Kalla

Är det mig du är gift med? Men då borde ditt nick vara Henriksdotter iofs... ;)

...är jättesvårt tydligen. Jag har förstått det. Problemet med vår kommunikation, som jag upplever det, är att han verkar tycka det är jobbigt när jag försöker tala så där tydligt som du beskriver Tilde, men det fungerar inte. Ändå är jag medveten om att det lätt blir en massa "jag vill" och att han tycker det är jobbigt med en massa krav, så jag försöker formulera mig på ett annat sätt ("jag känner, upplever" osv). Då säger han ibland att jag raljerar, det är väl när jag försöker tänka mig för hur jag uttrycker mig, när jag försöker tala med en lugn röst istället för den grälsura rösten. Jag kommer ingen vart. Han uppfattar allt som en massa krav och gnäll från min sida oavsett vad.

Och sen hans sätt att, oavsett vad det gäller, i princip alltid säga ett blankt nej på ett, som jag uppfattar det tjurigt sätt. Han har ett behov av att processa det som frågan gäller och så kan han komma tillbaka till mig och säga att han håller med om att vi borde... vad det nu är. Men då har jag surnat till över hans tjurighet så då har jag ingen lust längre. Hans pappa är likadan, svärmor sa en gång att "han kan aldrig bestämma något rakt av utan måste fundera ett tag först". Och, visst, jag köper det. Jag fattar att det är så han/de är.

Jag har under under den senaste tiden verkligen försökt pränta in i mig själv att "jag kan inte ändra på någon annan, jag kan bara ändra på mig själv, jag kan ändra hur jag uppfattar någon annans beteende men jag kan inte ändra på personen ifråga". Och frågan jag måste ställa mig då är: "kan jag leva med att han gör så, kan jag ändra min inställning till det?". Min inställning är att om man inte kan besluta sig på en gång så säger man på ett normalt trevligt sätt exempelvis att "jag måste fundera lite på det, kan vi prata sedan" alternativt om man är mitt uppe i något kan man säga att "jag måste koncentrera mig lite på det här" i en normal samtalston. Vad som helst, men man fräser inte ett surt nej.

Jag läser en bok nu som heter Mats & Anna bor inte här längre, en fortsättning på Ur vulkanens mun av Helena Zweigbergk och jag känner igen mig så väl i, framför allt den sistnämnda. Mats i boken verkar bete sig på samma sätt som min man. Andra boken handlar om livet efter skilsmässan och jag slås av hur bra Mats i boken ändå är, han tänker och känner en massa saker men det kom liksom inte fram till hans Anna. Jag blir lite ledsen när jag tänker på hur något bra kan bli så dåligt. Tror till och med jag sagt det hemma någon gång: vi är ju bra och trevliga personer båda två, varför har vi det inte bättre?

Hoppsan, blev långt detta. Ibland är det skönt att få ur sig tankarna.

sorry

Tack för goda råd ang. hur jag kan säga till vänner och du träffade verkligen mitt i prick på slutet för den här vännan är liksom ingen god vän och vi umgås bara när vi dricker. Bor nära varandra och familjerna känner varandra sedan länge. I början gjorde vi andra saker tillsammans men nu är det vuxna dricka och barnen leka/titta på film. Har känt länge att det inte är roligt längre, pratar om samma saker om och om igen, men oxå för att jag alltid blir fullast och går hem sist och hela dagen efter och halva veckan är ångest. Har länge känt så här, men i ärlighetens namn så kanske jag tyckt att det hela har varit ok för det har ju varit fritt fram för mig att fördjupa mig i boxen utan att det verkar konstigt. Lite som att jag skyller på dom istället för att ta mitt ansvar. Det är inte klokt så mycket jag kommer på när jag skriver här. Så många tankar som antagligen har fladdrat runt länge har fått i och med att jag skrivit. Den här sommaren är en sådan resa för mig. Och alla ni här har varit med för det finns så mycket klokhet att plocka i alla trådar. Nu ska jag läsa vidare i boken Hopp som någon tipsade om. Beställde den och har precis börjat läsa.

Vad kul med flytten till Italien! Det är min dröm också att flytta till ett medelhavsland.
Trist bara med magsjuka, mat och värme är ingen bra kombo. Jo, det känns lättare men jobbigt att umgås med folk. Vi var bortbjudna i lördags, ville inte gå men kunde inte säga nej, gick dock vid 12 när alla började bli lite väl påverkade. Är bortbjuden på lördag igen och jag har ingen lust. Vi har bara vänner som dricker och nu är det inte kul. Jag vill bara vara hemma med familjen och ta det lugnt.
Har faktiskt börjat säga till folk på fester att jag dricker för mkt och att det är därför jag avstår. Det blir mkt frågor men ingen som trugar. Det gör mig inget att berätta det, men på jobbet säger jag inget om det.
Ser fram mot semester om en vecka, då blir det London med familjen, har aldrig varit där.
Sköt om dig, Kram!

danar karaktär :-))))

Känner mig förföljd. Inte nog med att samhället i stort genomsyras av alkohol i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Nu blir jag förföljd här på jobbet också, och då menar jag inte den där jäkla lådan i köket som innehåller både vinbox och starkölsburkar (har varit där två gånger idag redan, där finns även en kakburk...).

Bestämde mig för att jobba lite istället för att hänga här på forumet hela dagen och det första av mina väntande ärenden innebär att jag måste sitta och stirra på en vinflaska för att kunna jämföra den med en annan vinflaska, visserligen är det inte riktiga flaskor utan bara på bild - men ändå! Hallå måste JAG ta hand om detta???!

en bra resa för både er vuxna och för tjejerna!! Jag minns en skolresa i mellanstadiet när några av oss var lite "busiga" och gärna ville smita ut på nätterna och så, där var väl ingen alkohol med i bilden då ännu, men i alla fall. Några av lärarna och föräldrarna som var med satt och drack vin på ett av rummen, det var inte så lämpligt tycker jag...

en bra resa för både er vuxna och för tjejerna!! Jag minns en skolresa i mellanstadiet när några av oss var lite "busiga" och gärna ville smita ut på nätterna och så, där var väl ingen alkohol med i bilden då ännu, men i alla fall. Några av lärarna och föräldrarna som var med satt och drack vin på ett av rummen, det var inte så lämpligt tycker jag...

Visst är det så att det är mer provocerande när en kvinna väljer bort barnen än när en man gör det. Personligen kan jag inte riktigt förstå hur någon kan vilja välja bort sina ungar, de är ju liksom (på gott & ont) en del av mig själv!

ååh vad jag önskar att jag var på en italiensk strand just nu. Det skulle vara mysigt att sitta där under ett parasoll och dricka någon trevlig fruktdrink, kanske tala lite om mod. Jag tycker att du är modig som skapar ett nytt liv. Vi är olika där, jag önskar att jag var lite mer impulsiv och lite mindre försiktig, lite mindre "men tänk om..." och mycket mer "TÄNK om...!". Livet är för kort för att slösas på dåliga saker men jag är så rädd för att ångra mig i det jag gör. Så rädd att jag inte gör någonting istället. Tänk om jag väljer bort något som är halvbra och får någonting sämre. Jag vet ju att gräset inte är grönare... å andra sidan vet jag ju också att man oftare ångrar det man INTE gjorde istället för det man faktiskt tog sig för.

Ja, ja, det finns risk för att jag får ångra mig när jag får sparken om jag inte jobbar lite till nu... puss & kram till min beachDon.

Jag förstår precis vad du menar & all cred till J för att hon slog huvudet på spiken! Har till och med sagt något liknande till maken en gång, frågat varför det ska vara så (är inte riktigt säker på att han förstod vad jag menade dock).

Visst är det så att vi sårar dem vi står närmast just bara för att de är nära. Jag tror att man slappnar av på ett annat sätt än man kanske gör på exempelvis arbetet. När man kommer hem tappar man masken (och ibland hyfset), slappnar av och kan vräka ur sig vad strunt som helst. Ska erkänna att jag också ibland är sur och irriterad och släpper ut detta när jag kommer hem istället för att krama familjen och vara glad för att jag är hemma.

Eller som när barnen slår sig och man skäller på dem för att de inte var försiktiga - varför gör man så? Trots att jag minns det så väl: mamma varför blir du arg när jag är ledsen för att jag slagit mig? Det är för att man blir så orolig: tänk om det kommit en bil när du sprang på gatan!

Jag tycker faktiskt att jag blir duktigare på att bita ifrån där det behövs ju äldre jag blir. Och kanske också ju friskare jag blir - tror det har dels med ålderspondus, dels med självkänsla att göra. Igår sa jag till och med emot min svägerska när hon gnölade över fula nät & pinnar som grannen satt längs sina nyplanterade buskar "det där får du faktiskt stå ut med" tyckte jag.

Du har tagit det stora klivet från "får inte" till "vill inte". Smaka på den! Det är stor skillnad!! Bra idé att säga till vännen att du inte vill dricka då du äter en medicin. Men eftersom det är en vän tänker jag att du kanske kan vara lite sanningsenlig i alla fall? Jag lovar att det känns bra för själen att outa sig själv lite, har jag tyckt i alla fall. Jag har sagt saker i stil med att "nej jag vill inte dricka alkohol just nu, jag tror att jag mår bra av att inte dricka" (obs inte "mår bättre", det öppnar upp för frågor utan bara så enkelt. Den går liksom inte att ifrågasätta, eller hur? Och det är ingen lögn heller!

Till vissa vänner har jag sagt att jag insett att jag är allergisk mot alkohol, att det ofta blir för mycket. Förvånansvärt många, bl.a. flera här på jobbet, håller med om att det ofta blir lite för mycket för dem med, någon berättade om ett par väninnor till henne som helt slutat dricka osv.

Poängen i det hela är dels att det känns bra att vara sann mot sig själv genom att inte ljuga för andra, dels att folk faktiskt inte bryr sig så himla mycket som vi tror! En del bara: "jaha, vad skönt". Det beror förstås på vad man umgås med för slags människor men ingen i mitt liv har försökt truga mig eller tråkar mig. En SÅDAN vän bör man antingen göra sig av med eller överväga om inte den själv har problem med alkohol.

hittade jag vad Benny Haag skrivit - och gillade. Delar med mig:
http://bennyhaag.se/per-holknekt-och-lena-philipsson/

Era resonemang gillar jag också! / mt

Ha, ha, det svenska språket har fått ett nytt uttryck!

Tänker också på din formulering "känna sig så svag men utåt, inför sig själv, låtsas som ingenting". Du sätter fingret på något här... jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det. Att man på något sätt "aktivt" lurar/övertygar sig själv, att man liksom konkret fattar ett beslut att inte låtsas som om någonting och sen går på det själv... äsch, tanken for sin kos... slutsatsen skulle ändå vara det även du skriver, hjärnan blir kidnappad!

vad glad jag blir av era ord. Tack.

Ja, NN. Visst går det bättre än man trodde att komma ut med sitt nykterhetsbeslut? Jag tror att många av de svårigheter man målar upp inför ett sådant tillkännagivande egentligen bara har att göra med ens egen ångest och sorg över att man för varje sådant tillfälle sätter ytterligare en sjutumsspik i alkoholkistan. Kanske en rädsla för det där "aldrig". Att aldrig mer få dricka. Var det verkligen så väl genomtänkt det här, kanske man inom sig undrar.

När vi sedan satt inne i stugan och hade samkväm på kvällen så kände jag mig inte ett dugg utanför eller annorlunda jämfört med om jag själv hade druckit någon öl och ett par glas vin till maten. Det är också en sådan där felaktig bild jag har, att jag skulle känna mig utanför för att jag inte har alkohol i glaset. Det är ju egentligen bara när folk blir packade som man inte riktigt står ut med situationen. Och det var väl den jag var så rädd för inför midsommar att jag beslutade mig för att göra en Holknektare.

En läskig sak med midsommar, som jag inte tagit upp förut, är att när jag på midsommardagen blev själv kvar i stugan så gick jag och ville ha vin hela tiden. Jag tyckte att det hade gått bra att dricka kvällen innan, men jag skulle ju aldrig dricka två dagar i rad. Ändå gick jag till slut och tittade på en plats där jag trodde att ett sällskap glömt kvar en nästan tom BiB. Den egna skammen då jag upptäckte att vinet inte var kvar går inte att beskriva. Usch, att känna sig så svag, men utåt, inför sig själv, låtsas som ingenting. I och med att jag hade fuskat med folköl dagen innan midsommar, så hade ju drickande på midsommardagen inneburit tre dagar med alkohol i rad. Och det var ju exakt det jag hade bestämt att inte göra, inte pålagra alkohol. Det slutliga beviset för att man verkligen inte kan hantera alkohol. Den kidnappar hjärnan och har som sin enda uppgift att se till att alkoholhalten i blodet vidmakthålls. Scary stuff!

Inte sovit mycket, har för mkt energi, tankarna lugna. Lite sömn, men morgonen är SKÖN! Solen skiner, jag har LUST... livslust! Tänker tillbaka... så glad att jag är här och nu! De jobbiga dagarna, veckorna, månaderna som följde efter mitt bottenplask, de gick en efter en, knappt så jag trodde jag skulle fixa det.

För mig ett bevis på att vår egen kraft är större än vi tror! Det funkar... framåt!

Och jag läser det ständigt här i olika trådar... ibland tar man små steg andra tar stora, för någon är ett litet steg stort och någon annan kräver mer för att känna sig nöjd. Tycker jag har lärt känna er lite grann genom att läsa. Det är fint det.

Styrka till er alla!